tisdag 29 oktober 2013

Lite mycket just nu

Ja, det är precis så det är. Lite väl mycket nu och det är onekligen så att 2013 kommer läggas till handlingarna som ett jäkla skitår. Är mer än lovligt trött på alla idiotiska nyheter som slår undan benen på en hela tiden. Just nu är det iallafall stabilt med min mor som ligger kvar på Kärnsjukhuset i Skövde.

Hjärnblödningen som var massiv, placerad mitt inne i hjärnan och således obehandlingsbar och icke operationsbar har lämnat henne halvsides förlamad med synbortfall och svårigheter att tala. Men hon lever och så länge hon inte försämras så verkar det som hennes kropp klarar av att ta hand om blödningen och minska svullnaden som pressar hjärnan åt höger.

Men det är fullständigt ohyggligt att se sin mor liten i en sjukhussäng, 55 år gammal och oförmögen att klara sig själv. Människor blir så oerhört små när de är sjuka och ligger i sjukhussängar med diverse apparater och efter diverse dödsfall så tycker jag att det luktar död på sjukhusen. Hon, som vanligtvis är väldigt rörlig och pratar om att hon ska ut och gå med sina stavar kommer kanske aldrig mer klara av att gå.

Rehabiliteringen är lång och ingen kan svara oss på hur återställd hon kommer kunna bli. Nu är hon iallafall uppe med hjälp av rullstol och har blivit frikopplad från alla apparater som övervakat och skött hennes basala behov. Att se henne uppe, prata och försöka äta är både rörande och förbannat tragiskt, från ett ögonblick till ett annat så är hon nu i behov av konstant hjälp, som ett litet barn eller en mycket gammal människa. Men man kan bli mer eller mindre återställd och hon är ju trots allt ung och kom under vård fort!

Blodtrycket är stabiliserat, hennes hjärnblödning beror troligen på hennes blodtryck och när jag berättade det på förra veckans kontroll på blodtrycksmottagningen blev de lite hispiga. Särskilt som trycket låg på 173/145 trots medicinering och vila. Kan säga att de inte är glada på mig utan mumlande hotar mig med inläggning och sprutor som ska tvinga ner trycket om jag inte vilar mig...Ja, jisses, men ja, får också hålla med om att det är lite obehagligt för som läkaren sa så är mammas hjärnblödning 20 år för tidig och det är vad min läkare säger att mitt tryck också är....


Har inga planer på att få en hjärnblödning om 17 år så jag äter mina mediciner, försöker vila och försöker sköta mig. Att ligga inne och få sprutor lockar inte! Men vem sjutton kan vila med en treåring och diverse krav från AF och FK?

Nåja, jag gör vad jag ska och söker jobb som börjar nästa år och ber om att ett av de spännande jobb jag sökt ska bli mitt så jag slipper diverse myndigheter och gå i förvirrande grupper med människor som mår uppåt väggarna och ledare som inte kan hantera sina grupper. Blir lite mörkrädd över att våra skattemedel går till detta, saker som ser toppen ut på pappret, men som döljer en helt annan verklighet.

Apropå sjukdom, tror ni att det räcker med mors hjärnblödning? Nope, ringde min farmor i veckan och fick veta att hon nyss fått besked om bröstcancer. Känns lite twistat, behöva få cancer denna månad när man jobbar mot bröstcancer. Så för hennes del väntar operation och rehabilitering. Hoppas innerligt att det ska gå bra, det får liksom räcka tycker jag. Känns läskigt bara det att hon ska gå igenom en operation, hur mycket klarar gamla människor? Å andra sidan muttrar hon tydligt att ont krut inte förgås så lätt så jag hoppas allt att hon lever vidare.

Men det räcker inte med den oron. Idag ringde ena syrran och sa att min ena bror ligger på sjukhus också och då höll jag på att freaka ur. Han är kvar för observation och diverse tester och vi hoppas innerligt att det bara är ett falskalarm, å andra sidan tror jag inte nån i vår familj söker sjukvård frivilligt eftersom vi verkligen avskyr att vara på sjukhus och det ökar ju oron. Snart har hälften av oss legat på sjukhus de sista två månaderna, lite väl mycket va?! Någon som har nåt emot oss eller? Och så vill mina läkare att jag ska ta det lugnt...jisses.


stormen uteblev, hade gärna
haft lite stormkaos 
Till det kan man lägga att liten är sjuk, syrrans katt dog, jag har fått nej på tre jobb som jag sökt (var inte man, hade ej terapeututbildning samt ett internrekryterat...), jag vann ingen storvinst på trisslotten, världsfreden uteblir och den utlovade stormen drabbade inte götet, ja ni ser, livet jäklas mest med en och likförbenat går man upp varenda morgon eller hur?


Men jag är oerhört trött, så där så att man knappt orkar röra sig och ändå kan jag inte sova för i huvudet snurrar tankar och oro. Men kanske borde leka optimist och vara glad över att ingen av oss är död och hälsan kan bara bli bättre eller hur? Hur optimistisk man kan vara när novembermörkret och dess regn stor för dörren. Jag avskyr verkligen november. November och januari måste vara månader som den lede gett oss för att påminna oss och helvetes mörkret...nope, är inte troende, hur skulle man kunna vara det med all skit i vår värld?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar