Att bli berörd

Det är en annorlunda känsla att gå till jobbet. Att gå upp sex och traska iväg i mörkret medan Matte lämnar Widar. Visserligen bara provjobb och jag vet ju att de även har interna sökande, men jag gör vad jag kan och även om det är skitjobbigt och en jätteomställning så är det så himla skönt att vara i jobb att jag stundtals blir tårögd. Särskilt när jag tänker på att jag kanske inte får jobbet, eller att jag får jobbet och inte klarar av det.

Jag går bredvid människor med ett väldigt engagemang och go människosyn, som jobbar med att etablera kontakt och stötta de som står längst ut i vårt samhälle och som far så illa. Många av de människor jag möter ser jag på stan dagligen, som vi alla ser, men kanske väljer att inte se.

Alla dessa ansikten som nu får namn och en historia, som kämpar och står på benen trots alla svårigheter. Det är märkligt hur man kan leva i tält eller koja i en svensk storstad, hur man kan leva så år efter år och överleva. Det är inga enkla orsaker, inget svartvitt utan en enorm bred gråskala som har lett till situationen som är och vissa har varit i sina svårigheter längre än någon människa skulle behöva vara.

Det berör på så många olika sätt och jag känner mig nästan lite som en nyexad socionom där allt bara går rakt in. Som om jag under mammaledigheten och depressionen tappat min egen hud och allt går in och berör, det är ju ett tag sedan jag rörde mig i den här världen där man kan prata om allt från droger, misshandel, övergrepp till drömmen om lägenhet eller körkort eller bara kunna ha mat för dagen.

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att man ska vara hårdhudad, mer att man behöver ha ett litet skinn emellan för att inte tappa bort sig själv i allt som andra människor lever i och råkar ut för. När jag jobbar så måste jag kunna härbärgera det som jag får dela för att kunna vara behjälplig och stabil för de som söker vår hjälp och vårt stöd.


Behöver påminna mig om vad som är rimligt och vad man på just den här delen av verksamheten kan göra och har befogenhet att göra och vad människorna vi möter vill och inte vill. Men det känns ändå ok, det är gott att jobba och det är gott att kunna få vara till hjälp i någon form, ibland handlar det om så lite som att sitta ner en stund, hjälpa till med kläder eller erbjuda skjuts någonstans.

försöka länka ihop

Blir berörd av hur medarbetarna bemöter och uppriktigt engagerar sig i de som de möter. Hur de uppmanar individerna att be om hjälp, hur man på olika sätt försöker lyssna in, stötta och ta sig den tid som människorna behöver även om det bara handlar om att skriva ner ett telefonnummer, räcka ut en hand och hjälpa till eller försöka dämpa akut ångest eller ilska.

Kommer i håg i mitt förra jobb när vi var ute och höll i utbildningar på olika boende hur imponerad jag blev av personalen som i många fall drog väldigt tunga lass och ändå lyckades hålla engagemang och fokus på klienterna och nu ser jag det igen. Eller alla engagerade jag mött under mina år i socialtjänsten och LVM-vården. Det gör gott att möta människor som verkligen bryr sig om de som de möter i sina jobb och det finns väldigt många sådana människor! Visst finns det nötter och visst är det knapert med resurser, men det finns en himla massa människor som försöker bidra till att göra världen lite bättre eller i allafall lite drägligare.

tankvärt

glömd/borttappad/frusen/ensam

glömd/borttappad/frusen/ensam
en liten snöig kisse i götet

Minnesljus

I kväll brinner ljusen för de som lämnat oss. För gamla och nya, så många ni är som lämnar oss kvar här. Alla helgons dag, en dag för minnen, för ljus som vägleder i mörkret. Man förlorar människor, de passerar genom ens liv, lämnar spår och minnen efter sig och en saknad så stor och tom, att man ibland tappar andan. Minns er alltid och sätter mig ibland i domkyrkan, en stund, tänder ett ljus och låter mig minnas om er. Ikväll brinner ljusen för er och jag önskar så att ni fanns här, hos oss, idag. 


Vill ni läsa om förvirringen kring Halloween, Alla helgona osv kan ni kolla här och här.
De allra flesta tänder gravljus på den lördag som i almanackan kallas alla helgons dag (lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november). År 2011 är det 5 november.

vilse i sin egen tid

Svårt att hitta rätt när man gått vilse i sin egen tid. När själen liksom darrar lite inom en och man måste försöka hitta ut. När allt tycks gå sönder hela tiden och man aldrig lyckas laga det. Man sitter med bitarna framför sig, men får inte ihop pusslet. Under tiden rinner livet som sand mellan fingrarna och inget du gör kan hejda det, förbättra det. Bara trasigt. Meningslösheten bara lägger sig över en och man inte längre finner kraft att kasta av sig den. Men letar så efter stigen som ska leda en bort, fram, till något, någon, en själv, men man är bara vilse. Ensam, lost i mörkret. Darrar, hudlös, liten, trasig, vilse.

Senaste dagarna och virriga tankar i natten i en slags sammanfattning

Lever lite förvirrat, så förvirrat att kameran blev kvarglömd hos kompisarna i trakten kring Vättern. Fattar ni, jag utan kamera...jisses...fotar lite kasst med mobilen.

Sålunda inga bilder på veckans bus som mest bestod i en febersjuk Widar, trött halvrisig mamma, goa vänner, lämning av Ragnars bil till dess köpare och ett stilla stopp vid hans grav. Lämnade blommor och satt ner en stund i stillhet och bara pratade lite om allt som hänt.

Det har ösregnat och blivit höst i luften, känns sådär efterom jag inte vill att sommaren ska vara slut än. Samtidigt är allt så mörkt ibland att jag aldrig vill se något annat än höstmörker.

Mitt i allt har jag skickat en jobbansökan och avböjt ett erbjudande. Funderat över saker, träffat psykologen och försökt sova, allt går sådär.

Widar har tillfrisknat, tack och lov för det, och vi har börjat packa för Gotland. Jag har varit på första Way out westkvällen av två och borde sova. Borde vara glad och må fint, istället påminns jag om hur ensam man kan vara tillsammans med andra.

Många tusen människor där samt vänner och ändå en isande ensamhet som nästan förlamar en och får en att dra ett och annat fånigt skämt i ett försök att skratta. Märklig kväll, märklig känsla när man egentligen har haft det bra och nog även roligt. Jag måste verkligen pussla ihop saker och ting i mitt liv.

Tomhet

När vi kom till Örebro idag så åkte vi först till R´s lägenhet för att kolla att städfirman gjort det de skulle så vi kan lämna in nycklarna för lägenhetsbesiktningen. Hyresvärden har legat på en hel del då en ny hyresgäst ska in 2 maj. De hade städat ur ordentligt, jag hade inte orkat fixa det så bra.

Har känts märkligt att vara där utan R fast jag en tid var där själv el tillsammans med R, var tredje vecka under ett år då jag läste tyska. Tidigare när vi varit där i år har det varit fullt med böcker, datorer och saker.

Nu var det tomt, kalt, städat och det ekade. Gick runt i lägenheten utan att verkligen kunna ta in att den nu inte längre är R´s. Alla minnen, alla tankar, alla händelser. Allt han tänkt, vetat, velat, önskat, levt där är borta. Hans adress är en av de få jag kan i huvudet och har kunnat sedan vi fick kontakt när jag var 13.

En adress jag besökt och skickat brev och vykort till under alla år, en adress jag sett på brev, kort och paket som kommit regelbundet sedan jag var 13. Nu kommer det inte mer. Aldrig mer. Allt jag har är allt jag har sparat.

Jag är glad för det som varit, men så oerhört ledsen för det som aldrig blev, för det vi aldrig hann med, för att vi på sätt och vis var lika dåliga med ord, något vi pratade och skrattade lite åt under den sista tiden. Sa adjö till en del av honom i lägenheten idag. Stängde dörren som för att stänga dörren till en del av mitt liv, en del av min historia. En del som jag fann sent och som tog slut alldeles för tidigt. Det kommer alltid finnas ett tomrum och minne. En längtan och saknad.

känsla av tomhet, bild google

Blir så dubbel till saker man har utav det som hänt. Nu när allt är borta utom minnessaker så känns saker så futtiga. Vi som lever i ett hysteriskt ha samhälle, alla dessa prylar och när man dör så är det inget värt liksom.

Men det har ju betytt något för personen, därför känns det så futtigt att det inte har något värde för någon annan. Fast det är ju inte sant, det går till välgörenhet och andra som kan ha glädje av sakerna.

Jag låter rörig för att jag är rörig. Tror jag vill ha sagt att sakerna borde vara värdefulla för andra med. Å andra sidan är saker bara saker, minnena av personen är ju något annat. Kanske spar man saker för att man är så rädd för att minnena ska blekna? Fast just nu poppar det upp minnen hela tiden och påminner om tomheten nu när han är borta. Samtidigt så har han inte alltid funnits där och vår kontakt har inte alltid varit självklar. Har funnits en tomhet både före och efter. Skumt.

Hör hur jag snurrar in mig i mina tankar så det är bäst jag ger mig. Tomhet kan kännas på olika sätt, konstigt hur saker man inte ser eller kan ta på kan fylla en.