söndag 24 augusti 2014

Ångestpåslag

fuck off liksom
Ingen enkel dag idag då ångesten väller in över mig så jag tappar andan. Surfa på vågen, den lägger sig snart kanske funkar en vanlig dag, men med tanke på alla otäcka scenarion som utspelar sig imorgon på nya jobbet malande i huvudet så funkar en enkel kbt teknik inte det minsta.

Klart jag vet att det beror på att det är första dagen på nåt nytt imorgon och jag inte ens har Matte hemma att vila mig emot. Han brukar annars få höra mitt ältande om hur jag kommer misslyckas, ingen kommer tycka om mig, jag kan egentligen ingenting och varför sökte jag ett nytt jobb och varför kan jag inte bara få försvinna från jordytan forever och ändå påtala att jag är bra och kan klara det. Ja, ni hör ju. Vill inte att det ska bli kväll och att jag måste lägga mig och hinna med stressen att lämna Widar extra tidigt på dagis för att sedan stressa till jobbet via två spårvagnar.

Vet att det kommer att lösa sig och jag kommer inte att dö utan snarare skärpa mig maximalt för att verka vara en vettig ny medarbetare. ÄNDÅ så är paniken och ångesten så stor att det varken funkar att äta eller sova och jag vill inte ta någon seg sömntablett ikväll. Vill vara klar i knoppen imorgon och jag gillar inte att ta sömntabletter när jag är ensam med Widar så det är inget alternativ. Skumt att man kan veta så mycket om sånt här och ändå dras med i det när det väller över en. Ångest, självtvivel, nada självförtroende och totalt hjärnsnurr.

Försöker läsa på om missbruk, återfallsprevention osv, men kan inte läsa och behålla meningen vilket är ett solklart tecken på hur stressad jag är just nu. Texterna är lika oläsliga som för ett tag sedan innan jag började kunna läsa ordentligt igen. Fixar verkligen inte stress. Tappade bort bilen på parkeringen idag när jag och Widar var på apoteket. Kom ut i ösregnet och kunde inte komma ihåg var jag ställt bilen och sånt har inte hänt sedan Widar var bebis och jag var helt lost. Vi fick gå in i butiken igen och jag fick sätta mig och fundera innan blockeringen släppte och minnet kom tillbaka.

Ja, ni hör ju, vansinnigt fånigt och onödigt för det är ju inget galet jag ska göra imorgon. Är ju ett nytt spännande och troligen roligt och lärorikt jobb som jag ska in i och jag brukar kunna anpassa mig till de flesta situationer och miljöer så det bör ju både fungera och bli kul! Men i mitt huvud blåser det orkan med negativa ord och känslor, tossigt hur man funkar...

Men har man minimalt självförtroende och tilltro till sig själv så har man. Brottas man dessutom med depressionsspöket som slår ner hårt och tungt och alltid viftar med sin utväg så är varje kaos en pärs. Tar så onödigt mycket energi att hålla på att försöka få ordning på allt sånt här. Läser i mina böcker och det finns så många bra tekniker på avslappning, ångesthantering osv och likförbenat så funkar det inte i nuläget.
verkar inte stämma så bra idag...
Vet att det bara är att få allt gjort, det är enda sättet, att göra det man är skiträdd för. Jag var ju livrädd innan jobbet hos Uppsökarenheten och när jag berättade en del av hur det var så var jag övertygad om att de aldrig skulle anställa mig, men det gjorde de ju och det gick ju mer än bra! Men all teori och erfarenhet försvinner när ångesten fångar en och får en att vilja försvinna som människa. Finns inte mycket att göra, ångest är ju en del av livet sägs det ju, men den behöver ju för 17 inte välla in över än stark som en orkan!

Det är tur att jag har Widar för det gör att jag inte bara kan gömma mig under täcket eller följa depressionspöket. Med honom måste jag funka i verkligheten och hålla rutiner som håller mig kvar här, än mer dagar som idag. Att krama honom god natt och höra att han älskar mig ger mig en stunds andhämtning. Han vet det inte, men utan honom hade saker och ting varit annorlunda för min del på så definitiva sätt att jag väljer att inte tänka på det. Det är märkligt hur livet tar sina turer och hur stor kärleken kan vara...En fin tanke i allt kaos i huvudet. Matte och Widar, mina killar, som jag älskar över allt annat! Nä, lite tv och förhoppningsvis har jag en schysst dag imorgon så jag kan skriva ett muntert inlägg i morgon kväll! Blir så trött på mig själv som håller på så här, så förbannat onödigt ju! Men nu är det färdigt med gnällandet för en stund!
Widar, min solstråle

1 kommentar:

  1. Du är i så gott (nåja,urdåligt) sällskap, så du anar inte. Men visst är det fantastiskt de dagar eller stunder man är fri från ångestspöket och kroppen kan slappna av och man kan känna sig som vanligt. Som den där människan man egentligen är. Innerst inne.
    Det värsta vi med ångestspöket gör är väl just att slå på oss själva. Varför hamnar jag i det här, det är ju så himla onödigt. Fast det är ju den trigger i sig, som bara ökar lidandet. Fast det fattar vi ju inte när vi är mitt uppe i paniken. Har märkt att jag blir varken smart eller logisk när ångesten slår till som värst. Och det är nog bara att acceptera. För vi vet ju att förr eller senare släpper det om så bara för en stund.
    Kram till dig!

    SvaraRadera