alla dessa val

Är så mycket val hit och dit att jag får psykbryt. Allt påverkar ens liv och de omkring en, en del val är lätta, en del helt omöjliga, en del val vill jag göra men för andras skull får de aldrig ske. Jag snackar egentligen inte om småval utan saker som har påverkan på liv och framtid.

Det är svårt på flera sätt. Vissa val går aldrig att göras ogjorda, Det finns saker som skulle sett ut på ett annat sätt om saker gått som planerat 2015. En del saker är så smärtsamma att tänka på. Andra lockar med utvägar, förhoppningar och kanske lite glädje. Andra lovar bara smärta och svärta. Någonstans där i står jag och håller mig i de mina, håller mig i det som håller mig uppe. Jag tror det sviktar och skälver, vet inte vart jag försiktigt ska tassa fram.Borde inte livet vara lite enklare när man är så här gammal? Istället darrar det till i själen och jag tappar nästan greppet...

ångest

...

Den känslan, när ångesten tar över, hur hela kroppen skakar, hur man knappt förmår att andas, hur allt gör ont, skakar och tappar fäste. Ångesten som bara rullar in över en, dränker varje sund tanke och man inte vet hur man ska komma upp igen. Den känslan som slår undan benen på en, som tvingar ner en i mörkret där själen bara skakar. Det är inte vackert, inte vackert alls

Pay and Jump 150419 Beatrice på Lyrik 90 cm

Försöker peppa mig själv lite inför helgens final i Bohuscupen genom att kolla på de senaste pay &jumpfilmerna och tävlingsfilerna. Ser ju att vi kan ju hoppa rundorna även om vi har mycket att jobba på, men självförtroendet och känslan är ju så låga att jag blir alldeles trött på mig själv. Vill så gärna fixa det på ett bra sätt, men hjärnspökena är absurt stora. Ändå hade vi ju en bra feeling på träningen i tisdags, vi kan ju, men varför kan jag då inte bara känna det?

Det här är förrförra pay &jumpen där vi dubbelnollade vilket vi klarade senaste gången också och på några av tävlingsrundorna. Borde kunna vila lite i det, men icke. Lägg till det en seriös dos nervositet och man kan undra vad jag håller på med?? Samtidigt så vet jag ju att jag kommer tycka att det är kul, för det är ju kul och det är ridning på älskade lyran och det räcker egentligen! Att jag sedan måste jobba på sitsen, hjälperna, rytm och sånt, ja det är ju det jag tränar för! Nåja, peppen pågår och på söndag får vi se hur det går!

Ridning och mors dagbus!

Vaknade halv fem, oj vilken glädje...not... Men det var lika så gott att gå upp för somna om är inte min starka sida. Widar hann vakna och äta frukost med mig innan jag tog bilen till stallet för terminens sista medryttarridning på fina Lyrik. Det är tossigt, men oavsett humör, andra tankar, ångest och sån skit så försvinner det verkligen för en stund när man kommer till stallet. Den lättnaden är minst sagt beroendeframkallande, på ett bra sätt. För en stund kan jag slippa kaoset i huvudet och mtt inre och det blir lite lättare att andas, lite lättare att vara.

Hade en vansinnigt dålig feeling efter gårdagens skitlektion där det kändes som om jag inte kunde rida överhuvudtaget, som om jag borde ställa min plats i hoppgruppen till förfogande och definitivt låta någon av de andra duktiga tjejerna ta min plats i kommande tävling. Det gick på repeat i mitt huvud hela dagen igår, kunde liksom inte ens glädjas åt att jag och finaste Lyrik skulle få vara med en gång till.

Den klumpen fanns kvar när jag åkte till ridningen idag, men på något sätt lyckades Lyrik skuffa undan den när han som vanligt mötte mig med öronen framåt när han fick en morot och med viftande tänder och bakåtstrukna öron medan jag gjorde i ordning honom. Han är en seriös surmört och i morse var han på uruselt humör. Antar att han hellre gått ut i hagen med kompisarna än att bli i ordningfixad för en stunds ridning. Han avskyr sadelgjorden och man måste ju dra i ett hål i boxen, resten tar vi ute eller i ridhuset och då är det inga problem, men i boxen, attan vad sur han blir, samma med bogspännet på täcket, blir ett litet monster. Däremot hur snäll som helst att tränsa och han älskar att bli borstad på huvudet. Men under magen och i ljumsken, attan vad arg han blir.

Vi började skritta slingan eftersom solen värmde skönt och den är perfekt att vakna till och Lyrik gick med spetsade öron medan stallkompisen Midas såg ut som om han skulle bli anfallen av ett monster närsom helst. Helt absurt eftersom hästarna går slingan hur ofta som helst och hittills har ingen häst blivit uppäten av ett skogsmonster i någon form...

fina lyrik

Sedan kom molnen och vi gick in i ridhuset och red dressyr. Delade ridtid med Midas medryttare och attan vad duktig hon var, har fått hjärnsläpp och glömt hennes namn, men vad fint hon fick Midas att gå, värsta inspirationen. Lyrik och jag var inte på samma nivå kan jag säga...Jobbade på att mjuka upp Lyrik och att hitta takten i mig själv och idag kändes ridningen lite bättre. Visst är Lyrik stel och inte superpigg och jag trött och med bristande kunskaper, men stundtals får vi till det och det blev en go ridning. På slutet testade vi att rida LB:1 programmet för första gånge och jag kan väl säga så här, vi har en jä-a massa att jobba på och jag måste be Carine om hjälp för oh my good vad svårt det kändes...tio meters volterna blev inte vackra och ökningarna i galoppen inleddes med att Lyrik slängde sig i väg och drog tyglarna ur händerna på mig, jag skumpade hej vilt och formen som Lyrik var alltifrån riktigt hygglig till totalt formlös...

Nåja, han fattade iallafall rätt galopp på rätt ställen och jag kom ihåg programmet, men attan vad vi har att jobba på...försökte dessutom rida med långa läder och hua, det är jag inte van vid.... Men det ska bli kul att öva och själva programmet känns kul att rida och någon gång ska ju vara den första! Klubbmästerskapet går i september och jag skulle vilja testa att rida det om jag får boka Lyrik och då rider man LB:1 så ja, öva ska vi göra, framför allt på formen, vägarna och tempoväxlingarna! Får se om jag får rida honom i höst också, sånt vet man ju aldrig...

molnen drog in över ridhuset

Efter ridningen blev det lite häst och stallfix och den obligatoriska stallsnacksstunden med de andra som var i stallet samtidigt. Det är något man inte kan missa och det är himla goa människor som hänger på Storås, mycket skratt och peppsnack och man behöver inte känna sig dum för att man är lite lost av och till. Många roliga hästhistorier blir det också och på det hela så är det med en go känsla man kan åka hem igen!

Widar och Matte hade fixat en överraskning

Väl hemma var det tomt, men efter en stund dök liten och Matte upp och då hade Widar fixat överraskningen som han pratade om igår. Med Mattes hjälp hade de fixat blommor och biokort, men Widar beklagade att det tyvärr inte funnits stora röda rosor, men att det skulle bli bra ändå och vi kunde ju köpa röda rosor till pappa på hans dag....Kunde bara skratta, underbara unge! Han vet ju att jag älskar de stora röda rosorna som luktar ljuvligt och de är de som han också gillar, men just hans svar liksom att det skulle bli bra ändå och nästa gång kunde vi ju köpa de röda rosorna till pappa....Dessutom tyckte han att vi skulle gå på barnfilm typ Alfons eller fåret Shaun och inte en vanlig film för vuxna... Min fina unge!

fika vid Delsjön,
mina fina killar i solen

På eftermiddagen åkte vi till Delsjön och gick en vända, hittade en plats med lite lä uppe på berget med utsikt över sjön och gissa om det var skönt att ligga i solen en stund och bara ta det lugnt! Blev en del fotande, fika och molnstirrande samt funderingar över vart alla myror skulle. Widar är inte stilla särskilt länge, det rör sig både i huvudet och i kroppen alla dygnets vakna minuter vilket är både roligt och tålamodsprövande. Han är snart 5 år och har en alldeles egen idé om hur allt ska vara och hur allt hänger ihop. Både fascinerande och tossigt på samma gång och sen är det såklart en massa bus. Ibland med glada pigga föräldrar som är med på allt, ibland trötta föräldrar som bara inte orkar tjafsa om varför man ska borsta tänderna eller ta på sig skorna.... 

Men älskar honom över allt annat gör man och när han säger att han älskar en så smältar man. Han är det finaste som jag och Matte har och jag kan bli skräckslagen när jag tänker på allt som kan hända en liten kille som ska växa upp och stega ut i världen...önskar så innerligt att allt ska gå bra och att han ska kunna lita på att allt ordnar sig förr eller senare och att han är bra som han är, en tillit till livet och andra som jag saknar. Kan han växa upp med det så kommer det nog fixa sig, men gud vad gärna jag hade velat veta att allt gick bra! Man vill ju skydda dem från allt och det går ju inte, man kan bara ge det man kan så förhoppningsvis så blir det bra! Är så vansinnigt glad att han finns i våra liv efter allt vi gått igenom och att jag får fira mors dag med min älskade vildunge och hans fina pappa!

jag och liten som gör mig till en mamma till
finaste ungen man kan ha

Lite skillnad i hoppningen på ett knappt år

jag och Lyrik 20/4-2014 foto Paula Valo
man kan ju undra om jag ska hoppa ner i marken liksom...

Hittade lite gamla bilder på Storås facebooksida och kunde inte låta bli att jämföra dem. Det är tre bilder från förra årets ridskolecup då jag hade Lyrik och råkade komma med utan att fatta att det ens var uttagning till cupen på den vanliga ridlektionen. Det var första gången jag hoppade Lyrik på lektionen den veckan och andra gången jag hoppade honom när vi var med på finalen. Vi red felfritt i grundomgången och då blev jag taggad och red som en tossa i omhoppningen. Var snabbast men rev sista hindret och som Carine som jag rider för i hoppspecialen har sagt efteråt, vi hade vunnit om jag inte legat över hästen. Hon har ju rätt för jag ligger verkligen över honom så snacka om att göra det jobbigt för honom i hoppet!

en beaklassiker som brukar leda till att Carine ylar, vem hoppar först, vänta
på din häääääst! från cupen 2014

Vet i 17 hur jag tänkte men jag ville hjälpa Lyrik och hoppa och följden blev att jag slängde mig framåt och då rev han så klart, precis som i dag om jag inte rätar upp mig. På cupen förra året kom vi fyra pga nedslaget och jag var tvärsur så jag var ju laddad i år, men fick chocken när jag kvalat på älskade Lyran , men fick rida Karton som jag aldrig hoppat innan. Nu gick det trots allt bra och vi vann, men det var inte den vettigaste rundan precis. Men det jag egentligen vill ha sagt är att det är skillnad på dessa språng och mitt liggande över Lyrik och 1½ termins träning i hoppspecialen! De undre korten är från första tävlingen i Bohuscupen där jag var sjukt nervös och hade fyra fel i förklassen och var felfri i lagklassen, men med halvdana inverkanspoäng och slutade nia. Gick ju bättre i Alleby där vi blev fjärdeplacerade!

Lyrik lika glad som vanligt jag oerhört klumpig cupen 2014 Började rida i sept
2013 efter 20 års uppehåll så jag var rätt ny på att rida och hoppa här

Carine ylar fortfarande att jag måste räta upp överlivet när vi tränar nu, men hon säger också att det är klart bättre och det märker jag med. Ska lägga en massa träning på kondition och bålstyrka under sommaren så jag och lyran kan fortsätta träna tillsammans. På söndag nästa vecka är det final i Bohuscupen och jag är redan nervös, men det ska bli kul också. Var skönt att nolla i söndagens pay&jump, jag vet ju att jag och Lyrik kan hoppa 90 cm bra, men mitt självförtroende är ju pinsamt dåligt... Inte så lätt att lösa när man har en massa negativt tänkande malande i huvudet. Depressionsmonstret gör ju knappast livet lättare, särskilt inte i sällskap av ångest. Tur att inte Lyrik plågas av dylika tossigheter! 

jag och Lyrik på framhoppningen i tanum, bohuscupen april 2015
fina kompisen i hoppspecialen sophie lundberg fotade

Älskar den hästen även om han är långt ifrån de heta och tossiga/känsliga hästar jag red som ung. Lyrik är av många sedd som stallets slöaste och segaste häst, men när man lär känna honom så är han en pärla även om jag ibland verkligen önskade att han hade mer egen motor. Kritiken vi får i hopp och dressyrbedömningarna är att mer tempo och mer ställning önskas. Lyrik är 15 år och rätt stel. Han har gått som ridskolehäst i fem år och lika lugn och fin som han är med nybörjarna och i handikappridningen, lika oerhört seg och stel kan han vara när man vill lite mer. Men vi börjar lära oss varandra och jag har blivit starkare i hela kroppen av att driva och rida honom även om vi har långt kvar. 

jag och lyrik i 90 klassen på bohuscupen 2015
bästa anna jorhage fotade!

Men jag älskar att han gillar att hoppa och liksom taggar upp och att han har ett modigt hjärta och om jag inte sätter honom helt fel framför hindret så hoppar han och gör allt han kan för klara det, även om jag varit en idiot och tryckt av ett språng för tidigt på en stor oxer. Han är en pärla! Han har verkligen fått mig hoppsugen, var ju en dressyrtjej i ungdomen och nu har vi börjat nosa lite på dressyren också. Men oj, vad jag har mycket att lära! För det märks ju att om jag gör rätt då kan Lyrik, men om jag inte gör rätt eller verkligen menar det jag gör så maskar han undan, han inte dum ska ni veta. Hade jag massa cash skulle jag rida och träna med honom varje dag och på sikt en egen häst, men där är jag inte, särskilt som jag i nuläget bara har jobb fram till slutet av augusti. Syns ju att jag fortfarande har en del att jobba på i hoppningen, men det är ett jobb jag gärna gör! Särskilt som Carine verkligen hjälper oss framåt hela tiden, hon är grym på det!

jag och Lyrik på framhoppningen tanum 2015

Imorgon är det träning igen och på söndag ska jag rida dressyr på morgonen och testa att rida LB:1 programmet på egen hand. Red ju LC:1 på pay&ride med ok resultat för två veckor sedan med tanke på att jag inte tränat dressyr för tränare. Så nu ska jag testa LB:1 och innan pay&ride i aug ska jag försöka rida dressyr och program för Carine så man får lite hjälp. I september är klubbmästerskapen och får jag/lyckas jag boka Lyrik så ska vi nog testa både hoppning och dressyr då, men det får vi se.

Hoppas att han ska hålla sig fräsch och inte råka ut för något, vore hemskt om han skulle bli halt eller något. Kommer ha tillräckligt med häst och ridabstinens när hästarna är på sommarbete fem veckor i sommar! Men först är det ridning i helgen, sedan hoppträning på tisdag, ridning på fre, hoppträning lördag och tävling på söndag! Sedan är det bara drygt en vecka kvar innan stallet stänger. Varvat med det ska jag jobba, hänga med Matte och Widar samt lyda läkaren och vila...Kanske kan jag tom stänga av en del av mörkertankarna som får mig att balansera på kanten hela tiden, det hade ju varit fint! Där är det ju Widar, Matte och Lyrik som är min hjälp helt klart, det är tur att de finns! En kul bonus när man kollar på korten är ju att man ser att jag tappat lite vikt, har mycket kvar, men lite skillnad är det ju trots allt!

just saying

Iron Maiden - Afraid To Shoot Strangers

lite musikfeeling!

tungt

Tänker ibland på vad man släpper ut på bloggen, vad som finns där och hur mycket av allt det mörka inte släpps till allmän läsning. Det finns så oerhört mycket svårt och jobbigt som stannar inom mig, som man inte kan sätta ord på för orden blir banala, tomma, inte tillräckliga eller så skulle de rätta orden vara för starka för vem som helst att ta del av. Vissa saker är så smärtsamma att jag inte ens kan säga dem högt för mig själv eller i rummet hos psykologen. Vissa saker får mig att må fysiskt illa för att det gör så ont att jag inte kan vara kvar i det. Andra saker skulle antagligen skrämma människor i min närhet och det vill jag inte. Vissa saker kan man inte ens skriva ner för det är för smärtsamt att se dem i ord.

Men allt det lever runt i huvudet och inom mig och får så klart effekt på hur jag mår och hur jag orkar med vardagen. Att jag dessutom står utan mediciner i och med att vi försökt bli gravida genom att återföra embryon från den IVF-behandling som gav oss Widar gör det än svårare. Anledningen till att jag satt ut alla mediciner som jag egentligen behöver för att orka med allt är ju att vi under våren försökt få barn igen. Försök som gått åt skogen och som gör det oerhört svårt att orka hålla ihop allt.

Kämpar dagligen med att få ihop dagen och inte gå ner mig i depressionen igen och det är vansinnigt mycket tyngre utan mediciner. Mediciner som jag måste avstå från om vi ska göra något mer försök innan tiden för embryona löper ut. Det är kostsamt, både i känslor och pengar och varken min kropp eller mitt psyke går särskilt väl ihop med hormoner och misslyckanden.

Håller mig uppe med hjälp av Matte och Widar, ridningen och vardag som tex att sköta jobbet istället för att ligga hemma och drunkna i allt. Psykologsamtalen hjälper i bland och är meningslösa ibland. Smärtan i själen som jag går runt med går inte bort och ibland vill den inget annat än att radera ut allt. Det är inte lätt och utan de som jag har att hålla mig i hade jag drunknat helt. Bilden nedan ger en liten fingervisning om hur det känns, inte lätt att få styrsel och mår bra då...Jag kan inte ens med ord beskriv hur stort ångestpåslagen är vissa stunder, hur jag inte kan andas för varje andetag gör ont och bristen på livslust kan överskugga allt.

känslan

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

Dagens pay & jump och utelåst

Vaknade halv fem i morse, behövde inte vänta in någon väckarklocka inte...Nervös, klarvaken och en molande huvudvärk på högersidan som skrek migränvarning. Mulade alvedon och försökte vila, migränmedicinen är ju utsatt i nuläget och sedan bad jag mitt förbannade huvud att skärpa sig. Körde avslappningsövningar när sömnen inte infann sig och strax efter sex klev jag upp.

En stund senare kom min älskade lillunge upp och vi käkade frukost ihop medan vi kollade på barnprogram. Kan nog alla barnprogram som finns och det är inte mycket som är bra kan jag säga. Men det är mysigt i soffan med liten uppkrupen nära mig tillsammans med diverse gosedjur som gör mig lite galen... Matte däremot lyckas alltid sova länge på helgerna vilket jag och Widar inte förstår oss på ;) Åkte i allafall iväg till stallet vid halv åtta vilket är förmiddag för mig och Widar, men tidig morgon för Matte.

Möttes av frukostätande hästar och glad stallpersonal. Älskar att komma tidigt och vara i stallet medan hästarna äter och allt är alldeles lugnt. Gick in i sadelkammaren och putsade av tränset och sadeln och bytte pannbandet på tränset mot mitt nyinköpta blingbling som jag bara älskar. Ångrade lite att jag inte köpte schabrak och huva också, men det blir fler gånger.

Hade redan igår bestämt mig att jag skippar att fläta manen, den behöver ryckas först för den är en ojämn historia efter att någon klippt honom för ett tag sedan. Måste fixa det innan Bohuscupen! Istället blev det lite kel, lite lufthugg med tänderna och lyfta bakben a la Lyrik, mockning och att rykta rent honom samtidigt som stallet började fyllas av tävlingssugna tjejer och killar. Tjejerna från hoppgruppen dök upp glada och laddade.

Banskissen och startlistan kom upp och det var dags att bygga banan. Drog en liten suck av lättnad när jag såg att banan inte var alltför svår eftersom jag inte är så säker på 80 cm än och vi bara hoppat 90 cm en gång tidigare och då fick vi 16 fel på grund av en rivning och två vägringar. Snacka om hjärnspöken så den här gången var jag helt klart inställd på revansch, men också attans så skraj och nervös. Vi höll trots allt på att gå omkull sist och det var jag inte beredd på. Har sett filmen från den rundan och jag vet inte hur Lyrik lyckas få upp sig för vi är gruvligt nära att krascha i landningen av sista oxern.

banbyggning, började på 50 cm för de första starterna

Vi började bygga tillsammans med dagens funktionärer och jag svor som vanligt när jag insåg att det förhatliga planket skulle vara med. Jag avskyr det där planket eftersom jag och Lyrik har rivit det nästan varenda gång vi hoppat det. Det pajade ridskolecupen och klubbmästerskapet förra året och jag har rivit det flera gånger på pay &jumptävlingarna bland annat förra gången då vi rev det på 90 cm rundan. Vi klarade det förvisso på 80 cm då, men likförbannat så har det gått troll i det och de andra tjejerna vet hur jag avskyr det och ska så klart skoja om det. Idag stod det dessutom i en sväng, fattar ni, ett 90 cm plank på flata hållare i en sväng, i Lyriks hopplösa högervarv. Tänkte stilla att då är det typ kört och sen tänkte jag att ja det kan ju inte gå sämre än sist och sen tänkte ja att för 17, det är ju bara ett rättuppstående och vanliga rättuppstående hoppar vi ju utan att dö liksom!

planket from hell som förstörde KM tävlingen och
ridskolecupen förra året, mitt hathinder...
hm kan ju också bero på min ridning...troligen

Men nog spädde det på nervositeten även om man kan skämta om det. Gick iallafall banan ensam och noga istället för att skoja runt med de andra som jag brukar när man går banan och försökte verkligen tänka på hur jag och Lyrik skulle rida, hålla ut svängar, rätta galoppen, samla upp och ha framåtläge. Sedan fixade jag i ordning Lyrik som var på sitt suraste humör när jag skulle sadla och tränsa. Fick med mig några av de andra och så skrittade vi slingan innan vi skrittade runt i väntan på framridning. Lyrik är väldigt morgonstel och svår att få igång så han behöver tid på sig och idag fick han skritta fram 40 min innan vi kom in på framridningen. Han är 15 år i år, men sedan länge stel i lederna och stel i kroppen.

finaste Lyran som brydde sig mer om lunchen
än rosetterna han kammat hem

Väl på framridningen blev det lite hackig trav och en bättre galopp innan vi fick hoppa fram. Han kändes väldigt seg, men hoppade upp sig lite på framhoppningen. I vanliga fall brukar han tagga upp lite när han kommer in på banan, men inte idag så jag kände nog att det kunde gå lite sådär. Samtidigt så ville jag verkligen fixa det, särskilt som Carina var med och kollade och coachade alla. 

Såg några av kompisarna hoppa fina rundor på 80 cm och så blev det vår tur och trots en seg början så hoppade Lyrik jättebra. Jag var lite ofokuserad, särskilt i slutet av banan vilket gjorde att vi kom lite fel här och där, men det klarade sig. På sista hindret, en oxer kom vi helt fel och jag hörde att det small i en bom och var helt övertygad om att vi dragit på oss fyra fel. Men vet ni vad, det var en underbom som ramlade ner och sådana räknades inte som ett nerslag när de övre bommarna ligger kvar!!! Så det blev en nolla och då släppte spänningarna lite. Med en ok runda var jag redo för nästa. Fick lite bassning av Carine för att jag kroknat i slutet av banan och tappat ridningen och det var bara att ge henne rätt, jag måste rida hela banan igenom annars slår det igenom direkt.

älskade lilla Lyran som gick för nära mobilkameran...
hopplös att fota är han allt

När alla gjort sina starter på 80 cm höjdes hindrena till 90 cm och ni kan inte ana vad de 10 cm får hindrena att se större ut. Oxrarna blir både långa och höga och mitt hathinder planket blev inte roligare. Men jag var iallafall besluten om att några fåniga vägringar skulle det inte bli. Men när 90 hoppningen började och det bara var vi fyra som ska hoppa första deltävlingen i Bohuscupen så blev jag nervös igen. 

När sedan första ryttaren ramlade av trots en fint påbörjad runda och den andra fick en massa vägringar och höll på att ramla av så knöt det sig i magen. Det var ju en upprepning av förra gången. Jag var start nummer tre och försökte få igång galoppen ordentligt innan hinder ett. Det gick lite så där, men vi kom igång och sedan rullade det på. Vi var inte i ett enda hinder och jag orkade rida hela banan igenom och vi nollade. När vi passerade mål så höll jag på att tappa andan och klappade om Lyrik allt jag kunde! 

Finaste underbara hästkraken hjälpte oss runt och jag kunde inte varit gladare. Det hjälpte onekligen till att reparera självförtroendet lite som inte var särskilt stort efter förra gången. Var helt slut och darrig medan jag satt på Lyrik och såg den sista av oss starta och fixa banan med några småfel och då slog det mig att det är vi fyra som åker till Tanum och testar på tävlingslivet den 12 april och jag längtar! Skitnervöst, men ja, jag längtar! Önskar så oerhört mycket att jag ska få råd att skaffa häst på sikt, det är som om den hästtokiga tjej jag en gång var vaknat och bara vill vara i stallet, med hästarna och med ridningen allt jag kan. Som om jag aldrig varit utan hästarna i alla dessa år.  Svårt att fatta att jag kunde glömma hur fantastiskt man mår av hästar, ja det vill säga om jag förtränger allergitjafset!

Hoppas innerligt att det ska gå ok på tävlingen, har ingen aning hur Lyrik kommer reagera. Han kan vara jättesjåpig och inte vilja gå fram på nya ställen eller när han ska gå först på slingan eller gå ifrån hästkompisarna. Då kan han bli istadig och börja vägra och rygga så vem vet vi kanske inte ens kommer in i det nya ridhuset...På Storås är han ju van och kan ändå hålla på att krångla så vi får se helt enkelt. Sedan ska ju mina nerver hålla och det är ju lättare sagt än gjort...

Men får väl tänka på att Carine sagt att det är på kul och för att testa, det gör inget om hela gänget vägrar ut sig, vi får börja någonstans. På sätt och vis känns det som om det varit enklare att vara med i dressyren, där ska du ju rida ett program som du kan öva in till max innan, nu i hoppningen vet man inte ett jota om varken banan, hindren eller någonting....Vill attan inte vägra ut mig! Som tur är deltar vi i förklassen som är en vanlig clear round så då får både jag och Lyrik känns på banan och hindren en första gång.

hjälm, rosetter och nya pannbandet som Lyrik fick ha idag, missade dock ta en
bild med det på...men snygg som attan var han i det!

Var himla bra att ha Carine där idag, hon hjälpte oss allihopa med att både pusha, stötta och berömma och det hjälper så galet mycket!! Älskar att rida för henne, hon är grym och på tisdag ska jag och en av de andra tjejerna ha en extra hoppträning för henne, ska bli spännande! Efter hoppningen idag skrittade vi av på slingan och trots blåsten så var jag bara glad! Sedan hoppade jag av och pysslade om Lyrik lite extra och han fick en massa godis och lunch. Fina hästen som sedan som vanligt försökte bita mig när jag lade på honom täcket. Han är ett litet monster i boxen, men man kan inte annat än att älska honom. Helt ointresserad av rosetterna, brydde sig bara om sin lunch såklart!

I sadelkammaren fick vi tjejer feedback och pepp av Carine och hann snacka igenom våra rundor lite och det var en go feeling hos oss. Vi var dessutom överens om att hindrena inte verkade lika höga och svåra den här gången och det lovar gott! Gillar verkligen alla tjejerna i hoppgruppen, alla är positiva, peppar varandra, goa med varandra och det finns ingen känsla av missunsamhet eller annat otyg. Blir så glad av att se hur det händer saker med allas vår ridning och hur ingen backar för utmaningarna även om det är svårt ibland. 

Tror inte att det hade hänt lika mycket med ridningen utan Carine, skulle hon börja träna någon annanstans så kommer jag följa efter henne haha...Men allvarligt, älskar att rida för henne lika mycket som för många år sedan då jag red för Ylva Lovén Swärd och Petrus Kastenman! Visst får man bassning ibland precis som av dem, men man får det man förtjänar och när man gör rätt får man beröm och du får känslan med hästen så du vet att du gjort rätt och det gör att man lär sig. Dessutom gör Carine som dem och tar en hela tiden ett steg längre än vad man själv tror, men inte längre än att man klarar det och växer ett snäpp till. Det är skickligt det!

Var tokigt trött och hungrig när jag åkte hem och huvudvärken vällde fram igen. Väl hemma insåg jag att jag glömt mina nycklar när jag åkte i morse och hoppades på att Matte och Widar skulle vara hemma. Det var de såklart inte. De var på Universeum och hade kul och jag stod trött, hungrig och svettig utanför dörren till lägenheten, utelåst...Jag menar hur förbannat svårt ska det vara att komma ihåg hemnycklarna när man drar till stallet? Är andra gången jag blir utelåst på grund av det och när man känner huvudvärken rulla in och hungern suga tag i en och man bara vill duscha av sig så blir man fett trött på sig själv. Fick ringa Matte och som tur var så var de nästan på väg hem så väntan blev inte alltför lång.

avslutade med att bli utelåst, hungrig och trött
ni ser ju minen...
och ja, jag är nästan 40 och gråvithårig...

Sedan såg jag på min bild att ja, jag ser trött ut, osminkad och rufsig och mitt hår behöver verkligen en vända hos frissan. Är ju nästan helt gråvithårig och ja, så är det visst när man närmar sig 40....Jag har ju egentligen mörkbrunt hår, men det tycks ha försvunnit, särskilt sedan vi fick Widar. Nu är det mest vitt, grått och beigebrunt...Skulle nog behöva en hel make over, fast det skiter jag nog i just nu för jag klarade 90 cm banan så det så!!

MARILYN MANSON - THIRD DAY OF A SEVEN DAY BINGE (OFFICIAL AUDIO)

Min nya favoritlåt som jag lyssnar på stup i kvarten och som funkar fint att träna till.
Länge sedan jag gillade nåt med Marilyn Manson, men den här låten är lika hemsk som bra. Passar mitt sinne alldeles för väl.

Guns N' Roses - November Rain

en av de bästa låtarna som finns och mer än väl passande i detta regniga novembergråa Göteborg

Metallica - The Unforgiven II [Official Music Video]

fortfarande bäst

Metallica - The Unforgiven II [Official Music Video]

måste vara en av världens bästa låtar

because someone we love

saknad

Alla helgons dag i dag och det känns lite extra. Vi minns de som lämnat oss i år och de som lämnat oss tidigare. Jag vet att det är en del av livet, att människor lämnar och går vidare, men det gör det inte lättare. Vet att många avsked ligger framför oss, men det hindrar inte att saknaden över de som lämnat oss här är stor. Särskilt vissa människor ligger lite närmare hjärtat och det gör sorgen större. Sorgen som aldrig försvinner. Som mattas, men väcks av en sång, ett par ord, en känsla, av ett gammalt sms eller bara det att jag ännu inte raderat Ragnar ur min adressbok.

saknar

Idag tänder vi ljus för de våra och har man som jag flyttat och bott på olika ställen så har man mist människor på olika platser och i olika delar av livet. Det gör ont, ont som fan, men jag antar att det beror på att dessa människor betytt mycket för en och att de på något sätt alltid kommer att följa med oss. Stannade en stund vid kyrkan ikväll, tände ett ljus för de som jag saknar, satt ner en stund och såg andra människor göra detsamma.

Är inte kyrklig av mig, men det finns något fint och stilla med att kunna tända ett ljus och vara stilla en stund och sedan gå ut på kyrkogården och se alla dessa ljus och lyktor som brinner för alla som lämnat oss och som vi minns. Inte för att jag kan säga att jag tror på himmelen osv, men kanske är det ändå så att "because someone we love is in heaven, there´s a little bit of heaven in our home." Eller mer att även om de lämnat oss så finns de hos oss genom kärleken och saknaden vi känner.

saknar

sömnbrist, renoveringsoljud och min älskade unge

Att gå till jobbet efter två timmars sömn och mardrömmar from hell hela förbannade natten gör onekligen att man är trött. Lägg därtill en huvudvärk som inga tabletter rår på, troligen utsättningssymtom enligt läkarn, plussa på dåligt mående, ångest och lite mer roliga utsättningssymtom och bilden blir inte vackrare. Kom till jobbet och inse att du kommer sitta i ett ständigt återkommande borrljud då fasad och fönsterrenoveringen inte är klar och ni anar att nerverna studsar ur skinnet.

Både vi som jobbar och våra deltagare i verksamheten är sjukt trötta på renoveringen. En renovering som måste göras och som görs av gubbar som går utanför fönstrena och gör sitt jobb, men som också bidrar till att vi alla pratar om filmen Falling down med Michel Douglas där han ballar ur i en bilkö och slår sönder bilar och annat för att han får nog och flippar ur kraftigt.

Det är dock lite roligt att vi alla, både vi som jobbar och våra deltagare upplever samma galna starka känsla där vi bara vill få tyst på de människor som egentligen bara gör ett jobb som leder till att vår arbetsmiljö på sikt ska förbättras. Mitt tålamod och mitt skydd är så klent nu, allt går rakt in och jag klarar knappt att vara här. Som tur är kan vi skratta lite åt vansinnet också och då lättare det.

Men i eftermiddag blir det inläsning på återfallsprevention och diskussionsträffar för när deltagarna går för dagen gör jag det med. Verkar som mina kollegor gör samma sak innan vi flippar som Michel Douglas.

Är så oerhört trött, men det går verkligen inte att sova längre. Utan ordentlig och maxad nattmixmedicin så är sömnen helt utslagen. Galet. Inte blir det lättare att sova när liten vaknar och är förtvivlad över värk i benen och foten, verkar som han fått växtvärk igen. Han växer hela tiden just nu och då kommer det onda på natten. Gör ont i mig, minns hur det verkligen kunde värka i smalbenen.

Innan vi fick veta att även småbarn kan ha det så var man ju orolig för att det var något som var fel. Inte ska barn behöva vakna på natten och ha ont i benen liksom. Men det blev en massa tröstande och så fick han sova hos mig eftersom han dessutom i natt kom på att han saknade pappa alldeles förskräckligt mycket. Inte lätt när pappa är i Tyskland hela veckan med jobbet.

I ena stunden är han så stor och redig och i nästa stund så är han en liten kille som bara vill vara nära, det är verkligen så. Så många tankar, resonemang, uppfinnigar, frågor och känslor som ryms i honom och det är så häftigt att se världen och saker genom hans ögon. Kan bli så oerhört rädd för framtiden, bara önskar att han ska ta sig genom livet helskinnad, lycklig och trygg. Att man visste att det skulle gå bra för honom, finns så mycket som kan hända och som kommer hända på hans resa och vi kan inte skydda honom från allt heller. Inte lätt det där med livet...

Vi

Lördag

myskillen med sin herr delfin

En lördag i regn och mer regn. Drog till stallet i förmiddags och lämnade Widar i min syrra Ronijas trygga händer. Hon kom ner igår och Widar blev minst sagt glad över att hon skulle spendera helgen hos oss medan Matte är i Örebro.

Lite jobbigt att Matte har bilen eftersom jag ska vara i stallet både idag och imorgon och det är en kvarts promenad i regn mellan spårvagnen och stallet. Kan lova att det är attans mycket trevligare att ta bilen till stallet, men så blir det inte denna helgen. Känns så där när man ser på vädret att det ska fortsätta att regna en hel massa och jag ska vara med på hopptävlingen imorgon....

Dagens lektion gick i allafall helt ok förutom att Lyrik fick en flipp i slutet när vi skulle rida ut från ridhuset. Helt plötsligt skulle han inte lämna manegen utan ryggade, slängde sig och försökte stegra sig en massa innan vi väl kom ut och kunde skritta av på slingan. På slingan blev det två tvärstopp till av en milt sjåpig och lite istadig valack som upplevde att tre löv och ett fallet träd var monster utan dess like...

Detta trots att resten av gruppen och deras hästar var med. Men han var sur redan i början av lektionen på ett sätt som han inte varit på sistone så vi var ju inte helt överens under lektionen. Carine kör dessutom järnet med oss, siktet är ju inställt på tävlingar till våren och det märks. Stundtals gick Lyrik skitbra, stundtals befann vi oss inte på samma planet, än mindre i samma ekipage....

Blir dessutom galen när jag inte orkar rida ihop honom och hålla i det eller när kroppen inte gör det hjärnan vet att den ska göra för att få till ridningen. För Lyrik kan när jag kan, så jag har en del jobb kvar att göra. Hade jag råd och inte var allergisk skulle jag rida och träna varenda dag för det är något av det bästa som finns. Till och med när vi som idag rider markarbete och alla är så trötta efteråt att de andra tjejerna i gruppen som ridit i 7-8 år också säger att benen skakar så är vi alla överens om att det är den bästa stunden på hela veckan.

Efter ridningen tog jag spårvagnen en halvtimme hem till lägenheten och hann fixa en hel del innan Widar och Ronija kom hem efter en sväng på stan. Widar var vansinnigt nöjd över en liten målarroller och en påse halloweenballonger plus att han fått kanelbullefika! Tänk att han är så stor att han liksom kan göra sina egna äventyr med andra vuxna nu! Min lilla fina kille som stundtals är som en liten vuxen. Tiden går så fort, den gör verkligen det!

Resten av lördagen blev en slö och regnig historia som avnjöts i Widaranda. Slötittande på barnprogram, bus, pizza och en liten cola som vi delade på alla tre och så en av Widars favoritfilmer med Pettsson och Findus! Några bitar Geisha och sedan var sockerkicken total. Tur att det bara finns lördagsgodis i Widars värld, hade blivit för tokigt annars.

Dessutom så blev han ledsen och saknade Matte när det var dags för läggning trots att han pratat i telefon med honom. Läggningen tog följdaktligen en timme vilket inte är ovanligt nu för tiden, tyvärr. Detta trots att han vaknar på natten och går upp vid sex på morgonen och dessutom leker ute och inne hela dagarna. Sova är liksom inte hans grej...

Men nu sover han i allafall och jag och Ronija sitter halvdöa i soffan och slökollar på diverse skräpprogram. Blir lite snack också! Funderar lite på om jag fortfarande känner av allergin eller om jag håller på att bli höstförkyld. Känns inget vidare i kroppen ikväll så det där med sjukdom ligger nära till hands tyvärr. Har dock inte alls tid att vara sjuk. Hoppning och stallskötsel i morgon och flera viktiga klient och deltagarmöten på jobbet till veckan och en massa annat.

Nästa helg är det dessutom ridkurs för vuxna på ridskolan lör-sön och då måste jag vara frisk för det ska bli sjukt roligt!! Då får Matte ta hand om Widar och det lär Widar gilla. Han har redan en massa ideer på uppfinningar och annat som han vill att han och Matte ska bygga. Vi skulle verkligen behöva ett hus med uthus så vi får plats med alla våra hobbies!

Nu börjar snart American horror story, en av mina favoritserier, så galet bra!! Håll tummarna att regnet ger sig så vi slipper rida fram i regn...

Guns N' Roses - Sweet Child O' Mine

lite lindring när det darrar i själen

Linkin Park - Numb

apropå känslor

egentligen ok

Det är egentligen ok. Jobbet verkar ok, kollegorna och klienterna likaså. Matte kommer äntligen hem från Kroatien ikväll, både jag och Widar har haft det tufft utan honom. Så egentligen är allt ok. Men måendet och orken är skit. All kraft går till att hålla ihop mig på jobbet vilket jag verkar klara helt ok. Men när jag väl går därifrån så rasar det mesta samman. Men nu när Matte är hemma igen ska jag försöka sova lite.

Widar har vaknat flera gånger varje natt som Matte varit iväg och gråtit för att han saknar pappa. Blir inte mycket sömn då. Märkligt hur allt kan vara ok och måendet bara får en att vilja försvinna.  Nä, sömn och förhoppningsvis en bättre feeling i kroppen. Har i allafall fått bokat in några viktiga saker framöver, det är alltid nåt. Synd bara att man måste fixa saker och ting själv och att man inte kan lita på landstinget. Det är märkligt hur man kan ha den läkarbrist som tycks vara konstant, att det får fortgå trots att det drabbar patienter och klienter. Nåja, snart är Matte hemma och då ska jag se till att få sova!