tävlingsnervositet och sömnångest

lyran och jag på väg till hagen i sön på
medryttarridningen, avskyr att jag står
och putar ut magen...

Dax att försöka peppa upp sig inför söndagens deltävling! Är så attans nervös så fort jag tänker på det, får nästan yrsel av det. Oerhört fånigt eftersom vi ju är med för att få erfarenhet och ha kul med resten av gänget. Bara det att jag fått förmånen att hoppa för laget en omgång till är en sån bonus att jag egentligen bara ska vara nöjd och gotta mig åt att jag och Lyran får försöka igen!

Har kollat igenom filmerna från de två senaste pay&jumpens och förra deltävlingen för att få koll på vad jag gör fel, men också vad jag gör rätt när vi får till det. Försökte lägga upp filmerna på bloggen, men det bara strular så det blir pepp med bilder istället. Jag vet ju att jag och Lyrik kan hoppa, särskilt om jag rätar upp mig och håller ihop det.

Men man ska också veta att fina Lyran är en häst som är både lång och tung och helst undviker att samla sig och kräver att jag rider ihop honom så gott det går och jag är ännu inte duktig nog att få ihop honom helt än. Ibland när man ser honom gå lektioner så är han lång som en långtradare och gör inte en millimeter mer än han behöver. Å andra sidan blir han alltid happy av hinder på banan och det är väldigt sällan han stannar. Då är det helt enkelt för att jag satt honom alldeles för snävt mot hindret eller att jag inte rider framåt ordentligt.

fina lyrik på tävlingen i tanum 12 april

Förstår inte hur jag ska stå ut utan att rida honom i sommar, men med all oklarhet kring jobb osv så funkar det varken ekonomiskt eller tidsmässigt att hyra honom i sommar. Har antagligen bara en knapp vecka ledigt och hade det varit under ridskolans igångsättningsvecka så hade jag bokat in mig på honom då, men den veckan jobbade jag både kväll och dag så det funkade inte. Som tur är börjar ridningen i slutet av juli så uppehållet är inte jättestort, men ändock...

vi på framhoppningen

Nästa tävling är i allafall på Alleby ridklubb och det är tack och lov inte så långt att åka, inte som när vi åkte till Tanumshede sist. Kommer antagligen att komma hem i lite bättre tid den här gången och jag är inte lika skräckslagen över att behöva köra med transport! Dessutom vet vi nu att herrn inte är lättlastad så linor och godis är framplockat så att vi förhoppningsvis slipper en stressad häst och en människa med sönderdragen axel (läs jag). Startar i senare delen av förklassen och skulle bli grymt glad om vi nollade och jag fick med en rosett hem =) Startordningen i laget bestämmer Carine samma dag, men storås lag startar sist av lagen så man kommer antagligen hinna förbereda sig bra!Lyrik är rätt stel så man behöver skritta fram honom en lång stund för att komma igång. Trist nog såg det ut som att det kommer regna på söndag och hur kul är det att behöva skritta fram och hoppa fram i regn...?! Nä, hoppas vädret stabiliserar sig!

På lördag är det iallafall lektion i hoppspecialen (längtar som vanligt) och sedan ska jag hämta transporten och efter det är det tvätta och fläta hästar som gäller samt putsa upp alla saker och packa transporten. Sedan ska jag hinna hämta grejer och ev pengar från lördagens barnmarknad innan jag åker hem och försöker sova utan att få psykbryt. Är vansinnigt trött efter en vecka med massor av jobb, hämtning och lämning och vardagspyssel då Matte jobbat borta i veckan samt att ångesten varit massiv vilket gjort att jag inte sovit mer än max ett par timmar per natt. Lyckades ju med konststycket att vara vaken hela natten häromnatten genom att älta allt och ingenting, fint jobbat liksom. Ligger fett efter med sömnen och det minskar ju inte ångestpåslaget precis. Hoppas verkligen att jag får en läkartid snart för det måste gå att få sova även om jag inte går på alla mediciner som jag satt ut. Hela jag vill och behöver få sova och likförbannat så är allt så uppvarvat och ångestmalande att det inte funkar. Inte bra laddning inför en tävling precis. Särskilt inte när man jobbar heltid och dessutom är förälder. Men man vänjer ju sig galet nog, fast jag är ju trött hela tiden, både mentalt och fysiskt. Nog om det, är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot helgens öden och äventyr!

ångest

 Jag önskar verkligen att det finns en off-knapp. Har haft seriösa ångestpåslag sedan jag öppnade ögonen fem i sex efter en natt med knappt två timmars sömn. Är inne i en dålig vända, ångest som går på repeat för allt och ingenting och måendet är bottenlöst. Ingen samtalstid eller läkartid den här veckan och hade behövt båda. Inget jag gör känns bra nog, det finns ingen som helst lust att vilja existera när jag vaknar på morgonen om jag ens sovit. Tankarna på nätterna är svarta och det är tämligen omöjligt att se någon som helst ljusning.

Kramar liten allt jag kan och medan han är vaken så är jag så fokuserad på honom och vardagsgöremål så att jag inte ska drunkna och bli liggande i en ångesthög. Nu sover han och Matte jobbar borta några dagar och det tar så mycket kraft att hålla ihop allting. Kräver väldigt mycket kraft att funka på jobbet och hantera resten när man bara vill gömma sig under täcket och inte kliva upp igen. När allt känns meningslöst och att man är en värdelös varelse som ändå inte kan tillföra något som människa.

Klart jag fattar att det påverkas av minimal sömn, brist på mediciner och samtal, en balansgång på kanten, men jag blir så oerhört trött på darret, vingligheten, paniken, ångesten och alla jobbiga tankar som knappast vill en väl. Så trött. Försöker verkligen fokusera på allt bra som jag har omkring mig, men det funkar inte så. Vet inte ens hur jag ska kunna sova i natt, det är inte så lätt när snurrat drar igång och liksom vägrar stanna upp och stilla sig och för att få ro att sova måste det bli lite stilla.

sömnbrist, ridning och målning

Var astrött i morse efter tre timmars sömn, blir snart knasig på det här för sedan jag fick sätta ut de seriösa sömnmedicinerna så är ju sömnen helt rubbad igen. Har lite annat menlöst som om jag har tur hjälper mig att somna efter en evighet, men som inte håller utan jag vaknar efter två tre timmar och då är det så gott som omöjligt att komma ner i sömn igen...Men det håller väl ett tag till, till slut brukar det ju komma en helg när jag mest sover av ren utmattning.

Är ju egentligen van, sömnproblem har jag haft sen jag var nio och vet ju att jag kan gå perioder med minimalt eller ingen sömn, men hjärnan förvandlas ju till en icke fungerande enhet....Inte särskilt praktiskt som jobbande småbarnsmamma med depressionsmående....Man kan ju tycka att ett basbehov som sömn borde kroppen reglera själv på ett bra sätt, men här är det sedan många år satt ur spel och efter förlossningsdepressionen är det ju sämre än ever. Nåväl, nog om det. Kom iväg till stallet med ett visst pirr eftersom jag visste att Carine hade för avsikt att snäppa upp hoppningen vilket vi behöver inför vårens tävlingar. Men man blir ju nervös!

finaste Lyrik!

Samtidigt mår man ju så bra av att åka till stallet. Sätter mig i bilen med Bandit rock på nästan maxvolym, kör till stallet på drygt en kvart, går ur bilen och in i stallet, hälsar på hästar, kollar ridlistan, hejar på folk, fixar Lyrik om han inte redan går lektion, sätter mig i cafeterian och kollar in lektionen före, pratar med goa människor, bygger fram hinder och sedan seriös ridning med fokus på Lyrik och vår tränare Carine.

Kollar in de andras ridning om vi hoppar bana som idag, lyssnar, funderar över min egen ridning, testar, prövar, får feedback, blir ömsom skraj och glad och bara älskar det. skrittar av, fixar i ordning Lyrik och utrustningen medan han äter lunch och sedan eftersnack med de andra i gruppen och Carine innan jag åker hem med maxad hårdrock i bilen. Finns inte mycket utrymme för deppressiva och svarta tankar då och det är så skönt med det tankeutrymmet, kan inte förklara det på ett annat sätt än att för en stund så stannar helvetet som pågår i huvudet och mitt inre upp och jag kan andas och se något annat. Andas in hästlukten från Lyrik, klia honom och känna en spirande glädje över vad vi klarar tillsammans och den absoluta glädjen som når en i ridningen! Det är som en alldeles egen bubbla och nästan alltid slipper jag ångesten en stund, inte alltid tyvärr, ibland mår jag för dåligt och känner att jag bara gör allt fel och jag är ju seriöst duktig på att slå på mig själv, lite svårt att stänga av det, går ju av sig själv. 

Idag gick det knappast perfekt, men det gick klart mycket bättre och Carine hade lagt upp hindren på tävlingshöjd och utifrån vad vi klarade så kom en del av självförtroendet tillbaka efter vår taskiga runda på pay&jumpens 90 runda senast. Jag och Lyrik kan om jag bara ser till att rida och det säger ju sig själv. Galet vad ovan man är, har ju tävlat på de här höjderna och högre med ponny när jag var yngre och jag har hoppat 1,20-1,25 på häst, men det är ju drygt 20 år sedan! Vi fick mycket feedback och en del teori idag också och det behövdes. 

Nu väntar några träningar till samt en pay&jump innan det bär ut på Bohuscupen, vilket innebär seriös hopptävling i lag och indiviuellt på riktigt! Hela gruppen fick en ordentlig genomkörare på höjden och bra med feedback och Carine är grym på att både ryta i och peppa oss så vi klarar lite mer än vad vi tror varje gång och trots att vi stressar upp oss så klarar vi det och växer lite till. Jag bara älskar det och hade jag cash så skulle jag rida och träna varenda dag och helst ha en egen häst att träna och tävla. Nu kan jag liksom inte fatta hur jag har kunnat vara ifrån ridningen i så många år för det är ju det roligaste som finns! Men jag vet ju att det var förlamningen och allergin som ställde till det och efter ett tag så glömmer man hur vansinnigt kul det är med hästar och ridning. Är ju fortfarande allergisk, men har ju ingen astma så med kläder och mediciner så klarar jag mig!

Var lite nervöst efter ridningen idag då vi skulle få besked om hur laget ska se ut under Bohuscupen och alla ska få möjlighet att rida en tävling var. Jag hade helst gått ut i omgång två, men blev en av fyra att rida i omgång ett som går av stapeln i Tanum den 12 april....jag är milt sagt skräckslagen och lite pirrigt glad. Kommer antagligen vara en yr höna som blir okontaktbar när det är den 12:e, men det ska väl gå. Vi måste bara öva lite mera milt sagt. Omgång två går i maj och sedan är finalen i Storås den 7 juni och vi måste ju ta oss till final, annars blir det ju skämmigt när finalen hålls på vår klubb!!! Man vill ju inte gå och bygga banan för alla andra liksom, man vill ju vara med och kämpa! Vaknar ju lite tävlingsinstinkt då! Men annars så är det ju övning och roligt, vi är en himla go grupp som peppar varandra utan att titta snett eller hålla på och det är skönt! Har ju varit så anti ridskola förr, men trivs väldigt bra på Storås och kan lätt rekommendera den till andra som blir ridsugna!!

Finaste vildungen målar delfiner i havet som simmar mot solen!

Efter dagens ridning drog jag hem till mina fina killar för en go eftermiddag. Widar var målarsugen så det blev målning, uppfinningar, lördagsfilm och lördagsgodis innan liten gick till sängs. Fick 54 kramar innan han skulle lägga sig i kväll, så jag skulle klara mig till imorgon och vems hjärta smälter inte av en sån sak?! Älskar den ungen även om han gör mig galen ibland!!Det finaste jag och fina sambon Matte och jag har, väl värt att tänke på en dag som idag, en alldeles speciell dag!

fredagstankar efter jobb

Fredag blev det till slut. Har haft minimalt med sömn så jag var måttligt pigg på förmiddagens samverkansdag. Fyra olika enheter samlade för att komma på samverkansvägar och rutiner och fick inse att nu har jag nog jobbat ett antal år inom socialtjänstens olika delar eftersom mycket, eller ja det mesta var sånt jag hört ett antal gånger innan. Blir förbannad på att vi inte bara kan se till att få till samverkan samt anpassa våra verksamheter till klienterna istället för att försöka sparka in dem i de verksamheter som vi har och sedan undrar vi varför det inte funkar för klient X för 17:de gången?!

Våra system är så tröga för viljan, ambitionen och mycket av kunskapen finns ju hos oss som jobbar och likförbannat så funkar det inte. Har en viss förståelse för äldre kollegor som tappar lusten liksom. Men vem vet, kanske lossnar det? Fick iallafall ryktesvägen nys om att det diskuteras ACT team för de centrala stadsdelarna i stan och det vore ju guld om det kom igång, särskilt som mitt nuvarande vik löper ut i sommar. Vik:ar ju för en föräldraledig kollega som kommer tillbaka i sommar så jag har börjat lägga ut krokar hos gamla arbetsgivare och ska väl kolla efter nytt jobb. Helst på behandlingssidan eller i uppsökande form med fokus på missbruk/samsjuklighet! Vet ni något kan ni alltid tipsa!

Hann få ihop en del jobb på eftermiddagen och drog sedan hem till mina fina killar som låg och slappade i soffan när jag kom hem. Blev en lugn kväll med en del beslut fattade. Vi får se vad det blir av allt. Finns en hel del oro och rädsla i besluten, men det är väl en del av livet. Vissa beslut måste tas, man måste välja och så får man leva med konsekvenserna. Är så trött att det är svårt att se ljuset, men det kan nog komma gott ur det och går det åt skogen så finns det backup. Mer än så kan man inte göra.

Längtar väldigt mycket till stallet, särskilt som jag såg att några av stallkompisarna varit på fredagslektionen! Tar den bara då och då, blir lite dyrt annars, men vad det drar i en, skulle rida och träna varenda dag om jag hade cash nog. Men imorgon är det hoppträning och det ska bli så kul! Vet att Carine kommer vara på oss som 17 eftersom det bara är en månad kvar till Bohuscupen drar igång! Älskar att svänga in på stallbacken, gå in i stallet, hälsa på folk och hästar, fixa i ordning Lyrik, ömsom svära ömsom klia honom och sen ge järnet under träningen. Mår så bra av det! Borde fått det på recept istället för mediciner i mängder! I stallet finner jag en stunds paus från allt dåligt mående, för det mesta iallafall!

Förutom det så har vi planerat lite för mysfirande av Mattes 40-årsdag, vi håller ju på att bli seriöst gamla i år, helt galet! Är dock väldigt nöjd att jag vet vad han ska få i present, brukar vara assvårt och med tanke på att han fick biljetter till U2 och Metallica i julklapp så är ju konsertkortet utspelat. Vet inte hur jag tänkte där, men det blev ju uppskattat och innebär att vi har två härliga konsertupplevelser tillsammans i år! Tror dessutom att han kommer gilla min överraskning och han har inte en chans att lista ut den!

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

gick ju sådär med sömn

Ja, men det här går ju lysande....Somnade strax innan ett i natt och vaknade 02:53. Världens panik och bara till att stiga upp och tända lampor och få ordning på röran. Typiskt. Är tvärvaken och borde sova. Matte har tagit ansvaret för Widars uppvaknanden så att jag bara skulle kunna ha fokus på att få sova innan jobbet om några tim. Var genomtrött igår och höll på att somna till i soffan när jag rensade kort och sedan kan jag ändå inte sova. Å andra sidan, nästan två tim i ett sjok är ju bra siffror i nuläget. Men jag är ändå knastrött, trött och så less på hur det är...,

antar att jag borde vara nöjd och vad är oddsen att läkaren ringer innan dagen gått?

Antar att jag borde vara nöjd, har sovit 2,5 tim i natt och det är ju den här veckans rekord. men tro nu för all del inte att dessa 2,5 tim var i sträck, åh nej, varför skulle kroppen göra så? Nä, lägg ett par timmars vakenångest emellan och jag kan upplysa er om att nattens minuter är evighetslånga när allt man vill är att sova.

När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.

Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.

Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.

Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

sömnbrist, renoveringsoljud och min älskade unge

Att gå till jobbet efter två timmars sömn och mardrömmar from hell hela förbannade natten gör onekligen att man är trött. Lägg därtill en huvudvärk som inga tabletter rår på, troligen utsättningssymtom enligt läkarn, plussa på dåligt mående, ångest och lite mer roliga utsättningssymtom och bilden blir inte vackrare. Kom till jobbet och inse att du kommer sitta i ett ständigt återkommande borrljud då fasad och fönsterrenoveringen inte är klar och ni anar att nerverna studsar ur skinnet.

Både vi som jobbar och våra deltagare i verksamheten är sjukt trötta på renoveringen. En renovering som måste göras och som görs av gubbar som går utanför fönstrena och gör sitt jobb, men som också bidrar till att vi alla pratar om filmen Falling down med Michel Douglas där han ballar ur i en bilkö och slår sönder bilar och annat för att han får nog och flippar ur kraftigt.

Det är dock lite roligt att vi alla, både vi som jobbar och våra deltagare upplever samma galna starka känsla där vi bara vill få tyst på de människor som egentligen bara gör ett jobb som leder till att vår arbetsmiljö på sikt ska förbättras. Mitt tålamod och mitt skydd är så klent nu, allt går rakt in och jag klarar knappt att vara här. Som tur är kan vi skratta lite åt vansinnet också och då lättare det.

Men i eftermiddag blir det inläsning på återfallsprevention och diskussionsträffar för när deltagarna går för dagen gör jag det med. Verkar som mina kollegor gör samma sak innan vi flippar som Michel Douglas.

Är så oerhört trött, men det går verkligen inte att sova längre. Utan ordentlig och maxad nattmixmedicin så är sömnen helt utslagen. Galet. Inte blir det lättare att sova när liten vaknar och är förtvivlad över värk i benen och foten, verkar som han fått växtvärk igen. Han växer hela tiden just nu och då kommer det onda på natten. Gör ont i mig, minns hur det verkligen kunde värka i smalbenen.

Innan vi fick veta att även småbarn kan ha det så var man ju orolig för att det var något som var fel. Inte ska barn behöva vakna på natten och ha ont i benen liksom. Men det blev en massa tröstande och så fick han sova hos mig eftersom han dessutom i natt kom på att han saknade pappa alldeles förskräckligt mycket. Inte lätt när pappa är i Tyskland hela veckan med jobbet.

I ena stunden är han så stor och redig och i nästa stund så är han en liten kille som bara vill vara nära, det är verkligen så. Så många tankar, resonemang, uppfinnigar, frågor och känslor som ryms i honom och det är så häftigt att se världen och saker genom hans ögon. Kan bli så oerhört rädd för framtiden, bara önskar att han ska ta sig genom livet helskinnad, lycklig och trygg. Att man visste att det skulle gå bra för honom, finns så mycket som kan hända och som kommer hända på hans resa och vi kan inte skydda honom från allt heller. Inte lätt det där med livet...

Vi

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

att inte kunna sova

Att inte kunna sova fastän man inget hellre vill är så förbenat jobbigt. Har tagit min nattmedicin, men är klarvaken och orolig, rastlös i hela kroppen. Borde sova, vill sova, måste sova, men huvudet går i spinn och den där förbannade John blund håller sig på mils avstånd. Eller det gör han nog inte för Matte och Widar sover, bara jag som är uppe som en osalig ande.

Osalig känner jag mig allt. Surfar, kollar på trista tv-program, bara det borde ju söva mig, men icke. Har försökt lägga mig, men det hjälpte inte så efter ett tag är det bara att gå upp och börja om i hopp om att komma ombord på sömntåget som sägs gå ett par gånger i timmen.

Ska bli intressant med en sömnutredning i höst, var ju ett års väntetid på den och jag fick min remissbekräftelse i november förra året. Tänk om de bara kunde lösa mina sömnproblem! Att jag har en sömnstörning som blivit kronisk fastslogs väl när jag var 16 och jag fick idiotiska råd av läkaren som när jag var 18 föreslog att jag skulle dricka något starkt innan jag la mig på kvällen samt skrev ut en burk med rejäla sömntabletter. Idag hade man anmält den läkaren, men då bara tänkte jag att han var galen och så gick jag inte dit något mer.

japp

Sova på alkohol har aldrig fungerat för mig, blir bara ännu oroligare i kroppen och sömntabletter har inte heller funkat något vidare. Inte heller avslappningsband, sömnråd, träning, varm mjölk, örter osv. Så jag ser fram emot sömnutredningen då jag haft mina sömnproblem sedan jag var nio och det innebär i år att jag haft sömnproblem i 30 år....jisses, tvivlar på att någon kan göra något åt det egentligen och på det hela så har jag ju vant mig.

Det har ju gynnat mig när jag jobbat natt och pluggat på dagen eller när jag av någon anledning behövt vara vaken. Problemet blev ju egentligen inte akut förrän när Widar kom och jag tog många vakennätter och helt plötsligt inte kunde sova efter att ha varit vaken i några dygn...Inte bra, tankarna segar ihop sig och blir knasiga om man är vaken dygnet runt i ett antal dygn. Inte underligt att sömnbrist används som tortyr...Jag kunde ju inte varva ner och sova utan var på helspänd hela tiden och det slutade ju i kaos. Skumt att inte hjärnan bara reglerar det liksom.

Men försöker ta hand om min sömn lite mer efter den kaosperioden för jag tappar snabbt i mående om jag inte sover numera, så var det inte förr. Siktar egentligen inte på att få en normal sömn, men det vore gott att kunna somna utan problem och sova utan att vakna konstant och inte kunna somna om. En riktigt bra natt för mig innebär fem timmars sömn med några få uppvak, en dålig natt är som ikväll när jag inte ens lyckas somna trots mediciner och rutiner. I natt är tydligen en dålig natt vilket inte är så lyckat då jag jobbar imorgon mellan 14-01...Nåja, det reder sig och nu har jag ju fått gnälla av mig lite i sajberspace också ;)

typ så....

brist på livslust och lite dopklänningssömnad

Det bottnar i livslust eller din brist på livslust sa psykologen i morse. Ord som hänger kvar. Orkar inte dra hela sammanhanget och när man ser meningen tagen ur sitt sammanhang så kan man så klart tolka den hur som helst. Men ni behöver inte ringa psyk och skicka ut några vita rockar efter mig, jag är här på lika obestämd tid som alla andra, typ.

Jag har lite svårt bara att finna lust i livet, att livet i sig är värt att leva för egen del, inte bara existera för andra och för ansvar för andra. Vi pratade om det och helgens kommande släktträff i samband med systersonens dop. Att möta vissa i familjen och släkten ger knappast något välmående, särskilt som jag brottas med minnen och flashbacks som jag försöker jobba undan i terapin. Men jag vill vara där för mina syskon och syskonbarn som jag älskar och jag ska ju vara gudmor till finaste lilla E.

rundsyr oket

Det är hans dopklänning som jag brottats med ikväll. Tog mig äntligen i kragen och började sy i eftermiddags och är väl halvfärdig, ungefär. Har bara sytt fel vid ett tillfälle och det får väl ändå sägas vara bra då jag aldrig sytt något sånt här och ej heller i dessa tyger.

I mönstret som jag följer ingår inte foder så det har jag fått lägga till själv och fixa med, men det känns bra. Blir alldeles lent på insidan av klänningen vilket behövdes då yttertyget är broderat med hål osv. Så egentligen har jag inte behövt brottas så mycket ännu, bara jobba väldigt noga och försiktigt. Svor förvisso högt, (inte bra med en fyraåring i närheten med stooora öron), när jag råkade dra av rynktrådarna innan jag rynkat färdigt ena bakstycket...

Ska rynka ärmarna, sy dit dem och sy ihop hela klänningen. I nederkant blir det antingen en rynkad bit eller en annan ide som jag funderar på, vi får se. Sedan ska det ev på lite fina band och annat.Sedan får vi se om den kommer till användning på lördag! Ska försöka jobba och sova ordentligt under veckan så orken och humöret är så bra som möjligt!

Idag har jag inte lust med någonting och jag har två veckor kvar innan jag har semester så det behövs en humörhöjare och inga nätter med mardrömmar from hell tack. John Blund litar jag inte ett jota på så det får bli nåt att sova på. Ser verkligen fram emot höstens sömnutredning! Var ett års väntetid, men det är det värt om de kan hjälpa mig att styra upp sömnen. Ska bli intressant att se hur mitt sömnmönster ser ut rent kliniskt!

sytt ihop oket med framstycket och de bakre oken
med sina stycken, nu anar man klänningen

hemma efter ett jobbpass

Är äntligen hemma efter ett långt fältpass. Var lite tidig på jobbet och sedan jobbade vi för fullt i elva timmar och har hunnit med att göra bra saker, lösa problem, bli utskälld, fikat och samtalat, tröstat, lyssnat, stöttat, erbjudits giftermål och en massa andra händelser.

Det är så mycket som hinner ske medan vi jobbar, så många människor och händelser så när man kommer hem är man både astrött och fullständigt uppvarvad. Går inte bara att borsta tänderna och sedan sova. Så det blir lite surf och nån gammal engelsk deckare på tv:n innan jag kan komma till ro. Man känner direkt skillnad på ens egen ork när man kommer hem och som i natt känner sig helt utpumpad.

Ändå har det inte varit någon extrem kväll och natt, men eftersom energin var rätt kass tidigare idag så känns det nu när man kommer hem. Medan man jobbar är man så fokuserad på jobbet och bemötandet av de vi träffar, men när man går av så pyser man ihop som en trasig ballong. Skumt hur det är liksom för jag gillar ju egentligen mina fältpass. Men just nu är orken och sömnen minimal och då känns det.

Så om en stund ska jag övertyga min uppvarvade hjärna om att John Blund kommer och sedan ska jag sova till Widar väcker mig vilket kan ske om 3-4 tim... Sedan börjar söndagen med självplock av jordgubbar såvida inte Bärby har stängt och på eftermiddagen drar vi till Kungsbacka för grillmys med vänner. Efter det blir det nog en tidig kväll innan midsommarveckan drar igång med fem arbetspass. Hörde dessutom att midsommar ska regna bort här på västkusten...kul, verkligen kul...NOT

Men nu är det snart dags för Johan blund, om han nu har för avsikt att sköta sitt jobb...vi får väl se....

inte god morgon

Ingen god morgon här inte. Widar började vakna kring midnatt och det fortsatte fram till hans sista mardröm som slutade med att vi gick upp halv fem i morse. Jag är astrött, men Widar är pigg. Helt galet! Han blir aldrig lika trött som vi andra.

Vi var alltså uppe före Matte skulle åka till Landvetter och ta flyget till Västerås. Både jag och Widar kommer vara galet trötta innan den här arbetsdagen är över. Snart ska vi gå iväg till dagis och jobbet och jag skulle helst lägga mig i sängen.

Nä, nu ska vi snart trava iväg, kommer bli långa timmar idag....Man kan lugnt säga att John Blund misskötta jobbet gravt i natt då både jag och Widar varit vakna större delen av natten...

måndagen som gick, utveckling och en john blund som borde få sparken

Måndagen gick. Mörkret inuti drevs inte bort trots solsken, psykologsamtal, lite fint kanintyg, en spontanträff med en go vän, jobb och en stor kram från en trött liten Widar. Inte mycket att göra åt. Försöker att hålla ihop livet så det inte rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna.

Kom till jobbet och upptäckte att jag skulle jobba på lördag när jag ska på Håkan Hellströms spelning och höll på att få knas. Som tur är har jag toppenkollegor och efter en stund var det löst genom ett smidigt turbyte och så var lördagsunderhållningen säkrad. Visade sig också att jag missat ett jobbpass så nu har jag gått igenom mitt schema och skrivit in alla pass till jag slutar. Har som tur är en bra chef som hjälpte mig lösa mitt misstag!

Efter jobbet stressade jag som attan för att hinna till Widars dagis och självklart så blir det spårvagnsproblem. Som tur var hann Matte hämta och Widar kom hem som han skulle. Kvällen gick till tvätt och sånt och trots all kraft man lägger på att fokusera på sånt som ska göras så gnager ångesten. Mörkret hotar att sluka mig och man blir förbannat trött av att hålla det i schack.

Ändå tycks John Blund ha förbannat svårt att göra sitt jobb hos mig. Borde ju sova i dygn trött som jag är...Hade han varit anställd så hade han banne mig fått sparken för det här är inte ok. Han får dessutom draghjälp om kvällarna och lik förbannat så håller han sig borta. Men det kanske beror på att han inte finns på riktigt suck....

Widar sover i allafall och snart Matte också. Han ska flyga till Västerås tidigt imorgon och jobba så det blir både lämning och hämtning för min del imorgon vilket lär bli lite stressat. Men det får gå.

Vi har i allafall redan planerat vad vi ska laga till middag och vad vi ska mysa med, jag och Widar. Han hjälper till att laga middag och sedan myser vi med några barnprogram innan det är dags för god nattsaga. Just nu är det Halvans ABC som gäller och killen har redan koll på alfabetet. det hade inte jag i den åldern.

Varje dag är det nya ord som testas och saker som ska förklaras, han liksom bara suger i sig allt han får veta, vilar på det och sedan kommer det ut i hans egna version. Helt underbart ju och ibland är det klockrent och andra gånger helt tossigt så man får bita sig i läppen för att inte asgarva. Det märks verkligen hur han håller på att utveckla sitt språk och en massa andra färdigheter nu och det går fort. Får dock försöka låta bli att svära när jag är med liten för annars lär han få en förskräcklig vokabulär....

god morgon

kram på er!

eller nåt...Funkade kasst att sova i natt. Tror Widar blev lite smittad av det för han har också vaknat en massa.

Men nu har vi ätit frukost och ska snart till dagis och jobb. Ute skiner solen och det är vi inte bortskämda med efter allt regn den senaste veckan. Blir skönt att gå ut, känna sig hyggligt frisk och kunna andas frisk luft i solskenet!

Först ska jag få med en liten trött kille till dagis. Liten ville ha sovmorgon vilket inte funkar med när vi ska vara på jobb och dagis...Fast hade vi kunnat välja tror jag vi  båda somnat om...

Ha en fin dag därute!

jo men tjena...

Jo, men tjena vad bra det gick att sova i natt...NOT. Det är verkligen tur att jag ska till läkaren nästa vecka för jag måste få ordning på sömnen alltså. Körde avslappningsövningar i går innan jag la mig och tog mina vanliga mediciner. Somnade efter en lång stund och vaknade halv tre och sedan var det kört att sova.

Gick upp halv fem och efter en del vimsande så slog jag på tv:n och sedan har jag varit vaken. Kommer antagligen bli trött lagom till att jag börjar jobba vid två. Ställde in ridningen, orkade bara inte. Ska gå ner till trädgårdsföreningen och stan med kameran om en stund och fota lite innan jag drar till jobbet.

Övar mig på att fota lite gatufotografering och försöka fota människor nära. Oerhört svårt att fota främmande människor på nära håll tycker jag. Men jag försöker öva mig. Har avverkat några fler Supernaturalavsnitt på Netflix också och väntar på att det ska bli mer demoner och sånt än bara vanliga spöklegender. Har i allafall en himla massa avsnitt framför mig och dessutom är de reklamfria, hur skönt är inte det?!

trött