Dagens pay & jump och utelåst

Vaknade halv fem i morse, behövde inte vänta in någon väckarklocka inte...Nervös, klarvaken och en molande huvudvärk på högersidan som skrek migränvarning. Mulade alvedon och försökte vila, migränmedicinen är ju utsatt i nuläget och sedan bad jag mitt förbannade huvud att skärpa sig. Körde avslappningsövningar när sömnen inte infann sig och strax efter sex klev jag upp.

En stund senare kom min älskade lillunge upp och vi käkade frukost ihop medan vi kollade på barnprogram. Kan nog alla barnprogram som finns och det är inte mycket som är bra kan jag säga. Men det är mysigt i soffan med liten uppkrupen nära mig tillsammans med diverse gosedjur som gör mig lite galen... Matte däremot lyckas alltid sova länge på helgerna vilket jag och Widar inte förstår oss på ;) Åkte i allafall iväg till stallet vid halv åtta vilket är förmiddag för mig och Widar, men tidig morgon för Matte.

Möttes av frukostätande hästar och glad stallpersonal. Älskar att komma tidigt och vara i stallet medan hästarna äter och allt är alldeles lugnt. Gick in i sadelkammaren och putsade av tränset och sadeln och bytte pannbandet på tränset mot mitt nyinköpta blingbling som jag bara älskar. Ångrade lite att jag inte köpte schabrak och huva också, men det blir fler gånger.

Hade redan igår bestämt mig att jag skippar att fläta manen, den behöver ryckas först för den är en ojämn historia efter att någon klippt honom för ett tag sedan. Måste fixa det innan Bohuscupen! Istället blev det lite kel, lite lufthugg med tänderna och lyfta bakben a la Lyrik, mockning och att rykta rent honom samtidigt som stallet började fyllas av tävlingssugna tjejer och killar. Tjejerna från hoppgruppen dök upp glada och laddade.

Banskissen och startlistan kom upp och det var dags att bygga banan. Drog en liten suck av lättnad när jag såg att banan inte var alltför svår eftersom jag inte är så säker på 80 cm än och vi bara hoppat 90 cm en gång tidigare och då fick vi 16 fel på grund av en rivning och två vägringar. Snacka om hjärnspöken så den här gången var jag helt klart inställd på revansch, men också attans så skraj och nervös. Vi höll trots allt på att gå omkull sist och det var jag inte beredd på. Har sett filmen från den rundan och jag vet inte hur Lyrik lyckas få upp sig för vi är gruvligt nära att krascha i landningen av sista oxern.

banbyggning, började på 50 cm för de första starterna

Vi började bygga tillsammans med dagens funktionärer och jag svor som vanligt när jag insåg att det förhatliga planket skulle vara med. Jag avskyr det där planket eftersom jag och Lyrik har rivit det nästan varenda gång vi hoppat det. Det pajade ridskolecupen och klubbmästerskapet förra året och jag har rivit det flera gånger på pay &jumptävlingarna bland annat förra gången då vi rev det på 90 cm rundan. Vi klarade det förvisso på 80 cm då, men likförbannat så har det gått troll i det och de andra tjejerna vet hur jag avskyr det och ska så klart skoja om det. Idag stod det dessutom i en sväng, fattar ni, ett 90 cm plank på flata hållare i en sväng, i Lyriks hopplösa högervarv. Tänkte stilla att då är det typ kört och sen tänkte jag att ja det kan ju inte gå sämre än sist och sen tänkte ja att för 17, det är ju bara ett rättuppstående och vanliga rättuppstående hoppar vi ju utan att dö liksom!

planket from hell som förstörde KM tävlingen och
ridskolecupen förra året, mitt hathinder...
hm kan ju också bero på min ridning...troligen

Men nog spädde det på nervositeten även om man kan skämta om det. Gick iallafall banan ensam och noga istället för att skoja runt med de andra som jag brukar när man går banan och försökte verkligen tänka på hur jag och Lyrik skulle rida, hålla ut svängar, rätta galoppen, samla upp och ha framåtläge. Sedan fixade jag i ordning Lyrik som var på sitt suraste humör när jag skulle sadla och tränsa. Fick med mig några av de andra och så skrittade vi slingan innan vi skrittade runt i väntan på framridning. Lyrik är väldigt morgonstel och svår att få igång så han behöver tid på sig och idag fick han skritta fram 40 min innan vi kom in på framridningen. Han är 15 år i år, men sedan länge stel i lederna och stel i kroppen.

finaste Lyran som brydde sig mer om lunchen
än rosetterna han kammat hem

Väl på framridningen blev det lite hackig trav och en bättre galopp innan vi fick hoppa fram. Han kändes väldigt seg, men hoppade upp sig lite på framhoppningen. I vanliga fall brukar han tagga upp lite när han kommer in på banan, men inte idag så jag kände nog att det kunde gå lite sådär. Samtidigt så ville jag verkligen fixa det, särskilt som Carina var med och kollade och coachade alla. 

Såg några av kompisarna hoppa fina rundor på 80 cm och så blev det vår tur och trots en seg början så hoppade Lyrik jättebra. Jag var lite ofokuserad, särskilt i slutet av banan vilket gjorde att vi kom lite fel här och där, men det klarade sig. På sista hindret, en oxer kom vi helt fel och jag hörde att det small i en bom och var helt övertygad om att vi dragit på oss fyra fel. Men vet ni vad, det var en underbom som ramlade ner och sådana räknades inte som ett nerslag när de övre bommarna ligger kvar!!! Så det blev en nolla och då släppte spänningarna lite. Med en ok runda var jag redo för nästa. Fick lite bassning av Carine för att jag kroknat i slutet av banan och tappat ridningen och det var bara att ge henne rätt, jag måste rida hela banan igenom annars slår det igenom direkt.

älskade lilla Lyran som gick för nära mobilkameran...
hopplös att fota är han allt

När alla gjort sina starter på 80 cm höjdes hindrena till 90 cm och ni kan inte ana vad de 10 cm får hindrena att se större ut. Oxrarna blir både långa och höga och mitt hathinder planket blev inte roligare. Men jag var iallafall besluten om att några fåniga vägringar skulle det inte bli. Men när 90 hoppningen började och det bara var vi fyra som ska hoppa första deltävlingen i Bohuscupen så blev jag nervös igen. 

När sedan första ryttaren ramlade av trots en fint påbörjad runda och den andra fick en massa vägringar och höll på att ramla av så knöt det sig i magen. Det var ju en upprepning av förra gången. Jag var start nummer tre och försökte få igång galoppen ordentligt innan hinder ett. Det gick lite så där, men vi kom igång och sedan rullade det på. Vi var inte i ett enda hinder och jag orkade rida hela banan igenom och vi nollade. När vi passerade mål så höll jag på att tappa andan och klappade om Lyrik allt jag kunde! 

Finaste underbara hästkraken hjälpte oss runt och jag kunde inte varit gladare. Det hjälpte onekligen till att reparera självförtroendet lite som inte var särskilt stort efter förra gången. Var helt slut och darrig medan jag satt på Lyrik och såg den sista av oss starta och fixa banan med några småfel och då slog det mig att det är vi fyra som åker till Tanum och testar på tävlingslivet den 12 april och jag längtar! Skitnervöst, men ja, jag längtar! Önskar så oerhört mycket att jag ska få råd att skaffa häst på sikt, det är som om den hästtokiga tjej jag en gång var vaknat och bara vill vara i stallet, med hästarna och med ridningen allt jag kan. Som om jag aldrig varit utan hästarna i alla dessa år.  Svårt att fatta att jag kunde glömma hur fantastiskt man mår av hästar, ja det vill säga om jag förtränger allergitjafset!

Hoppas innerligt att det ska gå ok på tävlingen, har ingen aning hur Lyrik kommer reagera. Han kan vara jättesjåpig och inte vilja gå fram på nya ställen eller när han ska gå först på slingan eller gå ifrån hästkompisarna. Då kan han bli istadig och börja vägra och rygga så vem vet vi kanske inte ens kommer in i det nya ridhuset...På Storås är han ju van och kan ändå hålla på att krångla så vi får se helt enkelt. Sedan ska ju mina nerver hålla och det är ju lättare sagt än gjort...

Men får väl tänka på att Carine sagt att det är på kul och för att testa, det gör inget om hela gänget vägrar ut sig, vi får börja någonstans. På sätt och vis känns det som om det varit enklare att vara med i dressyren, där ska du ju rida ett program som du kan öva in till max innan, nu i hoppningen vet man inte ett jota om varken banan, hindren eller någonting....Vill attan inte vägra ut mig! Som tur är deltar vi i förklassen som är en vanlig clear round så då får både jag och Lyrik känns på banan och hindren en första gång.

hjälm, rosetter och nya pannbandet som Lyrik fick ha idag, missade dock ta en
bild med det på...men snygg som attan var han i det!

Var himla bra att ha Carine där idag, hon hjälpte oss allihopa med att både pusha, stötta och berömma och det hjälper så galet mycket!! Älskar att rida för henne, hon är grym och på tisdag ska jag och en av de andra tjejerna ha en extra hoppträning för henne, ska bli spännande! Efter hoppningen idag skrittade vi av på slingan och trots blåsten så var jag bara glad! Sedan hoppade jag av och pysslade om Lyrik lite extra och han fick en massa godis och lunch. Fina hästen som sedan som vanligt försökte bita mig när jag lade på honom täcket. Han är ett litet monster i boxen, men man kan inte annat än att älska honom. Helt ointresserad av rosetterna, brydde sig bara om sin lunch såklart!

I sadelkammaren fick vi tjejer feedback och pepp av Carine och hann snacka igenom våra rundor lite och det var en go feeling hos oss. Vi var dessutom överens om att hindrena inte verkade lika höga och svåra den här gången och det lovar gott! Gillar verkligen alla tjejerna i hoppgruppen, alla är positiva, peppar varandra, goa med varandra och det finns ingen känsla av missunsamhet eller annat otyg. Blir så glad av att se hur det händer saker med allas vår ridning och hur ingen backar för utmaningarna även om det är svårt ibland. 

Tror inte att det hade hänt lika mycket med ridningen utan Carine, skulle hon börja träna någon annanstans så kommer jag följa efter henne haha...Men allvarligt, älskar att rida för henne lika mycket som för många år sedan då jag red för Ylva Lovén Swärd och Petrus Kastenman! Visst får man bassning ibland precis som av dem, men man får det man förtjänar och när man gör rätt får man beröm och du får känslan med hästen så du vet att du gjort rätt och det gör att man lär sig. Dessutom gör Carine som dem och tar en hela tiden ett steg längre än vad man själv tror, men inte längre än att man klarar det och växer ett snäpp till. Det är skickligt det!

Var tokigt trött och hungrig när jag åkte hem och huvudvärken vällde fram igen. Väl hemma insåg jag att jag glömt mina nycklar när jag åkte i morse och hoppades på att Matte och Widar skulle vara hemma. Det var de såklart inte. De var på Universeum och hade kul och jag stod trött, hungrig och svettig utanför dörren till lägenheten, utelåst...Jag menar hur förbannat svårt ska det vara att komma ihåg hemnycklarna när man drar till stallet? Är andra gången jag blir utelåst på grund av det och när man känner huvudvärken rulla in och hungern suga tag i en och man bara vill duscha av sig så blir man fett trött på sig själv. Fick ringa Matte och som tur var så var de nästan på väg hem så väntan blev inte alltför lång.

avslutade med att bli utelåst, hungrig och trött
ni ser ju minen...
och ja, jag är nästan 40 och gråvithårig...

Sedan såg jag på min bild att ja, jag ser trött ut, osminkad och rufsig och mitt hår behöver verkligen en vända hos frissan. Är ju nästan helt gråvithårig och ja, så är det visst när man närmar sig 40....Jag har ju egentligen mörkbrunt hår, men det tycks ha försvunnit, särskilt sedan vi fick Widar. Nu är det mest vitt, grått och beigebrunt...Skulle nog behöva en hel make over, fast det skiter jag nog i just nu för jag klarade 90 cm banan så det så!!