Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...
 |
| typ en sån här har vi |
Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...
Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.
Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.
Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?
Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...
 |
| Robin Williams, R.I.P |
Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!
Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.
Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.
Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!
Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)
