tungt

Oerhört tung dag idag.  Kunde inte sova i natt, en massa mardrömmar och uppvaknanden. Klev upp i morse, senare än jag tänkt då jag försökt sova vilket inte funkade trots att jag tog en tablett att sova på. De är dessutom skitkass för jag sover ju ändå inte och är bara seg och tung på morgonen. Tar dem bara när jag tänker att nu måste jag försöka sova lite, åtminstone ett par timmar, men det är svårt.

När jag gick upp hade jag dessutom en seriös huvudvärk. Gick till jobbet och tänkte att om huvudvärken inte ger sig så kan man ju gå hem tidigare, men med en kollega ledig och en sjuk så funkade det inte att dra hem utan det var bara att jobba. Gillar ju deltagarna, att hålla i återfallsprevention mm, men idag med huvudvärk och yrsel så var det svårt att funka. Dessutom är jag seriöst svajig inombords och i huvudet, antar att det är den nya medicinen som jäklas med mig. Måste verkligen fokusera på vad jag sysslar med och på att hålla i hop mig och funka för jag funkar inte riktigt.

Ja, jag har varit med om värre, men idag är det tungt och meningslöst att överhuvudtaget behöva existera. Hade tänkt att skriva en massa i slutet av dagen, men det gick bara inte idag utan gick hem, hämtade Widar och försökte få huvudvärken och släppa. Det gick sådär även om Widar försökte bota den med en huvudvärk och ett glas vatten, gullungen min. Som tur var behövde inte Matte jobba borta utan kom hem ikväll och kunde ta Widar medan jag försökte få huvudvärken att ge sig. Men den ger sig inte kan jag säga och allt känns bara oerhört meningslöst överhuvudtaget ikväll.

Allt skulle ju varit i ett annat läge nu om saker gått som de skulle och det finns en tröstlöshet i det, gör fysiskt ont att tänka på. Sedan känns det så klart att jag måste leta jobb igen, att ridningen i helgen är terminens sista och att det sedan är flera veckors uppehåll och att allt bara känns så oerhört meningslöst. Gör ont att behöva vakna och vara människa och det är ju galet när man ju egentligen har allt man har och behöver. Men mörkret gör sig oerhört påminnt och det är inte lätt att handskas med och jag vet inte hur mycket jag orkar handskas med det heller... Ibland vill jag verkligen inget annat än att ge upp, jag är så oerhört trött.

tisdag, en salig blandning

jag och lyrik på framridningen i tanum
bästa sophie lundberg fotade

Lite glad trots att regnet öser ner idag och ikväll. Hade en halvdan början på dagen med taskig sömn och ingen jobblust alls. Väl på jobbet så piggade humöret upp sig lite när man träffar deltagarna och dagen rullar igång med friskvård. Varje tisdag åker vi till ett ställe, gymmar, konditionstränar och simmar som en del i rehabiliteringen. Min grej sedan ett i våras är att simma med ett gäng av deltagarna och det plaskas, kämpas, skrattas och simmas en massa längder.

För egen del är det bara bröstsim som gäller, det enda jag kan och många av deltagarna varvar mig lätt när de crawlar och flyter förbi, men det bjussar jag lätt på. Idag lyckades jag för andra gången att simma 1000 m och det är inte illa för någon som inte simmat så sedan högstadiet! Hade inte tänkt simma så långt idag eftersom jag visste att jag behövde pigga ben till ridningen i eftermiddags, men när jag kom förbi 500 m och sen 750 m utan allt för stora bekymmer så ville jag så klart fixa 1000 m igen och var seriöst nöjd att jag orkade det igen!!

Efter lunch så drog jag på läkarbesök och sköterskebesök. Den läkare jag hade idag har jag träffat en gång tidigare, yes, tänk att träffa samma läkare två gånger, det ni! Men han är en speciell varelse och idag fick jag en del tips som jag nog noterar som galna och inte alls kommer ta till mig. Läkare är oerhört märkliga. Men det blev lite mediciner att testa och kanske kan det balansera upp mitt mående en del och det kan behövas.

Helst hade en del av mig velat sätta in den medicinering som jag satte ut i höstas, men med tanke på de försök som görs så är de medicinerna inte ett alternativ. Nu handlar det mest om sånt som kan hjälpa mig att sova och försöka stabilisera upp måendet lite. Kan inte säga att jag har någon tilltro till det då jag haft dessa mediciner tidigare utan att få någon effekt och när jag sa det så hade läkaren ett tips på hur man optimerar tabletters effekter och då blev jag bara trött....för att inte tala om hur trött jag blev när han ville tipsa mig om livsåskådningslitteratur för att förbättra mitt mående....ja, jag skrev det förut, läkare är märkliga. Hade varit bättre han skrivit ut ridning på recept för det är något man mår bra av. Känns lite som ett misslyckande att behöva ta mediciner igen, men kanske ger det lite hjälp att orka? Måste hur som få ordning på sömnen!

Efter det märkliga besöket var jag förbi en sköterska för blodtrycket och det är fortfarande högt, men stiger iallafall inte och det är tur det iallafall. Blev tillsagd att vila så mycket som möjligt, men ändå ok att tex simma och rida om jag gör det lugnt och vilar. Känner mig klart lugnare nu än förra veckan då jag blev skraj. Ja, det är idiothögt, men förhoppningsvis blir det snart bättre och jag mår egentligen inte så dåligt av det. Men känner ju att orken är minimal och andfåddheten är påtaglig och huvudvärken är värre än vanligt, men det är ändå bättre nu än förra veckan. Så jag vågade knata genom ösregnet till spårvagnen och drog till stallet. Fick gå i regn från vagnen till stallet också, men sedan kom jag in i stallet till en sovande Lyrik och då kändes livet lite lättare.

jag och Lyrik, sophie lundberg fotade

Lyrik hade nog tänkt att han skulle kunna sova till kvällslektionerna började så han var skitsur i boxen, han har seriöst stora tänder när han är sur och en vacker dag lär han väl få tag i mig, men än så länge skäller jag på honom och han surar. Det ingår liksom. Å andra sidan fick jag klia honom i pannan idag så han nästan somnade, fina killen. Men väl i ridhuset, vi red inne eftersom himlen öppnade sig, så var han en pigg kille. Red fram tillsammans med Saga som jag skulle dela lektionen med. När Carine kom fick hon hjälp att bygga fram hinder och sedan började det roliga. Vi körde olika hoppövningar och band ihop det till en bana med hinder på 85-105 cm, varav ett par språng på en rejäl oxer och ett högt koppelräck.

Var skitkul och Lyrik var jätteduktig. Såklart blev jag trött och orkade inte riktigt hålla ihop honom och föll fram med överlivet vid två tillfällen och direkt kom nerslagen. Men förutom det gick det riktigt bra och det var en klar pepp inför helgens tävling. Dock skulle jag fan behöva silvertejpa överlivet i upprätt position....har inte riktigt funderat ut hur det ska gå till dock...Kommer lägga en del träning på corestyrka och kondition i sommar!

Saga och Tintan var också jätteduktiga, är så kul när man ser att ekipage utvecklas och det gör dessa två verkligen och de ska vara med i förklassen på söndag! Skulle också vilja ha en egen häst att träna och tävla! Men till dess är det jag och Lyrik, älskar den modiga hästen även om han inte är en piece of cake att rida. Blev en massa godis och fix till lyran efter träningen och jag hann putsa av träns och sadel lite också. I helgen blir det ju hästtvätt och putsning av alla hästgrejer! 

David filmade så det kommer nog filmer framöver, har inte fått dem än. Men vi hann kolla på dem efter träningen och där ser man såklart alla missar man gör, men också det som stämmer emellanåt. Man hör även Carine när hon ylar på oss och hon var på hugget, men det är häftigt för hon är med i vartenda språng vi tar, före, över och efter hindren och förhoppningsvis sitter det kvar till tävlingen. Sedan är hon ju rolig i hur hon på privatlektionerna bara höjer upp hindren flera hål på en gång och sedan ska vi bara rida på. Ingen tid till tvekan och lika bra är det. Sedan efteråt får man veta höjd och bredd och då bara ler man och klappar om bästa Lyrik. Nu gäller bara att jag rider ordentligt i helgen och inte faller samman av nervositet så borde det gå hyggligt. 

Startlistorna för söndagen har kommit upp på equipe och jag startar som nummer 19 i förklassen och sedan går laget ut som nummer två i lagklassen så jag kommer iallafall slippa vara nervös hela dagen, har startat sent de andra gångerna och hinner stressa ihjäl mig under tiden. Är skönt att vi inte behöver köra transport utan att Lyrik kan gå in i sin box och äta och dricka mellan starterna och jag vet var allt finns. Sedan kommer det vara skitnervöst att hoppa inför hemmafolket....ojoj liksom...

Kunde i allafall knata genom regnet till spårvagnen med en go feeling i kroppen, klart bättre än den totala känslan av misslyckande som fanns i lördags. Behövde verkligen den här träningen! Nu blir det lite lättare ridning i helgen och sedan tävling! Väl på spårvagnen så kom tröttheten i kapp och jag kände hur sjukt trötta mina ben var. Först simning, sen promenad, sen ridning och det krävs en del drivning på Lyrik och så promenad igen...Kom hem till Matte som fixat käk och Widar som var pepp inför att kolla på barnprogram med mig! Det är inte fel en tisdagskväll!

torsdag

Ingen go dag idag även om det varit sol och vår i luften. Fast i morse när jag och liten gick till dagis var det minusgrader...

Var en tuff morgon för liten. När jag ska lämna så måste vi upp sex för att liten ska hinna vakna, äta frukost och klä på sig för att gå till dagis och vara där till sju på morgonen så att jag ska hinna till jobbet strax innan åtta. När Matte lämnar så sover liten fram till sju om han inte vaknar när jag går ut i vardagsrummet på morgonen. Så i morse när jag väckte liten fem över sex var det en väldigt trött kille som undrade om klockan redan var sex?

Lite hårt att släpa upp honom, men han klarar det bra och han gillar att komma tidigt till förskolan och greja där innan det är fullt med barn. Men han blir ju extra trött och det har märkts ikväll då det varit tjafs, tårar och trötthet hela kvällen. Var skönt att Matte kom hem idag och kunde ta hand om en del. Allt blir lite lugnare när han är hemma och det hjälper.

Håller på att kolla upp vad som händer om jag blir arbetslös 1 juli. Mitt vik är ju slut då, men jag hoppas på att få komma tillbaka till uppsökarna, iallafall på nåt sommarvik och sedan får man se. Kollar efter andra jobb också, men det är svårt om man inte vill gå som handläggare. Vill ju gärna vara på utförarsidan och fortsätta jobba med behandling eller liknande medan jag väntar på att kommunen ska starta upp de ACT team som de pratar om. Skulle oerhört gärna gå in och jobba i ett sådant team och jobba med samsjukliga klienter, särskilt om man skulle koppla det till housing first vilket det pratas om. Vi får se hur det går med allt. Kan hända att vissa andra beslut kommer ivägen, vi får se.

Är mycket som känns oerhört tungt, håller på att dippa hela tiden och det är riktigt jobbigt. Hoppas verkligen att våren, ljuset kan bidra till en lite lättare sinnesstämning. Orkar inte med att det ska vara så tungt att vakna varje morgon, det kan inte vara meningen att det ska vara så tungt.

antar det

Skit

Vissa dagar är bara skit. Meningslösa gråa kassa dagar då det varken finns ljus eller sinnesro. Bara meningslös vånda över allt och inget. Dagar man inte vill vara, inte vill finnas till. När man drunknar i den gråsvarta sörjan och tröttheten är så stor att bara ångestens fula grin är större. Finns inget gott i att vara människa dessa dagar när andetagen gör ont. Så vanvettigt tungt att ta steg efter steg och åtminstone ge sken av att fungera. Men det höll knappt idag och nu ska jag krama liten. Få två smala barnaarmar runt min hals och snusa i hans hår. Det hjälper lite.

Veckomat vecka 9

Ska ju försöka få lite ordning på saker och ting och en del i det är att få lite styrsel på middagarna här hemma. Har ju den suveräna lyxen med en sambo som är gammal kock och för det mesta fixar mat till mig och liten! Nästan alltid blir det toppengott, men det händer ändå att vi snöar in på samma rätter som går runt igen och igen.

Men nu har jag fixat matsedel för fyra veckor framöver och med lite nya rätter på menyn också. Det bästa med en matsedel är ju att man slipper fråga varenda kväll vad ska vi äta idag och inte kunna komma på nåt vettigt! Sedan är det tänkt att med lite styrsel så kan man få koll både på veckohandlingen och kalorierna under veckan!

Veckomatsedel vecka 9

Måndag
Kycklinggryta med curry här

Tisdag
Het röd linssoppa här

Onsdag
Ugnsbakad lax med kryddigt täcke här

Torsdag
Fetaostbiffar här vi brukar ha i krossade tomater i färsen, blir mycket saftigare biffar

Fredag
Souvlaki på fläskfile med klyftpotatis och tzatsiki  här

Lördag
Middag på Pasta Plus

Söndag
Boeuf Bourguignon här

ser redan fram emot fredagens souvlaki =)

VAB

jag och liten, att fota grimarser är kul

VAB, vård av barn, något jag var avis på innan jag fick barn. Alla dessa kollegor som kunde vabba då och då, hur mysigt och skönt lät inte det? Ja, förutom att kollegan som socialsekreterare fick något stressat i blicken eftersom ingen gör ens jobb när man är borta. Den pressen slipper jag mer eller mindre i mitt jobb eftersom verksamheten fortgår även om man inte är på plats.

Vissa saker måste man vara på plats för och vissa saker skapar stress som man skulle medverkat på de här dagarna. Men det är ändå inte som när jag var socialsekreterare i en vuxengrupp där det rasade in arbete hela tiden och man aldrig liksom kom ikapp. Där jag jobbar nu kan man vara sjuk eller vabba utan att allt blir kaos och övertidstimmar.

Jaja, åter till min naiva uppfattning där jag likställde VAB med ledighet har ju totalt reviderats sedan jag fick Widar. VAB har ingenting med ledighet att göra, let me tell you. I måndags satt jag idiotiskt vid morgonfikat på jobbet och hasplade glatt ur mig att halva februari, vabuari gått och vi klarat oss bra och inte behövt vabba. En kollega reagerade direkt och påminde mig om att sånt säger man inte högt och jag fann mig och körde peppar peppar ta i trä. Tänkte att jaja, vad är oddsen att vi ska behöva bli sjuka just nu? Snacka om att jag borde lära mig att tala är silver och tiga är guld.

mycket måla blir det

För vid lunch kollar jag av min mobil och där finns ett par missade samtal från sambon och ett sms där det står att han fått hämta liten på dagis. Ringer upp och ett smärre eländes scenario beskrivs av sambon som då fått hämta liten på dagis. Varför? Jo, liten verkar magsjuk och när sambon hämtar liten på dagis så kräks liten ner både dagisentren och sambon.... Jag menar hur snabbt kan man få igen för att man är styv i korken liksom???Det är ju inte sant ju... De fick iallafall åka hem och sambon fick vabba i måndags och idag och igår vabbar jag medan sambon håller utbildning för en massa kunder.

Nu skulle man ju kunna tro att vi bara ligger i soffan, myser och kollar på film och det var väl läget i måndags. (läget som sambon fick ta del av då liten slutade kräkas). Men sedan piggnar ju liten till, men det är ju karens på 48 timmar på kräkningar och det är ju vettigt, men det innebär också att barnet stundtals är alldeles för piggt och rastlöst....Piggt och rastlöst barn får stundtals nippran samtidigt som tålamodet och orken är minimal eftersom liten ändå inte är friskt....

vi hinner läsa många böcker en VAB-dag

Det betyder att vi har goa mysstunder, hysteriska lekstunder och utbrottsstunder när ork och tålamod tryter, stunder av matt och halvliggande barn och dessa pendlingar händer i ett galet tempo och jag är bara alldeles trött. Widar är dessutom ett barn av sin ålder vilket innebär att allt, och jag menar ALLT ifrågasätts med många många frågor och stundtals statement som SÅ TYCKER INTE JAG, SÅ BESTÄMMER INTE JAG, JAG BESTÄMMER SÅ HÄR osv....Gärna ackompanjerat med blängande under lugg vilket oftast ser så lustigt ut att jag håller på att börja skratta, men skratta ska man akta sig för, för då blir liten så klart asförbannad och vem skulle inte bli det?!

Hur som, jag har sagt det förr, det är inte bara barnen som behöver förskola, föräldrarna behöver det lika mycket. Imorgon är ordningen troligtvis återställd med jobb och förskola och till dess ska vi kramas, leka, få bryt, måla, gå ut, göra uppfinningar, kolla på film, använda mjölkkorkar vilket är Widars nya byggrej, försöka få i liten lite mat kramas lite till och få bryt ännu mer innan vi stupar i säng. Det är fint att kunna vara hemma med liten och att vi lever i ett land där man kan vara det, men det är fint med sjukfri vardag också. Och VAB är inte att likställa med ledig...

visst är han söt va?! älskade tossen!

onsdag

eftermiddagstjocka i majorna

Känner mig lika grå som den råa gråtjockan som rullade in från havet i eftermiddags. Vi var på utbildning i dokumentationssystemet på jobbet, satt i ett rum i källarlokaler i Majorna och svor över datorer och knäppt datasystem. Får väl medge att jag börjar vänja mig vid att det är ett användarovänligt system och att det inte är mycket att göra åt. Men eftermiddagen var inte så spännande, hur spännande kan datasystem vara liksom?

Roligare att jobba med deltagarna som var många idag och nu börjar det bli lite rull i verksamheten och det är bra. Inte så kul när det är för stilla på jobbet. Måendet är som det är, inte mycket att säga om den meningslösheten och sömnlösheten. Lite jobbigt att man kan känna att man skulle kunna somna på jobbet eller att ångesten får en att välja kräkas bara. Snart är det iallafall helg, en kravlös och måstelös sådan. Det enda som är bokat är lördagens hopplektion och att vi ska baka lussekatter med Widar. Widar och Matte ska ta fram ljusstakar och julstjärnor, i övrigt blir det lugnt. Just nu känns det mesta oöverstigligt liksom.

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

lite gnäll en meningslös måndag

Det är väl känslan som genomsyrar mig och min dag idag. Meningslös grå skit där jag tvingar mig att sätta den ena foten framför den andra och hålla ihop allt på en absolut mininivå. Förmår inte mer, orkar inte mer och saknar fullständigt lust till mer. Klev upp efter att ha sovit två tim under natten, kunde aldrig somna om trots försök. Ute pissade regnet ner och det var tvärmörkt när jag vinglade ut i novembermorgonen. Har ju balansrubbningar sedan jag var sjuk i tonåren och satt i rullstol.

Balansrubbningarna och nervskadorna i fötterna har aldrig repat sig och när jag blir för trött eller helt enkelt sover för lite även för mina mått så kommer balansrubbningarna fram. Jag vinglar in i saker och håller på att tappa balansen hela tiden. I vanliga fall så sköter ju kroppen det så länge jag har koll på vart jag går, så fort jag inte ser mig för så går jag in i folk och saker och jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner, med fötterna ihop och blunda utan att jag svajjar och ramlar. Rätt komiskt, men inte lika kul när man är trött.

Har känslobortfall i fötterna och händerna och är darrhänt så det förslår. Allt blir så klart mycket tydligare om jag inte sover. Så darrhänt och vinglig, rätt komiskt, men det tar en massa energi att försöka hålla fokus när jag jobbar och för det mesta så går det ju. Nu med utsättningen av mediciner så har bla darrningarna blivit värre och jag skulle inte vara något vidare på prickskytte...

Nog om det. Tog vagnen till jobbet och det krävdes en hel del kraft att orka stå kvar på vagnen bland alla varmaklädda, bullriga, stinkande (varför dränker man sig i parfym? regnblöta människor. Att börja dagen på det sättet, med ett meningslöst mående och ångest gör ju knappast att man tar sig an dagen med ett sprudlande leende på läpparna...

Att kunna få ihop det hela på ytan så man utför sitt jobb och inte verkar helt lost, kan bli förvånad över att det går... Kräver förvisso att jag drar mig undan lite emellanåt och som tur är kan man göra det när man sköter dagens dokumentation och hanterar andra pappersuppgifter, mail och sånt. Sedan kan jag luta mig mot yttre strukturer i mig som fått mig att funka i andra lägen i livet, att verka som att allt är ok, jag är bra på det. Men när måendet är som det är så är det inte helt solitt, det skakar som attan så är det inte lätt.

Eftersom läkaren såklart inte hört av sig, ej heller någon annan så ringde jag kontaktpunkten igen. Pratade på nytt med någon där som var förvånad över att ingen kontaktat mig när det lagt det som ett prioriterat ärende. Blir så less. Vad ska jag göra liksom? Åka ner till mottagningen och skrika? Sånt hjälper ju föga och jag vill ju inte ha någon inläggning eller massa tabletter. Jag vet inte vad jag ska göra egentligen och vad de kan hjälpa mig med? Vad ska de göra åt ångesten när den väller över mig, får mig att krypa ihop och bara skaka? Jag vill klara av det här, men det är inte lätt när allt är spänt som en fiolsträng och spänningen bara ökar i en och drar i mig. Hur långt kan man gå innan den brister? Fick morgondagens psykologtid avbokad också på grund av psykologens sjukdom. Antar att det är höstförkylning där med som hos alla andra.

När arbetsdagen gick mot sitt slut kunde jag konstatera att det gått ok och jag traskade ut i ösregnet och tog spårvagen hem. Kramade liten och sambon och sjönk ner i soffan med världens meningslöshet över mig. Det gör ont att hålla på att drunkna i den. Att livet kan kännas så meningslöst, att det inte finns kraft eller lust att leva i all meningslöshet. Tröttheten saknade gränser så till vida att Matte pratade med mig och mitt i samtalet så tuppade jag av eller somnade till så han fick väcka mig. Skumt och lite komiskt, men också helt jäkla knäppt. Brukar inte somna när jag pratar med sambon, inte ens när man pratar om vardagligt jox. Matte skakade i min axel och jag kvicknade till, men kunde inte ge något vettigt svar. Det här var innan middagen så det var inte läge att gå och lägga sig och lika bra var väl det eftersom jag i så fall inte kunnat sova lite senare. Var vaken resten av kvällen, svårt att somna ifrån ångesten liksom. Men till slut var det bara att gömma sig under täcket. Så genomtrött och less. Petar du på mig så faller jag i bitar, upplöses som vampyrer som träffas av solen och bara smulas sönder. That feeling...

blev livet som du ville?

en bild som säger allt

klicka på bilden så blir den
 större om du inte ser texten

måndag och utsättning

Måndag, inte min favoritdag precis. Dessutom helt ur form efter en söndag som var så låg att man knappt orkade med något.

Var trött efter nattjobbet och sedan så ägnade Widar natten åt att vakna stup i kvarten så det var två trötta föräldrar och en halvtrött son på sön. Men vi tog en sväng i Botaniska och sedan röjde jag i sovrummet bland tvätt och tyger med Matte och Widar skruvade och fixade med lite annat.

Var en riktigt vacker söndag i går och med alla höstfärger överallt. Hade kameran med mig när vi gick i Botaniska, men det blev inte många kort då jag missat att ladda batteriet.

I sinnet lyste solen dock med sig frånvaro och det är med den känslan jag vaknat med idag. Sitter på jobbet och gör undan en del jobb, men har inga av mina deltagare här idag, då förkylningar och hosta med feber som accesoar verkar ta över lite varstans. Känner mig inte heller på tipp topp, men undrar om det inte egentligen beror mer på medicinändringarna och mitt egna mående.

Anar att en del av hur kroppen och psyket är just nu är utsättningssymtom, då tanken är att sätta ut delar eller all medicinering för att kunna genomföra andra saker där medicinerna är en belastning. Men det är svårt, så himla svårt och jag känner ju hur kroppen reagerar rent fysiskt och hur det vinglar i psyket och själen. Det liksom darrar till för att plötsligt storma och studsa in i tomhet och mörker för att möta en känslostorm som mynnar ut i ett fysiskt illamående och nattsvarta tankar. Det krävs så mycket kraft för att hålla ihop det och inte bara tappa greppet och försvinna.

Inte blir det bättre av att detta bara är början, äter flera olika mediciner och de flesta är rejält starka eftersom man letat och prövat en del innan man hittade något hyggligt fungerande. En del av mig vill inget hellre än att bli medicinfri, en annan del av mig är seriöst rädd för hur jag ska fungera utan medicinerna. En del av mig har väl insett och accepterat att jag behöver mediciner som en krycka en lång tid, men just nu måste jag klara en rejäl sänkning eller hel utsättning. Ibland vet jag ju liksom inte om det är jag eller medicinerna som är hur jag mår. Låter flummigt, men så är det.

Jag gör det i samråd med en specialist som jag efter mycket krångel äntligen fått tid hos, läkare är inte det lättaste att få tag i och få tid hos i dagens läge. Har sagt det förr och säger det igen, kan lätt pröjsa mer skatt om det innebär en mer fungerande vård! Iallafall så jobbar vi med sänkning och utsättning av ett preparat i taget och denna veckan är jag på min andra sänkning av preparat ett så det tar lite tid. Trodde inte jag skulle märka av utsättningssymtom redan, men jag är som ett asplöv i själen. Är väl mest rädd för alltför svarta tankar, ångestpåslag och att jag inte ska kunna sova alls. Får jag inte sova några dygn så tiltar ju hjärnan ihop och meningslöshetens totala mörker och ångest försöker kväva en och i sådana stunder så kan man onekligen känna att man belastar allt och alla och att det vet ju alla hur sånt kan sluta.

Men nu kör vi, sakta, men säkert på med människor omkring mig som förhoppningsvis vet hur man gör det här på bästa sätt. Men det gör ju inte att jag upplever måndagen idag som särskilt härlig eller lustfylld....avskyr måndagar i största allmänhet och med huvudvärk och kvällens föräldramöte på förskolan så är jag ju måttligt road.

Jag är inte mycket för att sitta och vara social med andra föräldrar på föräldramöten där det alltid är någon som ska gnälla, någon som ska ha ens medhåll och en massa tjafs om hälsorutiner och hurvida man kan skicka barnet till förskolan med feber eller inte....Jag lovar att det kommer komma upp ikväll igen. Bara det att man behöver säga till föräldrar att tänka på handhygien...Men en bra sak är att jag antagligen kommer få träffa någon av Widars nya bästis föräldrar och verkar de ok så kanske grabbarna kan ha en playdejt snart. Widar är iallafall helförtjust i en av killarna som börjat efter sommarlovet och det är verkligen kul för de gör allt möjligt tillsammans! Gäller att hitta saker att fokusera på, eller som min läkare sa och som lite lätt fick mig att tappa förtroendet för vederbörande, lite fysisk motion och träning hjälper alltid när man mår dåligt...apropå att fokusera på något annat.

Nu är rasten slut så nu blir det lite seriöst jobb. En timme i taget, en dag i taget och till slut en vecka i taget =)

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

blodtryck, jobb och musik

Jobbade som vanligt förra veckan även om det känns att jag snart inte jobbar där längre. Vissa klienter har man kommit nära och tycker verkligen om och det känns att lämna dem även om jag vet att de kan lita på mina fina kollegor. Gillar verkligen mina kollegor och det jobb de gör för människor som lever så utsatt som de vi möter gör. Att bibehålla engagemanget för klienterna dag efter dag, det är så himla bra!


Hoppas verkligen att jag kommer trivas, skratta och funka lika bra med mina nya kollegor! Ser i allafall fram mot nya jobbet den 25 med en skrämd förväntan och nyfikenhet. Funderar på om jag kommer gilla att jobba inne efter att ha jobbat så mycket ute som jag gjort sista halvåret? Men jag har ju velat ha ett behandlingsjobb inom missbruk och beroende länge så det känns som en riktigt bra möjlighet att testa om jag gillar att jobba med det!

Har fått ett turbyte idag så jag kommer jobba ett fältpass ikväll och det känns helt ok. Man vet aldrig vad som händer under fältpassen eller vilka vi träffar och det är verkligen roligt även om det ibland blir svårt. Vilar en del nu innan jag går på och det är väl bra för min blodtryckskontroll i torsdags gick inget vidare. Hade jobbat och tagit det lugnt när jag åkte upp till mottagningen.

Fick komma in i ett rum och blev tillsagd att sitta still i kvart innan de tog första trycket. 160/120 och sköterskan undrade om jag var stressad och hur jag mådde?Inte stressad sa jag, men huvudvärk, fast det har jag ju jämt. Hon undrade om jag tog mina mediciner vilket jag bekräftade och så fick jag lägga mig på britsen i 20 min innan hon kom och tog om trycket. Då låg det på 150/115 och trots omtagningar så gick det inte ner mer. Sköterskan pratade med nån läkare och efter en del dividerande där de pratade om inläggning, annan medicinering, sjukskrivning mm så fick jag det till en medicinändring och att jag ska på återbesök på tis och under tiden vila, vila, vila....

vilar

Väl hemma blev det vila och avboka en del roliga aktiviteter och minska på allt som var planerat medan jag svor över min korkade kropp som beter sig som den vill. Hur som så kunde det bero på mitt mående, att kroppen stressat upp sig när jobbet börjat igen, fast jag tycker att mitt jobb är lugnt, eller så kunde det vara något annat. Hur som, så måste trycket ner innan de blir nöjda. Jag själv märker ju inte av det så mycket mer än huvudvärk, yrsel, näsblod och att jag blir andfådd snabbt, hur det nu kan hänga ihop, men det gör det visst enligt läkaren.

Så helgen blev lugn. Mest vila. Följde med en kompis på Way out west vilket var toppen och roligare än att deppa över saker som inte blev av. Såg en hel del bra musik och fick tänka på annat, men givetvis gav kroppen igen.

På väg hem i lördags så fick jag värsta trycket i huvudet och två sekunder senare forsade näsblodet samtidigt som jag fick seriös yrsel. Har som tur är alltid med mig papper, är van att näsblodet kommer i perioder, så jag kunde få stopp på det efter en stund. Men såg så eländig ut att nån tjej undrade om någon hade slagit mig. Ser ju rätt tokigt ut med en massa blod... Men sedan har jag bara försökt vila. Vi hade kompisar hemma igår och Widar och deras äldsta kille hade skitkul och byggde en massa konstiga och roliga uppfinningar. Så mycket som händer i deras huvuden nu, eller typ alltid!

Hur som hoppas jag mina värden är bättre imorgon, vill inte vara sjukskriven eller annat dumt när jag strax ska börja nytt jobb och dessutom hinna med några dagar på Gotland tillsammans med Widar. Vi ska hälsa på syrrans familj och få träffa deras senaste lilla dotter! Blir fint! För övrigt kan jag tipsa om att ladda ner Way out west bandens musik på Spotify. Så himla mycket bra musik och nästa år ska jag kunna dansa och busa loss ordentligt som man ska på en musikfestival. Framför allt ska jag ha ork och inte behöva oroa mig för blodtryck och annat tjafs. Men nu, vila innan kvällspasset och för er som undrar så blir det lugnt. Jag jobbar tillsammans med en kollega som får göra allt jobbigt ;) ...

onsdag, blodtrycksfunderingar och ett gräsligt möte

mitt tryck låg på fina 140/110
och 135/107
sist jag kollade, läkaren är
 inte nöjd...

Så galet trött trots att jag sov lite i natt. Yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och genomgående trötthet fick mig att ringa min vårdkontakt så i morgon ska jag förbi blodtrycksmottagningen.

Eller ja, det är ju medicinmottagningen, men de som är specialister på blodtryck sitter där med. Näsblod och yrsel är ju inga bra tecken och jag vet ju att trycket inte är så himla bra så det blir bra att få en koll och kanske justera någon medicin eller nåt.


Har annars tid i september till min specialistläkare som jag tycker är så bra. Hoppas dock på att det bara är vädret och jobbstarten som gör sig påmind. Orkar inte gå på ständiga kontroller hela tiden, men jag vet ju att jag får göra det igen om det behövs. Blir lite trött på att min kropp roar sig med att bråka när jag hellre vill ha fokus på saker som ska ske och behöver ske.

Har jobbat som vanligt idag och det har funkat ok idag. Blev dock ledsen och förbannad, då vi var med en klient på ett socialkontor idag och fick ett absolut uruselt bemötande av den tillförordnande chefen, då ordinarie handläggare var på semester. Det fanns ingen vilja till att föra ett samtal kring det som pågick och bemötandet var lika dåligt mot oss som personal som mot klienten och sedan blir man förvånad över att klienten går igång. Vem hade inte gjort det i dagens situation?

Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har varit i liknande situationer som handläggare och vet att ett bra bemötande och en villighet att diskutera och försöka finna en lösning som i det här fallet hade kunnat göras tämligen enkelt då klienten hade en egen vettig ide kan ge ett helt annat utfall än dagens. Det kostar inget att föra ett samtal istället för att avfärda klienten med att vi har inte tid, är underbemannade etc. Jag vet efter flera år i socialtjänsten att det är skittufft att jobba som handläggare, belastningen är så mycket högre än någon önskar, men trots det så kan man bemöta människor med vänlighet och respekt, särskilt om man meddelar avslag eller andra negativa besked.


Men idag lyste det tyvärr helt med sin frånvaro och det gör mig förbannad för det är inte ok. Fortsättning följer för klienten, jag kommer inte vara kvar och se det, men mina kollegor gör det de kan.

Alla kan ha dåliga dagar osv, men det kostar verkligen inget att vara trevlig och förstående i sitt bemötande, vare sig man pratar med kollegor, samverkanspartners eller klienter och vi är dessutom utbildade i att möta människor i väldigt utsatta situationer där de minst av allt ska behöva bli avfärdade utan att ens bli hörda först!

Som tur är så vet jag att det finns en massa socionomer som gör ett superjobb trots stundtals svåra förutsättningar och som brinner för att stötta sina klienter och hitta lösningar, annars hade man väl gett upp. Tänker på hur det här mötet blivit om klienten inte haft oss med sig, troligen ännu tokigare. Ett sånt här bemötande förstör ju så mycket.

Hade tänkt börja gymma idag, men det sket sig. Vågar inte innan jag kollat trycket och sånt imorgon. Men det lutar åt att börja träna på Fitness24seven som ligger några hundra meter bort, är billiga, har öppet dygnet runt, har tjejgym så man slipper brölande män i taskiga kläder (fattar inte varför män måste låta så när de lyfter vikter, massa bröl även om det är klena vikter ju), har både pass och gym.

Matte funderar på samma och tanken är väl att den som inte har Widars läggning kan gå och träna. Jag är lite inne på att träna innan jobbet som jag gjorde när jag gick ner i vikt innan jag blev gravid. Powerwalks och gym. Vill inte ha de här extra kilona, vare sig de beror på medicinen eller inte och måste få upp flås och styrka för att orka rida ordentligt. Ni ser, en massa skäl för att röra på sig och ändå ligger jag här i soffan och bloggar....

just do it

tisdag och tankar

I väntan på säsongens sista Murder in Midsomer så surfar jag lite och bloggar. Dagen idag kunde väl varit roligare och en del kommentarer sätter sig lätt på hjärnan. Men jag försöker släppa det, ingen ide egentligen att hänga upp sig på det när det bara kommer vara en kort period.


Pratade med en av de klienter jag kommit nära under det här halvåret och det är märkligt hur en del människor berör en lite extra och hur gärna man skulle vilja svinga ett magiskt trollspö och bara lösa hens problem så hen kunde få ha det gott efter alla svåra år. Livet kan vara svårt på så många sätt och jag kan bli så frustrerad på hur vi försöker placera ner människor i olika lösningar istället för att anpassa och individualisera lösningarna så att dessa passar individen. Det finns så mycket god vilja, ambitioner och engagemang och ändå så är det så svårt. Men så är ju människor och våra system komplexa, men ibland gör det mig galen!


Jag är nyfiken hur det kommer vara på nya jobbet, om öppenvården kommer kännas anpassad och vettig för de klienter vi möter? Är så nyfiken på nya jobbet, även om mitt taskiga självförtroende får mig att undra om jag kommer klara jobbet? Får påminna mig om att jag jobbat med missbruk på olika sätt sedan 2000 och att jag läst en massa i ämnet och att jag verkligen gillar att jobba med det. Jag kan ju en massa, iallafall enligt mitt cv, men självförtroendet är slående lågt vilket är lite jobbigt. Hoppas på att det ska bli bra i allafall och att vi får en bra höst med roliga saker.

Men nu ska jag orka se lite engelska mord och sedan försöka sova lite. Hoppas innerligt att de får släckt den hemska branden i Sala snart, sambon är från Sala så vi har varit där mycket och känner både folk och bygd. Det är så hemskt att branden tvingar människor och djur från sina hem och ingen vet hur det kommer sluta. Måtte regnet komma snart!

utanför sala nu

Onsdagstankar

kommit en bit på dop-
klänningen ikväll

En onsdag med jobb, systund, liten och en seriös ångestfeeling. Trots att jag sovit hyggligt i natt efter några sömnlösa dygn så dundrar ångesten och negativiteten i hjärnan. Den rullar runt och drar ner en i skiten och det krävs rätt mycket kraft för att hålla sig på banan medan man jobbar. Samtidigt är jobbet ovärderligt eftersom det tvingar mig att fokusera på andra och annat än min egen röra.

Har snart jobbat ett halvår och det har varit så sjukt mycket bättre än att gå på verksamheter med människor som är sjuka och mer eller mindre ser sjukpension som nästa steg i sina liv. Fick ju själv förslaget om att jag skulle överväga sjukersättning, trodde jag skulle bryta ihop då. Inte för att jag mår bra idag, det vore ett skämt att säga det, men jag fungerar ändå bättre än förut. Att gå hemma gör att man snöar in så fullständigt i sitt eget så det funkar inte alls för mig.

Om jag skulle bli så dålig igen så skulle jag ändå , om möjligt försöka jobba i någon form. Å andra sidan är det ju en avvägning för när jag mådde som sämst hade jag inte klarat att göra ett bra jobb för och med klienter som också mår dåligt och lever i utsatta situationer. Hade antagligen tappat fokus helt och då gör man inte ett bra jobb och då ska man nog inte jobba. Kom ju knappt upp ur sängen, det gör jag iallafall nu! Men det är väl individuellt vad som funkar och inte funkar.

Det är svårt att förklara och svårt att förstå. Stör mig oerhört att jag på pappret har det väldigt bra medan måendet inte alls är bra. Men det är en hel del i bagaget och det är svårt att förhålla sig till. Att få egna barn sätter onekligen saker och ting på sin spets på ett sätt jag inte kunde tänka mig innan. Minnen vaknar, tankar springer fritt och livsviktiga frågor söker svar och existensberättigande. Man kan bli väldigt liten när man tvingas möta saker som man omsorgsfullt förpackat och låst inom sig. Nog önskar jag att det gick att sudda ut, reboota, ta bort. Vissa saker vill jag inte veta av och än krångligare blir det när det är en del av mig sedan många år. Nåja, kanske kan det få försvinna.

rymden av Widar 4 år

Tänkte bara visa lite bilder från ikväll. Widar har målat en rymdtavla i glitterlim till farfar och det gick åt mycket glitterlim kan jag säga. Det tar tid innan den torkat helt. Men jag gillar den verkligen! Han är så nyfiken på rymden och planeterna nu och det är riktigt kul och visst påminner bilden om en galax eller stjärnkaos? Stolt som en tupp är liten iallafall över denna bild som påbörjades igår. Farfar väntas på besök nästa vecka och till dess är bilden torr!

Resten av kvällen har gått till att sy ihop dopklänningen, rynka och fixa. Imorgon ska jag fålla det sista, sy i knappar och knapphål samt fixa ett blått sidenband. Sedan är den klar och vi får se om den duger till finaste lille Elliot vars dop vi ska på nu på lördag. Har inte svurit så mycket över klänningen ikväll och förutom en del små misstag som jag lär mig på så ser det ut som om det kommer bli en dopklänning på riktigt! Men nu är det snart sovdags, Matte och Widar sover redan. De somnar lite lättare än vad jag gör.

Här har jag tom fått på volangen, bara fålla,
sätta i knappar och band, sen klar!!

blev visst ett inlägg om liten och moodswings...

En torsdag som rullade på med jobb, väderutbrott och en fyraårings enorma moodswings. Min PMS står sig slätt mot de utbrott som kommer stup i kvarten på Widar nu. I morse bröt han ihop för att han inte når att dra upp rullgardinen själv och i eftermiddag har han fått bryt för allt och ingenting och emellanåt fattar vi verkligen inte vad som är fel.

Trodde liksom att det här var över, men nu verkar utbrotten vara tillbaka igen efter en lite lugnare period. Men vi blir ju helt slut och man hinner inte med i svängarna och pendeln som går mellan skratt och utbrott på 3 millisekunder. Dessutom vill han inte lägga sig alls längre och läggningarna är nästan uppe på en timme igen innan han somnar och det är skitjobbigt.

Han verkar inte ha så ont av det, men vi blir trötta. Men antingen är det något som inte är bra eller så är det nåt utvecklingssprång för det är bryt för allt och inget och hans mardrömmar och uppvaknanden under natten är tillbaka fullt ut.


Jag hoppas det lugnar sig snart för det här är inte kul för nån även om jag ibland måste hålla mig för skratt när han blänger så hårt han kan under lugg mot mig och väser neeej aldriiig i liiivet när jag sagt till honom något. Skulle man råka skratta så ylar han nej och brister i gråt så det är mycket nu att bekräfta honom, sätta ord på känslorna och försöka stå ut i stormen och sedan prata med honom och kramas, många kramar. Men snacka om tålamodsprövande!

Däremellan är han en helgo unge med humor och en massa färdigheter som kan få en att bli alldeles varm inuti och på måndag fyller han fyra år! För fyra år sedan knatade jag runt, höggravid med foglossning och påbörjad havandeskapsförgiftning som gjorde att jag bara låg på soffan och hade ont de sista två-tre dagarna.

Eftersom barnmorskan sagt att jag skulle få en blixtrande huvudvärk om det var havandeskapsförgiftning så fattade jag inte att jag var så dålig som jag var. Jag hade ju bara min vanliga huvudvärk och det var inte förrän jag var på MVC på mån innan han föddes som det upptäcktes och det blev inläggning på special-BB på Östra i Göteborg. Tänk fyra år sedan, känns helt obegripligt. Men trots den långa vägen både före och efter och trots alla bryt så är han det finaste vi har och snart ska vi fira honom!!

måndagen som gick, utveckling och en john blund som borde få sparken

Måndagen gick. Mörkret inuti drevs inte bort trots solsken, psykologsamtal, lite fint kanintyg, en spontanträff med en go vän, jobb och en stor kram från en trött liten Widar. Inte mycket att göra åt. Försöker att hålla ihop livet så det inte rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna.

Kom till jobbet och upptäckte att jag skulle jobba på lördag när jag ska på Håkan Hellströms spelning och höll på att få knas. Som tur är har jag toppenkollegor och efter en stund var det löst genom ett smidigt turbyte och så var lördagsunderhållningen säkrad. Visade sig också att jag missat ett jobbpass så nu har jag gått igenom mitt schema och skrivit in alla pass till jag slutar. Har som tur är en bra chef som hjälpte mig lösa mitt misstag!

Efter jobbet stressade jag som attan för att hinna till Widars dagis och självklart så blir det spårvagnsproblem. Som tur var hann Matte hämta och Widar kom hem som han skulle. Kvällen gick till tvätt och sånt och trots all kraft man lägger på att fokusera på sånt som ska göras så gnager ångesten. Mörkret hotar att sluka mig och man blir förbannat trött av att hålla det i schack.

Ändå tycks John Blund ha förbannat svårt att göra sitt jobb hos mig. Borde ju sova i dygn trött som jag är...Hade han varit anställd så hade han banne mig fått sparken för det här är inte ok. Han får dessutom draghjälp om kvällarna och lik förbannat så håller han sig borta. Men det kanske beror på att han inte finns på riktigt suck....

Widar sover i allafall och snart Matte också. Han ska flyga till Västerås tidigt imorgon och jobba så det blir både lämning och hämtning för min del imorgon vilket lär bli lite stressat. Men det får gå.

Vi har i allafall redan planerat vad vi ska laga till middag och vad vi ska mysa med, jag och Widar. Han hjälper till att laga middag och sedan myser vi med några barnprogram innan det är dags för god nattsaga. Just nu är det Halvans ABC som gäller och killen har redan koll på alfabetet. det hade inte jag i den åldern.

Varje dag är det nya ord som testas och saker som ska förklaras, han liksom bara suger i sig allt han får veta, vilar på det och sedan kommer det ut i hans egna version. Helt underbart ju och ibland är det klockrent och andra gånger helt tossigt så man får bita sig i läppen för att inte asgarva. Det märks verkligen hur han håller på att utveckla sitt språk och en massa andra färdigheter nu och det går fort. Får dock försöka låta bli att svära när jag är med liten för annars lär han få en förskräcklig vokabulär....

god morgon

kram på er!

eller nåt...Funkade kasst att sova i natt. Tror Widar blev lite smittad av det för han har också vaknat en massa.

Men nu har vi ätit frukost och ska snart till dagis och jobb. Ute skiner solen och det är vi inte bortskämda med efter allt regn den senaste veckan. Blir skönt att gå ut, känna sig hyggligt frisk och kunna andas frisk luft i solskenet!

Först ska jag få med en liten trött kille till dagis. Liten ville ha sovmorgon vilket inte funkar med när vi ska vara på jobb och dagis...Fast hade vi kunnat välja tror jag vi  båda somnat om...

Ha en fin dag därute!

vanlig onsdag och lite häst och allergitankar

Onsdagen är snart slut och Widar sover äntligen. Han hade inga som helst planer på att sova ikväll vilket innebar att det tog nästan en timme innan han verkligen somnade. Då är det skitjobbigt att vara hemma själv. Särskilt som jag inte är frisk även om jag faktiskt inte mår heltidsilla idag och är nästan feberfri.


Blir jobb imorgon och det är bra för att vara rastlös, halvsjuk och hemma drar igång ältandet och ångesten rätt rejält. Allting bara rusar, hjärtklappning, sus i öronen, svårt att andas och panik i bröstet. Inte bra, inte bra alls. Sedan samla ihop sig tillräckligt för att fungera som mamma. Nä, blir bra att gå till jobbet imorgon och fokusera på annat!

Dessutom kommer Matte hem imorgon och sedan ska vi väl städa innan Mattes mamma kommer på fredag. Hon ska springa Göteborgsvarvet på lördagen. På söndagen blir det Lilla göteborgsvarvet och Widar är taggad som attan, han har övat en massa på att springa i år så det blir kul! Jag ska dessutom rida igen en lektion på lördag så det blir två hopplektioner på raken och på söndag har jag hoppträning. Blir mycket häst i helgen och jag ska passa på att njuta. Snart är det ju sommaruppehåll och då kommer jag verkligen sakna hästarna!

Det är synd att ena syrran inte bor i närheten för då kunde vi köpt en häst ihop och haft den på halvtid var. Hade passat bra eftersom jag fortfarande är allergisk och det är särskilt besvärligt under vår och höstfällningen och andra dagar när jag har det jobbigt med luftrören. Men då syrran lever på Gotland med en gotlänning så lär hon knappast flytta till fastlandet igen...Men det är sjukt trist att jag fortfarande är allergisk, hade hoppats på att det skulle ha försvunnit. Nåja, det är vad det är.

vackra