tung feeling

just saying
tung känsla i sinnet idag

Ridning och mors dagbus!

Vaknade halv fem, oj vilken glädje...not... Men det var lika så gott att gå upp för somna om är inte min starka sida. Widar hann vakna och äta frukost med mig innan jag tog bilen till stallet för terminens sista medryttarridning på fina Lyrik. Det är tossigt, men oavsett humör, andra tankar, ångest och sån skit så försvinner det verkligen för en stund när man kommer till stallet. Den lättnaden är minst sagt beroendeframkallande, på ett bra sätt. För en stund kan jag slippa kaoset i huvudet och mtt inre och det blir lite lättare att andas, lite lättare att vara.

Hade en vansinnigt dålig feeling efter gårdagens skitlektion där det kändes som om jag inte kunde rida överhuvudtaget, som om jag borde ställa min plats i hoppgruppen till förfogande och definitivt låta någon av de andra duktiga tjejerna ta min plats i kommande tävling. Det gick på repeat i mitt huvud hela dagen igår, kunde liksom inte ens glädjas åt att jag och finaste Lyrik skulle få vara med en gång till.

Den klumpen fanns kvar när jag åkte till ridningen idag, men på något sätt lyckades Lyrik skuffa undan den när han som vanligt mötte mig med öronen framåt när han fick en morot och med viftande tänder och bakåtstrukna öron medan jag gjorde i ordning honom. Han är en seriös surmört och i morse var han på uruselt humör. Antar att han hellre gått ut i hagen med kompisarna än att bli i ordningfixad för en stunds ridning. Han avskyr sadelgjorden och man måste ju dra i ett hål i boxen, resten tar vi ute eller i ridhuset och då är det inga problem, men i boxen, attan vad sur han blir, samma med bogspännet på täcket, blir ett litet monster. Däremot hur snäll som helst att tränsa och han älskar att bli borstad på huvudet. Men under magen och i ljumsken, attan vad arg han blir.

Vi började skritta slingan eftersom solen värmde skönt och den är perfekt att vakna till och Lyrik gick med spetsade öron medan stallkompisen Midas såg ut som om han skulle bli anfallen av ett monster närsom helst. Helt absurt eftersom hästarna går slingan hur ofta som helst och hittills har ingen häst blivit uppäten av ett skogsmonster i någon form...

fina lyrik

Sedan kom molnen och vi gick in i ridhuset och red dressyr. Delade ridtid med Midas medryttare och attan vad duktig hon var, har fått hjärnsläpp och glömt hennes namn, men vad fint hon fick Midas att gå, värsta inspirationen. Lyrik och jag var inte på samma nivå kan jag säga...Jobbade på att mjuka upp Lyrik och att hitta takten i mig själv och idag kändes ridningen lite bättre. Visst är Lyrik stel och inte superpigg och jag trött och med bristande kunskaper, men stundtals får vi till det och det blev en go ridning. På slutet testade vi att rida LB:1 programmet för första gånge och jag kan väl säga så här, vi har en jä-a massa att jobba på och jag måste be Carine om hjälp för oh my good vad svårt det kändes...tio meters volterna blev inte vackra och ökningarna i galoppen inleddes med att Lyrik slängde sig i väg och drog tyglarna ur händerna på mig, jag skumpade hej vilt och formen som Lyrik var alltifrån riktigt hygglig till totalt formlös...

Nåja, han fattade iallafall rätt galopp på rätt ställen och jag kom ihåg programmet, men attan vad vi har att jobba på...försökte dessutom rida med långa läder och hua, det är jag inte van vid.... Men det ska bli kul att öva och själva programmet känns kul att rida och någon gång ska ju vara den första! Klubbmästerskapet går i september och jag skulle vilja testa att rida det om jag får boka Lyrik och då rider man LB:1 så ja, öva ska vi göra, framför allt på formen, vägarna och tempoväxlingarna! Får se om jag får rida honom i höst också, sånt vet man ju aldrig...

molnen drog in över ridhuset

Efter ridningen blev det lite häst och stallfix och den obligatoriska stallsnacksstunden med de andra som var i stallet samtidigt. Det är något man inte kan missa och det är himla goa människor som hänger på Storås, mycket skratt och peppsnack och man behöver inte känna sig dum för att man är lite lost av och till. Många roliga hästhistorier blir det också och på det hela så är det med en go känsla man kan åka hem igen!

Widar och Matte hade fixat en överraskning

Väl hemma var det tomt, men efter en stund dök liten och Matte upp och då hade Widar fixat överraskningen som han pratade om igår. Med Mattes hjälp hade de fixat blommor och biokort, men Widar beklagade att det tyvärr inte funnits stora röda rosor, men att det skulle bli bra ändå och vi kunde ju köpa röda rosor till pappa på hans dag....Kunde bara skratta, underbara unge! Han vet ju att jag älskar de stora röda rosorna som luktar ljuvligt och de är de som han också gillar, men just hans svar liksom att det skulle bli bra ändå och nästa gång kunde vi ju köpa de röda rosorna till pappa....Dessutom tyckte han att vi skulle gå på barnfilm typ Alfons eller fåret Shaun och inte en vanlig film för vuxna... Min fina unge!

fika vid Delsjön,
mina fina killar i solen

På eftermiddagen åkte vi till Delsjön och gick en vända, hittade en plats med lite lä uppe på berget med utsikt över sjön och gissa om det var skönt att ligga i solen en stund och bara ta det lugnt! Blev en del fotande, fika och molnstirrande samt funderingar över vart alla myror skulle. Widar är inte stilla särskilt länge, det rör sig både i huvudet och i kroppen alla dygnets vakna minuter vilket är både roligt och tålamodsprövande. Han är snart 5 år och har en alldeles egen idé om hur allt ska vara och hur allt hänger ihop. Både fascinerande och tossigt på samma gång och sen är det såklart en massa bus. Ibland med glada pigga föräldrar som är med på allt, ibland trötta föräldrar som bara inte orkar tjafsa om varför man ska borsta tänderna eller ta på sig skorna.... 

Men älskar honom över allt annat gör man och när han säger att han älskar en så smältar man. Han är det finaste som jag och Matte har och jag kan bli skräckslagen när jag tänker på allt som kan hända en liten kille som ska växa upp och stega ut i världen...önskar så innerligt att allt ska gå bra och att han ska kunna lita på att allt ordnar sig förr eller senare och att han är bra som han är, en tillit till livet och andra som jag saknar. Kan han växa upp med det så kommer det nog fixa sig, men gud vad gärna jag hade velat veta att allt gick bra! Man vill ju skydda dem från allt och det går ju inte, man kan bara ge det man kan så förhoppningsvis så blir det bra! Är så vansinnigt glad att han finns i våra liv efter allt vi gått igenom och att jag får fira mors dag med min älskade vildunge och hans fina pappa!

jag och liten som gör mig till en mamma till
finaste ungen man kan ha

ångest

 Jag önskar verkligen att det finns en off-knapp. Har haft seriösa ångestpåslag sedan jag öppnade ögonen fem i sex efter en natt med knappt två timmars sömn. Är inne i en dålig vända, ångest som går på repeat för allt och ingenting och måendet är bottenlöst. Ingen samtalstid eller läkartid den här veckan och hade behövt båda. Inget jag gör känns bra nog, det finns ingen som helst lust att vilja existera när jag vaknar på morgonen om jag ens sovit. Tankarna på nätterna är svarta och det är tämligen omöjligt att se någon som helst ljusning.

Kramar liten allt jag kan och medan han är vaken så är jag så fokuserad på honom och vardagsgöremål så att jag inte ska drunkna och bli liggande i en ångesthög. Nu sover han och Matte jobbar borta några dagar och det tar så mycket kraft att hålla ihop allting. Kräver väldigt mycket kraft att funka på jobbet och hantera resten när man bara vill gömma sig under täcket och inte kliva upp igen. När allt känns meningslöst och att man är en värdelös varelse som ändå inte kan tillföra något som människa.

Klart jag fattar att det påverkas av minimal sömn, brist på mediciner och samtal, en balansgång på kanten, men jag blir så oerhört trött på darret, vingligheten, paniken, ångesten och alla jobbiga tankar som knappast vill en väl. Så trött. Försöker verkligen fokusera på allt bra som jag har omkring mig, men det funkar inte så. Vet inte ens hur jag ska kunna sova i natt, det är inte så lätt när snurrat drar igång och liksom vägrar stanna upp och stilla sig och för att få ro att sova måste det bli lite stilla.

sömnbrist, ridning och målning

Var astrött i morse efter tre timmars sömn, blir snart knasig på det här för sedan jag fick sätta ut de seriösa sömnmedicinerna så är ju sömnen helt rubbad igen. Har lite annat menlöst som om jag har tur hjälper mig att somna efter en evighet, men som inte håller utan jag vaknar efter två tre timmar och då är det så gott som omöjligt att komma ner i sömn igen...Men det håller väl ett tag till, till slut brukar det ju komma en helg när jag mest sover av ren utmattning.

Är ju egentligen van, sömnproblem har jag haft sen jag var nio och vet ju att jag kan gå perioder med minimalt eller ingen sömn, men hjärnan förvandlas ju till en icke fungerande enhet....Inte särskilt praktiskt som jobbande småbarnsmamma med depressionsmående....Man kan ju tycka att ett basbehov som sömn borde kroppen reglera själv på ett bra sätt, men här är det sedan många år satt ur spel och efter förlossningsdepressionen är det ju sämre än ever. Nåväl, nog om det. Kom iväg till stallet med ett visst pirr eftersom jag visste att Carine hade för avsikt att snäppa upp hoppningen vilket vi behöver inför vårens tävlingar. Men man blir ju nervös!

finaste Lyrik!

Samtidigt mår man ju så bra av att åka till stallet. Sätter mig i bilen med Bandit rock på nästan maxvolym, kör till stallet på drygt en kvart, går ur bilen och in i stallet, hälsar på hästar, kollar ridlistan, hejar på folk, fixar Lyrik om han inte redan går lektion, sätter mig i cafeterian och kollar in lektionen före, pratar med goa människor, bygger fram hinder och sedan seriös ridning med fokus på Lyrik och vår tränare Carine.

Kollar in de andras ridning om vi hoppar bana som idag, lyssnar, funderar över min egen ridning, testar, prövar, får feedback, blir ömsom skraj och glad och bara älskar det. skrittar av, fixar i ordning Lyrik och utrustningen medan han äter lunch och sedan eftersnack med de andra i gruppen och Carine innan jag åker hem med maxad hårdrock i bilen. Finns inte mycket utrymme för deppressiva och svarta tankar då och det är så skönt med det tankeutrymmet, kan inte förklara det på ett annat sätt än att för en stund så stannar helvetet som pågår i huvudet och mitt inre upp och jag kan andas och se något annat. Andas in hästlukten från Lyrik, klia honom och känna en spirande glädje över vad vi klarar tillsammans och den absoluta glädjen som når en i ridningen! Det är som en alldeles egen bubbla och nästan alltid slipper jag ångesten en stund, inte alltid tyvärr, ibland mår jag för dåligt och känner att jag bara gör allt fel och jag är ju seriöst duktig på att slå på mig själv, lite svårt att stänga av det, går ju av sig själv. 

Idag gick det knappast perfekt, men det gick klart mycket bättre och Carine hade lagt upp hindren på tävlingshöjd och utifrån vad vi klarade så kom en del av självförtroendet tillbaka efter vår taskiga runda på pay&jumpens 90 runda senast. Jag och Lyrik kan om jag bara ser till att rida och det säger ju sig själv. Galet vad ovan man är, har ju tävlat på de här höjderna och högre med ponny när jag var yngre och jag har hoppat 1,20-1,25 på häst, men det är ju drygt 20 år sedan! Vi fick mycket feedback och en del teori idag också och det behövdes. 

Nu väntar några träningar till samt en pay&jump innan det bär ut på Bohuscupen, vilket innebär seriös hopptävling i lag och indiviuellt på riktigt! Hela gruppen fick en ordentlig genomkörare på höjden och bra med feedback och Carine är grym på att både ryta i och peppa oss så vi klarar lite mer än vad vi tror varje gång och trots att vi stressar upp oss så klarar vi det och växer lite till. Jag bara älskar det och hade jag cash så skulle jag rida och träna varenda dag och helst ha en egen häst att träna och tävla. Nu kan jag liksom inte fatta hur jag har kunnat vara ifrån ridningen i så många år för det är ju det roligaste som finns! Men jag vet ju att det var förlamningen och allergin som ställde till det och efter ett tag så glömmer man hur vansinnigt kul det är med hästar och ridning. Är ju fortfarande allergisk, men har ju ingen astma så med kläder och mediciner så klarar jag mig!

Var lite nervöst efter ridningen idag då vi skulle få besked om hur laget ska se ut under Bohuscupen och alla ska få möjlighet att rida en tävling var. Jag hade helst gått ut i omgång två, men blev en av fyra att rida i omgång ett som går av stapeln i Tanum den 12 april....jag är milt sagt skräckslagen och lite pirrigt glad. Kommer antagligen vara en yr höna som blir okontaktbar när det är den 12:e, men det ska väl gå. Vi måste bara öva lite mera milt sagt. Omgång två går i maj och sedan är finalen i Storås den 7 juni och vi måste ju ta oss till final, annars blir det ju skämmigt när finalen hålls på vår klubb!!! Man vill ju inte gå och bygga banan för alla andra liksom, man vill ju vara med och kämpa! Vaknar ju lite tävlingsinstinkt då! Men annars så är det ju övning och roligt, vi är en himla go grupp som peppar varandra utan att titta snett eller hålla på och det är skönt! Har ju varit så anti ridskola förr, men trivs väldigt bra på Storås och kan lätt rekommendera den till andra som blir ridsugna!!

Finaste vildungen målar delfiner i havet som simmar mot solen!

Efter dagens ridning drog jag hem till mina fina killar för en go eftermiddag. Widar var målarsugen så det blev målning, uppfinningar, lördagsfilm och lördagsgodis innan liten gick till sängs. Fick 54 kramar innan han skulle lägga sig i kväll, så jag skulle klara mig till imorgon och vems hjärta smälter inte av en sån sak?! Älskar den ungen även om han gör mig galen ibland!!Det finaste jag och fina sambon Matte och jag har, väl värt att tänke på en dag som idag, en alldeles speciell dag!

overthinking

....

det är vad jag sysslar med och det gör inte saker och ting i livet särskilt mycket roligare....

mer tankar

Hittade de här orden på pintarest och de är så sanna. Mörkret är så oerhört oändligt när man håller på att drunkna i det. Jag önskar verkligen att det bara var att skaka av sig det och känna ljuset, värmen och hoppet liksom.

Har haft en bra helg ju om man skippar sömnbristen och måendet. Varit hemma med Matte och Widar,busat, kollat på film och varit i stallet och hunnit rida två bra lektioner på Lyrik. Carine lät oss verkligen slita och att rida öppnor på en stel och tung häst samtidigt som du får seriös kramp i vänster vad, är måttligt kul och vaden gör fortfarande ont.

Men, vi klarade flera saker i hoppspecialen som jag inte klarat för ett år sedan. Måste bara bygga på styrka och kondition och lägga ett seriöst engagemang i att gå ner i vikt, avskyr hur kroppen är nu även om jag vet att en förklaring ligger i vad som skedde under all medicinering samt att de hittade min taskiga ämnesomsättning i samband med alla blodtrycksutredningsprover.

Har lekt och busat med Widar och fått lika mycket bryt. Sett Matte gå helt upp i sitt ölbryggande och låtit honom få stå ut med mitt gnäll på maltstanken. Har ätit go mat och även sovit lite. Sedan har en go vän bokat in oss på flera filmer på Göteborgs filmfestival då jag helt missat att biljetterna släpptes idag. Hört och kännt av stormen Egon och varit glad över att jag kunnat vara hemma och att strömmen fungerat.

Så på det hela, en bra helg om man inte låtsas om ångesten och meningslösheten som får mig att bara vilja försvinna från allt. Det tar så vansinnigt mycket kraft att gå upp, fixa sig igenom dagen och sedan börja om igen när jag inte kan sova för att när jag blundar väller all skit över mig igen och igen. Känns ofta helt oöverstigligt att ens gå upp ur sängen och det kan ju inte vara meningen att det ska vara så när man egentligen har allt man kan önska sig eller hur? Klart jag vet att det blir värre av allt nattligt ältande, men det är ju inte bara att lägga sig och sova tyvärr, önskar verkligen att man hade en on/off knapp eller ännu hellre ctrl+alt+del , det hade varit en klar fördel!

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

svärta och förkylning

Accompanjerar mitt taskiga mående med feber, halsont och sprängvärk i höger öra. På vårdcentralen där jag är listad var akuttiderna slut och drop in mottagningen borttagen. Anar att det var ett tag sedan jag behövde gå akut till vårdcentralen. Knaprar alvedon, strepsils och annat förkylningsvänligt och önskar att jag hade lite annat att ta till när ångesten rullar över mig. Inte blir det bättre av att känna jag-borde.jobba-ångest ovanpå vilken-kass-människa-och-mamma-och-sambo-ångest.

Mina tankar är inte vackra nu för tiden och svartast är de så klart gentemot mig själv. Fint eller hur, nu i juletider när julglädjen ska spridas till varje själ...Givetvis lyser solen också vilket bara gör allt ännu svartare. Har en hel del jobb så måste krya på mig snarast samt läkartider, samtalstider och sån skit innan alla går på sina underbara julledigheter där de slipper lyssna på folk som undertecknad som tycks ha fastnat i svärtan fastän man har allt att vara tacksam över. Inte mycket alvedon hjälper mot, men jag får väl ta två för att få ner febern i allafall. Kanske blir man lite happy av att få sova, går ju inte så bra när man är sjuk. Låter inte alls bitter....får nog le lite åt skiten ändå

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

blev livet som du ville?

en bild som säger allt

klicka på bilden så blir den
 större om du inte ser texten

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

tillbaka och lite trött på vissa idioter

Antar att jag är tillbaka efter en stunds uppehåll. Blev så trött efter en del idiotiska kommentarer och påhopp på några av de sista inläggen jag skrev. Mitt mående innebär inte att jag är kass på jobbet eller som mor, såna skitkommentarer undanber jag mig och kommer i fortsättningen radera så som jag gjorde nu.

Jag lägger en förbannad massa energi på att fungera både på jobbet och för min son och sambo och att jag då använder bloggen och skriver av mig är min grej och vill man inte läsa det eller stör sig så kan man ju enkelt trycka på rubriken nästa blogg! Funderade på om jag skulle lägga lösenord på bloggen, men det får räcka med att jag eventuellt kommer lägga lösenord på vissa inlägg. Glömmer ibland att folk faktiskt läser vad jag skriver även när jag bara skriver av mig en sväng.

Men jag står för det jag skriver och jag kan tycka att det ska vara ok att skriva om hur man mår, hur nervös och ångestfylld man är utan att folk ska skriva elaka kommentarer och rekommendera psykinläggning och att man borde sluta vara mamma! Jag har tack och lov en underbar sambo som är en jäkla bra pappa till vår son och jag har stöd omkring mig och gör allt som går att göra för att fixa mitt mående och jag borde inte ens behöva förklara mig! Psykisk ohälsa är hur vanligt som helst och 30 % av alla vuxna kommer någon gång i livet att uppleva psykisk ohälsa i någon form och det innebär inte att man är värdelös på jobbet eller som förälder eller som människa! Oftast är ju kommentarerna schyssta och jag har fått kontakt med kul människor via bloggen så det känns inte helt ok att sluta på grund av några puckon. Nog om det!

Sedan jag skrev senast har jag hunnit börja på nya jobbet som är ok. Tar mycket kraft i början så klart och sedan är det en del annat som pågår och också tar energi. Orken räcker liksom inte när man måste tjafsa med vårdkontakter och andra instanser. Men jobbet är helt ok och de jag jobbar med också. Saknar dock fältarbetet, men det är roligt att få jobba med behandling, både i grupp och individuellt och jag trivs med att jobba i stan så det ska nog bli bra.

Vi har hunnit få höstluft ute även om värmen som tur är finns kvar. Är så skönt med klar luft samtidigt som solen värmer en! Regeringsskifte har vi fått också, tack och lov för det! Äntligen borde Sverige kunna bli lite medmänskligare! Jag behöver inte en massa skattesänkningar, jag behöver att vårt samhälle fungerar och att välfärden byggs upp!

Höll dock på att sätta i halsen när jag under valvakan såg hur SD gick framåt. Är helt sjukt att människor röstar på ett främlingsfientligt parti som dessutom har en familjepolitik och kvinnopolitik som är åt helvete. Bara det att man vill inskränka aborträtten, vad skulle det lösa liksom? Vill vi ha en massa illegala aborter med alla de skador som man riskerar då? Inte utan att man mår illa av att människor kan rösta på något som är så inhumant och ojämlikt! Blir onekligen trött på alla dessa idioter som tar plats i vårt land. Vet att demokratin innebär att alla måste få höras, men jag vill inte att min son ska behöva växa upp med att rasister får vara med och bestämma hur Sverige ska styras. Jag undrar vad människor är så rädda och arga för/på? Blir så trött bara. Trött på iq-kommentarer, trött på hat, trött på ojämlikhet, trött på allt fanstyg som huserar i världen!

Nu skulle jag väl egentligen gå och sova efter ha VAB:at hela dagen då liten är sjuk och jag också börjar känna mig krasslig. Men eftersom min läkare schabblat med mina recept så får jag vackert satsa på sömn imorgon kväll....happy day....suck! Att det hela tiden byts läkare på min mottagning gör inte saker och ting enklare precis. Som sagt, har inget emot skattehöjningar om det innebär att jag kan få träffa samma läkare åtminstone två gånger i rad...!

....

mm det kan man ju säga....
lite migränfeeling och hjärnbryt är
en dryg kombo...

gårdagen

I går när jag kom ut och skulle knata till spårvagnen så sken solen för första gången på ett tag. Hann bli smått chockad och sen lite grinig när när jag insåg att efter de senaste dagarnas regn och åska så låg solglasögonen hemma....

Men det var ju skönt att solen och en gnutta värme hittat tillbaka till götet. De senaste dagarnas höstfeeling försvann äntligen. Lite drygt om det ska bli höst redan i augusti liksom. Tänk förr, då var augusti bästa sköna varma månaden, men de sista åren så verkar det ju vara den regnigaste skräpmånaden!

Väl på jobbet så kändes det helt ok även om jag märker att jag lägger en massa kraft på att orka och fungera. Det är ju milt sagt tur att man har en bra impulskontroll! Men det är ju jobbigt för alla att börja ett nytt jobb och jag tar det lugnt. Tror det kan bli ett bra jobb och kollegorna verkar helt ok.

Det är en betydligt mer formaliserad verksamhet än fältarna och det är inte utan att man jämför jobben. Gillar ju friheten som fältarna har och deras jobb, men jag är också väldigt pepp på att få jobba behandlings och programbaserat! Men jag är väldigt trött och när jag lämnar jobbet så är det som om jag skakar inombords. Har ingen energimarginal liksom och känner mig både låg och känslomässigt trasig. Men det ska väl bättra sig. Det är mycket som pågår just nu och förhoppningsvis blir det bättre under hösten. Är galet trött och blodtrycket, men även en del mediciner gör att jag har konstant kraftig huvudvärk.

Ingen höjdare när man ska börja bekanta sig med Treserva, det datasystem som används vid dokumentation. Har inte hört några bra saker med detta system, snarare en hel massa negativa saker. Men nu måste jag lära mig det och då är det skönt om man kan vara alert och försöka begripa sig på det ordentligt. Som tur är verkar mina kollegor vara olika bra på Treserva så förhoppningsvis kan jag både få lära mig och få svära över det med kollegorna! Hade i allafall en rejäl packe papper om systemet och hur man ska hantera det, glatt märkta med mitt namn... Räckte med att skumma igenom dem för att inse att det här inte är särskilt enkelt...

Desto roligare var det att återknyta bekantskapen med återfallsprevention och förändringsarbete. Hade koll på manualen och arbetssättet och ska in i grupperna snarast och det ska bli toppenkul! Dessutom känns det kul med klienterna och jag har redan fått börja få egna klienter och det kommer bli fler framöver. Förutom gruppbehandling och individuella samtal och andra möten så ingår friskvård och miljöterapuetiskt arbete. Började mitt första pass i köket med att göra sönder deras mortel....kändes sådär, men det bjöd på en del skratt och annat så det blev en bra förmiddag ändå! Det blev en isbrytare mellan mig och klienten jag jobbade med så det var inte dumt alls...=)

Efter allt detta drog jag hem med megahuvudvärk. Kom hem en liten stund innan Matte och Widar och hann njuta av att se Charlotte D rida sin underbara Vallegro i VM dressyren! Hon vann den klassen och det var en fantastisk ritt som trots några missar gav drygt 86%. De är så duktiga! Var tvungen att ta några bilder av ritten trots att det var på tv:n. När man vet hur oerhört svårt det är så går det inte att inte bli väldigt imponerad! Kolla runt på nätet så hittar ni både filmklipp och bilder på detta fantastiska engelska ekipage!

Ångestpåslag

fuck off liksom

Ingen enkel dag idag då ångesten väller in över mig så jag tappar andan. Surfa på vågen, den lägger sig snart kanske funkar en vanlig dag, men med tanke på alla otäcka scenarion som utspelar sig imorgon på nya jobbet malande i huvudet så funkar en enkel kbt teknik inte det minsta.

Klart jag vet att det beror på att det är första dagen på nåt nytt imorgon och jag inte ens har Matte hemma att vila mig emot. Han brukar annars få höra mitt ältande om hur jag kommer misslyckas, ingen kommer tycka om mig, jag kan egentligen ingenting och varför sökte jag ett nytt jobb och varför kan jag inte bara få försvinna från jordytan forever och ändå påtala att jag är bra och kan klara det. Ja, ni hör ju. Vill inte att det ska bli kväll och att jag måste lägga mig och hinna med stressen att lämna Widar extra tidigt på dagis för att sedan stressa till jobbet via två spårvagnar.

Vet att det kommer att lösa sig och jag kommer inte att dö utan snarare skärpa mig maximalt för att verka vara en vettig ny medarbetare. ÄNDÅ så är paniken och ångesten så stor att det varken funkar att äta eller sova och jag vill inte ta någon seg sömntablett ikväll. Vill vara klar i knoppen imorgon och jag gillar inte att ta sömntabletter när jag är ensam med Widar så det är inget alternativ. Skumt att man kan veta så mycket om sånt här och ändå dras med i det när det väller över en. Ångest, självtvivel, nada självförtroende och totalt hjärnsnurr.

Försöker läsa på om missbruk, återfallsprevention osv, men kan inte läsa och behålla meningen vilket är ett solklart tecken på hur stressad jag är just nu. Texterna är lika oläsliga som för ett tag sedan innan jag började kunna läsa ordentligt igen. Fixar verkligen inte stress. Tappade bort bilen på parkeringen idag när jag och Widar var på apoteket. Kom ut i ösregnet och kunde inte komma ihåg var jag ställt bilen och sånt har inte hänt sedan Widar var bebis och jag var helt lost. Vi fick gå in i butiken igen och jag fick sätta mig och fundera innan blockeringen släppte och minnet kom tillbaka.

Ja, ni hör ju, vansinnigt fånigt och onödigt för det är ju inget galet jag ska göra imorgon. Är ju ett nytt spännande och troligen roligt och lärorikt jobb som jag ska in i och jag brukar kunna anpassa mig till de flesta situationer och miljöer så det bör ju både fungera och bli kul! Men i mitt huvud blåser det orkan med negativa ord och känslor, tossigt hur man funkar...

Men har man minimalt självförtroende och tilltro till sig själv så har man. Brottas man dessutom med depressionsspöket som slår ner hårt och tungt och alltid viftar med sin utväg så är varje kaos en pärs. Tar så onödigt mycket energi att hålla på att försöka få ordning på allt sånt här. Läser i mina böcker och det finns så många bra tekniker på avslappning, ångesthantering osv och likförbenat så funkar det inte i nuläget.

verkar inte stämma så bra idag...

Vet att det bara är att få allt gjort, det är enda sättet, att göra det man är skiträdd för. Jag var ju livrädd innan jobbet hos Uppsökarenheten och när jag berättade en del av hur det var så var jag övertygad om att de aldrig skulle anställa mig, men det gjorde de ju och det gick ju mer än bra! Men all teori och erfarenhet försvinner när ångesten fångar en och får en att vilja försvinna som människa. Finns inte mycket att göra, ångest är ju en del av livet sägs det ju, men den behöver ju för 17 inte välla in över än stark som en orkan!

Det är tur att jag har Widar för det gör att jag inte bara kan gömma mig under täcket eller följa depressionspöket. Med honom måste jag funka i verkligheten och hålla rutiner som håller mig kvar här, än mer dagar som idag. Att krama honom god natt och höra att han älskar mig ger mig en stunds andhämtning. Han vet det inte, men utan honom hade saker och ting varit annorlunda för min del på så definitiva sätt att jag väljer att inte tänka på det. Det är märkligt hur livet tar sina turer och hur stor kärleken kan vara...En fin tanke i allt kaos i huvudet. Matte och Widar, mina killar, som jag älskar över allt annat! Nä, lite tv och förhoppningsvis har jag en schysst dag imorgon så jag kan skriva ett muntert inlägg i morgon kväll! Blir så trött på mig själv som håller på så här, så förbannat onödigt ju! Men nu är det färdigt med gnällandet för en stund!

Widar, min solstråle

om fysiska sjukdomar behandlades som psykiska....

ligger en del i det

Packar för Gotland

I morgon flyger jag och Widar till syrran på Gotland. Några dagars ledigt för att förlänga sommaren, vara ledig innan nya jobbet och för att få träffa nyaste lillkusinen!

Kommer bli bra dagar med mycket snack, bebiskaos, kusinbus, foto, hästar och vara. Ska visst regna en del så jag tror vi får elda i spisen och dricka te medan hösten drar in och Widar snickrar i Anders verkstad. Ska bli gott att träffa syrran, alldeles för länge sedan. Nu är hon en stolt tvåbarnsmor, inte illa det va?!

Men ikväll packas det och som ni ser har Widar packat sin lilla rygga, väldigt viktigt det där! Den stora dataväskan är Mattes jobbväska så den ska inte med. Nä, blir kameraväskan och en resväska samt Widars rygga. Han har packat viktiga saker som inte är farliga för Molly eller bebisen, väldigt viktigt att de inte ska kunna göra illa sig. Min gulliga omtänksamma kille! Medan vi är iväg jobbar Matte som vanligt och när vi kommer hem så drar han på kick off i Kroatien. Jag vill också ha en privat arbetsgivare som varje höst skickar en utomlands på kick off....

Samtidigt som han är iväg börjar jag på mitt nya jobb på öppenvården, ska bli galet spännande även om jag redan nu saknar gamla jobbet!Blir lite roddigt dock att lämna Widar på förskolan vid sju och hinna iväg till nya jobbet och vara sjukt nervös....Nåväl, först till Gotland och fota kusin och syskonbilder!! Har en massa oro i kroppen så det blir nog inte så mycket sömn i natt. Ibland känner man på sig att det där med att sova inte kommer funka. Borde verkligen jobba natt alltså...

ont

Vet du hur ont det gör att se andra ha det du vill ha? Att sedan se hur de inte tar hand om det utan snarare skadar det? Ibland är livet så oerhört orättvist att jag knappt orkar vara i det. just saying....

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)