Operationen och varför ska man jämt fika när det sker?

Har fått många frågor sedan Widars operation den 6 juli så här kommer det lite kort. Han har repat sig fint även om jag tycker såret ser otäckt ut. Men det behövde göras då risken var står för tarmbråck, pungbråck, cancer och andra besvär. 

Tydligen väldigt vanligt att pojkar föds med de här svårigheterna, men nu är allt gjort och bättre nu än när han är äldre och förstår att oroa sig. Nu var det bara vi som var oroliga. Alltid otäckt med sövning på så små barn, eller överhuvudtaget. Man vet ju inte om personen kommer att vakna igen.

Jag och Widar utanför drottning Silvias barnsjukhus halv sju på onsdagmorgonen. Dagen började halv sex och han fick varken äta eller dricka på morgonen då han skulle vara fastande inför operationen. Kan berätta att det var en rätt sur morgonbebis som inte ätit sedan nio kvällen innan. Dagen innan hade vi tvättat och descificerat honom upprepade gånger och det var inte heller något han uppskattade. 

När vi kom till operationsavdelningen så var det inte öppet ännu så vi fick vänta i korridoren till kvart i sju. Widar roade sig med att undersöka däcken på vagnen.

På avdelningen fick vi leka lite medan vi väntade på inskrivning, medicin, säng etc. Widar som tidigare varit lugn på sjukhus fick totalbryt då han skulle få smärtstillande och sånt innan informationen. Vi blev inskrivna och fick veta på ett ungefär vad som skulle ske. Widar var barn nummer ett så han fick rätt mycket uppmärksamhet till att börja med. 

Han fick armar och händer smorda med Embla innför att dropp osv skulle sättas. När allt verkat en timme så var det dags att sticka honom för att sätta in droppnål osv. Då utbröt totalt kaos. Widar skrek och slogs för sitt liv. Var rätt jobbigt även om personalen var lugn och jätteduktig. 

Han blev vägd för att de skulle veta hur mycket narkos och medicin han skulle ha. Vi fick vårt rum och en metallsäng. Vi delade rummet med en annan familj som skulle gå igenom samma sorts operation, men lite senare på dagen.  Widar lugnade sig lite, men skrek så fort han såg en sköterska efter att de satt in nålen, eller ja plaströret. Vi fick leka lite till i väntan på narkosläkaren och kirurgen.

Widar hittade ett tåg som han gillade.

En kassaaparat var också kul. Förutom den minsta sjukhusskjorta som gick att hitta fick han på sig fula lårhöga stickade strumpor. Ja, jisses vad han såg ut. Samtidigt så går man nästan sönder av att se honom i sjukhuskläder och lindade händer och armar. 

Vi fick sedan träffa kirurgen som var en lugn herre som sa att detta löser vi lätt och så ritade han på Widar och skämtade om att det var viktigt att man opererade på rätt sida...Jag gillade inte skämtet just då. Sedan kom narkosläkaren som var trevlig och fullständigt förvirrad... 

Efter en stund var allt förberett och vi fick gå över till operationssidan där även uppvaket låg. Bara en av föräldrarna fick följa med in till operationssalen, den andre fick sitta i dörren. Widar skrek och ville inte lämna mig så jag följde med in. Först fick jag dock klä mig i en grön rock och världens fulaste hårhuva. Egentligen borde man fotat det, men vem kan tänka på sånt när ens barn skriker i högan sky. 

Jag fick sätta mig på en stol bredvid operationsbordet och narkosläkaren och sköterskan började ge Widar mer lugnande och sprutan med insomningsmedlet. Han gallskrek så fort de rörde honom, tårarna sprutade medan läkaren sa att nu somnar han snart. Tyckte det tog jättelänge, fast det kan det ju inte ha gjort. Sedan hände det som nästan skrämde mig mest. Från gallskrik tystnade han, ögonen rullade och hela han blev alldeles slapp och stilla i mina armar och narkossköterskan lyfte bort honom från min famn. 

Han var alldeles slapp och de lade hans lilla kropp på det stora operationsbordet och jag höll på att börja störtlipa när en sköterska ledde ut mig från operationssalen och hjälpte mig av med rocken. De var så lugna och snälla och berättade hela tiden vad de gjorde, men jag kunde knappt lyssna. 

Allt jag kände var att han skrek och slogs för sitt liv och sedan blev slapp och tom och såg så ohyggligt liten ut på operationsbordet. Hur de kopplade på slängar och andningsprylar . Matte såg allt och kramade om mig. Allt skulle vara klart en timme senare och vi blev uppmanade att gå och fika i cafeterian, som om det skulle hjälpa...

Vi gick iallafall till cafeterian en stund. Matte fikade och jag tuggade på en torr ostfralla. Kunde inte riktigt äta utan satt mest och väntade. Varför uppmanas man alltid att fika när man väntar? Är som när man är i England och blir upprörd, have a cup of thé darling säger de alltid. Som om det skulle hjälpa? Att känna hur tuggorna växer i munnen? När det nästan gått en timme gick vi upp till avdelningen igen, men då hade de ännu inte hört något utan operationen pågick fortfarande.

  

Vi väntade på rummet och det visade sig att operationen nästan tog dubbelt så lång tid som beräknat. Men till slut så  berättade de att han låg på uppvaket och en av oss fick gå in. Jag satt hos honom först. Han sov djupt med dropp och syrgas och andra slangar samtidigt som sköterksan vakade. Man fick inte fota och bara vara en förälder åt gången så efter en stund bytte jag och Matte. 

Strax därefter vaknade Widar till och en groggy liten bebis ville komma upp till sin mamma och pappa. Sängen kördes in i dagrummet och vi fick pyssla om honom lite. Så otroligt skönt. Läkaren berättade att allt gått bra, men att det varit mer komplicerat än vanligt då nerver och blodkärl satt i vägen och en del anant strulat. Men nu skulle allt vara bra och var sydd innefrån och därefter tejpad.

Widar var vaken en liten stund och grät mest innan han somnade igen. Så liten, men så skönt att slangarna kopplades bort och att värdena såg bra ut. Men för att vi skulle få åka hem krävdes att han var betydligt piggare och att han fått smärtstillande och att vi skulle få en genomgång av sårskötsel och medicinering. 

När Widar vaknade igen började det bli eftermiddag och vi kunde känna igen vår lilla kille. Omtumlad och med mycket smärtstillande i kroppen ville han kolla på allt och krama Ninan. Dock skrek han så fort sköterskorna närmade sig och han försökte slita loss droppnålen från handen. Den fick sitta kvar medan vi var där ifall han skulle må så dåligt att han behövde dropp eller mediciner utöver det han fått.

Widar älskar sina smoothies och vi hade packat med det och när han piggnat till så drack han upp en hel. Han hann knappt andas, så hungrig var han.

Till slut blev vi utskrivna och fick gå till apoteket och införskaffa mediciner och diverse tillbehör. Väl hemma igen var det en omtumlad, groggy och lite fånigt leende bebis som vinglade runt i lägenheten. Men så fort det smärtstillande började klinga av så märktes det och han grät.

Såret svullnade upp något hemskt fram till lördagen då det äntligen vände och började bli bättre och nu snart två veckor senare så ser det rätt normalt ut. Men det är ett läskigt sår även om läkningen går bra. Han har haft badförbud vilket svider då han älskar att bada. Samma gäller att sitta gränsle då det gör ont, men nu börjar det bli ok.

Men hua, han hade det jobbigt ett tag. Ont, svullet, hatade medicineringen och gallskrek, stackars liten. Men nu är det gjort och vi får återbesök i höst. Widar, världens modigaste lilla bebis. Hoppas för allt i världen att han aldrig blir allvarligt sjuk eller råkar ut för något hemskt, då bryter jag ihop.