tung lördag

Gick inget vidare att sova i natt, längtar och saknar mina killar. De kommer hem idag, men då är jag redan på jobbet och jobbar till ett i natt. Sen är det hem och sova för att gå på ett kväll och nattpass till innan helgen avslutas med ett dagpass på måndag så det lär inte bli så mycket tid med Widar och Matte förren på tis.

Egentligen är det ingen fara att jobba en massa timmar fre-mån eftersom det gör att jag är ledig fre-sön nästa vecka, men idag mår jag inget vidare och då är det tungt att åka till jobbet. Väl där kommer ju fältjobbet dra iväg med en så man inte hinner tänka och det är bra, men egentligen är jag för trött och måendet är rätt dåligt. Gör ont i hela mig att se och höra andra uppleva det som jag vill och hade allt gått som det skulle i våras hade jag varit halvvägs genom en graviditet. Men livet blir inte alltid som man vill och så fort tankarna snuddar vid det så gör det så ont att hela kroppen skälver.

Men det finns inte så mycket att göra åt det och för att försöka funka i någon form får man liksom försöka hålla ihop det. Ingenting är rättvist här i världen och så är det liksom. Men har i allafall finaste vildungen och snart är han hemma hos mig igen tillsammans med fina Matte. Det hjälper.

Snart börjar dessutom ridningen igen och den behöver jag verkligen. Är lite min andningspaus och utan den så blir kaoset i huvudet onekligen värre. Men snart är jag tillbaka i stallet och får förhoppningsvis fortsätta med bästa Lyrik! Kommer rida i både hopp och dressyrspecialen i höst och hoppas på att få ha Lyran i båda grupperna så att vi förhoppningsvis kan bli grymma tillsammans!

Är dock väldigt nervös inför dressyrgruppen, herregud får ju seriöst ont i häcken av att sitta ner en hel lektion och det är så mycket av mina gamla dressyrkunskaper som rostat ihop. Även om jag läser på och vet i huvudet hur jag ska göra så får jag inte ut det i kroppen utan blir fumlig och otydlig i hjälperna och gör man fel på Lyrik så är han smart nog att inte utföra det man ber honom om så  jag har mycket att jobba på. Men så jag längtar, oj så jag längtar. Behöver dock lösa jobbdelen för hösten för det kostar cash...

Inför hoppgruppen är det bara förväntan och glädje, vi ska få fortsätta ihop jag och Lyran och Carine kommer snäppa upp nivån och utmaningarna ytterligare och det är så vansinnigt roligt. Dessutom älskar jag gänget i gruppen, alla är positiva och stöttar allt de kan och det är skönt för det går verkligen upp och ner i ridningen. Men efter en sommar utan ridning så kommer jag få ont i häcken när allt drar igång...Men först är det fältjobb som gäller och att försöka att mota undan allt dåligt mående.

tungt

Oerhört tung dag idag.  Kunde inte sova i natt, en massa mardrömmar och uppvaknanden. Klev upp i morse, senare än jag tänkt då jag försökt sova vilket inte funkade trots att jag tog en tablett att sova på. De är dessutom skitkass för jag sover ju ändå inte och är bara seg och tung på morgonen. Tar dem bara när jag tänker att nu måste jag försöka sova lite, åtminstone ett par timmar, men det är svårt.

När jag gick upp hade jag dessutom en seriös huvudvärk. Gick till jobbet och tänkte att om huvudvärken inte ger sig så kan man ju gå hem tidigare, men med en kollega ledig och en sjuk så funkade det inte att dra hem utan det var bara att jobba. Gillar ju deltagarna, att hålla i återfallsprevention mm, men idag med huvudvärk och yrsel så var det svårt att funka. Dessutom är jag seriöst svajig inombords och i huvudet, antar att det är den nya medicinen som jäklas med mig. Måste verkligen fokusera på vad jag sysslar med och på att hålla i hop mig och funka för jag funkar inte riktigt.

Ja, jag har varit med om värre, men idag är det tungt och meningslöst att överhuvudtaget behöva existera. Hade tänkt att skriva en massa i slutet av dagen, men det gick bara inte idag utan gick hem, hämtade Widar och försökte få huvudvärken och släppa. Det gick sådär även om Widar försökte bota den med en huvudvärk och ett glas vatten, gullungen min. Som tur var behövde inte Matte jobba borta utan kom hem ikväll och kunde ta Widar medan jag försökte få huvudvärken att ge sig. Men den ger sig inte kan jag säga och allt känns bara oerhört meningslöst överhuvudtaget ikväll.

Allt skulle ju varit i ett annat läge nu om saker gått som de skulle och det finns en tröstlöshet i det, gör fysiskt ont att tänka på. Sedan känns det så klart att jag måste leta jobb igen, att ridningen i helgen är terminens sista och att det sedan är flera veckors uppehåll och att allt bara känns så oerhört meningslöst. Gör ont att behöva vakna och vara människa och det är ju galet när man ju egentligen har allt man har och behöver. Men mörkret gör sig oerhört påminnt och det är inte lätt att handskas med och jag vet inte hur mycket jag orkar handskas med det heller... Ibland vill jag verkligen inget annat än att ge upp, jag är så oerhört trött.

Dagens pay & jump och utelåst

Vaknade halv fem i morse, behövde inte vänta in någon väckarklocka inte...Nervös, klarvaken och en molande huvudvärk på högersidan som skrek migränvarning. Mulade alvedon och försökte vila, migränmedicinen är ju utsatt i nuläget och sedan bad jag mitt förbannade huvud att skärpa sig. Körde avslappningsövningar när sömnen inte infann sig och strax efter sex klev jag upp.

En stund senare kom min älskade lillunge upp och vi käkade frukost ihop medan vi kollade på barnprogram. Kan nog alla barnprogram som finns och det är inte mycket som är bra kan jag säga. Men det är mysigt i soffan med liten uppkrupen nära mig tillsammans med diverse gosedjur som gör mig lite galen... Matte däremot lyckas alltid sova länge på helgerna vilket jag och Widar inte förstår oss på ;) Åkte i allafall iväg till stallet vid halv åtta vilket är förmiddag för mig och Widar, men tidig morgon för Matte.

Möttes av frukostätande hästar och glad stallpersonal. Älskar att komma tidigt och vara i stallet medan hästarna äter och allt är alldeles lugnt. Gick in i sadelkammaren och putsade av tränset och sadeln och bytte pannbandet på tränset mot mitt nyinköpta blingbling som jag bara älskar. Ångrade lite att jag inte köpte schabrak och huva också, men det blir fler gånger.

Hade redan igår bestämt mig att jag skippar att fläta manen, den behöver ryckas först för den är en ojämn historia efter att någon klippt honom för ett tag sedan. Måste fixa det innan Bohuscupen! Istället blev det lite kel, lite lufthugg med tänderna och lyfta bakben a la Lyrik, mockning och att rykta rent honom samtidigt som stallet började fyllas av tävlingssugna tjejer och killar. Tjejerna från hoppgruppen dök upp glada och laddade.

Banskissen och startlistan kom upp och det var dags att bygga banan. Drog en liten suck av lättnad när jag såg att banan inte var alltför svår eftersom jag inte är så säker på 80 cm än och vi bara hoppat 90 cm en gång tidigare och då fick vi 16 fel på grund av en rivning och två vägringar. Snacka om hjärnspöken så den här gången var jag helt klart inställd på revansch, men också attans så skraj och nervös. Vi höll trots allt på att gå omkull sist och det var jag inte beredd på. Har sett filmen från den rundan och jag vet inte hur Lyrik lyckas få upp sig för vi är gruvligt nära att krascha i landningen av sista oxern.

banbyggning, började på 50 cm för de första starterna

Vi började bygga tillsammans med dagens funktionärer och jag svor som vanligt när jag insåg att det förhatliga planket skulle vara med. Jag avskyr det där planket eftersom jag och Lyrik har rivit det nästan varenda gång vi hoppat det. Det pajade ridskolecupen och klubbmästerskapet förra året och jag har rivit det flera gånger på pay &jumptävlingarna bland annat förra gången då vi rev det på 90 cm rundan. Vi klarade det förvisso på 80 cm då, men likförbannat så har det gått troll i det och de andra tjejerna vet hur jag avskyr det och ska så klart skoja om det. Idag stod det dessutom i en sväng, fattar ni, ett 90 cm plank på flata hållare i en sväng, i Lyriks hopplösa högervarv. Tänkte stilla att då är det typ kört och sen tänkte jag att ja det kan ju inte gå sämre än sist och sen tänkte ja att för 17, det är ju bara ett rättuppstående och vanliga rättuppstående hoppar vi ju utan att dö liksom!

planket from hell som förstörde KM tävlingen och
ridskolecupen förra året, mitt hathinder...
hm kan ju också bero på min ridning...troligen

Men nog spädde det på nervositeten även om man kan skämta om det. Gick iallafall banan ensam och noga istället för att skoja runt med de andra som jag brukar när man går banan och försökte verkligen tänka på hur jag och Lyrik skulle rida, hålla ut svängar, rätta galoppen, samla upp och ha framåtläge. Sedan fixade jag i ordning Lyrik som var på sitt suraste humör när jag skulle sadla och tränsa. Fick med mig några av de andra och så skrittade vi slingan innan vi skrittade runt i väntan på framridning. Lyrik är väldigt morgonstel och svår att få igång så han behöver tid på sig och idag fick han skritta fram 40 min innan vi kom in på framridningen. Han är 15 år i år, men sedan länge stel i lederna och stel i kroppen.

finaste Lyran som brydde sig mer om lunchen
än rosetterna han kammat hem

Väl på framridningen blev det lite hackig trav och en bättre galopp innan vi fick hoppa fram. Han kändes väldigt seg, men hoppade upp sig lite på framhoppningen. I vanliga fall brukar han tagga upp lite när han kommer in på banan, men inte idag så jag kände nog att det kunde gå lite sådär. Samtidigt så ville jag verkligen fixa det, särskilt som Carina var med och kollade och coachade alla. 

Såg några av kompisarna hoppa fina rundor på 80 cm och så blev det vår tur och trots en seg början så hoppade Lyrik jättebra. Jag var lite ofokuserad, särskilt i slutet av banan vilket gjorde att vi kom lite fel här och där, men det klarade sig. På sista hindret, en oxer kom vi helt fel och jag hörde att det small i en bom och var helt övertygad om att vi dragit på oss fyra fel. Men vet ni vad, det var en underbom som ramlade ner och sådana räknades inte som ett nerslag när de övre bommarna ligger kvar!!! Så det blev en nolla och då släppte spänningarna lite. Med en ok runda var jag redo för nästa. Fick lite bassning av Carine för att jag kroknat i slutet av banan och tappat ridningen och det var bara att ge henne rätt, jag måste rida hela banan igenom annars slår det igenom direkt.

älskade lilla Lyran som gick för nära mobilkameran...
hopplös att fota är han allt

När alla gjort sina starter på 80 cm höjdes hindrena till 90 cm och ni kan inte ana vad de 10 cm får hindrena att se större ut. Oxrarna blir både långa och höga och mitt hathinder planket blev inte roligare. Men jag var iallafall besluten om att några fåniga vägringar skulle det inte bli. Men när 90 hoppningen började och det bara var vi fyra som ska hoppa första deltävlingen i Bohuscupen så blev jag nervös igen. 

När sedan första ryttaren ramlade av trots en fint påbörjad runda och den andra fick en massa vägringar och höll på att ramla av så knöt det sig i magen. Det var ju en upprepning av förra gången. Jag var start nummer tre och försökte få igång galoppen ordentligt innan hinder ett. Det gick lite så där, men vi kom igång och sedan rullade det på. Vi var inte i ett enda hinder och jag orkade rida hela banan igenom och vi nollade. När vi passerade mål så höll jag på att tappa andan och klappade om Lyrik allt jag kunde! 

Finaste underbara hästkraken hjälpte oss runt och jag kunde inte varit gladare. Det hjälpte onekligen till att reparera självförtroendet lite som inte var särskilt stort efter förra gången. Var helt slut och darrig medan jag satt på Lyrik och såg den sista av oss starta och fixa banan med några småfel och då slog det mig att det är vi fyra som åker till Tanum och testar på tävlingslivet den 12 april och jag längtar! Skitnervöst, men ja, jag längtar! Önskar så oerhört mycket att jag ska få råd att skaffa häst på sikt, det är som om den hästtokiga tjej jag en gång var vaknat och bara vill vara i stallet, med hästarna och med ridningen allt jag kan. Som om jag aldrig varit utan hästarna i alla dessa år.  Svårt att fatta att jag kunde glömma hur fantastiskt man mår av hästar, ja det vill säga om jag förtränger allergitjafset!

Hoppas innerligt att det ska gå ok på tävlingen, har ingen aning hur Lyrik kommer reagera. Han kan vara jättesjåpig och inte vilja gå fram på nya ställen eller när han ska gå först på slingan eller gå ifrån hästkompisarna. Då kan han bli istadig och börja vägra och rygga så vem vet vi kanske inte ens kommer in i det nya ridhuset...På Storås är han ju van och kan ändå hålla på att krångla så vi får se helt enkelt. Sedan ska ju mina nerver hålla och det är ju lättare sagt än gjort...

Men får väl tänka på att Carine sagt att det är på kul och för att testa, det gör inget om hela gänget vägrar ut sig, vi får börja någonstans. På sätt och vis känns det som om det varit enklare att vara med i dressyren, där ska du ju rida ett program som du kan öva in till max innan, nu i hoppningen vet man inte ett jota om varken banan, hindren eller någonting....Vill attan inte vägra ut mig! Som tur är deltar vi i förklassen som är en vanlig clear round så då får både jag och Lyrik känns på banan och hindren en första gång.

hjälm, rosetter och nya pannbandet som Lyrik fick ha idag, missade dock ta en
bild med det på...men snygg som attan var han i det!

Var himla bra att ha Carine där idag, hon hjälpte oss allihopa med att både pusha, stötta och berömma och det hjälper så galet mycket!! Älskar att rida för henne, hon är grym och på tisdag ska jag och en av de andra tjejerna ha en extra hoppträning för henne, ska bli spännande! Efter hoppningen idag skrittade vi av på slingan och trots blåsten så var jag bara glad! Sedan hoppade jag av och pysslade om Lyrik lite extra och han fick en massa godis och lunch. Fina hästen som sedan som vanligt försökte bita mig när jag lade på honom täcket. Han är ett litet monster i boxen, men man kan inte annat än att älska honom. Helt ointresserad av rosetterna, brydde sig bara om sin lunch såklart!

I sadelkammaren fick vi tjejer feedback och pepp av Carine och hann snacka igenom våra rundor lite och det var en go feeling hos oss. Vi var dessutom överens om att hindrena inte verkade lika höga och svåra den här gången och det lovar gott! Gillar verkligen alla tjejerna i hoppgruppen, alla är positiva, peppar varandra, goa med varandra och det finns ingen känsla av missunsamhet eller annat otyg. Blir så glad av att se hur det händer saker med allas vår ridning och hur ingen backar för utmaningarna även om det är svårt ibland. 

Tror inte att det hade hänt lika mycket med ridningen utan Carine, skulle hon börja träna någon annanstans så kommer jag följa efter henne haha...Men allvarligt, älskar att rida för henne lika mycket som för många år sedan då jag red för Ylva Lovén Swärd och Petrus Kastenman! Visst får man bassning ibland precis som av dem, men man får det man förtjänar och när man gör rätt får man beröm och du får känslan med hästen så du vet att du gjort rätt och det gör att man lär sig. Dessutom gör Carine som dem och tar en hela tiden ett steg längre än vad man själv tror, men inte längre än att man klarar det och växer ett snäpp till. Det är skickligt det!

Var tokigt trött och hungrig när jag åkte hem och huvudvärken vällde fram igen. Väl hemma insåg jag att jag glömt mina nycklar när jag åkte i morse och hoppades på att Matte och Widar skulle vara hemma. Det var de såklart inte. De var på Universeum och hade kul och jag stod trött, hungrig och svettig utanför dörren till lägenheten, utelåst...Jag menar hur förbannat svårt ska det vara att komma ihåg hemnycklarna när man drar till stallet? Är andra gången jag blir utelåst på grund av det och när man känner huvudvärken rulla in och hungern suga tag i en och man bara vill duscha av sig så blir man fett trött på sig själv. Fick ringa Matte och som tur var så var de nästan på väg hem så väntan blev inte alltför lång.

avslutade med att bli utelåst, hungrig och trött
ni ser ju minen...
och ja, jag är nästan 40 och gråvithårig...

Sedan såg jag på min bild att ja, jag ser trött ut, osminkad och rufsig och mitt hår behöver verkligen en vända hos frissan. Är ju nästan helt gråvithårig och ja, så är det visst när man närmar sig 40....Jag har ju egentligen mörkbrunt hår, men det tycks ha försvunnit, särskilt sedan vi fick Widar. Nu är det mest vitt, grått och beigebrunt...Skulle nog behöva en hel make over, fast det skiter jag nog i just nu för jag klarade 90 cm banan så det så!!

less

Vissa dagar är inte så bra, varken i livet eller i någonting. I dag är ingen bra dag alls. Ingen bra dag på jobbet, ingen bra dag i måendet, ingen bra dag när jag tänker på vad vi gör just nu och hur det kan gå. Funderar hela tiden och ältar och det är klart att det inte kommer något gott ut av det. Men det går inte att hejda och måendet bara sjunker till det slår i botten och jag inte orkar med det. Vill bara lägga mig och inte gå upp mer och ändå fortsätter jag, men för varje dag så vinglar man närmre kanten. Är så oerhört trött.

Inte blir man mindre trött av diverse processer som pågår runt omkring en där folk hela tiden har åsikter och försöker dra in en i det som försigår. Att i nuläget dessutom vara utsatt på alla mediciner gör inte livet lättare. Det gör det verkligen inte. Att endast få använda alvedon och lergigan löser inte ett jota, varken mående, huvudvärk, sömnsvårigheter eller allergier. Det är förvisso självvalt att ta de här stegen för ett visst mål, men det gör det inte enkelt, inte det minsta. Jag har inga marginaler alls, en del av den gamla och förvisso rätt omfattande medicineringen gav ändå en gnutta andning och marginal, nu är den helt borta. Så trött och less.

svärta och förkylning

Accompanjerar mitt taskiga mående med feber, halsont och sprängvärk i höger öra. På vårdcentralen där jag är listad var akuttiderna slut och drop in mottagningen borttagen. Anar att det var ett tag sedan jag behövde gå akut till vårdcentralen. Knaprar alvedon, strepsils och annat förkylningsvänligt och önskar att jag hade lite annat att ta till när ångesten rullar över mig. Inte blir det bättre av att känna jag-borde.jobba-ångest ovanpå vilken-kass-människa-och-mamma-och-sambo-ångest.

Mina tankar är inte vackra nu för tiden och svartast är de så klart gentemot mig själv. Fint eller hur, nu i juletider när julglädjen ska spridas till varje själ...Givetvis lyser solen också vilket bara gör allt ännu svartare. Har en hel del jobb så måste krya på mig snarast samt läkartider, samtalstider och sån skit innan alla går på sina underbara julledigheter där de slipper lyssna på folk som undertecknad som tycks ha fastnat i svärtan fastän man har allt att vara tacksam över. Inte mycket alvedon hjälper mot, men jag får väl ta två för att få ner febern i allafall. Kanske blir man lite happy av att få sova, går ju inte så bra när man är sjuk. Låter inte alls bitter....får nog le lite åt skiten ändå

Mitt i vabben ser jag fram emot bio och middag

bild från SF

Vabbar idag igen och litenhar fortfarande feber och nu alltmer hosta som vanligt. Men han är förvånansvärt pigg ändå, stundtals även alvedonöverpigg. Vi har både trevligt och asjobbigt, men det är ändå ok. Vad som inte är lika kul är ju min råångest som bara växt sedan igår och som gör allt till en pärs. Klart att det påverkas av tröttheten och de senaste nästterna brist på sömn då Widar vaknat av febern och förkylningen. 

Ser fram emot ikväll, blir middag på Vapiano med Linda och så ska vi se Roy Anderssons film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" som antingen lär vara bra eller skitdålig. Tvivlar på att det skulle vara en mitt emellan film liksom. Så det blir kul! Fokus på det när man bara vill lipa av allt dumt. Har kollat igenom menyn på Vapiano och attans vad mycket gott de har!

kommer bli svårt att välja

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

monday again

typ så

idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

inte mycket att säga

Inte mycket att säga. Skitdag, skitväder, skitjobb, skitmående, skitliv, skit, allting. Antar att livet borde vara något annat. Ska försöka sova och se om livet blir roligare i morgon...as if liksom... det enda fina idag var att krama älskade liten och Matte.

tungt

Somnade efter halv fyra i natt, gick bara inte att somna. Vaknade med mardrömmar och panik halv sex, lyckades somna om och sov till kvart i sju. Spelade lite på mobilen och slumrade till och gick upp tjugo över åtta. Facit drygt tre timmar sömn. En del av hjärnan känns nästan vaken och en del är zombieseg.

Fick ju kramp i vänster vad både i fredags och igår så idag är jag nästan halt. Attan vad det är ömt i vaden. Blir till att försöka massera lite igen.

Ute är det regntungt och inuti är det ännu gråare. Kramas med liten och det skingrar ångesten en gnutta, men idag är det tungt. Så genomtungt. Som om det ligger en tyngd över bröstet så man knappt förmår andas. Allt är bara genomsvart. Vill gömma mig under täcket och aldrig mer krypa ut. Vi har inga måsten bokade idag så det blir lugnt och det känns iallafall bra. Bra att något känns bra när allt annat känns som meningslös skit.

...

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

lite gnäll en meningslös måndag

Det är väl känslan som genomsyrar mig och min dag idag. Meningslös grå skit där jag tvingar mig att sätta den ena foten framför den andra och hålla ihop allt på en absolut mininivå. Förmår inte mer, orkar inte mer och saknar fullständigt lust till mer. Klev upp efter att ha sovit två tim under natten, kunde aldrig somna om trots försök. Ute pissade regnet ner och det var tvärmörkt när jag vinglade ut i novembermorgonen. Har ju balansrubbningar sedan jag var sjuk i tonåren och satt i rullstol.

Balansrubbningarna och nervskadorna i fötterna har aldrig repat sig och när jag blir för trött eller helt enkelt sover för lite även för mina mått så kommer balansrubbningarna fram. Jag vinglar in i saker och håller på att tappa balansen hela tiden. I vanliga fall så sköter ju kroppen det så länge jag har koll på vart jag går, så fort jag inte ser mig för så går jag in i folk och saker och jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner, med fötterna ihop och blunda utan att jag svajjar och ramlar. Rätt komiskt, men inte lika kul när man är trött.

Har känslobortfall i fötterna och händerna och är darrhänt så det förslår. Allt blir så klart mycket tydligare om jag inte sover. Så darrhänt och vinglig, rätt komiskt, men det tar en massa energi att försöka hålla fokus när jag jobbar och för det mesta så går det ju. Nu med utsättningen av mediciner så har bla darrningarna blivit värre och jag skulle inte vara något vidare på prickskytte...

Nog om det. Tog vagnen till jobbet och det krävdes en hel del kraft att orka stå kvar på vagnen bland alla varmaklädda, bullriga, stinkande (varför dränker man sig i parfym? regnblöta människor. Att börja dagen på det sättet, med ett meningslöst mående och ångest gör ju knappast att man tar sig an dagen med ett sprudlande leende på läpparna...

Att kunna få ihop det hela på ytan så man utför sitt jobb och inte verkar helt lost, kan bli förvånad över att det går... Kräver förvisso att jag drar mig undan lite emellanåt och som tur är kan man göra det när man sköter dagens dokumentation och hanterar andra pappersuppgifter, mail och sånt. Sedan kan jag luta mig mot yttre strukturer i mig som fått mig att funka i andra lägen i livet, att verka som att allt är ok, jag är bra på det. Men när måendet är som det är så är det inte helt solitt, det skakar som attan så är det inte lätt.

Eftersom läkaren såklart inte hört av sig, ej heller någon annan så ringde jag kontaktpunkten igen. Pratade på nytt med någon där som var förvånad över att ingen kontaktat mig när det lagt det som ett prioriterat ärende. Blir så less. Vad ska jag göra liksom? Åka ner till mottagningen och skrika? Sånt hjälper ju föga och jag vill ju inte ha någon inläggning eller massa tabletter. Jag vet inte vad jag ska göra egentligen och vad de kan hjälpa mig med? Vad ska de göra åt ångesten när den väller över mig, får mig att krypa ihop och bara skaka? Jag vill klara av det här, men det är inte lätt när allt är spänt som en fiolsträng och spänningen bara ökar i en och drar i mig. Hur långt kan man gå innan den brister? Fick morgondagens psykologtid avbokad också på grund av psykologens sjukdom. Antar att det är höstförkylning där med som hos alla andra.

När arbetsdagen gick mot sitt slut kunde jag konstatera att det gått ok och jag traskade ut i ösregnet och tog spårvagen hem. Kramade liten och sambon och sjönk ner i soffan med världens meningslöshet över mig. Det gör ont att hålla på att drunkna i den. Att livet kan kännas så meningslöst, att det inte finns kraft eller lust att leva i all meningslöshet. Tröttheten saknade gränser så till vida att Matte pratade med mig och mitt i samtalet så tuppade jag av eller somnade till så han fick väcka mig. Skumt och lite komiskt, men också helt jäkla knäppt. Brukar inte somna när jag pratar med sambon, inte ens när man pratar om vardagligt jox. Matte skakade i min axel och jag kvicknade till, men kunde inte ge något vettigt svar. Det här var innan middagen så det var inte läge att gå och lägga sig och lika bra var väl det eftersom jag i så fall inte kunnat sova lite senare. Var vaken resten av kvällen, svårt att somna ifrån ångesten liksom. Men till slut var det bara att gömma sig under täcket. Så genomtrött och less. Petar du på mig så faller jag i bitar, upplöses som vampyrer som träffas av solen och bara smulas sönder. That feeling...

gick ju sådär med sömn

Ja, men det här går ju lysande....Somnade strax innan ett i natt och vaknade 02:53. Världens panik och bara till att stiga upp och tända lampor och få ordning på röran. Typiskt. Är tvärvaken och borde sova. Matte har tagit ansvaret för Widars uppvaknanden så att jag bara skulle kunna ha fokus på att få sova innan jobbet om några tim. Var genomtrött igår och höll på att somna till i soffan när jag rensade kort och sedan kan jag ändå inte sova. Å andra sidan, nästan två tim i ett sjok är ju bra siffror i nuläget. Men jag är ändå knastrött, trött och så less på hur det är...,

ja det var ju tur att jag inte köpte en triss...

Det är ju fånigt att jag överhuvudtaget lät mig tro att en läkare skulle höra av sig innan helgen. Självklart hörde inte en kotte av sig. Var tydligen inga bra odds för det och det var väl bra att jag skipad trisslotten. Har väl inte varit någon höjdardag, men det kunde varit värre. Halsontet har lättat lite så det är väl bra och febern har lagt sig.

Försökte sova på förmiddagen, men det gick ju såklart inte. Pallrade mig iväg till avtalad tid hos blodtrycksläkaren som var allt annat än nöjd med mina värden. Puls och blodtryck låg alldeles för högt och nu har jag täta tider mm inbokat, allt för att slippa inläggning. Men hon är bra och hon kunde också resonera kring varför tryck, puls och allt såg ut som det gjorde i och med sömnkaoset, utsättning av mediciner som påverkar kroppen, höga ångestpåslag etc.

Så nu blir det medicinjustering och täta kontroller, blir det ingen förbättring inom kort väntar sjukskrivning, inläggning och sån skit suck. Jag känner ju själv att läget inte är bra, yrsel, hjärtklappning, andfådd och så migränen som viftar med sitt fula ansikte. En klart påverkande faktor är ju att jag inte sover och att kroppen ligger alldeles för högt på kortisol och stresspåslag, vilket den ju gör när jag inte sover och kroppen inte kommer i vila.

Lär mig hela tiden vikten av att sova och ge kroppen återhämtning och alla baksidor med att kroppen inte får det den behöver. Inväntar ju sömnutredning sedan drygt ett år och det kommer kanske igång innan årsskiftet, fast troligare efter årsskiftet. Galen väntetid så jag hoppas det är värt väntan. Hon log lite i allafall när jag sa att jag kör yoga och mindfulness på friskvården som vi har med deltagarna på tisdagarna på jobbet och att jag ska börja gå på ett söndagspass i yoga där 20 min går till avslappningsövningar. Ska vila så mycket jag kan och ta det lugnt på ridningen. Ridningen är ju en av de få platser/ situationer där jag kan släppa allt annat och det ger mig återhämtning vilket är viktigt och det är läkaren med på så länge jag inte tar i för mycket. Men sedan hoppas jag verkligen att det blir ordning på det här blodtryckstjafset för jag är så trött på det.

Efter den halvdana stunden med fokus på blodtrycket släpade jag mig till frissan för att fixa håret sent på eftermiddagen. Hade bokat om tiden 2ggr redan och orkade inte ändra en gång till. Sjönk ner i stolen och lät håret bli fixat medan jag fick dryck, skvallertidningar och ryggmassage. Allt medan hårtestarna rök och den vita hårfläcken mitt i skallen fick färg.

Gjorde onekligen skillnad och jag får klappa mig på axeln för att jag inte fick psykbryt vilket krävde en seriös kraftansträngning. Av och till så rullar ångesten över mig så jag tappar andan. Men jag fixade det och håret blev helt ok. Åkte hem och var med Matte och Widar.

Väl hemma så var orken helt slut. Jag och Matte har slökollat film och Widar var också trött och somnade utan bekymmer halv nio. Han är precis som vi verkligen trött på fredagarna. Nu sitter jag här och Matte och Widar sover. Oron kryper i kroppen och allt känns allt annat än sömnvänligt. Men snart dags att försöka ändå...Är trött ju, men sova är en annan sak...

antar att jag borde vara nöjd och vad är oddsen att läkaren ringer innan dagen gått?

Antar att jag borde vara nöjd, har sovit 2,5 tim i natt och det är ju den här veckans rekord. men tro nu för all del inte att dessa 2,5 tim var i sträck, åh nej, varför skulle kroppen göra så? Nä, lägg ett par timmars vakenångest emellan och jag kan upplysa er om att nattens minuter är evighetslånga när allt man vill är att sova.

När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.

Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.

Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.

Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.

söndag med hästar och kramar

Att man kan bli så trött i kroppen av fyra timmars ridning och utöver det skötsel och annat fix. På kursens avslutningsfika i eftermiddags så var hela gänget rätt möra i kroppen.

Men vad kul vi haft! Hoppning, dressyr och en massa jobb, hade jag cash så skulle jag rida och träna varenda dag för det är det roligaste av allt. Det mysigaste är nog att efteråt kela med Lyrik och han blir alldeles tung och stilla och bara snusar på en med sin stora mjuka mule.

Man borde få ridning på recept! Eller ja, ridning och allt annat som man gör när man är i stallet. Det har onekligen en enorm kraft och jag är så himla glad att jag vågade maila ridskolan förra året och vågade provrida. Så många år som jag tänkt att jag skulle göra det och sedan har det inte blivit av pga kostnaden, att man känt sig dum och hopplöst okunnig osv.

Fånigt egentligen, eftersom jag red en massa när jag var yngre och en del av det finns ju kvar i huvudet även om jag inte fixar att omsätta det fullt ut än. Typiskt den där kassa självkänslan och självförtroendet som knappast fått ett uppsving av depressionen... Blir lätt stressad och nervös. men hittills så tragglar vi oss igenom uppgifterna och hela tiden lär jag mig en massa och jag älskar det!

jag och min älskade unge!

Men galet trött är jag i musklerna i kväll och det var skönt att komma hem och krypa upp i soffan. Att liten dessutom kröp upp i min famn gjorde inte saken sämre. Att försvinna in i en kram där litens smala armar lindar sig runt min hals eller sjunka in i en stor kram av sambon är också något av det finaste jag vet.

En stunds andrum, om än bara några sekunder. Så min dag har varit bra, kramar och hästar och stunder av avbrott från det lilla minihelvete som pågår i huvudet och det inre. I morgon sätter vi ut en stor dos av min morgonmedicin och jag ser verkligen fram emot måendet och utsättningsymtomen som låter alldeles underbara på FASS hemsida....NOT!

Jobb, kasst mående och att Matte är i Tyskland hela veckan gör onekligen att veckan känns tyngre än vanligt. Men Widars hosta är lite bättre så förhoppningsvis kommer han må bättre och vi kan ha det helt ok med jobb och förskola.

Till helgen kommer Widars farmor och han har redan gjort en massa planer, min fina lilla gullunge! Ska märka upp lite kläder också inför lördagens barnmarknad ute på Hisingen. Är skittrist att hålla på att märka allt, men har man tur så ger det lite pengar in och det skadar inte efter allt vi fått införskaffa eftersom liten dragit iväg på längden. Undrar hur han kan växa så mycket för han äter ju inte särskilt mycket, men växer det gör han allt! nu ska jag försöka sova lite. Brukar somna till slut och sova till halv tre innan det är kört...Livet är alldeles underbart, typisch...