3 år sedan

Ragnar och Widar

För tre år sedan var det Widars namncermoni, en underbar höstdag som sorgligt nog också blev en dag då Ragnar berättade om sin cancerdiagnos. Är oerhört glad över att han fick träffa Widar innan han gick bort. Widar har sedan dess blivit stora killen, glömmer lätt hur liten han var en gång. Älskade lilla unge!

Jag med Widar och mina systrar

Widar med sina fina faddrar, min syster Ronija, Mattes bror Henrik
och min syster Ida

Black & white inspo

Mitt i allt elände som händer kan man vila blicken i lite svartvita bilder som jag pinnat på Pintarest.

In the rain, vet ej vem fotografen är

Noell S Oszvald

ballerina, okänd fotograf

go alone heter denna, okänd fotograf

Lite mycket just nu

Ja, det är precis så det är. Lite väl mycket nu och det är onekligen så att 2013 kommer läggas till handlingarna som ett jäkla skitår. Är mer än lovligt trött på alla idiotiska nyheter som slår undan benen på en hela tiden. Just nu är det iallafall stabilt med min mor som ligger kvar på Kärnsjukhuset i Skövde.

Hjärnblödningen som var massiv, placerad mitt inne i hjärnan och således obehandlingsbar och icke operationsbar har lämnat henne halvsides förlamad med synbortfall och svårigheter att tala. Men hon lever och så länge hon inte försämras så verkar det som hennes kropp klarar av att ta hand om blödningen och minska svullnaden som pressar hjärnan åt höger.

Men det är fullständigt ohyggligt att se sin mor liten i en sjukhussäng, 55 år gammal och oförmögen att klara sig själv. Människor blir så oerhört små när de är sjuka och ligger i sjukhussängar med diverse apparater och efter diverse dödsfall så tycker jag att det luktar död på sjukhusen. Hon, som vanligtvis är väldigt rörlig och pratar om att hon ska ut och gå med sina stavar kommer kanske aldrig mer klara av att gå.

Rehabiliteringen är lång och ingen kan svara oss på hur återställd hon kommer kunna bli. Nu är hon iallafall uppe med hjälp av rullstol och har blivit frikopplad från alla apparater som övervakat och skött hennes basala behov. Att se henne uppe, prata och försöka äta är både rörande och förbannat tragiskt, från ett ögonblick till ett annat så är hon nu i behov av konstant hjälp, som ett litet barn eller en mycket gammal människa. Men man kan bli mer eller mindre återställd och hon är ju trots allt ung och kom under vård fort!

Blodtrycket är stabiliserat, hennes hjärnblödning beror troligen på hennes blodtryck och när jag berättade det på förra veckans kontroll på blodtrycksmottagningen blev de lite hispiga. Särskilt som trycket låg på 173/145 trots medicinering och vila. Kan säga att de inte är glada på mig utan mumlande hotar mig med inläggning och sprutor som ska tvinga ner trycket om jag inte vilar mig...Ja, jisses, men ja, får också hålla med om att det är lite obehagligt för som läkaren sa så är mammas hjärnblödning 20 år för tidig och det är vad min läkare säger att mitt tryck också är....


Har inga planer på att få en hjärnblödning om 17 år så jag äter mina mediciner, försöker vila och försöker sköta mig. Att ligga inne och få sprutor lockar inte! Men vem sjutton kan vila med en treåring och diverse krav från AF och FK?

Nåja, jag gör vad jag ska och söker jobb som börjar nästa år och ber om att ett av de spännande jobb jag sökt ska bli mitt så jag slipper diverse myndigheter och gå i förvirrande grupper med människor som mår uppåt väggarna och ledare som inte kan hantera sina grupper. Blir lite mörkrädd över att våra skattemedel går till detta, saker som ser toppen ut på pappret, men som döljer en helt annan verklighet.

Apropå sjukdom, tror ni att det räcker med mors hjärnblödning? Nope, ringde min farmor i veckan och fick veta att hon nyss fått besked om bröstcancer. Känns lite twistat, behöva få cancer denna månad när man jobbar mot bröstcancer. Så för hennes del väntar operation och rehabilitering. Hoppas innerligt att det ska gå bra, det får liksom räcka tycker jag. Känns läskigt bara det att hon ska gå igenom en operation, hur mycket klarar gamla människor? Å andra sidan muttrar hon tydligt att ont krut inte förgås så lätt så jag hoppas allt att hon lever vidare.

Men det räcker inte med den oron. Idag ringde ena syrran och sa att min ena bror ligger på sjukhus också och då höll jag på att freaka ur. Han är kvar för observation och diverse tester och vi hoppas innerligt att det bara är ett falskalarm, å andra sidan tror jag inte nån i vår familj söker sjukvård frivilligt eftersom vi verkligen avskyr att vara på sjukhus och det ökar ju oron. Snart har hälften av oss legat på sjukhus de sista två månaderna, lite väl mycket va?! Någon som har nåt emot oss eller? Och så vill mina läkare att jag ska ta det lugnt...jisses.

stormen uteblev, hade gärna
haft lite stormkaos 

Till det kan man lägga att liten är sjuk, syrrans katt dog, jag har fått nej på tre jobb som jag sökt (var inte man, hade ej terapeututbildning samt ett internrekryterat...), jag vann ingen storvinst på trisslotten, världsfreden uteblir och den utlovade stormen drabbade inte götet, ja ni ser, livet jäklas mest med en och likförbenat går man upp varenda morgon eller hur?


Men jag är oerhört trött, så där så att man knappt orkar röra sig och ändå kan jag inte sova för i huvudet snurrar tankar och oro. Men kanske borde leka optimist och vara glad över att ingen av oss är död och hälsan kan bara bli bättre eller hur? Hur optimistisk man kan vara när novembermörkret och dess regn stor för dörren. Jag avskyr verkligen november. November och januari måste vara månader som den lede gett oss för att påminna oss och helvetes mörkret...nope, är inte troende, hur skulle man kunna vara det med all skit i vår värld?

ett ljus för hoppet

ikväll brinner ljusen för hoppet,
allt för att jaga undan det mörker som lurar.
Hoppet lever och det stärks för varje minut, timme och dag som går

Stockholm Equestrian Games 1952 (with spanish riding school)

Snacka om nostalgi! Gillar att kolla in sådana här gamla svartvita filmer och höra tidens vingslag. Det var verkligen en annan tid förr och detta är trots allt inte så himla länge sedan. Just nu gör man dessutom vad man kan för att tänka på något annat än det jobbiga som pågår. Oron river i en och det är en strid ström av samtal med alla och dessutom med läkare och annan personal.

Obehandlingsbar och icke operationsbar i samma mening

Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.

Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.

Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera  och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...

Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.

Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.

Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.

Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.

Lite mer Karlskronapics, nu i solsken

Man kan aldrig åka för mycket rutschkana

Hugo

   

höst

höstfärg

vackert

Matte och Widar

 

=)

Oliwer och Lottas hus alldeles vid havet

härlig trädgård

 

full med äpplen som vi plockade

 

galet goda

busungar mumsar äpplen

 

utsikt mot havet från trädgården

Hugo

utsikten från bryggan i 16 graders höstvärme

 

jag och busungen

Det var fisketävling den här helgen
så folk drog förbi i jakt på den största gäddan

 

Widar och Hugo kollade in tången och annat

en lördag i karlsrona

För ett litet tag sedan var vi i Karlskrona hos vänner och han med en massa bus. Kommer komma lite bilder från ett par härliga dagar som jag inte orkat blogga om ännu. Är rätt trögt med det mesta och då blir det även trögt med bloggandet. Men gick igenom bilderna igår och det var fina dagar!

Hugo, en riktigt busig och go treåring

Widar

gick genom en vacker bokskog mot havet

kollade in någon form av skalbaggeemigrering,
massor av baggar krossade stigen

 

Lotta, Oliwer och Hugo i farten

 

Blev till att grilla korv vid havet

Widar och Matte kollar in något spännande

Oliwer och Lotta bor på en ö så det är nära till vattnet

far och son

 

i väntan på korven kan man ju dricka vatten i kapp

Widar odlar sitt fotointresse

till slut, widars höjdpunkt, korv med bröd och massor av ketchup

bus

 

vi och havet

 

oerhört vacker hempromenad

lövplock

 

älskade lilla liten

I hope you step on a lego....

En liten tanke riktade mot ett antal nötter i ens omgivning...

Höst i mitt kvarter...

 Det är vackert ute just nu, alla dessa färger framför allt från lönnträden. På granngården, väl inhägnad och låst med hänglås (japp så gör föreningen bredvid oss) finns denna lönn som varje höst bjuder på dessa otroliga färger. Men snart är det över och då återstår bara kala träd, regn, blåst och mörker. Men vackert är det just nu, särskilt idag då solen tittade fram.

liten busar loss, men var inte pigg på att bli fotad...

vid ica där vi var och lämnade ett paket idag, fick sålt en tröja på tradera =)