tung lördag

Gick inget vidare att sova i natt, längtar och saknar mina killar. De kommer hem idag, men då är jag redan på jobbet och jobbar till ett i natt. Sen är det hem och sova för att gå på ett kväll och nattpass till innan helgen avslutas med ett dagpass på måndag så det lär inte bli så mycket tid med Widar och Matte förren på tis.

Egentligen är det ingen fara att jobba en massa timmar fre-mån eftersom det gör att jag är ledig fre-sön nästa vecka, men idag mår jag inget vidare och då är det tungt att åka till jobbet. Väl där kommer ju fältjobbet dra iväg med en så man inte hinner tänka och det är bra, men egentligen är jag för trött och måendet är rätt dåligt. Gör ont i hela mig att se och höra andra uppleva det som jag vill och hade allt gått som det skulle i våras hade jag varit halvvägs genom en graviditet. Men livet blir inte alltid som man vill och så fort tankarna snuddar vid det så gör det så ont att hela kroppen skälver.

Men det finns inte så mycket att göra åt det och för att försöka funka i någon form får man liksom försöka hålla ihop det. Ingenting är rättvist här i världen och så är det liksom. Men har i allafall finaste vildungen och snart är han hemma hos mig igen tillsammans med fina Matte. Det hjälper.

Snart börjar dessutom ridningen igen och den behöver jag verkligen. Är lite min andningspaus och utan den så blir kaoset i huvudet onekligen värre. Men snart är jag tillbaka i stallet och får förhoppningsvis fortsätta med bästa Lyrik! Kommer rida i både hopp och dressyrspecialen i höst och hoppas på att få ha Lyran i båda grupperna så att vi förhoppningsvis kan bli grymma tillsammans!

Är dock väldigt nervös inför dressyrgruppen, herregud får ju seriöst ont i häcken av att sitta ner en hel lektion och det är så mycket av mina gamla dressyrkunskaper som rostat ihop. Även om jag läser på och vet i huvudet hur jag ska göra så får jag inte ut det i kroppen utan blir fumlig och otydlig i hjälperna och gör man fel på Lyrik så är han smart nog att inte utföra det man ber honom om så  jag har mycket att jobba på. Men så jag längtar, oj så jag längtar. Behöver dock lösa jobbdelen för hösten för det kostar cash...

Inför hoppgruppen är det bara förväntan och glädje, vi ska få fortsätta ihop jag och Lyran och Carine kommer snäppa upp nivån och utmaningarna ytterligare och det är så vansinnigt roligt. Dessutom älskar jag gänget i gruppen, alla är positiva och stöttar allt de kan och det är skönt för det går verkligen upp och ner i ridningen. Men efter en sommar utan ridning så kommer jag få ont i häcken när allt drar igång...Men först är det fältjobb som gäller och att försöka att mota undan allt dåligt mående.

första juni i ett inlägg

typiskt väntrum, bild google

1 juni idag och det märks inget vidare på vädret. Kallt, regn och en gnutta sol och i morgon är det klass 1 varning på grund av blåst och regn. Maj har varit den kallaste och regnigaste maj på många år och det enda positiva är väl att alal blommor inte blomamr över direkt. Men jag har min utslitna vinterjacka på mig fortfarande utan att svettas ihjäl och det är ju helt galet. Nog för att den är tunn och jag har ingen fleece i den nu, men vinterjacka på första juni???? Nåja, det är vad det är, men förhoppningsvis vänder det i veckan. Kan eventuellt bli sol och 20 grader varmt i helgen vilket gör att ridbanan kan torka upp och det kan bli schysst att avsluta Bohuscupen på Storås utebana. 

Är redan skitnervös inför söndagens tävlingar och försöker hålla det ifrån mig. Ska ju bara försöka ha kul och bara vara glad att vi får försöka igen! Har dessutom varit modig och ställt mig på kö till dressyrspecialen så får vi se om jag kan lära mig lite mer av det också. Men det är fullt och kö så det händer inte den närmsta framtiden.

Har jobbat idag och hunnit med att sitta i olika väntrum. Så mycket väntrum jag har suttit i de sista åren, alla dessa väntrum. Är en märklig känsla i väntrum, vad är det man väntar på? Väntar bort tiden. Känner mig ofta både obekväm och ångestpåverkad medan jag väntar. Idag har det handlat om att kolla blodtrycket som tack och lov visade på lite lägre än 190/125 som i förra veckan. Det är inte mycket minskning, men betyder ändå att kroppen försöker svara på medicinjusteringen. Har försökt vila jättemycket också och köra avslappningsövningar igen. Inte helt lätt när ångesttåget rusar genom huvudet och bröstet, svårt att stoppa när det kör över en och jämnar en med marken. Slår under fötterna på en så man bara darrar eller snarare skakar. 

japp, mitt blodtryck förra veckan 190/125....
lite lägre idag tack och lov

Skulle för en enda gångs skull ha en ångestfri dag, en dag utan negativt ältande där man bara kunde känna att det var ok att gå upp och vara, men det lär väl inte hända den närmsta framtiden. Det andra väntrummet var hos psykologen och dagens samtal var skitjobbigt. Hamnade i gamla minnen och höll på att få panikbryt. Hon försöker rucka på allt negativt som pågår i mig och det är inte lätt. Det gör ont när hon visar på att det jag tyckt varit normalt egentligen är åt helvete och inget en människa skulle behöva acceptera, men som för mig blivit mitt eget under åren som gått. Det är märkligt och det är oerhört svårt att tro på förändring och förbättring när man upplever att man balanserar på kanten hela tiden. 

Väl hemma var jag helt slut, något Widar och Matte också var så vi var rätt utslagna under kvällen. Fick iallafall mysa med liten och det gör gott. Det gör gott i själen att kramas med lillkillen, eller bara ligga tillsammans i soffan och kolla på barnprogram medan hans älskade Herr delfin simmar efter fisk på vardagsrumsgolvet. Prata om hur dagen varit på förskolan, om uppfinningar, ideer och kittlas till liten nästan kiknar. Måtte han aldrig tappa sin glädje och nyfikenhet! 

Imorgon blir det fullt upp igen, drar tidigt till jobbet. Blir friskvård, troligen simning och träning med deltagarna på förmiddagen, köksfix, pappersarbete och sedan vid halv två ska jag vara på läkarbesök och sköterskebesök. Sedan blir det full fart till spårvagnen och ut till stallet för hoppträningen inför finalen och tävlingssnack. Längatar som attan till stallet, men innan dess är det en hel del pappersjobb och annat som ska fixas. Mår för det mesta väldigt bra i stallet och då är det väldigt skönt att vara där! Lär dock bli dyngsur när jag går från spårvagnen till stallet då jag inte har bil imorgon... Nu är det väl snart dags för att försöka sova, kommer ett inlägg om sömnen och sömnutredningen snart, men ja, jag har tydligen en seriös sömnstörning....haha vilken nyhet...

jag och lyrik för några veckor sedan,
längtar till min surmört imorgon

Sommaren löst!

Går ju på ett föräldravik i nuläget, jobbar med missbruksrehabilitering i öppenvård vilket är både kul och en utmaning. Har under året som gått blivit klart bättre på att hålla i grupper, återfallsprevention och behandlingssamtal mm vilket är väldigt kul. Det är häftigt vilken dynamik det kan vara och bli i en grupp. Men det är som sagt ett vik för en tjej som är föräldraledig och även om alla vill att jag ska stanna efter att vikariatet gått ut så är verksamheten och stadsdelens ekonomi inte tillräcklig för att de ska kunna utöka verksamheten med en tjänst så jag får sluta den sista juni.

Har ju lagt ut lite hintar och börjat söka ett par jobb och häromdagen blev det klart med ett sommarvik på uppsökarenheten. Har jobbat där tidigare och vet att det är ett skitkul jobb om än alldeles för dåligt betalt om man betänker vad man kan möta under ett arbetspass. Jag vet att jag kommer tillbaka till goa människor och ett stimulerande, roligt och stundtals alldeles tossigt jobb och jag är skitglad för att det kunde lösa sig så smidigt. Kommer vara ledig en vecka mellan mitt nuvarande vik och somamrviket och det är helt ok.

Visst hade det varit skönt att vara långledig med Matte och Widar, men det hade också inneburit strul med att söka a-kassa vilket vanligtvis tar en evighet att få igång och springa på möten på af osv. Vill helst slippa allt vad myndigheter, blanketter osv, fick nog av det under min sjukskrivning och allt som var innan jag kom igång att jobba. Nu har jag lite ledigt och som det ser ut ett schysst schema med rätt långa men inte så många arbetspass i veckan och det passar fint. Hoppas på en fin sommar så vi kan hänga ute i skärgården på dagarna!

Så nu kommer jag hålla utkik efter jobb som börjar efter 23 aug och då försöka hitta jobb som ligger på behandlingssidan. Har inte tänkt att jag ska gå tillbaka till myndighetsutövningen, har sysslat med det under många år och det känns skönt att inte ha den delen i nuläget. Men behandlingsjobb växer inte på träd och jag som helst hade velat jobba som case manager får nog leta lite till. Å andra sidan hintas det om att det kommer bli ett vik på ett år hos uppsökarna from september och när det kommer ut så ska jag söka det. Sedan vet man ju aldrig om man får det, men söka kan man ju göra. Är gärna kvar och jobbar i stan och skulle helst landa en fast tjänst eftersom vi kollar efter hus, men man kan inte få allt på en gång...Just nu är jag bara glad att jag har löst jobb och inkomst för sommaren utan att krångla med a-kassa och sånt och bonusen är att det är ett roligt jobb med goa människor!

=)

torsdag

Ingen go dag idag även om det varit sol och vår i luften. Fast i morse när jag och liten gick till dagis var det minusgrader...

Var en tuff morgon för liten. När jag ska lämna så måste vi upp sex för att liten ska hinna vakna, äta frukost och klä på sig för att gå till dagis och vara där till sju på morgonen så att jag ska hinna till jobbet strax innan åtta. När Matte lämnar så sover liten fram till sju om han inte vaknar när jag går ut i vardagsrummet på morgonen. Så i morse när jag väckte liten fem över sex var det en väldigt trött kille som undrade om klockan redan var sex?

Lite hårt att släpa upp honom, men han klarar det bra och han gillar att komma tidigt till förskolan och greja där innan det är fullt med barn. Men han blir ju extra trött och det har märkts ikväll då det varit tjafs, tårar och trötthet hela kvällen. Var skönt att Matte kom hem idag och kunde ta hand om en del. Allt blir lite lugnare när han är hemma och det hjälper.

Håller på att kolla upp vad som händer om jag blir arbetslös 1 juli. Mitt vik är ju slut då, men jag hoppas på att få komma tillbaka till uppsökarna, iallafall på nåt sommarvik och sedan får man se. Kollar efter andra jobb också, men det är svårt om man inte vill gå som handläggare. Vill ju gärna vara på utförarsidan och fortsätta jobba med behandling eller liknande medan jag väntar på att kommunen ska starta upp de ACT team som de pratar om. Skulle oerhört gärna gå in och jobba i ett sådant team och jobba med samsjukliga klienter, särskilt om man skulle koppla det till housing first vilket det pratas om. Vi får se hur det går med allt. Kan hända att vissa andra beslut kommer ivägen, vi får se.

Är mycket som känns oerhört tungt, håller på att dippa hela tiden och det är riktigt jobbigt. Hoppas verkligen att våren, ljuset kan bidra till en lite lättare sinnesstämning. Orkar inte med att det ska vara så tungt att vakna varje morgon, det kan inte vara meningen att det ska vara så tungt.

antar det

fredagstankar efter jobb

Fredag blev det till slut. Har haft minimalt med sömn så jag var måttligt pigg på förmiddagens samverkansdag. Fyra olika enheter samlade för att komma på samverkansvägar och rutiner och fick inse att nu har jag nog jobbat ett antal år inom socialtjänstens olika delar eftersom mycket, eller ja det mesta var sånt jag hört ett antal gånger innan. Blir förbannad på att vi inte bara kan se till att få till samverkan samt anpassa våra verksamheter till klienterna istället för att försöka sparka in dem i de verksamheter som vi har och sedan undrar vi varför det inte funkar för klient X för 17:de gången?!

Våra system är så tröga för viljan, ambitionen och mycket av kunskapen finns ju hos oss som jobbar och likförbannat så funkar det inte. Har en viss förståelse för äldre kollegor som tappar lusten liksom. Men vem vet, kanske lossnar det? Fick iallafall ryktesvägen nys om att det diskuteras ACT team för de centrala stadsdelarna i stan och det vore ju guld om det kom igång, särskilt som mitt nuvarande vik löper ut i sommar. Vik:ar ju för en föräldraledig kollega som kommer tillbaka i sommar så jag har börjat lägga ut krokar hos gamla arbetsgivare och ska väl kolla efter nytt jobb. Helst på behandlingssidan eller i uppsökande form med fokus på missbruk/samsjuklighet! Vet ni något kan ni alltid tipsa!

Hann få ihop en del jobb på eftermiddagen och drog sedan hem till mina fina killar som låg och slappade i soffan när jag kom hem. Blev en lugn kväll med en del beslut fattade. Vi får se vad det blir av allt. Finns en hel del oro och rädsla i besluten, men det är väl en del av livet. Vissa beslut måste tas, man måste välja och så får man leva med konsekvenserna. Är så trött att det är svårt att se ljuset, men det kan nog komma gott ur det och går det åt skogen så finns det backup. Mer än så kan man inte göra.

Längtar väldigt mycket till stallet, särskilt som jag såg att några av stallkompisarna varit på fredagslektionen! Tar den bara då och då, blir lite dyrt annars, men vad det drar i en, skulle rida och träna varenda dag om jag hade cash nog. Men imorgon är det hoppträning och det ska bli så kul! Vet att Carine kommer vara på oss som 17 eftersom det bara är en månad kvar till Bohuscupen drar igång! Älskar att svänga in på stallbacken, gå in i stallet, hälsa på folk och hästar, fixa i ordning Lyrik, ömsom svära ömsom klia honom och sen ge järnet under träningen. Mår så bra av det! Borde fått det på recept istället för mediciner i mängder! I stallet finner jag en stunds paus från allt dåligt mående, för det mesta iallafall!

Förutom det så har vi planerat lite för mysfirande av Mattes 40-årsdag, vi håller ju på att bli seriöst gamla i år, helt galet! Är dock väldigt nöjd att jag vet vad han ska få i present, brukar vara assvårt och med tanke på att han fick biljetter till U2 och Metallica i julklapp så är ju konsertkortet utspelat. Vet inte hur jag tänkte där, men det blev ju uppskattat och innebär att vi har två härliga konsertupplevelser tillsammans i år! Tror dessutom att han kommer gilla min överraskning och han har inte en chans att lista ut den!

lite vårpics från götet

Den här veckan har äntligen och jag menar äntligen, lite vår kommit till götet. Efter helgens skitväder med snöblandat rusk så har de senaste soliga dagarna varit som fluffigt milt ludd för en sargad vintersjäl. Tar inte bort svärtan i själen, men det värmer ändå huden lite och släpper en spänning eller två i kroppen. Den här vintern har varit så evighetslång och slitig, jag är så oerhört trött i själ och hjärta. Lite vårsol gör iallafall det lite drägligare!

fyrlampan vid rosenhill

Solen kom i tisdags, lagom till att vi åker till Rosenhill med deltagarna för friskvård och det är en fin plats att vara på. Även om vi körde järnet på gymmet allihopa så fick vi ändå hänga ute i solen också!

götet tis em

När jag åkte hem på eftermiddagen så hängde solen lågt, men fint över Brunnsparken. Bara det att det är ljust när man åker hem är ju en förbättring!

vårfeeling i parken vid stigbergstorget igår

På onsdagen tog jag årets första utelunch och satt i solen i parken vid Stigbergstorget och frös inte en enda stund trots att jag satt på en bänk i en halv timme med öppen jacka och allt. Det är vårtecken det!

på väg hem från jobbet igår em

På väg hem från jobbet i går eftermiddag var det både varmare och ännu finare ljus! Hoppas verkligen det håller sig till helgen så jag kan gå loss med kameran, kliar i fingrarna nu! Så mycket fint ljus ute nu!

brunnsparken, så fint en em i mars

I morse höll jag dock på att frysa häcken av mig då frosten och halken var ett faktum. Kan konstatera något jag egentligen redan visste, slitna gympadojjor är inte de mest ultimata på frosthal asfalt. Höll på att dratta på ända, men räddade det på nåt vis...tur det iallafall.

i morse var det dessvärre frost och halt som f-n

men medan jag väntade på spårvagnen fick jag
medge att det var en vacker morgon

Det var i allafall en vacker morgon även om det var kallt och humöret var halvdant efter att ha vaknat kvart i två på morgonen med ett huvud som envisades med att vilja vara vaket och att jag nästan drattat på ända. Lyssnade på tung musik på maxvolym för att egentligen slippa se eller höra andra människor, orkar verkligen inte ta in andra förutom hemma eller på jobbet. Det är verkligen så, finns ingen energiplats för annat eller andra.

på em friskvård blev det en rask promenad i ett soligt
slottsskogen med deltagarna

På dagens friskvård med deltagarna stod det promenad och slottsskogen så det blev drygt en timmes promenad i solen och med diverse djur. Bland annat en väldigt fin påfågelhane som stilade ordentligt och sedan sälar som var seriöst hungriga. Nordens äldsta säl är 36 år, en hona som jag glömt namnet på nu men som bor i säldammen i slottsskogen!

vissa var tjusigare än andra i vårsolen

tjusig herre

Vaar verkligen vårfeeling och skönt i solen. I skuggan var det desto kyligare och man kan lugnt säga att jag längtar till man kan dra runt i t-shirt! Men visst anade man att våren är på väg och imorgon är det fredag och på lördag är det hoppträning! Finns lite att mota undan mörkret med! I dag när jag kom hem fanns det dessutom ett brev från Sahlgrenska där det stod att jag blivit beviljad sömnutredning och ska boka in ett första besök inom två veckor! Bara ett och ett halvt års väntan...Ska bli intressant och kanske kan det innebära att man får bukt med blodtrycket!

sen såg vi sälmatningen innan det blev en rask promenad tillbaka
till verksamhetslokalen och en del pappersarbete

onsdag

eftermiddagstjocka i majorna

Känner mig lika grå som den råa gråtjockan som rullade in från havet i eftermiddags. Vi var på utbildning i dokumentationssystemet på jobbet, satt i ett rum i källarlokaler i Majorna och svor över datorer och knäppt datasystem. Får väl medge att jag börjar vänja mig vid att det är ett användarovänligt system och att det inte är mycket att göra åt. Men eftermiddagen var inte så spännande, hur spännande kan datasystem vara liksom?

Roligare att jobba med deltagarna som var många idag och nu börjar det bli lite rull i verksamheten och det är bra. Inte så kul när det är för stilla på jobbet. Måendet är som det är, inte mycket att säga om den meningslösheten och sömnlösheten. Lite jobbigt att man kan känna att man skulle kunna somna på jobbet eller att ångesten får en att välja kräkas bara. Snart är det iallafall helg, en kravlös och måstelös sådan. Det enda som är bokat är lördagens hopplektion och att vi ska baka lussekatter med Widar. Widar och Matte ska ta fram ljusstakar och julstjärnor, i övrigt blir det lugnt. Just nu känns det mesta oöverstigligt liksom.

idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

sömnbrist, renoveringsoljud och min älskade unge

Att gå till jobbet efter två timmars sömn och mardrömmar from hell hela förbannade natten gör onekligen att man är trött. Lägg därtill en huvudvärk som inga tabletter rår på, troligen utsättningssymtom enligt läkarn, plussa på dåligt mående, ångest och lite mer roliga utsättningssymtom och bilden blir inte vackrare. Kom till jobbet och inse att du kommer sitta i ett ständigt återkommande borrljud då fasad och fönsterrenoveringen inte är klar och ni anar att nerverna studsar ur skinnet.

Både vi som jobbar och våra deltagare i verksamheten är sjukt trötta på renoveringen. En renovering som måste göras och som görs av gubbar som går utanför fönstrena och gör sitt jobb, men som också bidrar till att vi alla pratar om filmen Falling down med Michel Douglas där han ballar ur i en bilkö och slår sönder bilar och annat för att han får nog och flippar ur kraftigt.

Det är dock lite roligt att vi alla, både vi som jobbar och våra deltagare upplever samma galna starka känsla där vi bara vill få tyst på de människor som egentligen bara gör ett jobb som leder till att vår arbetsmiljö på sikt ska förbättras. Mitt tålamod och mitt skydd är så klent nu, allt går rakt in och jag klarar knappt att vara här. Som tur är kan vi skratta lite åt vansinnet också och då lättare det.

Men i eftermiddag blir det inläsning på återfallsprevention och diskussionsträffar för när deltagarna går för dagen gör jag det med. Verkar som mina kollegor gör samma sak innan vi flippar som Michel Douglas.

Är så oerhört trött, men det går verkligen inte att sova längre. Utan ordentlig och maxad nattmixmedicin så är sömnen helt utslagen. Galet. Inte blir det lättare att sova när liten vaknar och är förtvivlad över värk i benen och foten, verkar som han fått växtvärk igen. Han växer hela tiden just nu och då kommer det onda på natten. Gör ont i mig, minns hur det verkligen kunde värka i smalbenen.

Innan vi fick veta att även småbarn kan ha det så var man ju orolig för att det var något som var fel. Inte ska barn behöva vakna på natten och ha ont i benen liksom. Men det blev en massa tröstande och så fick han sova hos mig eftersom han dessutom i natt kom på att han saknade pappa alldeles förskräckligt mycket. Inte lätt när pappa är i Tyskland hela veckan med jobbet.

I ena stunden är han så stor och redig och i nästa stund så är han en liten kille som bara vill vara nära, det är verkligen så. Så många tankar, resonemang, uppfinnigar, frågor och känslor som ryms i honom och det är så häftigt att se världen och saker genom hans ögon. Kan bli så oerhört rädd för framtiden, bara önskar att han ska ta sig genom livet helskinnad, lycklig och trygg. Att man visste att det skulle gå bra för honom, finns så mycket som kan hända och som kommer hända på hans resa och vi kan inte skydda honom från allt heller. Inte lätt det där med livet...

Vi

onsdag

regn

Onsdag kväll och götet är genomdränkt i regn som pågått sedan i natt. Känns som om nu kommer man leva med det i ett halvår. Regn, mörker och blåst. Jag borde verkligen emigrera, det är inte ett vettigt människoliv att tvingas leva i detta sex månader om året. Ändå är man kvar år efter år och lika gnällig i slutet av varje höst, hur smart är det?

Trodde jag skulle få sovmorgon i morse eftersom jag skulle på konferens på förmiddagen, men det satte vår söta son p för. Han väckte mig tio i fem och ville att vi skulle gå upp och kolla på Barnkanalen och äta frukost. jag bara råvägrade att gå upp och upplyste honom om att det var mitt i natten.

Mötesplats IFOs program och
goa vänner och fd kollegor

Det resulterade i att han kröp ner under täcket hos mig och ungefär en gång i kvarten undrade han om det var morgon snart till jag vid sex gick upp...Matte lyckades sova förbi detta på något märkligt sätt. Var bara att gå upp och börja dagen. Blev ändå en lugn morgon och jag kom iväg ut till spårvagnen bara för att upptäcka i ösregnet att mitt spårvagnskort låg i träningsväskan på jobbet...Bara att betala och tur var väl det eftersom det steg på kontrollanter.

Väl på hotellet vid Drottningtorget där konferensen skulle hållas så träffade jag gamla kollegor, vänner och lyssnade på både bra och mindre bra föreläsningar. Vissa saker gjorde verkligen intryck och vissa saker och framställningar hade man minst sagt kunnat önska sig lite mer av. Men hur som är IFO-dagen som hålls varje år intressant och det är ett bra forum där man kan få lite koll på vad som händer i stan och olika goda exempel på hur man kan arbeta i det sociala arbetet.

Kunde trist nog inte stanna hela dagen då jag skulle på extra handledning tillsammans med arbetsgruppen utifrån den rätt märkliga situation som uppstod för ett tag sedan. Kände mig inte helt ok inför det och mycket riktigt så blev det en mindre trevlig eftermiddag. Finns inte mycket mer man kan skriva öppet om det, mer än att det inte var särskilt roligt, även om jag som ny inte har mycket med det att göra.

Var rätt upprörd när jag kom in till psykologen som jag hade tid hos innan jag kunde åka hem till Matte och Widar. Jobbjoxet satt kvar och jag är rätt skakig nu under utsättningen av medicinerna och hade dessutom en massa råångest som bara växt i takt med utsättningen av medicinerna. Fick ett bra samtal och var lite mer balanserad, men vansinnigt trött när jag klev ut. Hon är onekligen väldigt duktigt och i perioder så kan jag se hur hon fungerar som en livlina vilket kom upp i dag.

Väl hemma var jag bara alldeles slut och det var resten av familjen också. Widar somnade efter klockan åtta och Matte somnade i soffan vid nio så honom fick jag skicka i säng.

Jag är också trött, men huvudet och kroppen är hur rastlös och orolig som helst så det blir väl som vanligt inte mycket nattsömn. Dessutom verkar våra grannar ha vårt tak (deras golv) som studsmatta ikväll, det är milt sagt ett jäkla hoppande och bankande i golvet...

måndag och utsättning

Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något.

Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.

Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.

I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.

Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.

Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.

Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.

Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.

Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.

Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)

hemma

Hemma efter att ha varit hemifrån i 16 tim...Blev ett långt pass med ridlektion och jobb. Men det har varit en bra dag. Ridningen gick skitbra idag och det var galet roligt även om jag var helt slut efteråt. Benen skakade när jag hoppade av, men attan vad vi fick till det idag. Så kul när det funkar! Man blir liksom bara än mer pepp på ridningen när det går bra!

Efter ridningen blev det dusch och ombyte och sedan hann jag precis till jobbet. Möttes av en go kollega och en go kram. Kändes så gott att vara tillbaka! Vi jobbade 11 tim i ett lugnt Göteborg. Blev en konstig kväll då det var få klienter i rörelse, men jättetryck på övernattningsplatserna. Har mött fylla, ångest, tårar, glädje, förtroenden, hemlöshet, frustration och varit på vanliga och ovanliga platser i götet.

Det Göteborg man ser när man fältar skiljer sig en hel del från det man ser på dagen och det finns så himla många livsöden och behov. I kväll har vi hunnit med både havet, innerstan och förorterna och det finns så mycket som behöver göras. Ett livsöde och förtroende berörde lite extra ikväll och jag kan bara hoppas att det kan bli bra för hen. Det är så lite vi vet, så mycket som kan döljas bakom ett leende och ett skämt. Sånt väcker onekligen en del tankar.

Men nu är det skönt att vara hemma igen. Killarna mina sover och jag hoppas på lite sömn om en stund. Behöver varva ner och komma till ro lite. Är alldeles för uppvarvad så först blir det lite surf och en kass skräckfilm på tv:n. Lagom nivå liksom...=)

lördagsmorgon

Lördagsmorgon och jag känner mig allt annat än utvilad. En natt full med mardrömmar och ångest lägger onekligen krokben för sömnen...

Jag och Widar är vakna medan Matte som vanligt tar sovmorgon. Om en stund ska jag åka ut till stallet, åker extra tidigt efter förra lördagens kövansinne. Tydligen stänger de av ett rör i Tingstadstunneln idag med och förra lördagen tog det en timme att åka 2,5 km så jag missade ridlektionen. Blev helt knäckt på det, var så trött och ur led och så fick jag inte ens rida min hopplektion.

Idag är det dressyr och jag kommer att sätta mig i bilen två tim innan lektionen till skillnad mot en timme förra helgen. Tar egentligen bara 12 min till stallet om det inte är någon trafik så att behöva sitta fast i kö i över en timme var förjävligt. Så idag åker jag i tid och då borde jag få en rejäl lektion!

Sedan blir det ombyte och dusch innan jag drar till Tillfället för ett jobbpass med fältarna! Är inte ofta de ringer in mig, jag har ju en heltid i stan så jag är en dyr timvikarie, men nu var det kris och jag gillar verkligen fältpassen så jag är helt klart glad över att få ett pass! Hörde dessutom att jag kommer jobba med en av de goa fältarna så jag vet att det kommer bli 11 bra timmar oavsett vad som händer.

Har verkligen saknat fältet och fältandet, mer än vad jag trodde jag skulle göra! Men förutom några märkliga saker på nya jobbet så är det bra där också. Är väldigt roligt att jobba med behandling och att arbeta utan myndighetsansvaret. Gillar att jobba direkt med klienter/deltagare, det är både klurigt och samtidigt väldigt roligt och givande. Målgruppen är annorlunda om man jämför med case arbetet och fältandet, men missbruket och dess effekter/konsekvenser löper som en röd tråd.

Allt låter hurtigt och fint, men jag är astrött och måendet är upp och ner efter diverse medicinförändringar. Är en massa på gång, men vi får se hur det blir med allt. Nu ligger fokus mest på att klara av en dag i taget. En kram från Matte och Widar värmer också!

tillbaka och lite trött på vissa idioter

Antar att jag är tillbaka efter en stunds uppehåll. Blev så trött efter en del idiotiska kommentarer och påhopp på några av de sista inläggen jag skrev. Mitt mående innebär inte att jag är kass på jobbet eller som mor, såna skitkommentarer undanber jag mig och kommer i fortsättningen radera så som jag gjorde nu.

Jag lägger en förbannad massa energi på att fungera både på jobbet och för min son och sambo och att jag då använder bloggen och skriver av mig är min grej och vill man inte läsa det eller stör sig så kan man ju enkelt trycka på rubriken nästa blogg! Funderade på om jag skulle lägga lösenord på bloggen, men det får räcka med att jag eventuellt kommer lägga lösenord på vissa inlägg. Glömmer ibland att folk faktiskt läser vad jag skriver även när jag bara skriver av mig en sväng.

Men jag står för det jag skriver och jag kan tycka att det ska vara ok att skriva om hur man mår, hur nervös och ångestfylld man är utan att folk ska skriva elaka kommentarer och rekommendera psykinläggning och att man borde sluta vara mamma! Jag har tack och lov en underbar sambo som är en jäkla bra pappa till vår son och jag har stöd omkring mig och gör allt som går att göra för att fixa mitt mående och jag borde inte ens behöva förklara mig! Psykisk ohälsa är hur vanligt som helst och 30 % av alla vuxna kommer någon gång i livet att uppleva psykisk ohälsa i någon form och det innebär inte att man är värdelös på jobbet eller som förälder eller som människa! Oftast är ju kommentarerna schyssta och jag har fått kontakt med kul människor via bloggen så det känns inte helt ok att sluta på grund av några puckon. Nog om det!

Sedan jag skrev senast har jag hunnit börja på nya jobbet som är ok. Tar mycket kraft i början så klart och sedan är det en del annat som pågår och också tar energi. Orken räcker liksom inte när man måste tjafsa med vårdkontakter och andra instanser. Men jobbet är helt ok och de jag jobbar med också. Saknar dock fältarbetet, men det är roligt att få jobba med behandling, både i grupp och individuellt och jag trivs med att jobba i stan så det ska nog bli bra.

Vi har hunnit få höstluft ute även om värmen som tur är finns kvar. Är så skönt med klar luft samtidigt som solen värmer en! Regeringsskifte har vi fått också, tack och lov för det! Äntligen borde Sverige kunna bli lite medmänskligare! Jag behöver inte en massa skattesänkningar, jag behöver att vårt samhälle fungerar och att välfärden byggs upp!

Höll dock på att sätta i halsen när jag under valvakan såg hur SD gick framåt. Är helt sjukt att människor röstar på ett främlingsfientligt parti som dessutom har en familjepolitik och kvinnopolitik som är åt helvete. Bara det att man vill inskränka aborträtten, vad skulle det lösa liksom? Vill vi ha en massa illegala aborter med alla de skador som man riskerar då? Inte utan att man mår illa av att människor kan rösta på något som är så inhumant och ojämlikt! Blir onekligen trött på alla dessa idioter som tar plats i vårt land. Vet att demokratin innebär att alla måste få höras, men jag vill inte att min son ska behöva växa upp med att rasister får vara med och bestämma hur Sverige ska styras. Jag undrar vad människor är så rädda och arga för/på? Blir så trött bara. Trött på iq-kommentarer, trött på hat, trött på ojämlikhet, trött på allt fanstyg som huserar i världen!

Nu skulle jag väl egentligen gå och sova efter ha VAB:at hela dagen då liten är sjuk och jag också börjar känna mig krasslig. Men eftersom min läkare schabblat med mina recept så får jag vackert satsa på sömn imorgon kväll....happy day....suck! Att det hela tiden byts läkare på min mottagning gör inte saker och ting enklare precis. Som sagt, har inget emot skattehöjningar om det innebär att jag kan få träffa samma läkare åtminstone två gånger i rad...!

gårdagen

I går när jag kom ut och skulle knata till spårvagnen så sken solen för första gången på ett tag. Hann bli smått chockad och sen lite grinig när när jag insåg att efter de senaste dagarnas regn och åska så låg solglasögonen hemma....

Men det var ju skönt att solen och en gnutta värme hittat tillbaka till götet. De senaste dagarnas höstfeeling försvann äntligen. Lite drygt om det ska bli höst redan i augusti liksom. Tänk förr, då var augusti bästa sköna varma månaden, men de sista åren så verkar det ju vara den regnigaste skräpmånaden!

Väl på jobbet så kändes det helt ok även om jag märker att jag lägger en massa kraft på att orka och fungera. Det är ju milt sagt tur att man har en bra impulskontroll! Men det är ju jobbigt för alla att börja ett nytt jobb och jag tar det lugnt. Tror det kan bli ett bra jobb och kollegorna verkar helt ok.

Det är en betydligt mer formaliserad verksamhet än fältarna och det är inte utan att man jämför jobben. Gillar ju friheten som fältarna har och deras jobb, men jag är också väldigt pepp på att få jobba behandlings och programbaserat! Men jag är väldigt trött och när jag lämnar jobbet så är det som om jag skakar inombords. Har ingen energimarginal liksom och känner mig både låg och känslomässigt trasig. Men det ska väl bättra sig. Det är mycket som pågår just nu och förhoppningsvis blir det bättre under hösten. Är galet trött och blodtrycket, men även en del mediciner gör att jag har konstant kraftig huvudvärk.

Ingen höjdare när man ska börja bekanta sig med Treserva, det datasystem som används vid dokumentation. Har inte hört några bra saker med detta system, snarare en hel massa negativa saker. Men nu måste jag lära mig det och då är det skönt om man kan vara alert och försöka begripa sig på det ordentligt. Som tur är verkar mina kollegor vara olika bra på Treserva så förhoppningsvis kan jag både få lära mig och få svära över det med kollegorna! Hade i allafall en rejäl packe papper om systemet och hur man ska hantera det, glatt märkta med mitt namn... Räckte med att skumma igenom dem för att inse att det här inte är särskilt enkelt...

Desto roligare var det att återknyta bekantskapen med återfallsprevention och förändringsarbete. Hade koll på manualen och arbetssättet och ska in i grupperna snarast och det ska bli toppenkul! Dessutom känns det kul med klienterna och jag har redan fått börja få egna klienter och det kommer bli fler framöver. Förutom gruppbehandling och individuella samtal och andra möten så ingår friskvård och miljöterapuetiskt arbete. Började mitt första pass i köket med att göra sönder deras mortel....kändes sådär, men det bjöd på en del skratt och annat så det blev en bra förmiddag ändå! Det blev en isbrytare mellan mig och klienten jag jobbade med så det var inte dumt alls...=)

Efter allt detta drog jag hem med megahuvudvärk. Kom hem en liten stund innan Matte och Widar och hann njuta av att se Charlotte D rida sin underbara Vallegro i VM dressyren! Hon vann den klassen och det var en fantastisk ritt som trots några missar gav drygt 86%. De är så duktiga! Var tvungen att ta några bilder av ritten trots att det var på tv:n. När man vet hur oerhört svårt det är så går det inte att inte bli väldigt imponerad! Kolla runt på nätet så hittar ni både filmklipp och bilder på detta fantastiska engelska ekipage!

egentligen ok

Det är egentligen ok. Jobbet verkar ok, kollegorna och klienterna likaså. Matte kommer äntligen hem från Kroatien ikväll, både jag och Widar har haft det tufft utan honom. Så egentligen är allt ok. Men måendet och orken är skit. All kraft går till att hålla ihop mig på jobbet vilket jag verkar klara helt ok. Men när jag väl går därifrån så rasar det mesta samman. Men nu när Matte är hemma igen ska jag försöka sova lite.

Widar har vaknat flera gånger varje natt som Matte varit iväg och gråtit för att han saknar pappa. Blir inte mycket sömn då. Märkligt hur allt kan vara ok och måendet bara får en att vilja försvinna.  Nä, sömn och förhoppningsvis en bättre feeling i kroppen. Har i allafall fått bokat in några viktiga saker framöver, det är alltid nåt. Synd bara att man måste fixa saker och ting själv och att man inte kan lita på landstinget. Det är märkligt hur man kan ha den läkarbrist som tycks vara konstant, att det får fortgå trots att det drabbar patienter och klienter. Nåja, snart är Matte hemma och då ska jag se till att få sova!