Lite skillnad i hoppningen på ett knappt år

jag och Lyrik 20/4-2014 foto Paula Valo
man kan ju undra om jag ska hoppa ner i marken liksom...

Hittade lite gamla bilder på Storås facebooksida och kunde inte låta bli att jämföra dem. Det är tre bilder från förra årets ridskolecup då jag hade Lyrik och råkade komma med utan att fatta att det ens var uttagning till cupen på den vanliga ridlektionen. Det var första gången jag hoppade Lyrik på lektionen den veckan och andra gången jag hoppade honom när vi var med på finalen. Vi red felfritt i grundomgången och då blev jag taggad och red som en tossa i omhoppningen. Var snabbast men rev sista hindret och som Carine som jag rider för i hoppspecialen har sagt efteråt, vi hade vunnit om jag inte legat över hästen. Hon har ju rätt för jag ligger verkligen över honom så snacka om att göra det jobbigt för honom i hoppet!

en beaklassiker som brukar leda till att Carine ylar, vem hoppar först, vänta
på din häääääst! från cupen 2014

Vet i 17 hur jag tänkte men jag ville hjälpa Lyrik och hoppa och följden blev att jag slängde mig framåt och då rev han så klart, precis som i dag om jag inte rätar upp mig. På cupen förra året kom vi fyra pga nedslaget och jag var tvärsur så jag var ju laddad i år, men fick chocken när jag kvalat på älskade Lyran , men fick rida Karton som jag aldrig hoppat innan. Nu gick det trots allt bra och vi vann, men det var inte den vettigaste rundan precis. Men det jag egentligen vill ha sagt är att det är skillnad på dessa språng och mitt liggande över Lyrik och 1½ termins träning i hoppspecialen! De undre korten är från första tävlingen i Bohuscupen där jag var sjukt nervös och hade fyra fel i förklassen och var felfri i lagklassen, men med halvdana inverkanspoäng och slutade nia. Gick ju bättre i Alleby där vi blev fjärdeplacerade!

Lyrik lika glad som vanligt jag oerhört klumpig cupen 2014 Började rida i sept
2013 efter 20 års uppehåll så jag var rätt ny på att rida och hoppa här

Carine ylar fortfarande att jag måste räta upp överlivet när vi tränar nu, men hon säger också att det är klart bättre och det märker jag med. Ska lägga en massa träning på kondition och bålstyrka under sommaren så jag och lyran kan fortsätta träna tillsammans. På söndag nästa vecka är det final i Bohuscupen och jag är redan nervös, men det ska bli kul också. Var skönt att nolla i söndagens pay&jump, jag vet ju att jag och Lyrik kan hoppa 90 cm bra, men mitt självförtroende är ju pinsamt dåligt... Inte så lätt att lösa när man har en massa negativt tänkande malande i huvudet. Depressionsmonstret gör ju knappast livet lättare, särskilt inte i sällskap av ångest. Tur att inte Lyrik plågas av dylika tossigheter! 

jag och Lyrik på framhoppningen i tanum, bohuscupen april 2015
fina kompisen i hoppspecialen sophie lundberg fotade

Älskar den hästen även om han är långt ifrån de heta och tossiga/känsliga hästar jag red som ung. Lyrik är av många sedd som stallets slöaste och segaste häst, men när man lär känna honom så är han en pärla även om jag ibland verkligen önskade att han hade mer egen motor. Kritiken vi får i hopp och dressyrbedömningarna är att mer tempo och mer ställning önskas. Lyrik är 15 år och rätt stel. Han har gått som ridskolehäst i fem år och lika lugn och fin som han är med nybörjarna och i handikappridningen, lika oerhört seg och stel kan han vara när man vill lite mer. Men vi börjar lära oss varandra och jag har blivit starkare i hela kroppen av att driva och rida honom även om vi har långt kvar. 

jag och lyrik i 90 klassen på bohuscupen 2015
bästa anna jorhage fotade!

Men jag älskar att han gillar att hoppa och liksom taggar upp och att han har ett modigt hjärta och om jag inte sätter honom helt fel framför hindret så hoppar han och gör allt han kan för klara det, även om jag varit en idiot och tryckt av ett språng för tidigt på en stor oxer. Han är en pärla! Han har verkligen fått mig hoppsugen, var ju en dressyrtjej i ungdomen och nu har vi börjat nosa lite på dressyren också. Men oj, vad jag har mycket att lära! För det märks ju att om jag gör rätt då kan Lyrik, men om jag inte gör rätt eller verkligen menar det jag gör så maskar han undan, han inte dum ska ni veta. Hade jag massa cash skulle jag rida och träna med honom varje dag och på sikt en egen häst, men där är jag inte, särskilt som jag i nuläget bara har jobb fram till slutet av augusti. Syns ju att jag fortfarande har en del att jobba på i hoppningen, men det är ett jobb jag gärna gör! Särskilt som Carine verkligen hjälper oss framåt hela tiden, hon är grym på det!

jag och Lyrik på framhoppningen tanum 2015

Imorgon är det träning igen och på söndag ska jag rida dressyr på morgonen och testa att rida LB:1 programmet på egen hand. Red ju LC:1 på pay&ride med ok resultat för två veckor sedan med tanke på att jag inte tränat dressyr för tränare. Så nu ska jag testa LB:1 och innan pay&ride i aug ska jag försöka rida dressyr och program för Carine så man får lite hjälp. I september är klubbmästerskapen och får jag/lyckas jag boka Lyrik så ska vi nog testa både hoppning och dressyr då, men det får vi se.

Hoppas att han ska hålla sig fräsch och inte råka ut för något, vore hemskt om han skulle bli halt eller något. Kommer ha tillräckligt med häst och ridabstinens när hästarna är på sommarbete fem veckor i sommar! Men först är det ridning i helgen, sedan hoppträning på tisdag, ridning på fre, hoppträning lördag och tävling på söndag! Sedan är det bara drygt en vecka kvar innan stallet stänger. Varvat med det ska jag jobba, hänga med Matte och Widar samt lyda läkaren och vila...Kanske kan jag tom stänga av en del av mörkertankarna som får mig att balansera på kanten hela tiden, det hade ju varit fint! Där är det ju Widar, Matte och Lyrik som är min hjälp helt klart, det är tur att de finns! En kul bonus när man kollar på korten är ju att man ser att jag tappat lite vikt, har mycket kvar, men lite skillnad är det ju trots allt!

Jag och Lyrik

Jag och Lyrik efter två clear rounds!

Fick de här fina mobilbilderna av en av tjejerna som också var med och tävlade i sön! Skitkul eftersom jag inte har så mycket bilder av mig och Lyrik. Ser ut som om vi båda behöver sträcka på oss lite, men med tanke på hur trötta vi var efter tre dagars jobb så är det helt ok. Orkade knappt hoppa av Lyrik efter att vi skrittat av på skogsslingan.Men glad var jag, glad och trött! Skumma perspektiv det blir ibland när man blir fotad, men ni anar hur vi ser ut.

Lyrik är en 13 årig halvblodsvalack som varit på ridskolan under fyra år. Han kan vara lång som en långtradare att rida, tung och stel, men han kan också vara en pärla när man får till det och han blir lika taggad som jag när vi kommer in i ridhuset och det står fullt med hinder. Till våren ska vi nog börja testa dressyrprogrammen också, vi ska bara öva och våga! Men vem trodde att vi skulle klara sånt här när jag förra september provred och höll på att rida över ridläraren och knappt kom över småhinder på provlektionen? Nu ska vi bara jobba vidare, jag har en hel del jobb att göra, men det är ju grymt kul!

Det bästa jag gjort, att börja rida igen! Synd bara att allergin är kvar, har kliat mig som 17 i helgen...Man blir ju sugen på egen häst, men det är inte helt lätt med allergin. Men det är ju annars en plats/miljö där jag tvingas släppa mitt dåliga mående och bara vara en stund. Att fixa med Lyrik, bara klappa honom och stå still, slita i ridningen, utvecklas, sköta honom, gnälla på honom och vara glad på honom, finns liksom inget utrymme för all självdestruktivitet medan jag är där, det är värt så vansinnigt mycket!

Fina Lyrik!

en söndag i stallet och lite söndagsmys

Med kassa tre timmars sömn i kroppen gav jag mig iväg lite efter sju i morse. Ute var det mörkt och regnigt, men förvånansvärt varmt. Lämnade över en tokpigg fyraåring i min trötta goa syrras händer och pallrade mig iväg till spårvagnen.

Var tämligen ensam när jag tog fyran ut mot Angered och klev av vid Storås som är hållplatsen innan Angered centrum. Astrött med huvudvärk och förkylningsfeeling i kroppen som jag försökte avhjälpa med en dos alvedon och nässpray. Kan tillägga att min pälsdjursallergi inte gynnas av förkylningsfeeling...

Knatade i allafall till stallet i lite duggregn och såg allt ljusna från nattmörkret och var galet glad över att jag slapp gå i det utlovade ösregnet. Var nästan först i stallet, men bara en kvart senare var det full aktivitet och förutom hästarnas mumsanden så kunde man höra och känna hur nervositeten spred sig bland alla som höll på att fixa med hästarna, utrustning, bandiskussioner och annat.

Hann både rykta och mocka innan det blev dags att gå banan och få in den i hjärnan. Det är märkligt hur nervös man kan bli även om det bara är en pay&jump = träningstävling på klubben öppen för både medlemmar och ekipage utifrån. När man blir nervös så blir ju hjärnan helt korkad och efter all depressionsskit är minnet inget vidare.

hur kan du binda fast
snälla lilla mig?

Men jag fick in banan i huvudet och gick för att fixa i ordning både mig och Lyrik. Lyrik som för övrigt blivit ett monster i boxen, skitgrinig är han numera när man ska göra i ordning honom, fast jag kan inte låta bli att tycka att han är rolig.

Men det finns gränser, han bet en tjej i midjan för ett litet tag sedan och är det nåt man inte vill ha så är det ett par stora hästtänder i sina love handles...Så när det är dags för sadeln så brukar jag binda upp honom och då stirrar han på en med sina stora ögon och förstår inte alls hur jag kan göra så mot honom...tokhäst. När han märker att man inte ändrar sig så blir han tvärsur...

sur de lux

Men jag gillar honom även om han är tung som jag vet inte vad och kräver att man rider honom rätt. Vi var med i två klasser med olika höjder och på den första rundan blev det ett nedslag. Naturligtvis mitt fel, tappade honom lite i galoppen och föll framåt i sitsen och som ett brev på posten så kom ett idiotiskt nedslag medan Carina, vår ridlärare som höll i dagens P&J vrålade åt mig att räta upp mig. Hon hade ju helrätt och jag var rätt förbannad på mig själv efteråt eftersom resten av banan gick jättebra, även långsidan där avståndet var klurigt och krävde att vi hade koll på galoppsprången och avstånden för att inte riva sista oxern.

Så inför andra omgången då hindren var lite högre och hela våran hoppgrupp skulle hoppa så var man lite nervös och jäkligt inställd på att göra en bättre runda. Särskilt som mina vänner i gruppen började rida felfritt.

Vi hade ju blivit uppmanade att ställa upp i dagens P&J utifrån att Carine ville se hur vi funkade i lite mer tävlingsstuk inför kommande tävlingar till våren. Ska vi börja delta i laghoppningar osv så kommer deltagarna plockas ur hoppspecialen så alla var taggade till tusen att göra bra i från sig. Det gick skitbra, hela vår grupp gjorde fina rundor och var asnöjda efteråt! Det har varit tal om hästbyten och andra ändringar efter den här tävlingen, men med tanke på hur bra det gick för alla så tror jag att vi kommer få fortsätta jobba vidare på de hästar som vi har nu och det är vad alla vill.

Hade varit kul att visa bilder, men hade ingen med mig, får bli en annan gång. Men det var skoj, för vi var ett tjugotal starter och det var en jättebra dag. Efteråt var vi rätt trötta och det blev en del fix i stallet innan vi hann med en massa eftersnack. Är ett himla schysst stall att vara i med en hel del goa människor. Finns en del mindre goa människor, men de verkar tack och lov vara få.

De flesta är avslappnade och väldigt schyssta med att dela med sig av uppmuntran, tips och råd och det gör det så mycket enklare. Är så glad att jag börjat rida igen och med tanke på hur det såg ut på min första ridlektion förra året i september då jag höll på att rida över ridläraren och höll på att ramla av när vi skulle hoppa så har det hänt mycket. Går förvisso inte så fort som jag vill, men jag rider igen och jag älskar det!

Efter allt hästfix tog jag spårvagnen hem till Ronija och Widar som samlade höstlov och kastanjer medan jag hann duscha och käka. Sedan ägnade vi eftermiddagen åt höstpyssel, hösttavlor, uppfinningar, barnprogram och helt plötsligt kom Matte hem och Widar blev jätteglad!

Sedan blev han ledsen för att finaste Ronija var tvungen att ta tåget hem till sig. Ibland önskar jag att alla han älskar att vara med bodde nära oss, men det är inte möjligt. Fick Widar som han ville skulle vi bo i samma hus som hans farmor, Lasse, farfar, Ronija, bästa vännen Gustav plus en stor hund och tre hundvalpar och en katt med kattungar och en snickarverkstad...ja, ni förstår ju, helt omöjligt, men väldigt gulligt. Men det gör onekligen lite ont i hjärtat att han blir så ledsen varje gång vi säger hej då till någon han tycker om och vi vet att det dröjer innan vi ses igen.

Hur som, kvällen blev bra i allafall. En stojig och glad-över-att-pappa-var-hemma-igen-Widar, en trött mamma med huvudvärk och en trött pappa som höll på att somna hos Widar i samband med saga och läggning. Blev många familjekramar, vår absoluta favorit som Widar alltid vill göra när vi kommer hem efter att ha varit på olika ställen. Tror dock att vi hade behövt en ledig dag mellan söndag och måndag!

finaste Lyrik

på gång med jobb och tankar, livet är som vanligt alltså

Så var det måndag, åter till jobb och förskola. Widar hade på söndagskvällen ett två timmars bryt då han grät och inte ville gå till förskolan. Han ville inte att sommarlovet skulle vara slut och det blev mycket trösta. Trodde Matte skulle få en eländig lämning i morse, men det hade gott bra och när vi sedan träffades på kvällen allihopa hade Widar haft en toppendag på förskolan...Det är inte lätt att hänga med i alla känsloturer. Men det var skönt att han haft det bra. Han är så stor och liten samtidigt nu att man både skrattar och får ont i modershjärtat. Min lilla stora unge!

För både Matte och mig var det tillbaka till jobbet och det har funkat. Känns ok, även om hela familjen är astrött ikväll. Har saknat jobbet och kollegorna och ändå så kändes det idag att jag är på väg därifrån. Hen som jag vikat för kom tillbaka förra veckan och det ter sig lite oklart vad jag ska göra i nuläget. Men jag har lite att avsluta de kommande två veckorna som jag har kvar innan en veckas föräldraledigt och därefter uppstart på nya jobbet.

Men det är lite trist att inte vara kvar och inte vara med i höstplaneringen. Det blir en distans i gruppen och det finns annat som så tydligt påverkar gruppdynamiken och efter idag så är en del av mig glad att jag kommer byta jobb. Inte pga mina klienter som jag verkligen gillar och kommer sakna, så mycket att jag funderar på att sätta upp mig som timvikarie utöver mitt nya jobb. Nä, det är andra saker som påverkar, som har tillkommit och som jag inte skulle orka med personligen.

I stort är det gott att vara tillbaka med goa kollegor och klienter, men det var inte en helt enkel dag idag. Man kan inte låta bli att fundera över hur lätt något bra kan kännas som att det skaver lite, lite obekvämt och där skrattet fastnar i halsen. Finns en hel del att fundera kring, kring samspel, interaktion, språk och dynamik. Så oerhört skört det kan vara även om man försöker vara positiv. Sedan blir det såklart inte bättre av att jag är relativt tunnhudad än så länge och känner av och känner in en massa som man kanske helt enkelt borde skita i.

Inte blev det bättre av åskluften som gav mig rejäl huvudvärk och trots det så blev det ingen åska över götet. Regn ja och nu ikväll en temperatursänkning tack och lov, men gud vad gärna jag ville ha åska. Verkar ju åska och strula överallt i Sverige, men icke här...mitt huvud hade behövt åskan. Trött och huvudvärk, men med en massa oro i kroppen blir det svårt att sova. Ser verkligen fram emot att få göra min sömnutredning i höst som jag köar till! Var ju ett års kötid och den tiden har gått i oktober/november. Kanske visar den nåt och så löser det sig. Vore bra med mer sömn och lägre blodtryck!

Vill trappa ner och sätta ut mina mediciner, både antidepressiva och annat, men min läkare delar inte riktigt min åsikt. Hade ett tungt samtal i torsdags och jag är inte riktigt ok med det ännu. Jag mår så pass mycket bättre nu att jag vill kunna vara jag utan alla mediciner eller sänka dem ordentligt, samt att medicinerna står i vägen för en del framtida beslut. Men min läkare bara viftar med skräckscenarion vilket kändes oerhört jobbigt. Ibland undrar jag ju om jag fungerar så här för att jag är jag eller om det bara är ett medicinjag? Ibland blir jag mörkrädd när jag läser igenom listan av biverkningar och risker. Inte blir det roligare av att medicinerna gett mig ett antal extrakilon, japp enligt läkarna är det vanligt med viktökning och jag skulle vara glad att jag inte gått upp 10-15 kg....vilken tröst liksom...

Å andra sidan så pekar forskning och erfarenhet att man ska hålla sin medicinering 6-12 mån efter att man mår bättre för att inte ramla ner i depressionshålet igen. Kan ju säga att min läkare uttryckte sig lite kraftigare än så och jag blir mest trött.

Jag saknar mitt gamla jag även om jag vet att jag inte kan bli samma person igen med en massa saker på gång samtidigt. Jag fixar inte det och jag försöker dagligen hantera mitt eget mörker så att jag ska kunna fungera så ja, en del av mig förstår väl läkarens farhågor. Men jag blir så trött på alla som ska säga sitt om hur jag ska fungera i mitt liv, å andra sidan hade jag ju inte funnits här om inte människor hjälpt mig staga upp kaoset och om jag inte haft mina nära.


Det är en balansgång och om man är van att klara sig själv och lita till sig själv så är det svårt med folk som ska tycka till. Visst kan jag ta ett beslut och sluta ta mina mediciner, men ni skulle sett den vilda blick jag fick av läkaren när jag sa det och sedan fick en föreläsning om utsättningssymtom och den kraftigt förhöjda risken att jag skulle falla ner i en kliniskt djup depression igen osv.... Kan ju inte låta bli att säga sånt heller, lite för att se reaktionen, men också för att jag faktiskt vill kunna vara jag utan antidepressiva och sånt.

Å andra sidan är det ju något biokemiskt i hjärnan så det är ju något jag måste ta hänsyn till. Hade det funkat med bara vilja så hade jag redan varit igenom det och lagt det långt bakom mig, men vilja räcker inte när man slåss mot biokemiska prylar i hjärnan....Nåja, hur det blir med det får vi väl se, det kommer ge sig under hösten. Blir en intressant höst tror jag. Nytt jobb, nya tankar och kanske mer av mig själv tillsammans med min fina lilla familj som drömmer om hus med hobbyutrymme!

söndagsbilder

Härom söndagen så tog vi en cykeltur på Widars nya cykel. Han jobbar på att lära sig cykla och att orka trampa i uppförsbackar. Det går förvånansvärt bra med tanke på att Widar varit så ointresserad av trehjulingen vi lånade av en kompis och balanscyklarna på Stuxis och Plikta.Men det är som det mesta med Widar, det ska vara på riktigt och inte något låtsastjafs. Det blev cykling, fika, lek och bus som vi lär få upprepa en del framöver. Funkade inte den här helgen dock då min feberförkylning försökte ta över mitt liv...

Matte beredd att stoppa i nerförsbacken, men Widar
kom på hur hand och fotbromsen funkade tillsammans

Vi cyklade förbi massor av hundkex

och vackra rosor

mitt utanför Carlanderska stod en ensam sko...

I uppförsbacken till Näckrosdammen fick Widar
ta i ordentligt

Näckrosdammen

triss i ungar

tänker alltid på sägnen om Fagertärn när jag ser röda/rosa
näckroser

Lekparken vid Näckrosdammen är helt ok

Liten älskar fortfarande att gunga

Matte förlorar sig lätt i sin smartphone

Statyn vid dammen

Widar tog en sväng i lastaren

innan vi cyklade fram till avenyn

för en fikapaus

med Widars favoritfika, kanelbullar

far och son i samspråk på cafe Evas payley

Onsdagstankar

kommit en bit på dop-
klänningen ikväll

En onsdag med jobb, systund, liten och en seriös ångestfeeling. Trots att jag sovit hyggligt i natt efter några sömnlösa dygn så dundrar ångesten och negativiteten i hjärnan. Den rullar runt och drar ner en i skiten och det krävs rätt mycket kraft för att hålla sig på banan medan man jobbar. Samtidigt är jobbet ovärderligt eftersom det tvingar mig att fokusera på andra och annat än min egen röra.

Har snart jobbat ett halvår och det har varit så sjukt mycket bättre än att gå på verksamheter med människor som är sjuka och mer eller mindre ser sjukpension som nästa steg i sina liv. Fick ju själv förslaget om att jag skulle överväga sjukersättning, trodde jag skulle bryta ihop då. Inte för att jag mår bra idag, det vore ett skämt att säga det, men jag fungerar ändå bättre än förut. Att gå hemma gör att man snöar in så fullständigt i sitt eget så det funkar inte alls för mig.

Om jag skulle bli så dålig igen så skulle jag ändå , om möjligt försöka jobba i någon form. Å andra sidan är det ju en avvägning för när jag mådde som sämst hade jag inte klarat att göra ett bra jobb för och med klienter som också mår dåligt och lever i utsatta situationer. Hade antagligen tappat fokus helt och då gör man inte ett bra jobb och då ska man nog inte jobba. Kom ju knappt upp ur sängen, det gör jag iallafall nu! Men det är väl individuellt vad som funkar och inte funkar.

Det är svårt att förklara och svårt att förstå. Stör mig oerhört att jag på pappret har det väldigt bra medan måendet inte alls är bra. Men det är en hel del i bagaget och det är svårt att förhålla sig till. Att få egna barn sätter onekligen saker och ting på sin spets på ett sätt jag inte kunde tänka mig innan. Minnen vaknar, tankar springer fritt och livsviktiga frågor söker svar och existensberättigande. Man kan bli väldigt liten när man tvingas möta saker som man omsorgsfullt förpackat och låst inom sig. Nog önskar jag att det gick att sudda ut, reboota, ta bort. Vissa saker vill jag inte veta av och än krångligare blir det när det är en del av mig sedan många år. Nåja, kanske kan det få försvinna.

rymden av Widar 4 år

Tänkte bara visa lite bilder från ikväll. Widar har målat en rymdtavla i glitterlim till farfar och det gick åt mycket glitterlim kan jag säga. Det tar tid innan den torkat helt. Men jag gillar den verkligen! Han är så nyfiken på rymden och planeterna nu och det är riktigt kul och visst påminner bilden om en galax eller stjärnkaos? Stolt som en tupp är liten iallafall över denna bild som påbörjades igår. Farfar väntas på besök nästa vecka och till dess är bilden torr!

Resten av kvällen har gått till att sy ihop dopklänningen, rynka och fixa. Imorgon ska jag fålla det sista, sy i knappar och knapphål samt fixa ett blått sidenband. Sedan är den klar och vi får se om den duger till finaste lille Elliot vars dop vi ska på nu på lördag. Har inte svurit så mycket över klänningen ikväll och förutom en del små misstag som jag lär mig på så ser det ut som om det kommer bli en dopklänning på riktigt! Men nu är det snart sovdags, Matte och Widar sover redan. De somnar lite lättare än vad jag gör.

Här har jag tom fått på volangen, bara fålla,
sätta i knappar och band, sen klar!!

Grillfest på förskolan

Förra veckan var det grillfest på förskolan och det tajmade sig fint med sol och värme. Widar hade laddat järnet och tjatat om att vi måste komma på grillfest i flera veckor. Såklart gick vi dit, även om jag inte är förtjust i happenings där det ska mysas med andra föräldrar och barn ska kommenteras i olika varianter. Men för Widars skull, han var så pepp så kom vi dit.

vi gick den svåra tipspromenaden

tillsammans med Vincent

och Widar

barnen hade hängt upp massor av ballonger

Det blev en skitsvår tipspromenad som Widar tack och lov kunde alla frågorna på och en utslagsfråga där vi var näst närmast. Som tur vann alla barnen varsin vattenflaska från Göteborgs stad så det blev inga tårar. Istället blev det sångstund där jag äntligen fick lära mig hela dinosauriesången, fiskedamm med popcorn, grillad korv, målarstund och kramar. Är helt otroligt att Widar och hans kompisar blivit så stora nu! Det är så mycket de kan själva nu och det märks väldigt tydligt när de visar oss runt på dagis och berättar hur allt fungerar. Så stora fast de är små!

på gården finns en massa smultron

utslagsfrågan var att gissa hur många kastanjer som
låg i burken, den var 156 st och vi gissade på 120...
vi kom tvåa inte illa!

vi målade fjärilar

Widar och fjärilen

fullt ös i rutschkanan

Widar och Matte spelar järnet

Widar försöker blåsa bort röken som
självklart kom där vi satt

Widar och Carl

Som tur var nådde åskan och regnet inte fram

Widars absoluta favoritkaka, Ballerina

Amaro och Siri grillar mashmallows

jag och liten

Trots all oro när Widar skulle börja förskolan och den hemska första terminen då han var sjuk minst en gång i veckan och skrek som en galning när jag lämnade honom så är vår förskola ett riktigt bra ställe där Widar numera trivs och har det riktigt bra! Han har gått från att skrikit som en galning vid lämningarna till att vara ute i naturen och upptäcka småkryp, lära sig räkna och utvecklas till en väldigt stor och duktig kille. Är så himla bra och idag så ångrar jag verkligen inte att han går på förskola.

förberedelser inför dinosauriesången som jag nu kan!!

Han har växt så himla mycket och de försöker verkligen stimulera barnen att våga, upptäcka och utvecklas mer och mer. Samtidigt är det helt ok att få vara liten, få bryt och bara vila och ha en dålig dag. Blir imponerad av hur dessa vuxna verkligen gör allt de kan för att barnen ska ha det så bra och spännande som möjligt! Det trots många barn, vikarier och andra begränsningar. Det är så mycket värt och det har jag sagt till dem och det gör gott att se att vi tillsammans gör Widars dagar så bra som möjligt! Bästa betyget är när Widar visar vad han gjort under dagen och säger att vi måste gå dit imorgon igen så han ska hinna bygga klart! Så om ni vill ha tips på en bra förskola i Göteborg, maila så får ni namn och adress!