Pay and Jump 150419 Beatrice på Lyrik 90 cm

Försöker peppa mig själv lite inför helgens final i Bohuscupen genom att kolla på de senaste pay &jumpfilmerna och tävlingsfilerna. Ser ju att vi kan ju hoppa rundorna även om vi har mycket att jobba på, men självförtroendet och känslan är ju så låga att jag blir alldeles trött på mig själv. Vill så gärna fixa det på ett bra sätt, men hjärnspökena är absurt stora. Ändå hade vi ju en bra feeling på träningen i tisdags, vi kan ju, men varför kan jag då inte bara känna det?

Det här är förrförra pay &jumpen där vi dubbelnollade vilket vi klarade senaste gången också och på några av tävlingsrundorna. Borde kunna vila lite i det, men icke. Lägg till det en seriös dos nervositet och man kan undra vad jag håller på med?? Samtidigt så vet jag ju att jag kommer tycka att det är kul, för det är ju kul och det är ridning på älskade lyran och det räcker egentligen! Att jag sedan måste jobba på sitsen, hjälperna, rytm och sånt, ja det är ju det jag tränar för! Nåja, peppen pågår och på söndag får vi se hur det går!

Jag och Lyrik 90 cm, pay & jump 150524

Fick filmerna som snälla Anna Jons filmat under pay&jumpen förra söndagen på Storås. En dag då Lyrik varit ute under natten och var jättetrött och seg och jag som troligen kände av blodtrycket för jag var mest trött, andfådd och ofokuserad. Var väldigt nöjd att vi hoppade igenom 80 och 90 cm felfritt för som ni ser så faller jag både framåt och orkar inte rida ihop honom ordentligt. Se bara andra språnget till oxern när jag trycker av honom ett språng för tidigt så ser ni vilket hjärta han har som länger sig och hoppar trots ryttarens klantighet.

Filmen ovan är från 90 cm rundan och framridningen innan var väldigt seg, Var flera av ponnierna och hästarna som också var lite sega efter utenatten så kanske var de inte riktigt vana vid att gå ute än. Innan tävlingen nästa helg så får Lyrik vara inne på natten, tror de andra hästarna som också ska tävla får vara inne med. Ja, det glömde jag säga, idag fick vi veta vilka som rider finalen på Storås nästa söndag och det blev bland annat jag och Lyrik. Är fett förvånad över att vi får chansen en gång till och vi kommer göra vårt bästa så hoppas jag att blodtryck och annat inte jävlas. Vore fint att få vara med och göra fina rundor för laget!!

Det ska lånas in tävlingshinder från en annan ridklubb och det är en utomstående banbyggare som det måste vara på Bohuscupen så det kommer bli vansinnigt spännande! Sedan kommer man vara stolt storåsare för hela Storås kommer vara uppfejjat och bäst så hur det än går kommer man gå runt och le även om knäna skallrar av nervositet! Matte och Widar ska komma och titta och det är ju inte heller fel. Oftast är de ju inte med ute i stallet eftersom ingen av dem är hästintresserad och det tar ju ett antal timmar vad det än är man gör i stallet!

Dagens pay & jump och utelåst

Vaknade halv fem i morse, behövde inte vänta in någon väckarklocka inte...Nervös, klarvaken och en molande huvudvärk på högersidan som skrek migränvarning. Mulade alvedon och försökte vila, migränmedicinen är ju utsatt i nuläget och sedan bad jag mitt förbannade huvud att skärpa sig. Körde avslappningsövningar när sömnen inte infann sig och strax efter sex klev jag upp.

En stund senare kom min älskade lillunge upp och vi käkade frukost ihop medan vi kollade på barnprogram. Kan nog alla barnprogram som finns och det är inte mycket som är bra kan jag säga. Men det är mysigt i soffan med liten uppkrupen nära mig tillsammans med diverse gosedjur som gör mig lite galen... Matte däremot lyckas alltid sova länge på helgerna vilket jag och Widar inte förstår oss på ;) Åkte i allafall iväg till stallet vid halv åtta vilket är förmiddag för mig och Widar, men tidig morgon för Matte.

Möttes av frukostätande hästar och glad stallpersonal. Älskar att komma tidigt och vara i stallet medan hästarna äter och allt är alldeles lugnt. Gick in i sadelkammaren och putsade av tränset och sadeln och bytte pannbandet på tränset mot mitt nyinköpta blingbling som jag bara älskar. Ångrade lite att jag inte köpte schabrak och huva också, men det blir fler gånger.

Hade redan igår bestämt mig att jag skippar att fläta manen, den behöver ryckas först för den är en ojämn historia efter att någon klippt honom för ett tag sedan. Måste fixa det innan Bohuscupen! Istället blev det lite kel, lite lufthugg med tänderna och lyfta bakben a la Lyrik, mockning och att rykta rent honom samtidigt som stallet började fyllas av tävlingssugna tjejer och killar. Tjejerna från hoppgruppen dök upp glada och laddade.

Banskissen och startlistan kom upp och det var dags att bygga banan. Drog en liten suck av lättnad när jag såg att banan inte var alltför svår eftersom jag inte är så säker på 80 cm än och vi bara hoppat 90 cm en gång tidigare och då fick vi 16 fel på grund av en rivning och två vägringar. Snacka om hjärnspöken så den här gången var jag helt klart inställd på revansch, men också attans så skraj och nervös. Vi höll trots allt på att gå omkull sist och det var jag inte beredd på. Har sett filmen från den rundan och jag vet inte hur Lyrik lyckas få upp sig för vi är gruvligt nära att krascha i landningen av sista oxern.

banbyggning, började på 50 cm för de första starterna

Vi började bygga tillsammans med dagens funktionärer och jag svor som vanligt när jag insåg att det förhatliga planket skulle vara med. Jag avskyr det där planket eftersom jag och Lyrik har rivit det nästan varenda gång vi hoppat det. Det pajade ridskolecupen och klubbmästerskapet förra året och jag har rivit det flera gånger på pay &jumptävlingarna bland annat förra gången då vi rev det på 90 cm rundan. Vi klarade det förvisso på 80 cm då, men likförbannat så har det gått troll i det och de andra tjejerna vet hur jag avskyr det och ska så klart skoja om det. Idag stod det dessutom i en sväng, fattar ni, ett 90 cm plank på flata hållare i en sväng, i Lyriks hopplösa högervarv. Tänkte stilla att då är det typ kört och sen tänkte jag att ja det kan ju inte gå sämre än sist och sen tänkte ja att för 17, det är ju bara ett rättuppstående och vanliga rättuppstående hoppar vi ju utan att dö liksom!

planket from hell som förstörde KM tävlingen och
ridskolecupen förra året, mitt hathinder...
hm kan ju också bero på min ridning...troligen

Men nog spädde det på nervositeten även om man kan skämta om det. Gick iallafall banan ensam och noga istället för att skoja runt med de andra som jag brukar när man går banan och försökte verkligen tänka på hur jag och Lyrik skulle rida, hålla ut svängar, rätta galoppen, samla upp och ha framåtläge. Sedan fixade jag i ordning Lyrik som var på sitt suraste humör när jag skulle sadla och tränsa. Fick med mig några av de andra och så skrittade vi slingan innan vi skrittade runt i väntan på framridning. Lyrik är väldigt morgonstel och svår att få igång så han behöver tid på sig och idag fick han skritta fram 40 min innan vi kom in på framridningen. Han är 15 år i år, men sedan länge stel i lederna och stel i kroppen.

finaste Lyran som brydde sig mer om lunchen
än rosetterna han kammat hem

Väl på framridningen blev det lite hackig trav och en bättre galopp innan vi fick hoppa fram. Han kändes väldigt seg, men hoppade upp sig lite på framhoppningen. I vanliga fall brukar han tagga upp lite när han kommer in på banan, men inte idag så jag kände nog att det kunde gå lite sådär. Samtidigt så ville jag verkligen fixa det, särskilt som Carina var med och kollade och coachade alla. 

Såg några av kompisarna hoppa fina rundor på 80 cm och så blev det vår tur och trots en seg början så hoppade Lyrik jättebra. Jag var lite ofokuserad, särskilt i slutet av banan vilket gjorde att vi kom lite fel här och där, men det klarade sig. På sista hindret, en oxer kom vi helt fel och jag hörde att det small i en bom och var helt övertygad om att vi dragit på oss fyra fel. Men vet ni vad, det var en underbom som ramlade ner och sådana räknades inte som ett nerslag när de övre bommarna ligger kvar!!! Så det blev en nolla och då släppte spänningarna lite. Med en ok runda var jag redo för nästa. Fick lite bassning av Carine för att jag kroknat i slutet av banan och tappat ridningen och det var bara att ge henne rätt, jag måste rida hela banan igenom annars slår det igenom direkt.

älskade lilla Lyran som gick för nära mobilkameran...
hopplös att fota är han allt

När alla gjort sina starter på 80 cm höjdes hindrena till 90 cm och ni kan inte ana vad de 10 cm får hindrena att se större ut. Oxrarna blir både långa och höga och mitt hathinder planket blev inte roligare. Men jag var iallafall besluten om att några fåniga vägringar skulle det inte bli. Men när 90 hoppningen började och det bara var vi fyra som ska hoppa första deltävlingen i Bohuscupen så blev jag nervös igen. 

När sedan första ryttaren ramlade av trots en fint påbörjad runda och den andra fick en massa vägringar och höll på att ramla av så knöt det sig i magen. Det var ju en upprepning av förra gången. Jag var start nummer tre och försökte få igång galoppen ordentligt innan hinder ett. Det gick lite så där, men vi kom igång och sedan rullade det på. Vi var inte i ett enda hinder och jag orkade rida hela banan igenom och vi nollade. När vi passerade mål så höll jag på att tappa andan och klappade om Lyrik allt jag kunde! 

Finaste underbara hästkraken hjälpte oss runt och jag kunde inte varit gladare. Det hjälpte onekligen till att reparera självförtroendet lite som inte var särskilt stort efter förra gången. Var helt slut och darrig medan jag satt på Lyrik och såg den sista av oss starta och fixa banan med några småfel och då slog det mig att det är vi fyra som åker till Tanum och testar på tävlingslivet den 12 april och jag längtar! Skitnervöst, men ja, jag längtar! Önskar så oerhört mycket att jag ska få råd att skaffa häst på sikt, det är som om den hästtokiga tjej jag en gång var vaknat och bara vill vara i stallet, med hästarna och med ridningen allt jag kan. Som om jag aldrig varit utan hästarna i alla dessa år.  Svårt att fatta att jag kunde glömma hur fantastiskt man mår av hästar, ja det vill säga om jag förtränger allergitjafset!

Hoppas innerligt att det ska gå ok på tävlingen, har ingen aning hur Lyrik kommer reagera. Han kan vara jättesjåpig och inte vilja gå fram på nya ställen eller när han ska gå först på slingan eller gå ifrån hästkompisarna. Då kan han bli istadig och börja vägra och rygga så vem vet vi kanske inte ens kommer in i det nya ridhuset...På Storås är han ju van och kan ändå hålla på att krångla så vi får se helt enkelt. Sedan ska ju mina nerver hålla och det är ju lättare sagt än gjort...

Men får väl tänka på att Carine sagt att det är på kul och för att testa, det gör inget om hela gänget vägrar ut sig, vi får börja någonstans. På sätt och vis känns det som om det varit enklare att vara med i dressyren, där ska du ju rida ett program som du kan öva in till max innan, nu i hoppningen vet man inte ett jota om varken banan, hindren eller någonting....Vill attan inte vägra ut mig! Som tur är deltar vi i förklassen som är en vanlig clear round så då får både jag och Lyrik känns på banan och hindren en första gång.

hjälm, rosetter och nya pannbandet som Lyrik fick ha idag, missade dock ta en
bild med det på...men snygg som attan var han i det!

Var himla bra att ha Carine där idag, hon hjälpte oss allihopa med att både pusha, stötta och berömma och det hjälper så galet mycket!! Älskar att rida för henne, hon är grym och på tisdag ska jag och en av de andra tjejerna ha en extra hoppträning för henne, ska bli spännande! Efter hoppningen idag skrittade vi av på slingan och trots blåsten så var jag bara glad! Sedan hoppade jag av och pysslade om Lyrik lite extra och han fick en massa godis och lunch. Fina hästen som sedan som vanligt försökte bita mig när jag lade på honom täcket. Han är ett litet monster i boxen, men man kan inte annat än att älska honom. Helt ointresserad av rosetterna, brydde sig bara om sin lunch såklart!

I sadelkammaren fick vi tjejer feedback och pepp av Carine och hann snacka igenom våra rundor lite och det var en go feeling hos oss. Vi var dessutom överens om att hindrena inte verkade lika höga och svåra den här gången och det lovar gott! Gillar verkligen alla tjejerna i hoppgruppen, alla är positiva, peppar varandra, goa med varandra och det finns ingen känsla av missunsamhet eller annat otyg. Blir så glad av att se hur det händer saker med allas vår ridning och hur ingen backar för utmaningarna även om det är svårt ibland. 

Tror inte att det hade hänt lika mycket med ridningen utan Carine, skulle hon börja träna någon annanstans så kommer jag följa efter henne haha...Men allvarligt, älskar att rida för henne lika mycket som för många år sedan då jag red för Ylva Lovén Swärd och Petrus Kastenman! Visst får man bassning ibland precis som av dem, men man får det man förtjänar och när man gör rätt får man beröm och du får känslan med hästen så du vet att du gjort rätt och det gör att man lär sig. Dessutom gör Carine som dem och tar en hela tiden ett steg längre än vad man själv tror, men inte längre än att man klarar det och växer ett snäpp till. Det är skickligt det!

Var tokigt trött och hungrig när jag åkte hem och huvudvärken vällde fram igen. Väl hemma insåg jag att jag glömt mina nycklar när jag åkte i morse och hoppades på att Matte och Widar skulle vara hemma. Det var de såklart inte. De var på Universeum och hade kul och jag stod trött, hungrig och svettig utanför dörren till lägenheten, utelåst...Jag menar hur förbannat svårt ska det vara att komma ihåg hemnycklarna när man drar till stallet? Är andra gången jag blir utelåst på grund av det och när man känner huvudvärken rulla in och hungern suga tag i en och man bara vill duscha av sig så blir man fett trött på sig själv. Fick ringa Matte och som tur var så var de nästan på väg hem så väntan blev inte alltför lång.

avslutade med att bli utelåst, hungrig och trött
ni ser ju minen...
och ja, jag är nästan 40 och gråvithårig...

Sedan såg jag på min bild att ja, jag ser trött ut, osminkad och rufsig och mitt hår behöver verkligen en vända hos frissan. Är ju nästan helt gråvithårig och ja, så är det visst när man närmar sig 40....Jag har ju egentligen mörkbrunt hår, men det tycks ha försvunnit, särskilt sedan vi fick Widar. Nu är det mest vitt, grått och beigebrunt...Skulle nog behöva en hel make over, fast det skiter jag nog i just nu för jag klarade 90 cm banan så det så!!

Jag och Lyrik

Jag och Lyrik efter två clear rounds!

Fick de här fina mobilbilderna av en av tjejerna som också var med och tävlade i sön! Skitkul eftersom jag inte har så mycket bilder av mig och Lyrik. Ser ut som om vi båda behöver sträcka på oss lite, men med tanke på hur trötta vi var efter tre dagars jobb så är det helt ok. Orkade knappt hoppa av Lyrik efter att vi skrittat av på skogsslingan.Men glad var jag, glad och trött! Skumma perspektiv det blir ibland när man blir fotad, men ni anar hur vi ser ut.

Lyrik är en 13 årig halvblodsvalack som varit på ridskolan under fyra år. Han kan vara lång som en långtradare att rida, tung och stel, men han kan också vara en pärla när man får till det och han blir lika taggad som jag när vi kommer in i ridhuset och det står fullt med hinder. Till våren ska vi nog börja testa dressyrprogrammen också, vi ska bara öva och våga! Men vem trodde att vi skulle klara sånt här när jag förra september provred och höll på att rida över ridläraren och knappt kom över småhinder på provlektionen? Nu ska vi bara jobba vidare, jag har en hel del jobb att göra, men det är ju grymt kul!

Det bästa jag gjort, att börja rida igen! Synd bara att allergin är kvar, har kliat mig som 17 i helgen...Man blir ju sugen på egen häst, men det är inte helt lätt med allergin. Men det är ju annars en plats/miljö där jag tvingas släppa mitt dåliga mående och bara vara en stund. Att fixa med Lyrik, bara klappa honom och stå still, slita i ridningen, utvecklas, sköta honom, gnälla på honom och vara glad på honom, finns liksom inget utrymme för all självdestruktivitet medan jag är där, det är värt så vansinnigt mycket!

Fina Lyrik!

sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

en söndag i stallet och lite söndagsmys

Med kassa tre timmars sömn i kroppen gav jag mig iväg lite efter sju i morse. Ute var det mörkt och regnigt, men förvånansvärt varmt. Lämnade över en tokpigg fyraåring i min trötta goa syrras händer och pallrade mig iväg till spårvagnen.

Var tämligen ensam när jag tog fyran ut mot Angered och klev av vid Storås som är hållplatsen innan Angered centrum. Astrött med huvudvärk och förkylningsfeeling i kroppen som jag försökte avhjälpa med en dos alvedon och nässpray. Kan tillägga att min pälsdjursallergi inte gynnas av förkylningsfeeling...

Knatade i allafall till stallet i lite duggregn och såg allt ljusna från nattmörkret och var galet glad över att jag slapp gå i det utlovade ösregnet. Var nästan först i stallet, men bara en kvart senare var det full aktivitet och förutom hästarnas mumsanden så kunde man höra och känna hur nervositeten spred sig bland alla som höll på att fixa med hästarna, utrustning, bandiskussioner och annat.

Hann både rykta och mocka innan det blev dags att gå banan och få in den i hjärnan. Det är märkligt hur nervös man kan bli även om det bara är en pay&jump = träningstävling på klubben öppen för både medlemmar och ekipage utifrån. När man blir nervös så blir ju hjärnan helt korkad och efter all depressionsskit är minnet inget vidare.

hur kan du binda fast
snälla lilla mig?

Men jag fick in banan i huvudet och gick för att fixa i ordning både mig och Lyrik. Lyrik som för övrigt blivit ett monster i boxen, skitgrinig är han numera när man ska göra i ordning honom, fast jag kan inte låta bli att tycka att han är rolig.

Men det finns gränser, han bet en tjej i midjan för ett litet tag sedan och är det nåt man inte vill ha så är det ett par stora hästtänder i sina love handles...Så när det är dags för sadeln så brukar jag binda upp honom och då stirrar han på en med sina stora ögon och förstår inte alls hur jag kan göra så mot honom...tokhäst. När han märker att man inte ändrar sig så blir han tvärsur...

sur de lux

Men jag gillar honom även om han är tung som jag vet inte vad och kräver att man rider honom rätt. Vi var med i två klasser med olika höjder och på den första rundan blev det ett nedslag. Naturligtvis mitt fel, tappade honom lite i galoppen och föll framåt i sitsen och som ett brev på posten så kom ett idiotiskt nedslag medan Carina, vår ridlärare som höll i dagens P&J vrålade åt mig att räta upp mig. Hon hade ju helrätt och jag var rätt förbannad på mig själv efteråt eftersom resten av banan gick jättebra, även långsidan där avståndet var klurigt och krävde att vi hade koll på galoppsprången och avstånden för att inte riva sista oxern.

Så inför andra omgången då hindren var lite högre och hela våran hoppgrupp skulle hoppa så var man lite nervös och jäkligt inställd på att göra en bättre runda. Särskilt som mina vänner i gruppen började rida felfritt.

Vi hade ju blivit uppmanade att ställa upp i dagens P&J utifrån att Carine ville se hur vi funkade i lite mer tävlingsstuk inför kommande tävlingar till våren. Ska vi börja delta i laghoppningar osv så kommer deltagarna plockas ur hoppspecialen så alla var taggade till tusen att göra bra i från sig. Det gick skitbra, hela vår grupp gjorde fina rundor och var asnöjda efteråt! Det har varit tal om hästbyten och andra ändringar efter den här tävlingen, men med tanke på hur bra det gick för alla så tror jag att vi kommer få fortsätta jobba vidare på de hästar som vi har nu och det är vad alla vill.

Hade varit kul att visa bilder, men hade ingen med mig, får bli en annan gång. Men det var skoj, för vi var ett tjugotal starter och det var en jättebra dag. Efteråt var vi rätt trötta och det blev en del fix i stallet innan vi hann med en massa eftersnack. Är ett himla schysst stall att vara i med en hel del goa människor. Finns en del mindre goa människor, men de verkar tack och lov vara få.

De flesta är avslappnade och väldigt schyssta med att dela med sig av uppmuntran, tips och råd och det gör det så mycket enklare. Är så glad att jag börjat rida igen och med tanke på hur det såg ut på min första ridlektion förra året i september då jag höll på att rida över ridläraren och höll på att ramla av när vi skulle hoppa så har det hänt mycket. Går förvisso inte så fort som jag vill, men jag rider igen och jag älskar det!

Efter allt hästfix tog jag spårvagnen hem till Ronija och Widar som samlade höstlov och kastanjer medan jag hann duscha och käka. Sedan ägnade vi eftermiddagen åt höstpyssel, hösttavlor, uppfinningar, barnprogram och helt plötsligt kom Matte hem och Widar blev jätteglad!

Sedan blev han ledsen för att finaste Ronija var tvungen att ta tåget hem till sig. Ibland önskar jag att alla han älskar att vara med bodde nära oss, men det är inte möjligt. Fick Widar som han ville skulle vi bo i samma hus som hans farmor, Lasse, farfar, Ronija, bästa vännen Gustav plus en stor hund och tre hundvalpar och en katt med kattungar och en snickarverkstad...ja, ni förstår ju, helt omöjligt, men väldigt gulligt. Men det gör onekligen lite ont i hjärtat att han blir så ledsen varje gång vi säger hej då till någon han tycker om och vi vet att det dröjer innan vi ses igen.

Hur som, kvällen blev bra i allafall. En stojig och glad-över-att-pappa-var-hemma-igen-Widar, en trött mamma med huvudvärk och en trött pappa som höll på att somna hos Widar i samband med saga och läggning. Blev många familjekramar, vår absoluta favorit som Widar alltid vill göra när vi kommer hem efter att ha varit på olika ställen. Tror dock att vi hade behövt en ledig dag mellan söndag och måndag!

finaste Lyrik