Widar och jag tände ljus och mindes idag. Mindes alltför väl hur min far drog sina sista andetag för två år sedan och hur jag bara inte kunde förstå att han lämnat oss. Ingen som förstod. Widar var med, vi hade ju varit hemma hos vänner i Västerås och han var så märkligt stilla där med oss i rummet på sjukhuset. Han som alltid brukade leva runt måste ha känt av stämningen för han var så stilla.
Tiden går, men minnena lever kvar. Åker alltid förbi graven när vi reser och olika saker minner om det som var. Det var inte en okomplicerad relation och det kunde vara lite tafatt när vi sågs, men värmen, humorn och omtanken fanns där och även stoltheten. Det var skönt att vi fick sagt så mycket innan han lämnade oss. Jag saknar det och jag saknar honom. Jag saknar att han inte får se Widar växa upp, att de inte får lära känna varandra. Vet hur glad han var över Widar och jag kommer aldrig glömma hur förvånad han blev över att han skulle bli morfar och att han nu fick svart på vitt hur gammal han blivit. Men han var ju inte så gammal, vi trodde ju båda två att tiden fanns där. Men det blir inte alltid som man tror.
Rensade lite i min mail för ett tag sedan, är alldeles för dålig på det. Men efter ett par sidors mail dök mail upp från Ragnar, mail som jag inte kan radera. Vad jag saknar dem, vad jag saknar humorn, mailen och breven med roliga kommentarer, funderingar och utbytet av tankar. Jag saknar att vara online nattetid och chatta om allt möjligt och omöjligt, alltid så mycket lättare i det skrivna ordet än när vi sågs IRL. Var först på slutet vi kunde prata om allt det svåra i verkligheten.
Saknar allt som kunde blivit, allt som var, men mest saknar jag dig!
Själar säger aldrig farväl
