Sorg, känsla i vinden, saknad och sårad

Gick upp tidigt i morse efter en tämligen orolig och sömnlös natt. Körningen till Örebro var asjobbig, en massa vägarbeteten och otäcka olyckor och förseningar. Väl vid kyrkan så var det lugnt. Solen sken, allt blommade och det blåste milt. Kändes så lugnt och som en bra dag för en sorglig sak.

Vi fick urnan med askan efter R. Det är lika märkligt varje gång jag ser en urna. Jag begriper inte hur en människa kan bli en hög med aska i en urna. En människa som levt, som gått bland oss. Samtidigt så tycker jag om kremering, skrämmer mig att folk läggs i kistor och äts av maskar. Det var en fin urna, det kändes sorgligt, men ok och nedsänkningen i graven blev känslosam. Men det är en så märklig upplevelse. En så sorglig upplevelse. Definitiv.

Ändå kändes det som om han var med oss. Som om han hörde oss, fanns där i vinden. Viskade vid graven att han skulle vaka över Widar, tänker att han kommer följa honom även om det gör mig ont att han inte får se honom växa upp, att de inte får lära känna varandra. Ibland kan man liksom känna närvaron av en människa, nästan känna en svag röklukt, en pust som bara får en att tro att personen är där, på riktigt. Att man bara inbillat sig allt det hemska. Låter flummigt, men för en liten stund kändes det så.

Vi stod där alla och alla sörjer, på sitt sätt, man är samman och ensam på en gång. Kanske bara min känsla, men man kan vara samman och ensam ändå. Med sin sorg, med sina känslor, med sin ledsenhet. Saknar människan och sörjer det som aldrig blev. Det var så mycket kvar. Samtidigt glad för alla minnen, för det vi fick och för att vi hann prata om många svåra och viktiga saker. Så många känslor som blandas med en tomhet. Jag både sörjer det jag kände och det vi aldrig hade om det nu låter vettigt.


Blev dessutom så berörd över minnessaker som jag fick med mig och som Widar kommer få del av när han blir äldre. Känns fint att veta att R kommer finnas länge för många människor. Att han finns i deras minne. Så länge vi minns så finns han ju.

Efter urnsättningen fikade vi och pratade en del och trist nog så så avslutades lunchen på ett obehagligt sätt då X tog upp en hel del sårande saker som gjorde mig helt förtvivlad. Vissa människor hör nog inte hur illa de gör andra. Orkade inte hantera det så det blev andra som fick gå in och bryta och det är jag tacksam för. Fick möta värme också, men de hårda orden gör ändå ont, så himla ont. Mådde fysiskt illa av det.


Ser på det jag skrivit att det är lika rörigt som jag är jag just nu. Att köra hem var en känslomässig berg och dalbana och jag var helt slut när jag kom hem. Migränen mullrade, men hölls på avstånd med mediciner. Hade längtat så oerhört efter Widar och Matte och det var otroligt skönt att få känna Widars armar runt halsen och sitta hos Matte en stund. Andas ut.

Själar säger aldrig farväl...

Tomhet

När vi kom till Örebro idag så åkte vi först till R´s lägenhet för att kolla att städfirman gjort det de skulle så vi kan lämna in nycklarna för lägenhetsbesiktningen. Hyresvärden har legat på en hel del då en ny hyresgäst ska in 2 maj. De hade städat ur ordentligt, jag hade inte orkat fixa det så bra.

Har känts märkligt att vara där utan R fast jag en tid var där själv el tillsammans med R, var tredje vecka under ett år då jag läste tyska. Tidigare när vi varit där i år har det varit fullt med böcker, datorer och saker.

Nu var det tomt, kalt, städat och det ekade. Gick runt i lägenheten utan att verkligen kunna ta in att den nu inte längre är R´s. Alla minnen, alla tankar, alla händelser. Allt han tänkt, vetat, velat, önskat, levt där är borta. Hans adress är en av de få jag kan i huvudet och har kunnat sedan vi fick kontakt när jag var 13.

En adress jag besökt och skickat brev och vykort till under alla år, en adress jag sett på brev, kort och paket som kommit regelbundet sedan jag var 13. Nu kommer det inte mer. Aldrig mer. Allt jag har är allt jag har sparat.

Jag är glad för det som varit, men så oerhört ledsen för det som aldrig blev, för det vi aldrig hann med, för att vi på sätt och vis var lika dåliga med ord, något vi pratade och skrattade lite åt under den sista tiden. Sa adjö till en del av honom i lägenheten idag. Stängde dörren som för att stänga dörren till en del av mitt liv, en del av min historia. En del som jag fann sent och som tog slut alldeles för tidigt. Det kommer alltid finnas ett tomrum och minne. En längtan och saknad.

känsla av tomhet, bild google

Blir så dubbel till saker man har utav det som hänt. Nu när allt är borta utom minnessaker så känns saker så futtiga. Vi som lever i ett hysteriskt ha samhälle, alla dessa prylar och när man dör så är det inget värt liksom.

Men det har ju betytt något för personen, därför känns det så futtigt att det inte har något värde för någon annan. Fast det är ju inte sant, det går till välgörenhet och andra som kan ha glädje av sakerna.

Jag låter rörig för att jag är rörig. Tror jag vill ha sagt att sakerna borde vara värdefulla för andra med. Å andra sidan är saker bara saker, minnena av personen är ju något annat. Kanske spar man saker för att man är så rädd för att minnena ska blekna? Fast just nu poppar det upp minnen hela tiden och påminner om tomheten nu när han är borta. Samtidigt så har han inte alltid funnits där och vår kontakt har inte alltid varit självklar. Har funnits en tomhet både före och efter. Skumt.

Hör hur jag snurrar in mig i mina tankar så det är bäst jag ger mig. Tomhet kan kännas på olika sätt, konstigt hur saker man inte ser eller kan ta på kan fylla en.