alla dessa val

Är så mycket val hit och dit att jag får psykbryt. Allt påverkar ens liv och de omkring en, en del val är lätta, en del helt omöjliga, en del val vill jag göra men för andras skull får de aldrig ske. Jag snackar egentligen inte om småval utan saker som har påverkan på liv och framtid.

Det är svårt på flera sätt. Vissa val går aldrig att göras ogjorda, Det finns saker som skulle sett ut på ett annat sätt om saker gått som planerat 2015. En del saker är så smärtsamma att tänka på. Andra lockar med utvägar, förhoppningar och kanske lite glädje. Andra lovar bara smärta och svärta. Någonstans där i står jag och håller mig i de mina, håller mig i det som håller mig uppe. Jag tror det sviktar och skälver, vet inte vart jag försiktigt ska tassa fram.Borde inte livet vara lite enklare när man är så här gammal? Istället darrar det till i själen och jag tappar nästan greppet...

tävlingsnervositet och sömnångest

lyran och jag på väg till hagen i sön på
medryttarridningen, avskyr att jag står
och putar ut magen...

Dax att försöka peppa upp sig inför söndagens deltävling! Är så attans nervös så fort jag tänker på det, får nästan yrsel av det. Oerhört fånigt eftersom vi ju är med för att få erfarenhet och ha kul med resten av gänget. Bara det att jag fått förmånen att hoppa för laget en omgång till är en sån bonus att jag egentligen bara ska vara nöjd och gotta mig åt att jag och Lyran får försöka igen!

Har kollat igenom filmerna från de två senaste pay&jumpens och förra deltävlingen för att få koll på vad jag gör fel, men också vad jag gör rätt när vi får till det. Försökte lägga upp filmerna på bloggen, men det bara strular så det blir pepp med bilder istället. Jag vet ju att jag och Lyrik kan hoppa, särskilt om jag rätar upp mig och håller ihop det.

Men man ska också veta att fina Lyran är en häst som är både lång och tung och helst undviker att samla sig och kräver att jag rider ihop honom så gott det går och jag är ännu inte duktig nog att få ihop honom helt än. Ibland när man ser honom gå lektioner så är han lång som en långtradare och gör inte en millimeter mer än han behöver. Å andra sidan blir han alltid happy av hinder på banan och det är väldigt sällan han stannar. Då är det helt enkelt för att jag satt honom alldeles för snävt mot hindret eller att jag inte rider framåt ordentligt.

fina lyrik på tävlingen i tanum 12 april

Förstår inte hur jag ska stå ut utan att rida honom i sommar, men med all oklarhet kring jobb osv så funkar det varken ekonomiskt eller tidsmässigt att hyra honom i sommar. Har antagligen bara en knapp vecka ledigt och hade det varit under ridskolans igångsättningsvecka så hade jag bokat in mig på honom då, men den veckan jobbade jag både kväll och dag så det funkade inte. Som tur är börjar ridningen i slutet av juli så uppehållet är inte jättestort, men ändock...

vi på framhoppningen

Nästa tävling är i allafall på Alleby ridklubb och det är tack och lov inte så långt att åka, inte som när vi åkte till Tanumshede sist. Kommer antagligen att komma hem i lite bättre tid den här gången och jag är inte lika skräckslagen över att behöva köra med transport! Dessutom vet vi nu att herrn inte är lättlastad så linor och godis är framplockat så att vi förhoppningsvis slipper en stressad häst och en människa med sönderdragen axel (läs jag). Startar i senare delen av förklassen och skulle bli grymt glad om vi nollade och jag fick med en rosett hem =) Startordningen i laget bestämmer Carine samma dag, men storås lag startar sist av lagen så man kommer antagligen hinna förbereda sig bra!Lyrik är rätt stel så man behöver skritta fram honom en lång stund för att komma igång. Trist nog såg det ut som att det kommer regna på söndag och hur kul är det att behöva skritta fram och hoppa fram i regn...?! Nä, hoppas vädret stabiliserar sig!

På lördag är det iallafall lektion i hoppspecialen (längtar som vanligt) och sedan ska jag hämta transporten och efter det är det tvätta och fläta hästar som gäller samt putsa upp alla saker och packa transporten. Sedan ska jag hinna hämta grejer och ev pengar från lördagens barnmarknad innan jag åker hem och försöker sova utan att få psykbryt. Är vansinnigt trött efter en vecka med massor av jobb, hämtning och lämning och vardagspyssel då Matte jobbat borta i veckan samt att ångesten varit massiv vilket gjort att jag inte sovit mer än max ett par timmar per natt. Lyckades ju med konststycket att vara vaken hela natten häromnatten genom att älta allt och ingenting, fint jobbat liksom. Ligger fett efter med sömnen och det minskar ju inte ångestpåslaget precis. Hoppas verkligen att jag får en läkartid snart för det måste gå att få sova även om jag inte går på alla mediciner som jag satt ut. Hela jag vill och behöver få sova och likförbannat så är allt så uppvarvat och ångestmalande att det inte funkar. Inte bra laddning inför en tävling precis. Särskilt inte när man jobbar heltid och dessutom är förälder. Men man vänjer ju sig galet nog, fast jag är ju trött hela tiden, både mentalt och fysiskt. Nog om det, är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot helgens öden och äventyr!

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

sömnbrist, renoveringsoljud och min älskade unge

Att gå till jobbet efter två timmars sömn och mardrömmar from hell hela förbannade natten gör onekligen att man är trött. Lägg därtill en huvudvärk som inga tabletter rår på, troligen utsättningssymtom enligt läkarn, plussa på dåligt mående, ångest och lite mer roliga utsättningssymtom och bilden blir inte vackrare. Kom till jobbet och inse att du kommer sitta i ett ständigt återkommande borrljud då fasad och fönsterrenoveringen inte är klar och ni anar att nerverna studsar ur skinnet.

Både vi som jobbar och våra deltagare i verksamheten är sjukt trötta på renoveringen. En renovering som måste göras och som görs av gubbar som går utanför fönstrena och gör sitt jobb, men som också bidrar till att vi alla pratar om filmen Falling down med Michel Douglas där han ballar ur i en bilkö och slår sönder bilar och annat för att han får nog och flippar ur kraftigt.

Det är dock lite roligt att vi alla, både vi som jobbar och våra deltagare upplever samma galna starka känsla där vi bara vill få tyst på de människor som egentligen bara gör ett jobb som leder till att vår arbetsmiljö på sikt ska förbättras. Mitt tålamod och mitt skydd är så klent nu, allt går rakt in och jag klarar knappt att vara här. Som tur är kan vi skratta lite åt vansinnet också och då lättare det.

Men i eftermiddag blir det inläsning på återfallsprevention och diskussionsträffar för när deltagarna går för dagen gör jag det med. Verkar som mina kollegor gör samma sak innan vi flippar som Michel Douglas.

Är så oerhört trött, men det går verkligen inte att sova längre. Utan ordentlig och maxad nattmixmedicin så är sömnen helt utslagen. Galet. Inte blir det lättare att sova när liten vaknar och är förtvivlad över värk i benen och foten, verkar som han fått växtvärk igen. Han växer hela tiden just nu och då kommer det onda på natten. Gör ont i mig, minns hur det verkligen kunde värka i smalbenen.

Innan vi fick veta att även småbarn kan ha det så var man ju orolig för att det var något som var fel. Inte ska barn behöva vakna på natten och ha ont i benen liksom. Men det blev en massa tröstande och så fick han sova hos mig eftersom han dessutom i natt kom på att han saknade pappa alldeles förskräckligt mycket. Inte lätt när pappa är i Tyskland hela veckan med jobbet.

I ena stunden är han så stor och redig och i nästa stund så är han en liten kille som bara vill vara nära, det är verkligen så. Så många tankar, resonemang, uppfinnigar, frågor och känslor som ryms i honom och det är så häftigt att se världen och saker genom hans ögon. Kan bli så oerhört rädd för framtiden, bara önskar att han ska ta sig genom livet helskinnad, lycklig och trygg. Att man visste att det skulle gå bra för honom, finns så mycket som kan hända och som kommer hända på hans resa och vi kan inte skydda honom från allt heller. Inte lätt det där med livet...

Vi

Exorcisten-skräckklassiker =)

Zapppade runt bland olika kanaler utan att hitta något kul att titta på till jag såg att Exorcisten skulle visas på tv4 guld ikväll. Länge sedan jag såg den, men den är ju en klassiker. Är trött på alla mat och byggprogram och sport och nyheter som går på tv:n så att hitta en go skräckfilm en vanlig tisdagskväll är ju inte fel! Så kan man slå ihjäl lite tid när man inte har ro att sova och ingen ork/lust att göra något vettigt. Nä, hellre kolla på en besatt tjej som kaskadkräks och snurrar huvudet runt runt....Synd bara att spänningen förtas av fåniga reklampauser med hurtig musik och grälla färger.

Ni anar inte hur skraj jag var första gången jag såg den i mitten av åttiotalet, var väl tio år eller nåt. Fick se den för att mor min tyckte att den var för läskig att titta på ensam...Nu skräms den ju inte, men den håller ändå som film trots att den är från 1973 och tänk, redan då var Max von Sydow gammal...

inte så fräscht...

Men jag tror att min absoluta favorit av skräckisarna är The Shinning med Jack Nicholson, den kan verkligen bygga upp nervös rädsla, särskilt när man var liten. Poltergeist och Rosemarys baby är ju två andra som också skrämde mig när jag var liten och som också tål att ses nån gång då och då. Gillade mer skräckisar än hajen som jag mest tyckte var löjlig. Kan ju säga att Widar inte lär få se skräckisar medan han är liten, iallafall inte om jag kan begränsa det! Han har nog med sin nattskräck i allafall.

Hm, detta fick nog bli mitt #blogg100 inlägg! Får se om jag skriver mer i nån filmpaus =)

En operation som trots allt gick bra

klockan 07.05 på fastande
mage på väg till
sjukhuset

I går gick Widar igenom sin operation och det gick trots allt. I dag har han ont, får inte äta fast föda och ska ta det lugnt.

På grund av infektionsrisk och blödningsrisk får han inte träffa andra barn och är hemma från dagis. Dagens playdejt är också inställd och även om han nog skulle vilja så skulle han inte orka. Kommer vätska och blod från näsan och öronen och han har en fläskläpp och svullen blå näsa. Lilla liten.

på väg in till operationsavdelningen

Men nu är det gjort och det är nog tur för enligt läkaren hade han så mycket gojs i öronen att det var som klister och han kan inte hört någonting nästan. Skumt, för vi tycker ändå han hör en del, men han använder väldigt mycket tecken och ljud.

Nu är han ljudkänslig vilket märks tex drar han ner ljudet på mobilen vilket han inte brukar. Nu hoppas vi att han slipper infektioner och att talet kommer igång lite mer. Han snackar ju en del, men det är mycket ljud och tecken också.

i väntrummet fanns en fungerande
spis och borrmaskin!

Widar storgillade
borrmaskinen

info till oss

ombytt till sjukhuskläder

en gammeldags leksaks
telefon roade

vem är tjusigast? Matte
eller clownen?

hallå

finaste

Matte goes qrazy with
hospital ants....

bus

Vi läser Totte och väntar på
narkossköterskan

dags för sövning

Medan Widar opererades
gick vi igenom sjukhuskorridorer
så deprimerande

den obligatoriska fikan, som om
det skulle skingra oron...

På salen efter uppvaket

Lilla liten och Matte

Det var oerhört skönt att få ta med liten hem och det tyckte nog Widar med. Han skrek så fort han såg en sjukhusklädd människa så nu är han lika skraj som efter förra operationen. Blir mycket doktorslek framöver. Det hjälpte inte med att de försökte ge honom isglass osv. En del var antagligen att han vaknade för tidigt ur narkosen vilket inte är så bra. De blir så förvirrade av det.

På väg hem med en yr
liten Widar

Annars så gick sövningen lugnare den här gången. Han fick något medel i rumpan och somnade hos oss på sängen efter sju minuter. Visserligen blev han orolig, så där som man blir när man inte riktigt förstår vad som händer men det var mycket lugnare än sist. Nålar osv satte de efter att han somnat.

Men det är läskigt att se hur kroppen slutar lyda och ögonen rullar bakåt så ögonvitan syns, huvudet faller bakåt och ens barn försvinner från en. När sköterskan som hade hand om oss bar honom till operationen hängde han alldeles slapp. Visserligen bra då det betyder att han sjunkit ner i sömnen, men helt vidrigt för en orolig mamma. Även om personalen är lugn och bemöter en bra, så är det absurt jobbigt.

Att sedan gå och fika och försöka prata funkar så där. Man tänker bara på liten. Dessutom mår jag illa av att gå i sjukhuskorridorerna, tänker på R och andra som lämnat, tycker det luktar död och vill bara hem, ta med de mina hem. Det är bra att det finns sjukhus, men jag vill inte behöva vara där och jag avskyr att vänta. Men efter en timme var W på uppvaket och vi fick gå in till lilla liten. Så oerhört små de ser ut i en sjukhussäng med dropp och syrgas, nålar och annat.

Oro inför morgondagen

Oro och rädsla är väl den mest påtagliga känsloblandningen just nu.

bild google

Imorgon halv åtta ska Widar operaras igen, denna gång är det rör i öronen och en del annat. Allt som allt ska det underlätta hans andning, minska snarkningar och bidra till att han hör bättre så att hans tal får fart. Det ska inte vara några komplicerade ingrepp även om sövning alltid innebär en risk. Och det är för hans bästa.

Han kommer antagligen få full hörsel direkt efter att svullnaden lagt sig vilket innebär att han lär vara rätt ordentligt ljudkänslig. Han lär dessutom ha ont osv och ska vara hemma från dagis resten av veckan. Vila och lugn är ordinerat och vi hoppas på att allt går bra, att han inte får infektioner eller andra problem.

Jag vet allt detta och hela helgen har vi gjort busiga Widarsaker eftersom han lär bli fett uttråkad och retlig nästa vecka. Han som varje dag snickrar, det lär inte bli poppis med svullna öron...

Trots allt som är positivt med operationen osv så mår jag fysiskt illa när jag tänker på hur det var sist när han sövdes, hur han grät och sparkade omkring sig då han fick panik av att bli fasthållen och hur hela han blev alldeles slapp i mina armar och försvann i sin blick och hur jag fick lyfta över honom till operationssköterskan. Personalen var jättebra, men jag avskyr hela sövningen, hela de ögonblick som ens barn försvinner ifrån en och man kan ingenting göra. Ändå vill jag vara där för tänk om något går fel och jag inte var där hos honom, jisses det skulle jag inte fixa.

Så jag biter ihop och busar med liten, vi har lekt doktor av och till sedan förra operationen eftersom han inte ens kunde gå till BVC utan att gallskrika när han såg sjukhusklädd personal. Numera är han lugn och håller upp tröjan när de lyssnar på hjärta och lungor, men så fort man ska hålla fast honom för en spruta eller koll i halsen så freakar han ur, lilla liten. Önskar att man kunde förklara att det inte är farligt. Som tur är så kommer både jag och Matte vara med, känns lite lättare när man gör det tillsammans!

finaste busen

Vad som är bra med diverse ingrepp när de är små är att de snabbt läker och börjar leka och de glömmer tack och lov. Sedan tycker jag efter alla besök på barnkliniken, vårdcentralen och BVC och personalen över lag är väldigt goa med barnen och det är skönt! Men nog fan är jag rädd inför morgondagen, tur att det är på morgonen iallafall med tanke på att liten måste fasta innan.

Operationen och varför ska man jämt fika när det sker?

Har fått många frågor sedan Widars operation den 6 juli så här kommer det lite kort. Han har repat sig fint även om jag tycker såret ser otäckt ut. Men det behövde göras då risken var står för tarmbråck, pungbråck, cancer och andra besvär. 

Tydligen väldigt vanligt att pojkar föds med de här svårigheterna, men nu är allt gjort och bättre nu än när han är äldre och förstår att oroa sig. Nu var det bara vi som var oroliga. Alltid otäckt med sövning på så små barn, eller överhuvudtaget. Man vet ju inte om personen kommer att vakna igen.

Jag och Widar utanför drottning Silvias barnsjukhus halv sju på onsdagmorgonen. Dagen började halv sex och han fick varken äta eller dricka på morgonen då han skulle vara fastande inför operationen. Kan berätta att det var en rätt sur morgonbebis som inte ätit sedan nio kvällen innan. Dagen innan hade vi tvättat och descificerat honom upprepade gånger och det var inte heller något han uppskattade. 

När vi kom till operationsavdelningen så var det inte öppet ännu så vi fick vänta i korridoren till kvart i sju. Widar roade sig med att undersöka däcken på vagnen.

På avdelningen fick vi leka lite medan vi väntade på inskrivning, medicin, säng etc. Widar som tidigare varit lugn på sjukhus fick totalbryt då han skulle få smärtstillande och sånt innan informationen. Vi blev inskrivna och fick veta på ett ungefär vad som skulle ske. Widar var barn nummer ett så han fick rätt mycket uppmärksamhet till att börja med. 

Han fick armar och händer smorda med Embla innför att dropp osv skulle sättas. När allt verkat en timme så var det dags att sticka honom för att sätta in droppnål osv. Då utbröt totalt kaos. Widar skrek och slogs för sitt liv. Var rätt jobbigt även om personalen var lugn och jätteduktig. 

Han blev vägd för att de skulle veta hur mycket narkos och medicin han skulle ha. Vi fick vårt rum och en metallsäng. Vi delade rummet med en annan familj som skulle gå igenom samma sorts operation, men lite senare på dagen.  Widar lugnade sig lite, men skrek så fort han såg en sköterska efter att de satt in nålen, eller ja plaströret. Vi fick leka lite till i väntan på narkosläkaren och kirurgen.

Widar hittade ett tåg som han gillade.

En kassaaparat var också kul. Förutom den minsta sjukhusskjorta som gick att hitta fick han på sig fula lårhöga stickade strumpor. Ja, jisses vad han såg ut. Samtidigt så går man nästan sönder av att se honom i sjukhuskläder och lindade händer och armar. 

Vi fick sedan träffa kirurgen som var en lugn herre som sa att detta löser vi lätt och så ritade han på Widar och skämtade om att det var viktigt att man opererade på rätt sida...Jag gillade inte skämtet just då. Sedan kom narkosläkaren som var trevlig och fullständigt förvirrad... 

Efter en stund var allt förberett och vi fick gå över till operationssidan där även uppvaket låg. Bara en av föräldrarna fick följa med in till operationssalen, den andre fick sitta i dörren. Widar skrek och ville inte lämna mig så jag följde med in. Först fick jag dock klä mig i en grön rock och världens fulaste hårhuva. Egentligen borde man fotat det, men vem kan tänka på sånt när ens barn skriker i högan sky. 

Jag fick sätta mig på en stol bredvid operationsbordet och narkosläkaren och sköterskan började ge Widar mer lugnande och sprutan med insomningsmedlet. Han gallskrek så fort de rörde honom, tårarna sprutade medan läkaren sa att nu somnar han snart. Tyckte det tog jättelänge, fast det kan det ju inte ha gjort. Sedan hände det som nästan skrämde mig mest. Från gallskrik tystnade han, ögonen rullade och hela han blev alldeles slapp och stilla i mina armar och narkossköterskan lyfte bort honom från min famn. 

Han var alldeles slapp och de lade hans lilla kropp på det stora operationsbordet och jag höll på att börja störtlipa när en sköterska ledde ut mig från operationssalen och hjälpte mig av med rocken. De var så lugna och snälla och berättade hela tiden vad de gjorde, men jag kunde knappt lyssna. 

Allt jag kände var att han skrek och slogs för sitt liv och sedan blev slapp och tom och såg så ohyggligt liten ut på operationsbordet. Hur de kopplade på slängar och andningsprylar . Matte såg allt och kramade om mig. Allt skulle vara klart en timme senare och vi blev uppmanade att gå och fika i cafeterian, som om det skulle hjälpa...

Vi gick iallafall till cafeterian en stund. Matte fikade och jag tuggade på en torr ostfralla. Kunde inte riktigt äta utan satt mest och väntade. Varför uppmanas man alltid att fika när man väntar? Är som när man är i England och blir upprörd, have a cup of thé darling säger de alltid. Som om det skulle hjälpa? Att känna hur tuggorna växer i munnen? När det nästan gått en timme gick vi upp till avdelningen igen, men då hade de ännu inte hört något utan operationen pågick fortfarande.

  

Vi väntade på rummet och det visade sig att operationen nästan tog dubbelt så lång tid som beräknat. Men till slut så  berättade de att han låg på uppvaket och en av oss fick gå in. Jag satt hos honom först. Han sov djupt med dropp och syrgas och andra slangar samtidigt som sköterksan vakade. Man fick inte fota och bara vara en förälder åt gången så efter en stund bytte jag och Matte. 

Strax därefter vaknade Widar till och en groggy liten bebis ville komma upp till sin mamma och pappa. Sängen kördes in i dagrummet och vi fick pyssla om honom lite. Så otroligt skönt. Läkaren berättade att allt gått bra, men att det varit mer komplicerat än vanligt då nerver och blodkärl satt i vägen och en del anant strulat. Men nu skulle allt vara bra och var sydd innefrån och därefter tejpad.

Widar var vaken en liten stund och grät mest innan han somnade igen. Så liten, men så skönt att slangarna kopplades bort och att värdena såg bra ut. Men för att vi skulle få åka hem krävdes att han var betydligt piggare och att han fått smärtstillande och att vi skulle få en genomgång av sårskötsel och medicinering. 

När Widar vaknade igen började det bli eftermiddag och vi kunde känna igen vår lilla kille. Omtumlad och med mycket smärtstillande i kroppen ville han kolla på allt och krama Ninan. Dock skrek han så fort sköterskorna närmade sig och han försökte slita loss droppnålen från handen. Den fick sitta kvar medan vi var där ifall han skulle må så dåligt att han behövde dropp eller mediciner utöver det han fått.

Widar älskar sina smoothies och vi hade packat med det och när han piggnat till så drack han upp en hel. Han hann knappt andas, så hungrig var han.

Till slut blev vi utskrivna och fick gå till apoteket och införskaffa mediciner och diverse tillbehör. Väl hemma igen var det en omtumlad, groggy och lite fånigt leende bebis som vinglade runt i lägenheten. Men så fort det smärtstillande började klinga av så märktes det och han grät.

Såret svullnade upp något hemskt fram till lördagen då det äntligen vände och började bli bättre och nu snart två veckor senare så ser det rätt normalt ut. Men det är ett läskigt sår även om läkningen går bra. Han har haft badförbud vilket svider då han älskar att bada. Samma gäller att sitta gränsle då det gör ont, men nu börjar det bli ok.

Men hua, han hade det jobbigt ett tag. Ont, svullet, hatade medicineringen och gallskrek, stackars liten. Men nu är det gjort och vi får återbesök i höst. Widar, världens modigaste lilla bebis. Hoppas för allt i världen att han aldrig blir allvarligt sjuk eller råkar ut för något hemskt, då bryter jag ihop. 

Malmö skjutningarna

Läser med fasa om den "nya lasermannen" som han kallas i Aftonbladet. Jag fattar inte vad det är för idiot som skjuter på människor bara för att de  har en annan hudfärg/är invandrare. Det är ju fullständigt rubbat.

För ett par år sedan läste jag boken Lasermannen som analyserade både mannen som gjort det, men också bakgrunden till varför och det är läskigt att tänka att det finns en liknande bakgrund nu med SD, hetsen mot invandrare, det hårdare klimatet. Då för nästan 20 år sedan var det Ny Demokrati som hetsade med sina överdrivna argument mot invandrare. Lasermannen hittade acceptans för det han gjorde i bla de värderingar som Ny demokrati uttryckte och idag kan man hitta den acceptansen bland annat i ett invandrarfientligt parti i vår riksdag. 

Jag säger inte att det är så enkelt, det kan finnas många orsaker som gör att den här människan gör något så rubbat och han kanske har helt andra anledningar till det, men nog kommer känslan av att det håller på att upprepa sig. Jag fattar inte hur polisen ska lyckas gripa honom, men jag hoppas att de gör det snart och att inte människor måste dö för att en skjutgalning går lös. Man blir bara rädd och ledsen.