Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.
Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.
Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...
Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.
Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.
Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.
Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar