tung lördag

Gick inget vidare att sova i natt, längtar och saknar mina killar. De kommer hem idag, men då är jag redan på jobbet och jobbar till ett i natt. Sen är det hem och sova för att gå på ett kväll och nattpass till innan helgen avslutas med ett dagpass på måndag så det lär inte bli så mycket tid med Widar och Matte förren på tis.

Egentligen är det ingen fara att jobba en massa timmar fre-mån eftersom det gör att jag är ledig fre-sön nästa vecka, men idag mår jag inget vidare och då är det tungt att åka till jobbet. Väl där kommer ju fältjobbet dra iväg med en så man inte hinner tänka och det är bra, men egentligen är jag för trött och måendet är rätt dåligt. Gör ont i hela mig att se och höra andra uppleva det som jag vill och hade allt gått som det skulle i våras hade jag varit halvvägs genom en graviditet. Men livet blir inte alltid som man vill och så fort tankarna snuddar vid det så gör det så ont att hela kroppen skälver.

Men det finns inte så mycket att göra åt det och för att försöka funka i någon form får man liksom försöka hålla ihop det. Ingenting är rättvist här i världen och så är det liksom. Men har i allafall finaste vildungen och snart är han hemma hos mig igen tillsammans med fina Matte. Det hjälper.

Snart börjar dessutom ridningen igen och den behöver jag verkligen. Är lite min andningspaus och utan den så blir kaoset i huvudet onekligen värre. Men snart är jag tillbaka i stallet och får förhoppningsvis fortsätta med bästa Lyrik! Kommer rida i både hopp och dressyrspecialen i höst och hoppas på att få ha Lyran i båda grupperna så att vi förhoppningsvis kan bli grymma tillsammans!

Är dock väldigt nervös inför dressyrgruppen, herregud får ju seriöst ont i häcken av att sitta ner en hel lektion och det är så mycket av mina gamla dressyrkunskaper som rostat ihop. Även om jag läser på och vet i huvudet hur jag ska göra så får jag inte ut det i kroppen utan blir fumlig och otydlig i hjälperna och gör man fel på Lyrik så är han smart nog att inte utföra det man ber honom om så  jag har mycket att jobba på. Men så jag längtar, oj så jag längtar. Behöver dock lösa jobbdelen för hösten för det kostar cash...

Inför hoppgruppen är det bara förväntan och glädje, vi ska få fortsätta ihop jag och Lyran och Carine kommer snäppa upp nivån och utmaningarna ytterligare och det är så vansinnigt roligt. Dessutom älskar jag gänget i gruppen, alla är positiva och stöttar allt de kan och det är skönt för det går verkligen upp och ner i ridningen. Men efter en sommar utan ridning så kommer jag få ont i häcken när allt drar igång...Men först är det fältjobb som gäller och att försöka att mota undan allt dåligt mående.

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

hemma

Hemma efter att ha varit hemifrån i 16 tim...Blev ett långt pass med ridlektion och jobb. Men det har varit en bra dag. Ridningen gick skitbra idag och det var galet roligt även om jag var helt slut efteråt. Benen skakade när jag hoppade av, men attan vad vi fick till det idag. Så kul när det funkar! Man blir liksom bara än mer pepp på ridningen när det går bra!

Efter ridningen blev det dusch och ombyte och sedan hann jag precis till jobbet. Möttes av en go kollega och en go kram. Kändes så gott att vara tillbaka! Vi jobbade 11 tim i ett lugnt Göteborg. Blev en konstig kväll då det var få klienter i rörelse, men jättetryck på övernattningsplatserna. Har mött fylla, ångest, tårar, glädje, förtroenden, hemlöshet, frustration och varit på vanliga och ovanliga platser i götet.

Det Göteborg man ser när man fältar skiljer sig en hel del från det man ser på dagen och det finns så himla många livsöden och behov. I kväll har vi hunnit med både havet, innerstan och förorterna och det finns så mycket som behöver göras. Ett livsöde och förtroende berörde lite extra ikväll och jag kan bara hoppas att det kan bli bra för hen. Det är så lite vi vet, så mycket som kan döljas bakom ett leende och ett skämt. Sånt väcker onekligen en del tankar.

Men nu är det skönt att vara hemma igen. Killarna mina sover och jag hoppas på lite sömn om en stund. Behöver varva ner och komma till ro lite. Är alldeles för uppvarvad så först blir det lite surf och en kass skräckfilm på tv:n. Lagom nivå liksom...=)

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

om fysiska sjukdomar behandlades som psykiska....

ligger en del i det

onsdag, blodtrycksfunderingar och ett gräsligt möte

mitt tryck låg på fina 140/110
och 135/107
sist jag kollade, läkaren är
 inte nöjd...

Så galet trött trots att jag sov lite i natt. Yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och genomgående trötthet fick mig att ringa min vårdkontakt så i morgon ska jag förbi blodtrycksmottagningen.

Eller ja, det är ju medicinmottagningen, men de som är specialister på blodtryck sitter där med. Näsblod och yrsel är ju inga bra tecken och jag vet ju att trycket inte är så himla bra så det blir bra att få en koll och kanske justera någon medicin eller nåt.


Har annars tid i september till min specialistläkare som jag tycker är så bra. Hoppas dock på att det bara är vädret och jobbstarten som gör sig påmind. Orkar inte gå på ständiga kontroller hela tiden, men jag vet ju att jag får göra det igen om det behövs. Blir lite trött på att min kropp roar sig med att bråka när jag hellre vill ha fokus på saker som ska ske och behöver ske.

Har jobbat som vanligt idag och det har funkat ok idag. Blev dock ledsen och förbannad, då vi var med en klient på ett socialkontor idag och fick ett absolut uruselt bemötande av den tillförordnande chefen, då ordinarie handläggare var på semester. Det fanns ingen vilja till att föra ett samtal kring det som pågick och bemötandet var lika dåligt mot oss som personal som mot klienten och sedan blir man förvånad över att klienten går igång. Vem hade inte gjort det i dagens situation?

Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har varit i liknande situationer som handläggare och vet att ett bra bemötande och en villighet att diskutera och försöka finna en lösning som i det här fallet hade kunnat göras tämligen enkelt då klienten hade en egen vettig ide kan ge ett helt annat utfall än dagens. Det kostar inget att föra ett samtal istället för att avfärda klienten med att vi har inte tid, är underbemannade etc. Jag vet efter flera år i socialtjänsten att det är skittufft att jobba som handläggare, belastningen är så mycket högre än någon önskar, men trots det så kan man bemöta människor med vänlighet och respekt, särskilt om man meddelar avslag eller andra negativa besked.


Men idag lyste det tyvärr helt med sin frånvaro och det gör mig förbannad för det är inte ok. Fortsättning följer för klienten, jag kommer inte vara kvar och se det, men mina kollegor gör det de kan.

Alla kan ha dåliga dagar osv, men det kostar verkligen inget att vara trevlig och förstående i sitt bemötande, vare sig man pratar med kollegor, samverkanspartners eller klienter och vi är dessutom utbildade i att möta människor i väldigt utsatta situationer där de minst av allt ska behöva bli avfärdade utan att ens bli hörda först!

Som tur är så vet jag att det finns en massa socionomer som gör ett superjobb trots stundtals svåra förutsättningar och som brinner för att stötta sina klienter och hitta lösningar, annars hade man väl gett upp. Tänker på hur det här mötet blivit om klienten inte haft oss med sig, troligen ännu tokigare. Ett sånt här bemötande förstör ju så mycket.

Hade tänkt börja gymma idag, men det sket sig. Vågar inte innan jag kollat trycket och sånt imorgon. Men det lutar åt att börja träna på Fitness24seven som ligger några hundra meter bort, är billiga, har öppet dygnet runt, har tjejgym så man slipper brölande män i taskiga kläder (fattar inte varför män måste låta så när de lyfter vikter, massa bröl även om det är klena vikter ju), har både pass och gym.

Matte funderar på samma och tanken är väl att den som inte har Widars läggning kan gå och träna. Jag är lite inne på att träna innan jobbet som jag gjorde när jag gick ner i vikt innan jag blev gravid. Powerwalks och gym. Vill inte ha de här extra kilona, vare sig de beror på medicinen eller inte och måste få upp flås och styrka för att orka rida ordentligt. Ni ser, en massa skäl för att röra på sig och ändå ligger jag här i soffan och bloggar....

just do it

jag bara undrar

När mörkret i huvudet och själen breder ut sig så kan en promenad i strålande solsken mellan mina båda arbetsplatser kännas som ett direkt hån. Det gör mig ledsen att inte kunna gå i solskenet och njuta av att sommaren är här. Att jag har ett jobb som är ok, att jag klarar av att hålla ihop mig och fungera. Nä, mörkret och allt som gör ont skriker åt mig och får mig att bara vilja dra ett sista andetag och försvinna. Väldigt märkligt det där.

Går till jobbet, håller ihop mig, nickar och ler på rätt ställe och längtar hem. Hem efter att få krama liten och sedan få gömma mig för världen. Om man kunde gå i dvala och komma fram när livet kändes lättare igen, då hade jag gjort det!Varför kan inte känslorna vara pigga, busiga, glada, känslorusiga? Var är mitt vårskrik och alla sockerdricksbubblor? Hur sjutton ska jag bli av med den här svarta smärtfyllda deppighetssörjan? Eller ska man ha en ståplats i den så som man kan säga att folk hade ståplats i Nybroviken? För resten av ditt liv? Hur lever man så det inte gör ont att andas?

Drar djupa andetag och trycker undan skiten så jag kan fungera en stund till och en till. Det är tur att man inte ser vad som finns bakom leendet sådana här dagar. Men jag undrar verkligen hur ni gör därute?

skärtorsdag

Började dan extra tidigt för att hinna med en del privata saker mitt i dagen och sedan fortsätta jobba igen.Kände mig nästan klar och pigg i morse, men det höll inte i sig.

Allt eftersom dagen gick blev vädret sämre och orken likaså. Till slut var det ösregn och halva stormbyar och huvudet kändes mer och mer som ett jättedunkande så jag var rätt trött när jag åkte hem efter fyra. Var så trött och less att jag bara ville lägga mig på golvet och inte gå upp mer.

Men att krama på en go Widar som blev glad när jag kom hem värmde. Matte slutade tidigt idag och hämtade Widar som fick komma hem och ta helg lite tidigare idag. Är skönt för Widar som annars har lika långa dagar som vi har. Men han har verkligen klarat omställningen jättebra. Trodde han skulle ha svårare att gå från halvtid till heltid, men det har verkligen fungerat bra. Men det känns bra att han då och då får kortare vecka eller kortare dagar.


Kvällen har varit lugn, vi är trötta allihopa och det känns skönt att jag är ledig imorgon innan jag jobbar på lördag och efter lördag är jag ledig två dagar igen. Med andra ord ungefär två kortveckor. Inte fel alls.

Vill försöka hinna påskpyssla med Widar, måla, sy, läsa träffa vänner och försöka sova, är så trött, men sover ju som en kratta. Måste verkligen ta upp det med läkaren, funkar dåligt att jobba heltid och snitta sömn på tre timmar per natt...

Nåja, köpte nya Ottobre idag och fann en del syinspiration och jag är sugen på att leka med mixed media i helgen! Kan bli en bra helg särskilt som vädret ska bli upp emot tjugo grader varmt!

Funderar dessutom så mycket fram och tillbaka på vad framtiden ska innehålla, det är så mycket som måste bestämmas i någon form och det är en del kaos i huvudet. Så trött. Hade kanske behövt en uppiggande tur till Blåkulla?!

Sista mars och olika funderingar

Sista mars idag, denna måndag som började med kyliga vindar och strålande sol. Imorgon börjar april och vi är ett steg längre in i våren. Så jag önskar att solen kunde tina upp och värma mitt inre. Har en total kollision mellan inre och yttre upplevelser och vill inget hellre än att de ska harmonisera, hur svårt kan det vara liksom?

Är tillbaka på jobbet och det är ok. Lite mindre förkyld nu. Tiden går och jag börjar kunna göra lite mer allteftersom jag får lov och blir insläppt av de människor jag möter som inte hyser någon större tilltro till myndigheter och dess anställda. Ibland når man fram, om så bara för en stund och det gör gott. Andra gånger handlar det mer om tydlighet och gränser vilket ibland leder till något vettigt och ibland kanske sinkar på vägen.

Det är ett stundtals enkelt jobb och precis lika svårt som det verkar enkelt och ibland är det bara galet svårt. Ibland vill jag bara säga att gör som jag säger så löser det sig, men så funkar det inte. Alla har sin väg och har jag tur får jag gå med och stötta en bit på vägen, ibland för att länka vidare, ibland för att fånga upp igen och igen.

Det väcker en massa funderingar och tankar och jag kan känna en stor frustration i hur våra system är organiserade och hur vi ständigt försöker få människan att anpassa sig istället för att utforma systemen så att dessa passar människan. Samtidigt så finns det ju engagerade människor i alla dessa system som verkligen kämpar för att försöka finna lösningar.

Känner också att det tar ett tag att hitta tillbaka i sin yrkesroll. Dels för att jag inte jobbat exakt med detta tidigare, men egentligen mest för att jag inte jobbat på länge och jag är inte riktigt samma person som innan. För tillfället är jag nog lite hudlös och många saker går rakt in i mig och jag får jobba med att hålla i ordning på vad som är mitt och vad som är den andra människans.

Märker att jag känner av alldeles för mycket och då blir jag lite vinglig. Men det kommer sakta, men säkert tillbaka. I stunder, i arbetet kan jag känna igen mig och vila i det jag kan, i andra stunder får jag bolla med mina kollegor för att få lite styrsel. Tror dock att jag är helt ok på jobbet.

Det är snarare när jag går hem som saker kan snurra i mig och röras ihop och det försöker psykologen hjälpa mig med att bena upp. Det är saker i mitt liv som det är idag, saker jag gått igenom och saker som händer. Har ett rejält bagage, seriöst och minutiöst nerpackat och inlåst, väl dolt bakom ett leende. Inte så lätt att hantera allt som stundtals pockar på eller flashar förbi i mitt sinne. Men jag jobbar på det och jag är rätt bra på att hålla det utanför jobbet. Mår bra av att jobba och få fokusera på andra och annat. Mår bra av att få vara med de mina också, de som vill vara med mig och dela mitt liv! Sån tur att de finns! Galet spretigt inlägg det blev av det här, men så är det ibland.

jupp

Medicinsk yoga

Har några gånger hamnat på sidor med info om medicinsk yoga och dessutom blivit tipsad om det av en vän och jag är rätt nyfiken på det.

Gillar yoga och har gått på olika pass under det senaste året. medicinsk yoga låter som något jag borde fått på recept under sjukskrivningen, men det är ju aldrig försent att testa något nytt. Har ju en hel del att jobba med innan man kan säga att man mår bra så kanske att jag ska testa.

De har en nybörjarkurs i slutet på april och det skulle kunna vara något. Har ni testat? Några tips och erfarenheter? Här kan ni läsa lite mer om det och sedan finns det en massa om man googlar. Har ju gruvligt svårt att slappna av, vara i nuet och hitta något lugn för all oro, ångest och spänningar som är i kroppen. Har under tiden som jag mått dåligt fått ont i axlar och rygg och ryggont har jag aldrig haft förut. Mycket är spänningar, kan liksom inte slappna av ordentligt. Får total panik när jag försöker slappna av ordentligt tex i slutet av gympass.

often

...

måndagströtthet och en önskan om att allt hemskt skulle försvinna... blogg100 24/100

Dålig sömn som vanligt och dessutom med ett illamående som tack och lov inte utvecklats till kräkan. Kräkan vill man inte ha, inte på något sätt och än så länge verkar jag klara mig.

Dessvärre är jag inne på andra dagen med migränkänning som hanteras med imigran och frågan är väl hur länge jag kan hålla migränen stången? Att jobba och vara ljud och ljuskänslig är måttligt kul och dessutom blir jag lite vimsig och disträ av huvudvärken och medicinen. Skulle behöva sova ett par dygn och jag måste nog ta upp sömnbristen med läkaren snart. Det kommer inte fungera i längden, sova måste man göra.

Men det är mycket som snurrar runt omkring och inom en. Folk blir sjuka, allvarligt sjuka och vart man än vänder sig just nu så är det allvarliga sjukdomar och olyckor och det är en pärs. Människor som står en mer eller mindre nära som kämpar mot cancer och annat otäckt. Om jag kunde skulle jag trolla och cancer, stroke, bilolyckor skulle bara försvinna tillsammans med krig, svält, kvinnomisshandel, fattigdom och allt annat djävulskap som existerar i den här världen.

För mig är det ofattbart att man i denna värld kan vara religiös och ha en tro för det är så oerhört mycket elände. Kan bli livrädd när jag tänker på allt som ligger framför Widar, går sönder när jag tänker på allt som kan hända. Är så mycket skit som händer hela tiden. Tar liksom aldrig slut.

Då har man liksom inte ens tänkt på allt som händer i världen. Ibland när Widar vaknar och gråter på natten och har drömt något hemskt så tänker jag på barnen i Syrien tex, som vaknar av mardrömmar bara för att befinna sig i en levande mardröm, eller barn som far illa i Sverige. Inget jag kan ändra på mer än att ge bidrag till olika föreningar som arbetar för att ändra på situationen.

Måndagströttheten blir liksom inte mindre av allt sånt. Det är svårt att se meningen i allt sånt här och i livet i sig.

Frisyr kanske?

Funderar starkt på att fira att jag får lön i slutet av mars med att klippa och färga mig. Håret är en rätt sorglig syn för tillfället och för det mesta har jag det uppsatt i en knut eller hästsvans. Ser inte lika gråhårig ut och slitaget på håret syns inte heller lika väl.

Är ju ett år sedan jag klippte det och färgade det gjorde jag kring nyår så ni anar ju läget. Vill i allafall klippa av en bit, ha lugg igen och rejält med färg! Nu ser ju modellerna rätt skumma ut, men man får ju en liten aning om längd och färg. Ska fundera vidare och om en vecka kommer lönen tjohoo!

trött och AF knas

Gick och jobbade som vanligt i morse, men när jag kom in till fältarna vid lunch så visade det sig att jag enligt schemat skulle varit ledig på förmiddagen. Det hade jag helt missat....men nu får jag ledigt på ons förmiddag istället och det är egentligen bättre, har en del saker jag behöver ta tag i då. Men det kändes lite snopet att komma in till jobbet och inse att jag kunde haft sovmorgon. Men jag hade en vettig morgon på boendet och fick en del gjort så det var ändå bra tid. Hade dessutom fått sova lite under natten så jag orkade jag ju jobba.

Hann med ett meningslöst möte med AF också, bara för att få information kring någon deltidsregel som inte är aktuell för min del. Hoppas innerligt att jag slipper gå tillbaka dit i sommar när vikariatet löper ut. Väl hemma igen hann jag och Widar träffa Matte lite innan hann tog bilen till Landvetter. Därifrån flög han till Stockholm för jobb och representation, dvs lite jobb och hotellnätter med frukost och middagar på restauranger....


Han kommer hem ons kväll och jag skulle gärna bo på hotell och äta middagar på schyssta restauranger i Stockholm. Jag och Widar lever på enkel mat under tiden, det blir diverse pastarätter och sånt. Jag är inte så glad i matlagning och hade jag varit ensam hade det bara blivit mackor. Inte bra när man egentligen ska sköta en viktnedgång som stannat upp för att jag inte skött mig. Blir trött på mig själv, blir trött på det mesta, är oerhört trött.

På AF var de ju måttligt roade över att jag jobbade, fick för andra mötet i rad höra att ska du verkligen jobba, är det här verkligen rimligt, akta så att du inte kraschar och är heltid verkligen rimligt för dig? Blev rätt sur i dag och sa att de borde f-n vara glada att jag hittat ett jobb och att jag tycker om att jobba. Då backade mannen lite och sa att jaja vi är ju glada för dig, men akta så att du inte går in i väggen...

Fattar att det på nåt vis ska vara nån omtanke eller nåt, men allvarligt, jag hade väl för sjutton inte börjat jobba om jag trodde att det skulle skita sig? Det är väldigt skönt att vara på jobbet, bland människor som är som vanliga och utan att behöva vara skraj att OCD och borderline hen ska få ett utbrott eller slippa lyssna på hen om vilka droger som funkar bästa samtidigt som handledaren tycker synd om vederbörande så att hen inte behöver göra det vi förväntas göra....

trött

Men pratar man med AF så verkar de tro att jobba är det dummaste jag kunde göra. Så ville de ju också att jag skulle läsa till undersköterska för att börja med någonting, någonstans...Jag som läst mer än 200p på universitetet och jobbat i många år inom socialt arbete. Höll på att få bryt då. Så mycket galna möten jag varit på genom åren. Nä, klart bättre att jobba! Men visst är jag trött, tossetrött, men det blir väl bättre och snart får jag lön =) Första lönen på tre år, det ni!

söndagspyssel

i morse stod de färdigskruvade skåpen och väntade på upphängning
Widar berättade glatt allt de gjort för att kunna skruva ihop dem

 Blev en del pyssel idag. Widar och Matte var ute och krattade på gården och åkte och slängde en del skräp. Sedan skruvade de upp skåpen till syhörnan och Widar var galet nöjd med att få hjälpa till. Tänk, snart har han snickrat i två år och han tröttnar inte. Han är övertygad om att han ska bli snickare när han blir stor och när han är 18 ska flytta till ett eget hus och ha massor av stora verktyg, en katt och en riktig hund...

Widar kröp in i ett av skåpen och
spanade på mig med sin hemgjorda kikare

En målmedveten kille kan man lugnt säga! Faktum är att han är grymt duktig med sina verktyg och han verkar inte tröttna. Är väldigt kul att se honom och Matte jobba ihop. Dock får Widar totala breakdowns när det är något han inte får göra, vanligtvis när det är något som är för farligt och som Matte då ska göra själv...Liten förstår inte alls varför han inte kan få göra samma saker som jag och Matte.

widar laddar bilen =)

 Han hann även med att plocka fram och ladda en av sina radiostyrda bilar och det är ytterligare ett vårtecken, att han kan köra runt med bilarna och monstertrucken på gården. Vi skippade husvisningen, räknade på kostnaden och det var inget som vi egentligen hade råd med. Det är svårt att hitta rätt, man ska ha råd, det ska kännas rätt och vara rätt för oss. Hade egentligen behövt en rejäl trissvinst. Men nu är det väl jobb och letande som gäller så får vi se framöver.

samarbete på hög nivå hos far och son  

mina killar

 

så här glad blir man av att snickra

 Jag blev i allafall väldigt nöjd över syhörnan och nu lär det bli en del syfixande framöver. Widar var också väldigt nöjd med vad han och pappa hade åstadkommit. Mina fina killar! Nån sömn däremot blev det inte under dagens så nu ikväll är jag lite skakig. Klart övertrött. Jobbat sex dagar och sovit 21 timmar på den tiden...inte så bra. Men i natt ska jag sova så jag orkar jobba nästa vecka.

min fina syhörna

Matte drar till Stockholm i jobbet så jag ska fixa jobb och hämtning och lämning samtidigt, inte helt lätt, men det är väl så de flesta har det. Det som är lite jobbigt är dock att Widars snuva och hosta verkar komma tillbaka och det är jag galet trött på. Han sover ju uruselt när han är sjuk och både han och jag behöver sova för att orka med veckan.  Men vem vet, kanske är vi friska och väldigt happy people imorgon....

fotofix

Jag och Matte har ikväll äntligen börjat fixa med vår fotovägg och det är ju lätt att inse att några av de finaste kort vi har från vårt liv är korten på vår älskade unge! Men det kommer bli andra kort också såklart, vi har ju många andra som också är viktiga för oss. Alla finns inte hos oss längre, men ändå.

Imorgon är det dessutom årsdagen av Ragnars bortgång och en dag jag tycker är oerhört jobbig. Det blir tända ljus och en stunds stillhet och minne, men det är riktigt jobbigt. Kan fortfarande inte kolla på korten från hans sista dagar, det är så mycket bättre att minnas honom som han var innan sjukdomen slog sönder allt.

trött, men lite hopp

Jobbat för fullt idag och ser verkligen fram emot att vara ledig imorgon innan jag jobbar 11 tim på lördag. Är så galet trött, sömnen är helt upphackad. Men det har ändå varit en ok dag, fått en del gjort och dessutom fått beröm för det och det värmer. Jag har inte legat av mig helt även om jag inte är helt inne i jobbet än.


Stundtals kan jag känna hur det glimrar till i mig, hur jag kan känna att det är roligt, att det finns ett engagemang i mig under det där depressionstäcket som ligger över mig och emellan mig och livet. Att sedan komma hem och krama älskade liten är en av de finaste stunderna på dagen och något som känns gott. Självklart är en kram från Matte också guld värd och ska inte förglömmas!

Men det är speciellt när jag liksom kan känna igen mig själv för jag har liksom levt så himla långt ifrån det när jag hållit på att drunkna i ångest, suicidtankar, skuldkänslor och meningslöshet. Det är på intet sätt borta, men att jag ändå kan ana något annat är ju positivt.

På denna korta tid så har det redan gett mer än det som AFs aktiviteter gett och det kanske inte är så mycket egentligen, men för mig är det klart bättre. Jag höll ju på att må ännu sämre av att gå med andra som var mer eller mindre seriöst och allvarligt sjuka och stundtals utagerande. Det bästa från aktiviteterna var syknepen som jag lärde mig och den tjejen som höll i sytimmarna.

Resten var för det mesta både gränslöst och helt uppåt väggarna och mer än en gång har jag tänkt att egentligen skulle man starta en verksamhet för människor i min situation där man har med personlig utveckling, samtalsstöd, framtidsplanering i stället för att bara gå till tex keramik där saker och ting ballar ur för att ledaren inte kan hantera mixen av mer eller mindre allvarligt sjuka och utåtagerande deltagare. Men nu är det ett kapitel lagt till handlingarna.

Men man blir galet trött så det hade ju varit schysst om jag kunde sova ordentligt...blir till att boka en läkartid tror jag. Funkar dåligt att jobba heltid och inte sova så mycket...Man blir ju inte mindre trött ju...

framåt...

tisdag...

Var en lite stressig dag idag. Widar sov uselt under natten vilket innebar att jag också var en massa vaken. Matte däremot den lyllosen sov på hotell i Malmö eftersom han hade en massa skånejobb att göra. Fick lämna liten på dagis i morse vilket innebar att jag blev sen till jobbet också, men det gick ändå ok.

Jag är ju så klart inte helt inne i jobbet än, men det kommer nog. Känns ok att jobba även om jag är erbarmligt trött, men det är ju vem som helst i början av ett nytt jobb. Idag fick jag dessutom telefon och datainlogg så sakta men säkert börjar jag synas i verksamheten också. Men det är inte lika lätt att jobba nu som det har varit och mycket beror väl på röran i mig och vilsenheten kring vad jag vill, ska, borde.


Jag är inte den jag var på gott och ont och jag verkar ha tappat lite hud mellan mig och jobbet gentemot hur det var förut. Det är ju ett tag sedan jag jobbade och jobbade heltid och jag funderar ju på vad jag vill jobba med. Dessutom så har mitt minne banne mig aldrig repat sig efter graviditetshormonerna för skriver jag inte upp saker så glömmer jag dem helt...

Förr kunde jag ha en himla massa saker i huvudet utan att glömma, men sen graviditeten och förlossningsdepressionen så är minnet urkasst. Skumt. Men på det hela så känns jobbet helt ok och på olika sätt är detta ett nytt område för mig och ändå inte och det är både spännande och roligt. Sedan sägs det ju att minnet kan man träna upp så vem vem, om ett par månader kanske minnet är lite snabbare och bättre?

I morgon har jag jobbat en månad, visserligen med några vab:dagar, men ändå, det är ju ett steg i rätt riktning och gissa om jag ska fira när lönen trillar in! Eller ja, så mycket en trött småbarnsmamma nu orkar fira...troligen lite käk och ett armband från Edblads vårkollektion och sedan somna i soffan....

Efter jobbet drog jag snabbt som attan för att hinna hämta liten på dagis i tid. Om spårvagnarna går som de ska så hinner jag väl, men när det strular som idag så är det svårt att hinna i tid.

Hämtade iallafall en glad och stolt liten som ville visa att han kan klä på sig hela jobbiga vinteroverallen och allt annat själv innan vi gick hem och såg hundpatrullen på tv tillsammans. Efter det så lagade Widar och jag lasangette vilket innebar att Matte som omväxling fick lagad middag. Annars brukar Matte fixa middagen, blir helt enkelt godast så.

50-tal

funderar på att köpa mönstret till den här klänningen från 1957,
men frågan är om jag fixar att sy den? finns hos
www.fagert.se. Mönstret är Vogue 8789

lite låg

Har egentligen inget att klaga på och ändå lägger sig ångesten och mörkret över mig så jag nästan drunknar. Gör så vidrigt ont. Ändå har dagen egentligen varit ok. Varit ok på jobbet, det är allvarligt men stabilt med min styvfar, månadens räkningar är betalda och jag får se fram emot första lönen i slutet av mars innan några stora utsvävningar kan göras, Widar har haft en ok dag och vi är hyggligt krya. 

Matte är inte hemma tyvärr, han fick dra till Lund och Malmö för jobb, men i övrigt är det lugnt. Har inte orkat fixa matlåda till imorgon eller plocka upp tvätten. Däremot har jag läst lite och sytt lite, men oron i kroppen gör det svårt att fokusera. En anledning är så klart att årsdagen för Ragnars bortgång närmar sig och det är en påminnelse om vad som kunde varit. 

En annan anledning är funderingarna på vad jag vill och inte vill. Psykologens frågor sätter griller i huvudet på mig, särskilt som jag i mångt och mycket har svårt att finna någon mening med allt det där som kallas för livet. Jag är så oerhört trött. Jag begriper inte riktigt hur andra människor gör, hur de lever om de nu verkligen lever? Det skulle vara en lättnad att vakna på morgonen och känna att yes, en ny dag, jag vill leva idag! Är inte riktigt den feelingen jag har precis...

Men fokuserar på Widar, Matte, nya jobbet och göra de saker jag gillar och sköter de åtaganden jag har för att kanske landa i en vardag som blir lite lättare att hantera. Som att sova så jag inte snöar in i en massa ältande vilket jag är en mästare på, ältandet alltså... 

söndag

Söndag morgon och i köket pågår ett bygge för fullt. Matte ska isolera en hink som han ska använda under ölbryggningen. Verkar helgalet, men Matte är övertygad om att det kommer bli bra och att man inte kan köpa något sånt. Jag tvivlar. 

Widar är galet lycklig då han nu är Mattes hantlangare och får hjälpa till med allt möjligt. De två lever i en egen värld när de kommer igång och man kan inte annat än le. Två tossar, mina tossar! För egen del är jag tvärtrött och efter gårdagens ridning har jag träningsvärk på både ett och två ställen. 

Jag vet inte riktigt vad jag känner för eller orkar. Känner mig mest ur lag, men det blir väl bra ändå. Har funderingar på att gå en sväng på Eurohorsemässan, sista dagen idag, men jag vet inte om jag egentligen har råd. Längtar till första lönen som trillar in i slutet av mars! Vill skaffa en egen skyddsväst och ett par short chaps! Sedan vill jag beställa en silouette cameo! 

Nåja, ni får ha det gott och förhoppningsvis roligare väder än götets gråa smet!