Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

onsdag, blodtrycksfunderingar och ett gräsligt möte

mitt tryck låg på fina 140/110
och 135/107
sist jag kollade, läkaren är
 inte nöjd...

Så galet trött trots att jag sov lite i natt. Yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och genomgående trötthet fick mig att ringa min vårdkontakt så i morgon ska jag förbi blodtrycksmottagningen.

Eller ja, det är ju medicinmottagningen, men de som är specialister på blodtryck sitter där med. Näsblod och yrsel är ju inga bra tecken och jag vet ju att trycket inte är så himla bra så det blir bra att få en koll och kanske justera någon medicin eller nåt.


Har annars tid i september till min specialistläkare som jag tycker är så bra. Hoppas dock på att det bara är vädret och jobbstarten som gör sig påmind. Orkar inte gå på ständiga kontroller hela tiden, men jag vet ju att jag får göra det igen om det behövs. Blir lite trött på att min kropp roar sig med att bråka när jag hellre vill ha fokus på saker som ska ske och behöver ske.

Har jobbat som vanligt idag och det har funkat ok idag. Blev dock ledsen och förbannad, då vi var med en klient på ett socialkontor idag och fick ett absolut uruselt bemötande av den tillförordnande chefen, då ordinarie handläggare var på semester. Det fanns ingen vilja till att föra ett samtal kring det som pågick och bemötandet var lika dåligt mot oss som personal som mot klienten och sedan blir man förvånad över att klienten går igång. Vem hade inte gjort det i dagens situation?

Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har varit i liknande situationer som handläggare och vet att ett bra bemötande och en villighet att diskutera och försöka finna en lösning som i det här fallet hade kunnat göras tämligen enkelt då klienten hade en egen vettig ide kan ge ett helt annat utfall än dagens. Det kostar inget att föra ett samtal istället för att avfärda klienten med att vi har inte tid, är underbemannade etc. Jag vet efter flera år i socialtjänsten att det är skittufft att jobba som handläggare, belastningen är så mycket högre än någon önskar, men trots det så kan man bemöta människor med vänlighet och respekt, särskilt om man meddelar avslag eller andra negativa besked.


Men idag lyste det tyvärr helt med sin frånvaro och det gör mig förbannad för det är inte ok. Fortsättning följer för klienten, jag kommer inte vara kvar och se det, men mina kollegor gör det de kan.

Alla kan ha dåliga dagar osv, men det kostar verkligen inget att vara trevlig och förstående i sitt bemötande, vare sig man pratar med kollegor, samverkanspartners eller klienter och vi är dessutom utbildade i att möta människor i väldigt utsatta situationer där de minst av allt ska behöva bli avfärdade utan att ens bli hörda först!

Som tur är så vet jag att det finns en massa socionomer som gör ett superjobb trots stundtals svåra förutsättningar och som brinner för att stötta sina klienter och hitta lösningar, annars hade man väl gett upp. Tänker på hur det här mötet blivit om klienten inte haft oss med sig, troligen ännu tokigare. Ett sånt här bemötande förstör ju så mycket.

Hade tänkt börja gymma idag, men det sket sig. Vågar inte innan jag kollat trycket och sånt imorgon. Men det lutar åt att börja träna på Fitness24seven som ligger några hundra meter bort, är billiga, har öppet dygnet runt, har tjejgym så man slipper brölande män i taskiga kläder (fattar inte varför män måste låta så när de lyfter vikter, massa bröl även om det är klena vikter ju), har både pass och gym.

Matte funderar på samma och tanken är väl att den som inte har Widars läggning kan gå och träna. Jag är lite inne på att träna innan jobbet som jag gjorde när jag gick ner i vikt innan jag blev gravid. Powerwalks och gym. Vill inte ha de här extra kilona, vare sig de beror på medicinen eller inte och måste få upp flås och styrka för att orka rida ordentligt. Ni ser, en massa skäl för att röra på sig och ändå ligger jag här i soffan och bloggar....

just do it

Att bli berörd

Det är en annorlunda känsla att gå till jobbet. Att gå upp sex och traska iväg i mörkret medan Matte lämnar Widar. Visserligen bara provjobb och jag vet ju att de även har interna sökande, men jag gör vad jag kan och även om det är skitjobbigt och en jätteomställning så är det så himla skönt att vara i jobb att jag stundtals blir tårögd. Särskilt när jag tänker på att jag kanske inte får jobbet, eller att jag får jobbet och inte klarar av det.

Jag går bredvid människor med ett väldigt engagemang och go människosyn, som jobbar med att etablera kontakt och stötta de som står längst ut i vårt samhälle och som far så illa. Många av de människor jag möter ser jag på stan dagligen, som vi alla ser, men kanske väljer att inte se.

Alla dessa ansikten som nu får namn och en historia, som kämpar och står på benen trots alla svårigheter. Det är märkligt hur man kan leva i tält eller koja i en svensk storstad, hur man kan leva så år efter år och överleva. Det är inga enkla orsaker, inget svartvitt utan en enorm bred gråskala som har lett till situationen som är och vissa har varit i sina svårigheter längre än någon människa skulle behöva vara.

Det berör på så många olika sätt och jag känner mig nästan lite som en nyexad socionom där allt bara går rakt in. Som om jag under mammaledigheten och depressionen tappat min egen hud och allt går in och berör, det är ju ett tag sedan jag rörde mig i den här världen där man kan prata om allt från droger, misshandel, övergrepp till drömmen om lägenhet eller körkort eller bara kunna ha mat för dagen.

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att man ska vara hårdhudad, mer att man behöver ha ett litet skinn emellan för att inte tappa bort sig själv i allt som andra människor lever i och råkar ut för. När jag jobbar så måste jag kunna härbärgera det som jag får dela för att kunna vara behjälplig och stabil för de som söker vår hjälp och vårt stöd.


Behöver påminna mig om vad som är rimligt och vad man på just den här delen av verksamheten kan göra och har befogenhet att göra och vad människorna vi möter vill och inte vill. Men det känns ändå ok, det är gott att jobba och det är gott att kunna få vara till hjälp i någon form, ibland handlar det om så lite som att sitta ner en stund, hjälpa till med kläder eller erbjuda skjuts någonstans.

försöka länka ihop

Blir berörd av hur medarbetarna bemöter och uppriktigt engagerar sig i de som de möter. Hur de uppmanar individerna att be om hjälp, hur man på olika sätt försöker lyssna in, stötta och ta sig den tid som människorna behöver även om det bara handlar om att skriva ner ett telefonnummer, räcka ut en hand och hjälpa till eller försöka dämpa akut ångest eller ilska.

Kommer i håg i mitt förra jobb när vi var ute och höll i utbildningar på olika boende hur imponerad jag blev av personalen som i många fall drog väldigt tunga lass och ändå lyckades hålla engagemang och fokus på klienterna och nu ser jag det igen. Eller alla engagerade jag mött under mina år i socialtjänsten och LVM-vården. Det gör gott att möta människor som verkligen bryr sig om de som de möter i sina jobb och det finns väldigt många sådana människor! Visst finns det nötter och visst är det knapert med resurser, men det finns en himla massa människor som försöker bidra till att göra världen lite bättre eller i allafall lite drägligare.

tankvärt

Social worker

Den här bilden går runt på facebook och det är inte utan att den har sina poänger! Klicka på bilden så syns texten bättre!