sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

måndag och utsättning

Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något.

Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.

Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.

I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.

Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.

Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.

Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.

Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.

Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.

Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)

på gång med jobb och tankar, livet är som vanligt alltså

Så var det måndag, åter till jobb och förskola. Widar hade på söndagskvällen ett två timmars bryt då han grät och inte ville gå till förskolan. Han ville inte att sommarlovet skulle vara slut och det blev mycket trösta. Trodde Matte skulle få en eländig lämning i morse, men det hade gott bra och när vi sedan träffades på kvällen allihopa hade Widar haft en toppendag på förskolan...Det är inte lätt att hänga med i alla känsloturer. Men det var skönt att han haft det bra. Han är så stor och liten samtidigt nu att man både skrattar och får ont i modershjärtat. Min lilla stora unge!

För både Matte och mig var det tillbaka till jobbet och det har funkat. Känns ok, även om hela familjen är astrött ikväll. Har saknat jobbet och kollegorna och ändå så kändes det idag att jag är på väg därifrån. Hen som jag vikat för kom tillbaka förra veckan och det ter sig lite oklart vad jag ska göra i nuläget. Men jag har lite att avsluta de kommande två veckorna som jag har kvar innan en veckas föräldraledigt och därefter uppstart på nya jobbet.

Men det är lite trist att inte vara kvar och inte vara med i höstplaneringen. Det blir en distans i gruppen och det finns annat som så tydligt påverkar gruppdynamiken och efter idag så är en del av mig glad att jag kommer byta jobb. Inte pga mina klienter som jag verkligen gillar och kommer sakna, så mycket att jag funderar på att sätta upp mig som timvikarie utöver mitt nya jobb. Nä, det är andra saker som påverkar, som har tillkommit och som jag inte skulle orka med personligen.

I stort är det gott att vara tillbaka med goa kollegor och klienter, men det var inte en helt enkel dag idag. Man kan inte låta bli att fundera över hur lätt något bra kan kännas som att det skaver lite, lite obekvämt och där skrattet fastnar i halsen. Finns en hel del att fundera kring, kring samspel, interaktion, språk och dynamik. Så oerhört skört det kan vara även om man försöker vara positiv. Sedan blir det såklart inte bättre av att jag är relativt tunnhudad än så länge och känner av och känner in en massa som man kanske helt enkelt borde skita i.

Inte blev det bättre av åskluften som gav mig rejäl huvudvärk och trots det så blev det ingen åska över götet. Regn ja och nu ikväll en temperatursänkning tack och lov, men gud vad gärna jag ville ha åska. Verkar ju åska och strula överallt i Sverige, men icke här...mitt huvud hade behövt åskan. Trött och huvudvärk, men med en massa oro i kroppen blir det svårt att sova. Ser verkligen fram emot att få göra min sömnutredning i höst som jag köar till! Var ju ett års kötid och den tiden har gått i oktober/november. Kanske visar den nåt och så löser det sig. Vore bra med mer sömn och lägre blodtryck!

Vill trappa ner och sätta ut mina mediciner, både antidepressiva och annat, men min läkare delar inte riktigt min åsikt. Hade ett tungt samtal i torsdags och jag är inte riktigt ok med det ännu. Jag mår så pass mycket bättre nu att jag vill kunna vara jag utan alla mediciner eller sänka dem ordentligt, samt att medicinerna står i vägen för en del framtida beslut. Men min läkare bara viftar med skräckscenarion vilket kändes oerhört jobbigt. Ibland undrar jag ju om jag fungerar så här för att jag är jag eller om det bara är ett medicinjag? Ibland blir jag mörkrädd när jag läser igenom listan av biverkningar och risker. Inte blir det roligare av att medicinerna gett mig ett antal extrakilon, japp enligt läkarna är det vanligt med viktökning och jag skulle vara glad att jag inte gått upp 10-15 kg....vilken tröst liksom...

Å andra sidan så pekar forskning och erfarenhet att man ska hålla sin medicinering 6-12 mån efter att man mår bättre för att inte ramla ner i depressionshålet igen. Kan ju säga att min läkare uttryckte sig lite kraftigare än så och jag blir mest trött.

Jag saknar mitt gamla jag även om jag vet att jag inte kan bli samma person igen med en massa saker på gång samtidigt. Jag fixar inte det och jag försöker dagligen hantera mitt eget mörker så att jag ska kunna fungera så ja, en del av mig förstår väl läkarens farhågor. Men jag blir så trött på alla som ska säga sitt om hur jag ska fungera i mitt liv, å andra sidan hade jag ju inte funnits här om inte människor hjälpt mig staga upp kaoset och om jag inte haft mina nära.


Det är en balansgång och om man är van att klara sig själv och lita till sig själv så är det svårt med folk som ska tycka till. Visst kan jag ta ett beslut och sluta ta mina mediciner, men ni skulle sett den vilda blick jag fick av läkaren när jag sa det och sedan fick en föreläsning om utsättningssymtom och den kraftigt förhöjda risken att jag skulle falla ner i en kliniskt djup depression igen osv.... Kan ju inte låta bli att säga sånt heller, lite för att se reaktionen, men också för att jag faktiskt vill kunna vara jag utan antidepressiva och sånt.

Å andra sidan är det ju något biokemiskt i hjärnan så det är ju något jag måste ta hänsyn till. Hade det funkat med bara vilja så hade jag redan varit igenom det och lagt det långt bakom mig, men vilja räcker inte när man slåss mot biokemiska prylar i hjärnan....Nåja, hur det blir med det får vi väl se, det kommer ge sig under hösten. Blir en intressant höst tror jag. Nytt jobb, nya tankar och kanske mer av mig själv tillsammans med min fina lilla familj som drömmer om hus med hobbyutrymme!