Lever lite förvirrat, så förvirrat att kameran blev kvarglömd hos kompisarna i trakten kring Vättern. Fattar ni, jag utan kamera...jisses...fotar lite kasst med mobilen.
Sålunda inga bilder på veckans bus som mest bestod i en febersjuk Widar, trött halvrisig mamma, goa vänner, lämning av Ragnars bil till dess köpare och ett stilla stopp vid hans grav. Lämnade blommor och satt ner en stund i stillhet och bara pratade lite om allt som hänt.
Det har ösregnat och blivit höst i luften, känns sådär efterom jag inte vill att sommaren ska vara slut än. Samtidigt är allt så mörkt ibland att jag aldrig vill se något annat än höstmörker.
Mitt i allt har jag skickat en jobbansökan och avböjt ett erbjudande. Funderat över saker, träffat psykologen och försökt sova, allt går sådär.
Widar har tillfrisknat, tack och lov för det, och vi har börjat packa för Gotland. Jag har varit på första Way out westkvällen av två och borde sova. Borde vara glad och må fint, istället påminns jag om hur ensam man kan vara tillsammans med andra.
Många tusen människor där samt vänner och ändå en isande ensamhet som nästan förlamar en och får en att dra ett och annat fånigt skämt i ett försök att skratta. Märklig kväll, märklig känsla när man egentligen har haft det bra och nog även roligt. Jag måste verkligen pussla ihop saker och ting i mitt liv.
Bea, jag minns inte de exakta orden, som en vän (bekant) använde häromdagen, men innebörden var nåt i stil med "delat helvete är lika med halvt helvete" - och på nåt sätt så är det så befriande att läsa hur du beskriver ditt mående. Hoppas att du tar det rätt, jag önskar dig verkligen tillfrisknande på alla sätt, men så länge du är där du är, så är det som att du öppnar en dörr till det där "förbjudna" som rör den mentala hälsan, som alltid är svårare att ta på, än de fysiska problem vi oxå kan brottas med. Känner så väl igen det där med att försöka dra ett halvhjärtat skämt, försöka vara närvarande fast man bara ser att man mun rör sig men man greppar inte ett skit vad de pratar om. Eller så samlar man alla krafter och är överhurtig och inte en j-el tror att man någonsin varit deprimerad. Hm...
SvaraRaderaInga konkreta råd att komma med, men fortsätt att skriva - det är en ventil - och jag uppskattar att läsa. INTE för att jag gottar mig i allt det svarta, utan för att du gör det tillåtet att vara där.
KRAM