Fy fan, försäkringskassan bränner pengar i Las vegas och tjafsar med mig och andra om sjukpenning

Läste den här artikeln på aftonbladet där det berättas att försäkringskassans personal åkt till Las vegas för kompetenshöjande utbildning för 112 000 kr. Reportern frågar en av deltagarna;
"

Resan kostade över 100 000 kronor, var det värt priset?

– Ja, jo, det tycker jag nog.

Vad lärde ni er?

– Ja, vi lärde oss mycket, men exakt vad kan jag inte riktigt sammanfatta. Vi var sju deltagare och samtliga har olika intressen. "

Fy fan säger jag bara! Kom de ihåg att det är skattepengar de håller på med?

Osama bin Laden

 Idag kom nyheten att bin Laden  dödats av amerikanska styrkor och i USA och i andra delar av världen firar man att en terrorist är död. Jag kan förstå det samtidigt som det ger en bismak att fira det och jag känner oro för eventuella hämndaktioner. Al quiada finns ju fortfarande kvar och hatet likaså. Det skrämmer mig så oerhört.

bild från www.gp.se

Överallt i tv, tidningar och på radion har detta diskuterats och kommenterats och alla minns vi väl de fruktansvärda bilderna på när planen flög in i tvillingtornen och den ofattbara chock över vad som skett.

Hur dödssiffrorna bara steg och hur alla dessa oskyldiga människor bragdes om livet på ett oerhört ohyggligt sätt. Jag kan onekligen tycka att det är bra att han inte finns i vår värld, men frågan är om han inte även blir en martyr i vars namn vi kommer se fler attentat?

aftonbladet.se

Jag hade helst sett att han dragits inför rätta, att allt fått ha sin gång.  Men jag kan inte göra anspråk på andras känslor,jag har inte förlorat någon av de mina i ett sådant vansinnesdåd. Men det skrämmer mig att man så starkt firar en vansinnig människas död.

Se mer här tex dn, gp, aftonbladet, tv4play.se/nyheter.

Vatten från kökstaket=PANIK

Hantverkaren åkte för en stund sedan. Han lämnade ett hål som han plastat och tejpat igen. Jag la den skrikande bebisen och sedan ringde syrran. Började snacka med henne och så hör jag hur det rasslar konstigt i köket. Men det tystnar och jag fortsätter och prata.

Sedan börjar det rassla, riva och jag hör ett jätteplaskar och med luren i handen rusar jag ut i köket och ser hur plasten i taket lossnat och golvet är fullt med vatten. Massor av vatten på mitt köksgolv...Snacka om att få panik för dessutom rinner det från taket och hantverkaren har ju åkt och Matte är iväg för tillfället.

Slänger på telefonen till syrran och ringer Matte som kommenderar mig till grannen för att säga till dem att inte använda vattnet. Men där svarar ingen och jag får springa ner och torka upp allt vatten medan Matte ringer hantverkare och grannen. Totalt kaos och dessutom började bebisen gallskrika. Ja ni anar, PANIK, KAOS. Som tur är avstannade läckan och grannen dök upp och stängde av sitt vatten och rörmokaren ska komma.

Just nu har vi tekniska problem...eller Försäkringskassan, den kassaste myndigheten just nu

Den frasen har mött mig hela eftermiddagen och kvällen när jag ringer till Försäkringskassan, denna förbannade skitmyndighet som jag knappt orkar med längre. Det är nu 3 veckor sedan jag kompletterade och skickade in nya papper och då skulle få ett beslut snarast. Ursäkta mig, men kallas tre veckor för snarast när ärendet pågått sedan 24 september utan ett beslut som jag kan ta ställning till och ev överklaga?!!!! VA?!

Istället möts jag av svävande svar som jo, vi har lång utredningstid, eller ja i ditt ärende finns ingen dokumentation eller som nu, ja men när akterna inte går att nå kan vi inte hjälpa dig och vi kan verkligen inte ta ett meddelande till din handläggare eller jo det bästa var ju mannen som ringde en fredagsmorgon och hade fått mitt ärende på sitt bord för min handläggare var "försvunnen!. Fattar ni, försvunnen?

När det väl kom några papper så hade de bytt handläggare igen. Vid min senaste kontakt påtalade jag att jag har rätt att få ett beslut, inte bara att någon säger "att vi har för avsikt att avslå din ansökan då vi bedömer att du har full arbetsförmåga". Detta då man enligt någon förbannad riktlinje inte behöver vara sjukskriven vid en första depression eftersom det inte är så allvarligt.. Läs för jösse namn läkarintyget jag kompletterade med, det är ingen trevlig läsning, ej heller intyget från psykologen...

Fortfarande har jag inte fått varken beslut eller pengar och nu börjar det bli lite jobbigt alltså. Ringer och ringer utan att bli kontaktad, utan att få besked. Sedan fick jag helt plötsligt brev om att min arbetsgivare sjukanmält mig i december...öhh?! Jag är ju sjukanmäld sedan september och min anställning gick ut sista december, finns ingen som kan sjukanmäla mig och särskilt inte nu!

Hade vi skött oss så när jag jobbade inom socialtjänsten då hade klienterna och vi fått totalbryt...! Jag håller på att få totalbryt nu. Jag orkar inte med det här. Hur mycket ska jag behöva lägga på en myndighet när jag mår skit? Det är knappast så att jag mår bättre av det här...Är ju knappast sjukskriven och käkar medicin och sitter hos psykologen vecka ut och vecka in för att det är så extremt kul och jag inte har annat att göra...suck.

Ok, jag har ingen bra dag idag, men man blir så trött, arg och ledsen på allt krångel.

Jag fattar att det kan bli våld i tvättstugan

Jag blir fan galen. Här har man bokat tvättid och tvättar sina första maskiner och ska hänga upp sin tvätt och naturligtvis hänger det tvätt i torkrummet. Flera linor fulla med tvätt, underkläder och skit. Ja, jag vet, det är helt ok att ha tvätten i torkrummet över natten, det är vi många som gör anledning kommer längre ner eftersom jag är fu-ing förbannad på det med.

Iallafall där står jag och jag behöver bara se på de fula underkläderna för att veta vilken puckogranne det är som inte tagit bort sin förbannade tvätt för femtioelfte gången. Har sagt till henne tidigare, men hon bryr sig inte. Visst det är väl ok att plocka undan lite efter någon annan nån gång då och då, det är lugnt, men tvättar man efter den här människan så är det alltid så här. Kollar snabbt på tavlan med våra brickor och visst är det hennes tvätt. Men så f-n att jag står där med babywatchen och viker hennes tvätt i stress för att Widar ska vakna. Nä, den här gången rev jag ner skiten och slängde den i korgen där hon hängt ännu mer underkläder.

Sedan svor jag och hängde upp min tvätt på min tvättid.

Nyss kom jag ut för att hämta in min tvätt som då inte torkat trots tre timmar i torkrummet. Vi har världens kassaste förbannade torkrum som är fullständigt meningslöst och som inte förtjänar kallas för torkrum. Inget var ju torrt. Dessutom hade tvätt rivits ner och lagts i rullkorgen och jag anar ju vem fan det är. Så just nu svär jag som f-n över att bo i en förening där det är omöjligt att få tvätten torr, det är anledningen till att folk låter tvätten hänga över natten och över att vissa inte tar hand om sin tvätt. Så nu har jag ägnat tid åt att hitta utrymme att hänga upp allt inne i lägenheten så vad 17 jag skulle ner i tvättstugan begriper jag inte längre.

Det är skumt, jag har aldrig haft problem med tvättstugan förut och då har vi bott på alla möjliga ställen, men här, där alla äger en del i föreningen och bör vilja och respektera allas väl så är det f-n ett helvetes skämt.

Men jag besinnade mig så till vida att jag skrev ett inlägg här och påbörjade en motion om torkskåp till föreningen istället för att skälla ut grannen eller något värre för att inte tala om vad jag vill göra med föreningens styrelse där bland annat min rara sambo sitter...morr. Men nästa gång jag träffar på henne lär jag som den surkärring jag känner mig påpeka att hon kan väl för hel-e ta undan sin tvätt.
Suck, var irriterad redan när jag vaknade....

Onsdag natt och försäkringskasseskit

Matte, Widar, Livia och Anna
vid senaste besöket

Äntligen lite lugn även om det bryts av Widars snuva och hostande varje kvart. Han och Matte sover annars och vi har fått undanplockat, packat och slagit in tokklapparna till nyårsspelet i Västerås.

Imorgon åker vi till Örebro igen, jag till sjukhuset och Matte och Widar till en kompis, efter det blir det bilen till Västerås och några goa vänner. Vi firar nyår där så det blir en del matinköp, fixande osv, men det ska bli mysigt och Widar får träffa Livia och Felix igen!

Har inte varit en bra dag idag, Widar sjuk och kinkig, jag trött och ledsen. Som tur är har Matte haft honom mycket och det underlättar verkligen. Det jobbiga är att det gör att man känner sig som en ännu kassare mamma. Fint va...suck. Är rädd för vad jag ska se imorgon, att R är sämre, mindre. Blir så ledsen och trött. Skulle bara vilja att allt var bra, att R mådde bra, att jag mådde bra, att Widar mådde bra, att livet var lite fluffigt och mysigt ett tag.

Nåja att betala räkningar och se pengarna sina samt titta på Kill Bill 2 är ju förvisso inte fluffigt, men ett sätt att fördriva livet en stund. Hm, skickade ett brev med mina synpunkter samt läkarintyg till FK idag, men det lär väl inte hjälpa. Ringde dessutom för att få veta vad som gäller nu när min anställning upphör vid årsskiftet. Efter att hela dagen fått besked om att deras kundcenter var överbelastat kom jag fram till kön åtminstone ikväll.Plats nr 81 och det gick inte att slå in numret så de skulle ringa upp heller.

Nä, 38 min väntan senare får jag prata med nån tjej som svävande säger att njä jag behöver nog inte skriva in mig på AF när jag är sjukskriven...Öh det var ju inte det jag frågade. Undrade ju om jag behöver göra något när sjukskrivningen upphör med tanke på att jag inte tar ut föräldrapenning alla dagar i veckan...Men se det kunde den menlösa inte svara på....Nähä...tack för det. Försäkringskassan måste vara den sämsta myndigheten i världen ju.

Suck och ute är det snö och minus 16 grader just nu, fy 17! Har till råga på allt nyårskläderskris...suck.
Sov gott därute

Hatar sjukhus och lukten av död

Måndagen börjar med snö och många minusgrader. Liten har varit uppe större delen av natten, det skriks, jollras och pratas...Vore helt ok dagstid, är åt hel-e nattetid. Är oerhört trött både vanligt trött och trött i skallen efter helgen. Widar har skrikit en massa i helgen, idag är det dock vanligt jag-hatar-måndagar-humör...

Det som har varit värst i helgen är att se R ligga på sjukhuset, gulblek i hyn, skinnet löst på grund av viktnedgången, alla slangar och se i ögonen och höra i rösten att det är hopplöst även om alla inklusive han försöker få det att låta som att han snart kommer ut igen. Ja, ut till vad, inte hem inte utan till en avdelning för palliativ vård. Han är för svag för några mediciner nu, det är näringsdropp och fri tillgång till smärtstillande och morfin.

Målet enligt läkarna nu är att han inte ska bli sämre, stabilisera kallar de det för. Det är åt helvete. Vad säger man liksom? Orden är bara ord, klyschor, inget kan göra det bättre. Det blir inte bättre av att R är min far som jag först lärde känna i 13 års åldern och som jag sakta med åren fått bättre och bättre kontakt med, särskilt sedan Widar kom in i bilden.

Ja Widar ja, han var med vid båda sjukhusbesöken, han busade och skrattade, enda gångerna han gjorde det i helgen. Det var fint, han var genuint underbart babyglad och det gjorde situationen både bättre och så oerhört sorglig eftersom R, såvida inte ett under sker, inte kommer vara där för Widar under hans uppväxt.

Det sjuka är att för en och en halv månad sedan var R med på Widars namngivning och då mådde han bra även om han precis fått besked om njurcancern. Då talade vi om mediciner, att bli frisk och om att det fanns tid. Men tiden rinner ut, det är som sanden i ett timglass som rinner fortare ju mindre sand det är kvar.

Jag hatar sjukhus, hatar lukten av död som följer med när människor är dödssjuka. Det finns inget fint i det, att ligga och veta att man håller på att dö och tala om hur man dör med minsta möjliga smärta. Jag blir så oerhört trött...

Bara en massa elände

Widar vägrade sova igår och har skrikit nästan hela natten, stackars Anna och Henka som inte är vana. Ute är det snökaos och vi ska ta oss hem efter ett besök till på sjukhuset. Det är bara kaos, R är jättesjuk, Widar bara skriker, jag är ledsen och toktrött, jag hatar sjukhus, allt är bara hemskt.  Jag borde göra en massa saker, men inget blir gjort, funkar inte att tänka eller nåt. Bara kaos så vi återkommer. Ta hand omer och ha en fin fjärde advent.

Jag orkar inte tjafsa mer med myndigheter

Efter en skrikig natt hade jag och Widar somnat gott vid åtta. Matte och jag byttes av vid fem så han hann sova innan jobbet. Kvart över nio ringer mobilen när jag håller på och byter på Widar. Strax efter ringer det på hemtelefonen. En man på bruten svenska mumlar lågt någonting och jag håller på att lägga på. Men jag säger ursäkta jag hörde inte för någonstans i mumlet uppfattade jag försäkringskassan...

Jo mycket riktigt, mannnen presenterar sig otydligt och säger att han ringer från FK och att jag hade sökt dem första december och nu har han fått ärendet på sitt bord. Jag frågar förvirrat efter min vanliga handläggare en tjej och hon är enligt mannen borta, försvunnen, han vet inget om var hon är. Jag mumlar att jag ringde senast igår och då fanns hon tydligen i systemet.

Iallafall, här börjar följetongen om. I ärendet finns inga anteckningar om kontakter med läkare, intyg eller någonting och min gamla handläggare kommer inte tillbaka så den här mannen har nu för avsikt att avslå ansökan om sjukpenning...Nä men tjena, vad f-n är det här? Alla dessa samtal till fk, till läkare och intyg som skickats fram och tillbaka....Har det på 2,5 mån inte hänt ett jota?

Jag säger att jag snackat med läkaren som pratat med fk och saken ska vara utagerad, intyg och papper är inskickade, ja det var ju tråkigt säger mannen, vi har inga anteckningar i ärendet....(vissa av pappren har jag ju själv skickat in) Ja, jag kanske ska läsa in mig lite mer på ditt ärende....
För som underlaget ser ut så måste vi ju avslå din ansökan, det saknas skäl till aktivitetsbegränsning,
Ja, men jag är ju deprimerad osv
Ja, men det behöver man inte alltid vara sjukskriven för...

Sedan drog han igång diskussionen om huruvida det är fk eller jobbet som betalar de första fjorton dagarna och jag sa att det får någon bestämma hur det ska vara, kan ju inte vara så svårt.

Sedan sa jag att lä'karen sagt att blir det problem så får fk ringa läkaren och prata direkt och det skulle den här mannen göra efter mycket om och men.

Men fattar ni, kanske läsa in sig lite mer på mitt ärende, för f-n det står ju i datorn, läs innan du ringer och vad hände med vi hör av oss inom två arbetsdagar, och vem är det som inte antecknar saker och ting, och hur f-n kan mitt ärende ligga dag efter dag utan beslut?

Jag orkar inte med den här skiten, jag kommer bryta sjukskrivningen, jag blir f-n galen. Det dumma är att jag verkligen behöver Mattes hjälp med Widar och för att han ska kunna vara föräldraledig så krävs att jag är sjukskriven...Tanken är att jag ska vila, må bättre, gå på samtal, läkarbesök och göra "roliga" saker, försöka aktivera mig...Men jag håller på att gå i bitar, stopp på pengar, tjat med myndigheter, tjafs, icke kommunikation, byte av handläggare, ingen som vet besked...

Nä, hur f-n kunde folk rösta in alliansen och bidra till att skapa den här skiten? Man får inte må dåligt i Sverige så enkelt är det. Har aldrig förut sökt hjälp så aktivt som jag gör, följer ordnationer och kämpar för att må bra och inte bara skita i allt, men nu räcker det, nu skiter jag i det här. Det är åt he-e.

Fin fredag det här, gissa om psykologen kommer få ta skit...fast jag orkar inte tjata, jag är bara så ledsen och trött nu.

Torsdag och försäkringskassan är försvunnen

Torsdagen rullar på, med en massa snö, huvudvärk och kinkig sex månaders bebis som äntligen ätit en hel burk mat! Jag är trött, har ont i höfterna och lederna, vill mest sova, men somnar jag nu är jag körd i natt. Ville baka lite idag, men orkade inte med en skrikande kinkande bebis.

Men vi har kommit på att vi ska åka till Åbybadet i helgen och simma med Widar tillsammans i deras varma familjebassäng! Sedan blir det nog pulkaåk i Slottskogen och kanske hänger Björn och Jossan på också vilket vore jättekul. Bokar in fika och lite annat kul samtidigt som jag är trött och less.

Tror ni försäkringskassan har hört av sig? Nä, de skulle ringa upp inom två arbetsdagar, men icke. Är jag förvånad? Not...men trött och less. Inga besked, handläggaren ej på plats, jag antar att allt innebär avslag och isåfall att överklaga. Inga pengar...kul jul det här. Jag hatar det här. Imorgon ska jag sitta och ringa igen, undrar vilken köplats jag får, 398 kanske?! Jag orkar inte med det här.

Hur i helvete kan jag få vänta sedan i september på pengar eller åtminstone ett besked? Detta har pågått sedan 24 september. Hade jag betett mig så här på socialtjänsten hade klienterna inte varit särskilt kul att träffa...Visst har man en utredningstid på upp till fyra månader på soctj, men då handlar det ju om mer omfattande ärenden, det här gäller sjukpenning med läkarintyg och psykologintyg. Jag är ju inte särskilt unik eller komplicerad, men tydligen finns det en uppfattning om att man som fk handläggaren sa att när man är deprimerad för första gången krävs ingen sjukskrivning...

Nähä..., man skulle ju kunna tro att det är läkaren som ska bedöma det eller?Läkaren som har mångårig utbildning inom ämnet till skilland från handläggaren på fk... Plus att man kan fan ha varit deprimerad tidigare i livet utan att ha sökt vård för det och nu försöker jag banne mig göra allt rätt så vi ska få det bra igen. Men det gillar inte samhället...å jag e inte bitter...*ler snett*
Jag är bara trött, oerhört trött

1 december, vinter och solen luras

Försöker komma i fas, går sådär. Liten har skrikit i natt, morgonmat klockan sex, han började med att skrika, fortsatte skrika. Somnade om vid sju, vaknade fem över åtta och vad har vi gjort sedan tror ni? Jo, vi gnäller högt alternativt skriker, vägrar äta mer än hälften av den vanliga mängden, vägrar sova mer än 10 min och så fort han öppnar ögonen så skriker han. Inget funkar, ingen feber, inga synliga tänder, magen funkar, men han skriker som attan. Ringde BVC, de hade ingen lösning, bara avvakta och ger det sig inte får vi åka in med honom.  Är helt övertygad om att han håller på att bli sjuk igen såvida han inte är gladare när han vaknar igen. Han har sovit en kvart nu med två skrikande uppvaknande, han är ju toktrött. Jag är toktrött.

Så här känner vi oss,
som en fallande bebis

Det är kallt ute, liten är som sagt inte glad, jag är inte glad, allt är skittrist och jävligt och den där förbenade solen hånar mig genom att se underbar och varm ut, men går man ut håller man på att dö och sinnet är så mörkt att det borde vara åska ute. Ha, det skulle se ut, sol, snö, massa minusgrader och humörsåska...
Var ingen bra dag igår, varken för liten eller mig, oro och elände. På sen eftermiddagen verkade liten må lite bättre iallafall så vi bakade lite pepparkakor, kommer ett inlägg. Gick så klart också åt hel-e, brände första plåten vilket jag inte gjort på säkert femton år. Man bränner inte pepparkakor liksom.... Slängde skiten och se där, julstämningen gick åt hel-e. Nåja, nog med gnäll. Ha en go dag därute!

95% skit och 5% kanske lite hopp

Fin sammanfattning av dagen, måendet och livet. Det är åt helvete med det mesta och det blir man inte glad av, huvudvärk, ångest och oro kommer som ett brev på posten. Det ena beskedet efter det andra slår undan benen på en, och den lilla gnutta hopp som finns är så oändligt liten, men jag biter mig fast vid det. Både vad gäller mående, anhörigsjukdom, ekonomi, jobb och liv. Trött, ledsen, hm psykologen kommer få kul imorgon haha, hoppas hon har grymt bra betalt för jag är hennes fina avslutning fredag eftermiddag. Men hon är väl en professionell människa som lämnar kvar skiten i rummet och går hem och firar helg med sitt normala fina liv...å jag e inte bitter...

....

...keep it coming....
de dåliga beskeden rullar in...från olika håll, rörande olika saker i livet....kan ingen ringa och berätta något positivt idag?

Idag ska jag jävlas med en medmänniska

Ja, seriöst så tror jag att vissa människor har det som punkt nummer ett på sin agenda. Det är vansinnigt och jag blir arg och det är f-n sorgligt att behöva dela livsutrymme med dem. Men det kanske är så man ska göra för att må bra? Jag kanske ska välja en dag i veckan och jävlas med varenda människa jag möter, pratar med, ser så kanske jag mår bättre sedan. För just nu är jag arg på göteborgare, på föräldrar, på Försäkringskassan, på läkaren, på telefonförsäljare, på spårvagnsfolk, ja på varenda idiot jag stött på sedan i morse. Var kommer de ifrån egentligen och hur många nötter finns det egentligen??!!

Liv och död i samma andetag

Det är ett sånt skitår i år förutom att Widar kommit till oss, ja och sysslingar, kusiner mm=).
Men annars är det hemskt, katastrofer, kriser i världen, miljökatastrofer, vulkaner, översvämningar, stormar, jordbävningar osv. Har varit på begravning i år, tycker inte om det alls, hatar när folk dör ifrån mig, vare sig det är vänner, familj, klienter, kollegor. Jag hatar att döden står där på lur och bara väntar på att sno åt sig våra liv.

En av de mina är sjuk nu, allvarligt sjuk och det är värre än vad han vill berätta för mig. Jag pratade med honom för ett par dagar sedan och då sa han att läget var oförändrat och att han skulle läggas in snart. Idag ringde hans sambo och sa att det är värre än så, det har varit på sjukhuset, han blir inlagd på måndag och är lika envis som jag så han tjatar om att gå till jobbet trots att han har smärtor som gör att de skrev ut morfintabletter till honom i helgen. Hm, ser vi envisheten som en likhet när det gäller sånt..?! Hm ja, och det slutar vanligtvis med sjukhusinläggning...

Han har tumör i halsen och i njuren, dessa hör inte ihop utan de tror att den i halsen hör i hop med någon annan, annat och han har enorm huvudvärk och i mitt huvud skriker det hjärntumör. Enligt hans särbo har han också förändrats till sättet under de sista månaderna och det skrämmer ihjäl mig. Jag fattar inte hur vi kan åka till månen , men inte utrota cancer?!

Jag vill att han ska få finnas i mitt och Widars liv, inte att en av de mina tas ifrån mig samma år som Widar kommer, jag trodde det räckte med att min farfar dog i vintras. Vi är inte såå gamla än, vi måste få mer tid. Tid är det enda som man kanske kan förhandla fram, kanske kan förloppet bromsas lite, men till vilket pris? Man kan bara ta så mycket morfin liksom...Jag hatar dessutom cancer för det som är på slutet är inte vad man vill minnas, det blir bara en människospillra kvar.

Han läser inte bloggen så jag skriver små brev till honom. Måste få säga allt innan vår tid är slut. Jag hoppas innerligt att det kan bromsas länge, men jag är sjukt rädd för att det är värre än vad vi vet. Jag är så ledsen i natt, är trött efter en tuff Widar dag, men han sover i natt så det bådar gott för morgondagen. Borde sova, men det går inte. Har försökt, men oron kryper i kroppen och jag funderar över allt trist som händer, liv och död huller om buller. Psykologen kommer få lite att reda i på fredag, men det har hon betalt för *ler snett*.

Sedan kan man ju fan undra hur det kan vara så dåligt på tvn på natten? Vi har en massa kanaler och det är bara skit, snart säger jag nog upp com hem abonnemanget!

Vår roliga onsdag...

Vår, min och Widars onsdag har varit fruktansvärt rolig, NOT. Den har sett ut så här....i sångversion;

Vers: Liten skriker, otröstligt 30 min
Refräng: Jag försöker vyssja, trösta, bära dansa, busa, mata, byta, osv.
Vers: Liten tystnar i 20 sek, jag säger hej Widar med låg röst, han skrynklar ihop ansiktet och gallskriker otröstligt...
Refräng: Jag försöker vyssja, trösta, bära dansa, busa, mata, byta, osv.

Vers: Liten tystnar efter 40 min skrik, han och jag är lika svettiga. Han somnar i min famn, vi sitter orörliga i soffan och ser nåt skitprogram. Jag vill byta kanal, sträcker mig efter tvdosan, liten tittar upp på mig, skrynklar ihop hela ansiktet och gallskriker. Inte gråter, inte gnäller utan gallskriker otröstligt.
Refräng:Jag försöker vyssja, trösta, bära dansa, busa, mata, byta, samt ringer BVC och syrran för att få veta om detta är normalt och om 38 grader är feber. Får besked att detta är helt normalt, 38 är ingen feber och så länge han äter så är allt ok.
Vers: Liten tystnar och somnar på kudden jag haft honom på medan jag vyssjat honom i famnen. Efter en stund snarkar han och jag lägger ner honom på soffan. Det går två min, jag hinner på toa, sen skrynklar han ihop ansiktet och gallskriker igen....
Refräng: Jag försöker vyssja, trösta, bära dansa, busa, mata, byta, osv.

Så här har våran dag varit från fyra i morse till tre i eftermiddags. För tillfället sover han helt utmattad. Matte kom hem på eftermiddagen och tog honom och det var välbehövligt.

Widar har skrikit när jag rört på axeln han legat på (måste, den somnar liksom), när nappen halkar på sned (mm varför ska han ha napp alls, suck vi ska vänja av den), när jag tittat på honom (schysst), när jag haft mage att le åt honom (ja hur kan jag med), när telefonen ringt, när jag bytt kanal, när Ninan ramlat ner i ansiktet på honom (han drog henne i örat), när jag lade honom på soffan, sängen, i gymmet, när jag hade mage att lämna honom ensam för att göra i ordning maten...Ja, ni förstår, vi snackar en övertrött liten som fram till för en stund sedan max sovit 20 min i sträck...

Sedan efter tre, efter mat, blöja, 30 min sömn så ler han stort och jag börjar tro att jag inbillat mig, men min kropp och huvud minns att han skrek så pyjamasen blev alldeles svettig trots att jag gick med honom i famnen runt, runt. Vissa dagar borde både han och jag stanna i sängen. Nu har jag tryckt i mig Imigran för att hålla migränen på avstånd, har den där obehagliga bultande känslan i höger sida och känner pulserandet. Inte bra. Men det är lugnt i lägenheten och Matte är och handlar, annars hade det blivit mackor idag, jag har inte ens fått plocka undan tvätten. Lade Widar på sängen och skulle börja, möttes av gallskrik trots att han brukar tycka att det är kul...

Rök inte över mitt barn för helv....

Ok, jag erkänner att mitt humör inte är det bästa nu för tiden och jag kan nog uppfattas som lite mer lättretlig än vanligt. Men när det är som i morse så blir jag förbannad på omvärlden och idag verkar det vara en sån dag för det är den ena saken efter den andra. Jag blir så trött. Iallafall, i morse gav vi oss ut, Widar och jag i det snöblandade regn och blåst som vräkte ner över Göteborg. Hatar det. Naturligtvis gick tvåans spårvagn ifrån oss och vi fick vänta på fyran.

Står i väntkuren med Widar i vagnen när det kommer en lång kille i typ 25 års åldern, ställer sig i kuren och tänder en cigg. Till saken hör att i väntkuren får man inte röka eftersom röken då stannar kvar i kuren och detta påvisas genom ett stort märke på väggen med en överstruken cigarett.
Jag säger till killen som nu bolmar rök över Widars vagn, han vände sig inte ens bort, att skulle du kunna röka utanför kuren?
-Öh, det snöar ju...
-Ja, men du röker precis över vagnen och det är rökförbud i kuren...
-Jag röker väl var jag vill, det ska du väl skita i...
Ok, nu kanske jag freakade över lite, men jag har verkligen inget tålamod.
-Hörde du inte vad jag sa, det är förbjudet att röka i kuren och dessutom bolmar du på mitt barn..
-Ska väl du skita i, du kan väl gå ut med ungen
-Ursäkta, vad sa du?! Ska jag gå ut med mitt barn i snöyran för att du ska stå här och röka..Va? Sa du det säger jag gällt och nu stirrar resten av folket på spårvagnshållplatsen.
-Öh, jag röker var fan jag vill..
-Nu är det fan du som släcker cigaretten eller går ur kuren för helvete, du förpestar ju luften för oss alla som står här, fattar du inte din förbannade idiot. Släck ciggen eller ska jag släcka den åt dig gormar jag åt killen som tittar på mig lite lätt förskräckt, släcker ciggen och mumlar kärring åt mig.
-Va, fan säger du, va fan sa du ? gormar jag och kliver fram emot honom...
-Öh, inget, öh det var väl inte så farligt säger han och kliver ut från kuren samtidigt som spårvagnen kommer.

Kan säga att killen klev på vagnen längst bort från mig och ja, jag kanske överreagerade lite, det snöade ut och det är klart man vill stå under tak, men då behöver man inte stå och röka över andras vagnar, dessutom är det förbjudet. Visst jag hade inte brytt mig så mycket om jag varit själv, men idag orkade jag bara inte.

Så vi tog fyran till Valand och vanligtvis går vi gärna till förskolan ca 1,5 -2 km, men idag ville vi ta vagnen en bit till eftersom vädret var så kasst. Väntar in trean som naturligtvis kommer med ett gammalt vagnset där man inte kommer ombord själv. Ska fan vara funktionshindrad eller ha barnvagn i den här stan om man ska åka kollektivt med Västtrafik. år hur många gamla vagnset som helst. Förstår att folk tar bilen istället.

Iallafall, ber en dam i 40årsåldern att hjälpa mig med vagnen. Surt mumlar hon att jag kan ju vända på vagnen så kan jag dra upp den själv. Som om jag inte skulle gjort det om jag kunnat liksom. Men söta lilla tanten, det går fan inte att komma upp med en vagn för 4 höga trappsteg i en gammal spårvagn så därför ber jag om hjälp tänker jag stilla och förklarar att jag behöver hjälp varpå hon hjälper till under klagande om att alla jämt ska ha hjälp. Fan, vad trött jag blir.

Men tillslut kom vi till förskolan och där hade Widar en toppenförmiddag. Han busade, snackade med de andra bebisarna, dansade och deltog i sångsamlingen med sån energi att ledarna uppmärksammade det. Han gillar det verkligen. Sedan blev det bebismassage och Widar klarade av att ligga på en handduk i 25 min utan att pinka ner eller bajsa ner den!

Efter lite fika drog vi hem och Widar däckade i vagnen, jätteskönt för oss båda. Hann tom in på HM och köpa kostymdräkten som jag visade bild på igår. Nu blir det snart bebismat och jag har lugnat ner mig, finns fler idiotier att berätta från idag, men jag nöjer mig med att konstatera att göteborgarna inte är goa mot barnvagnsfolk idag tyvärr.

Söndag natt-oro, sårbarhet, livet i oreda

Vaken, alla andra sover. Funderar på dagen, påminner mig om allt som var bra och fint, men funderar också på annat. Fick ett fruktansvärt besked under dagen rörande en av de mina som är allvarligt sjuk, man talar om dagar, kanske månader som är kvar, man talar om att kanske kunna bromsa förloppet., man kan inte behandla bort det . Det är så svårt, så svårt att ta in och förstå, för i nuläget så syns det inte.

Livet är så förbannat kort och sårbart. Varför måste det vara så? Vi hoppas på att det inte ska bli så illa, men det är illa, så förbannat jävla illa att jag mår fysiskt illa. Det går inte att ändra, bara möjligen köpa sig lite tid.  Jag vill köpa all tid man kan få. Förutom de barn som fötts i år så är det ett skitår. Katastrofer, olyckor, nära anhöriga och vänner som dör, blir sjuka, far illa, 2010 är inget gott år. Jag vet att det är för att vi blir äldre, saker händer, men det gör ont, så ont. Och jag har redan ont, som Winnerbäck skriver, "jag tror det svajjar i min själ..."

Jag kramar Widar så hårt i natt, så nära. Han ligger mellan oss i sängen, blir så när vi sover borta och jag är så rädd att någon eller något ska skada honom, att något ska hända honom. Jag hör hur han andas, jag älskar att han finns hos oss, jag vill aldrig förlora honom och jag vill inte förlora någon annan av de mina. Jag har redan varit på begravning i år, jag vill inte begrava fler, jag orkar inte. Jag vill få ha de mina hos mig.

Det blir sådana kontraster, Widar i början av sitt liv, andra i ett troligen relativt snart slut av sitt, andra är gravida, andra är sjuka, vi slängs mellan glada nyheter och nyheter som på ett par minuter vänder upp och ner på vår värld. Men vi kämpar, alla kämpar vi för att klara det, för att orka, för att på något sätt hålla näsan över vattenytan. Men ibland orkar man inte mer, för en stund släpper man taget, men hoppas på att någon eller något får upp en igen. Jag vet att det vänder, att det finns hopp, men för vissa saker finns det inget hopp. Bara lite värdefull tid.

AAAAAAAAAAAAAAAAAA

Får bryt, ska jag ha sjukpenning eller inte?
Ska jag ha sjuklön eller inte?
Ska jag ha föräldrapenning eller inte?
Kan inte nån i hela Sveriges land tala om för mig vad som gäller innan jag får ett akut psykbryt och ballar ur??!!

Hur fan kan alla ge mig olika besked hela förbannade tiden?? Jag kan för 17 inte vara den enda föräldralediga människan med en anställning som är deltidssjukskriven? Till råga på allt bara på 25%, hur fan jag nu kunde vara så dum eftersom det tydligen innebär ännu mer problem. Tror jag skiter i det här snart och bara tar föräldradagar även om jag mår skit för det här orkar jag inte med och dessutom blir jag pank på att inte få varken pengar eller besked.

Jaha så är man ett av alla försäkringskasseoffer

Inte en spänn får jag, inte en spänn...
Ringde en trevlig handläggare från FK och förklarade att ja, mitt jobb har gjort fel som sjukanmält mig och det var det jag trodde även om chefen envisades med att jag måste vara sjukanmäld trots att jag är föräldraledig. Det var liksom inga problem. Sedan ansågs läkarintyget vara för klent och jag har ingen rätt till sjukpenning och innan allt är uträtt får jag inte heller min föräldrapenning...jag är så körd. Där seglade resepengarna ut genom rutan...

Jag har ingen aktivitetsbegränsning, ingen sjukdom....ingenting
Att jag mår skit, inte sover, står på medicinering och samtal osv spelar ingen roll, diagnosen som läkaren satt innebär inte att jag har rätt till sjukpenning....så var det med alla skatt jag betalat. Dessutom får man bara sjukpenning för de dagar som jag har föräldrapenning trots att man är sjukskriven på halvtid alla dagar. Visst jag fattar att de följer sina regler och att läkaren behöver uttrycka sig bättre, jag tycker också att intyget ser lite klent ut, men man tänker att det finns en klar diagnos samt behandling insatt, men det räcker inte.

Hur 17 kunde svenska folket rösta in högerregeringen?! Tack så mycket!
Hon var trevlig, men jag är körd och läkaren som ville att jag skulle vara sjukskriven på heltid, tur att jag sa nej tack till det iallafall. Jag älskar måndagar, jag älskar det här, NOT! Jag är bara så trött. Höll på att börja lipa i telefonen, men vad hjälper det...