...

...

....

mm det kan man ju säga....
lite migränfeeling och hjärnbryt är
en dryg kombo...

gårdagen

I går när jag kom ut och skulle knata till spårvagnen så sken solen för första gången på ett tag. Hann bli smått chockad och sen lite grinig när när jag insåg att efter de senaste dagarnas regn och åska så låg solglasögonen hemma....

Men det var ju skönt att solen och en gnutta värme hittat tillbaka till götet. De senaste dagarnas höstfeeling försvann äntligen. Lite drygt om det ska bli höst redan i augusti liksom. Tänk förr, då var augusti bästa sköna varma månaden, men de sista åren så verkar det ju vara den regnigaste skräpmånaden!

Väl på jobbet så kändes det helt ok även om jag märker att jag lägger en massa kraft på att orka och fungera. Det är ju milt sagt tur att man har en bra impulskontroll! Men det är ju jobbigt för alla att börja ett nytt jobb och jag tar det lugnt. Tror det kan bli ett bra jobb och kollegorna verkar helt ok.

Det är en betydligt mer formaliserad verksamhet än fältarna och det är inte utan att man jämför jobben. Gillar ju friheten som fältarna har och deras jobb, men jag är också väldigt pepp på att få jobba behandlings och programbaserat! Men jag är väldigt trött och när jag lämnar jobbet så är det som om jag skakar inombords. Har ingen energimarginal liksom och känner mig både låg och känslomässigt trasig. Men det ska väl bättra sig. Det är mycket som pågår just nu och förhoppningsvis blir det bättre under hösten. Är galet trött och blodtrycket, men även en del mediciner gör att jag har konstant kraftig huvudvärk.

Ingen höjdare när man ska börja bekanta sig med Treserva, det datasystem som används vid dokumentation. Har inte hört några bra saker med detta system, snarare en hel massa negativa saker. Men nu måste jag lära mig det och då är det skönt om man kan vara alert och försöka begripa sig på det ordentligt. Som tur är verkar mina kollegor vara olika bra på Treserva så förhoppningsvis kan jag både få lära mig och få svära över det med kollegorna! Hade i allafall en rejäl packe papper om systemet och hur man ska hantera det, glatt märkta med mitt namn... Räckte med att skumma igenom dem för att inse att det här inte är särskilt enkelt...

Desto roligare var det att återknyta bekantskapen med återfallsprevention och förändringsarbete. Hade koll på manualen och arbetssättet och ska in i grupperna snarast och det ska bli toppenkul! Dessutom känns det kul med klienterna och jag har redan fått börja få egna klienter och det kommer bli fler framöver. Förutom gruppbehandling och individuella samtal och andra möten så ingår friskvård och miljöterapuetiskt arbete. Började mitt första pass i köket med att göra sönder deras mortel....kändes sådär, men det bjöd på en del skratt och annat så det blev en bra förmiddag ändå! Det blev en isbrytare mellan mig och klienten jag jobbade med så det var inte dumt alls...=)

Efter allt detta drog jag hem med megahuvudvärk. Kom hem en liten stund innan Matte och Widar och hann njuta av att se Charlotte D rida sin underbara Vallegro i VM dressyren! Hon vann den klassen och det var en fantastisk ritt som trots några missar gav drygt 86%. De är så duktiga! Var tvungen att ta några bilder av ritten trots att det var på tv:n. När man vet hur oerhört svårt det är så går det inte att inte bli väldigt imponerad! Kolla runt på nätet så hittar ni både filmklipp och bilder på detta fantastiska engelska ekipage!

Att försöka se normala ut...

Widars min denna sommaren har varit hans slajmiga min som han kallar det. På nästa varenda bild som min älskade tokunge är med så har han tungan hängande ute i mungipan...och ibland gör jag honom sällskap så att se normala ut vad nu det är, har inte varit det lättaste för oss...

vi

inte så normala, men kul har vi...lite kassa mobilbilder dock

Guns N' Roses - November Rain

en av de bästa låtarna jag vet

Linkin Park - Numb

apropå känslor

egentligen ok

Det är egentligen ok. Jobbet verkar ok, kollegorna och klienterna likaså. Matte kommer äntligen hem från Kroatien ikväll, både jag och Widar har haft det tufft utan honom. Så egentligen är allt ok. Men måendet och orken är skit. All kraft går till att hålla ihop mig på jobbet vilket jag verkar klara helt ok. Men när jag väl går därifrån så rasar det mesta samman. Men nu när Matte är hemma igen ska jag försöka sova lite.

Widar har vaknat flera gånger varje natt som Matte varit iväg och gråtit för att han saknar pappa. Blir inte mycket sömn då. Märkligt hur allt kan vara ok och måendet bara får en att vilja försvinna.  Nä, sömn och förhoppningsvis en bättre feeling i kroppen. Har i allafall fått bokat in några viktiga saker framöver, det är alltid nåt. Synd bara att man måste fixa saker och ting själv och att man inte kan lita på landstinget. Det är märkligt hur man kan ha den läkarbrist som tycks vara konstant, att det får fortgå trots att det drabbar patienter och klienter. Nåja, snart är Matte hemma och då ska jag se till att få sova!

WiFi

lite kul eller hur?!

Ångestpåslag

fuck off liksom

Ingen enkel dag idag då ångesten väller in över mig så jag tappar andan. Surfa på vågen, den lägger sig snart kanske funkar en vanlig dag, men med tanke på alla otäcka scenarion som utspelar sig imorgon på nya jobbet malande i huvudet så funkar en enkel kbt teknik inte det minsta.

Klart jag vet att det beror på att det är första dagen på nåt nytt imorgon och jag inte ens har Matte hemma att vila mig emot. Han brukar annars få höra mitt ältande om hur jag kommer misslyckas, ingen kommer tycka om mig, jag kan egentligen ingenting och varför sökte jag ett nytt jobb och varför kan jag inte bara få försvinna från jordytan forever och ändå påtala att jag är bra och kan klara det. Ja, ni hör ju. Vill inte att det ska bli kväll och att jag måste lägga mig och hinna med stressen att lämna Widar extra tidigt på dagis för att sedan stressa till jobbet via två spårvagnar.

Vet att det kommer att lösa sig och jag kommer inte att dö utan snarare skärpa mig maximalt för att verka vara en vettig ny medarbetare. ÄNDÅ så är paniken och ångesten så stor att det varken funkar att äta eller sova och jag vill inte ta någon seg sömntablett ikväll. Vill vara klar i knoppen imorgon och jag gillar inte att ta sömntabletter när jag är ensam med Widar så det är inget alternativ. Skumt att man kan veta så mycket om sånt här och ändå dras med i det när det väller över en. Ångest, självtvivel, nada självförtroende och totalt hjärnsnurr.

Försöker läsa på om missbruk, återfallsprevention osv, men kan inte läsa och behålla meningen vilket är ett solklart tecken på hur stressad jag är just nu. Texterna är lika oläsliga som för ett tag sedan innan jag började kunna läsa ordentligt igen. Fixar verkligen inte stress. Tappade bort bilen på parkeringen idag när jag och Widar var på apoteket. Kom ut i ösregnet och kunde inte komma ihåg var jag ställt bilen och sånt har inte hänt sedan Widar var bebis och jag var helt lost. Vi fick gå in i butiken igen och jag fick sätta mig och fundera innan blockeringen släppte och minnet kom tillbaka.

Ja, ni hör ju, vansinnigt fånigt och onödigt för det är ju inget galet jag ska göra imorgon. Är ju ett nytt spännande och troligen roligt och lärorikt jobb som jag ska in i och jag brukar kunna anpassa mig till de flesta situationer och miljöer så det bör ju både fungera och bli kul! Men i mitt huvud blåser det orkan med negativa ord och känslor, tossigt hur man funkar...

Men har man minimalt självförtroende och tilltro till sig själv så har man. Brottas man dessutom med depressionsspöket som slår ner hårt och tungt och alltid viftar med sin utväg så är varje kaos en pärs. Tar så onödigt mycket energi att hålla på att försöka få ordning på allt sånt här. Läser i mina böcker och det finns så många bra tekniker på avslappning, ångesthantering osv och likförbenat så funkar det inte i nuläget.

verkar inte stämma så bra idag...

Vet att det bara är att få allt gjort, det är enda sättet, att göra det man är skiträdd för. Jag var ju livrädd innan jobbet hos Uppsökarenheten och när jag berättade en del av hur det var så var jag övertygad om att de aldrig skulle anställa mig, men det gjorde de ju och det gick ju mer än bra! Men all teori och erfarenhet försvinner när ångesten fångar en och får en att vilja försvinna som människa. Finns inte mycket att göra, ångest är ju en del av livet sägs det ju, men den behöver ju för 17 inte välla in över än stark som en orkan!

Det är tur att jag har Widar för det gör att jag inte bara kan gömma mig under täcket eller följa depressionspöket. Med honom måste jag funka i verkligheten och hålla rutiner som håller mig kvar här, än mer dagar som idag. Att krama honom god natt och höra att han älskar mig ger mig en stunds andhämtning. Han vet det inte, men utan honom hade saker och ting varit annorlunda för min del på så definitiva sätt att jag väljer att inte tänka på det. Det är märkligt hur livet tar sina turer och hur stor kärleken kan vara...En fin tanke i allt kaos i huvudet. Matte och Widar, mina killar, som jag älskar över allt annat! Nä, lite tv och förhoppningsvis har jag en schysst dag imorgon så jag kan skriva ett muntert inlägg i morgon kväll! Blir så trött på mig själv som håller på så här, så förbannat onödigt ju! Men nu är det färdigt med gnällandet för en stund!

Widar, min solstråle

Middag med gamla jobbet och funderingar

I världens regntyngda Göteborg drog jag igår kväll på avtackningsbus med gamla jobbet. Matte och Widar skjutsade ut mig till Port Arthur vid Sannegården. Först åkte vi bland alla hyreshus och annat innan vi hittade den lilla krogen som tydligen är Göteborgs äldsta sjömanskrog. Om du är nyfiken kan du kolla här, de har både a la carte, afterworkbuffe och lite annat smått och gott till rimliga priser!

Ett ställe som har en diger historia med bus och annat. Bland annat har det förr förekommit prostitution på övervåningen och en arbetskollega visade en av lamporna som finns kvar från den tiden. En lampa som signalerade med rött om det var upptaget. Fick många historier om gamla Göteborg av några av mina äldre kollegor som är gamla göteborgare sedan barnsben och som berättade om hur de ockuperade hus, demonstrerade, bodde i rivningskåkar där taken rasade in och hur haschet och amfetaminet florerade i Göteborg medan heroinet fick fäste i Oslo och Stockholm på 70-talet.

stundtals lite sol och ljus mellan molnen

moi

Blir lite perspektiv då kollegan berättar om hur hon och hennes vänner kämpade mot rivningarna av arbetarbostäderna i Göteborg samma år som jag föddes, 1975. Jag älskar att höra gamla historier och igår kom många. Tänk att liksom få se Rolling stones live på Liseberg och sedan få gå bakom scen för att man känner roddarna och detta på den tiden som Rolling stones var gudar! Jisses, vad jag hade velat göra det.

Undrar om jag kommer ha lika många roliga och förändringar genom tiden historier att berätta för mina kollegor när jag närmar mig pensionen? Å andra sidan är jag ju född i en generation som ska försörja 40-talisterna och även sörja för de yngre som inte kommit in i arbetslivet så enligt mitt pensionskuvert lär jag väl få jobba till jag dör...och nej, jag är inte bitter ;)

Hur som, var först på plats igår så jag hann bli lite nojjig på om jag var på rätt plats innan kollegorna ramlade in en efter en och det blev en väldigt trevlig kväll! Var tur att jag gick, var nära att jag avbokade för att jag var så trött och ur humör innan. Men blev väldigt glad under kvällen så det var bra att jag gick. Så är det ofta, man orkar inte, har inte lust, är trött osv, men om man väl kommer iväg så blir det så gott som alltid bra. Dessutom mår jag bättre av att göra saker än att ligga hemma och älta ångest.

fina gamla lampor och utanför ser ni molnen

Blev en del jobbsnack och mycket annat och det känns verkligen att jag kommer sakna dem och jobbet. Kommer gå in nån gång då och då och ta pass, men eftersom jag redan har en tjänst i stan, om än i en annan stadsdel så går ju lönen ut centralt från stan och då blir jag en dyr vikarie att ta in...

Men folket kommer jag hålla kontakt med och det känns gott! Innan jag började jobba med fältarna så hade jag trots mina år inom socialtjänsten ingen koll på vilket viktigt arbete de gör. Hur mycket de möter och hanterar varje dag och kväll och hela tiden med ett intresse för att möta klienten och ha denne i centrum. Det mesta sker ute i klienternas miljöer, vare sig det är en bänk, en skogsdunge, en lägenhet, ett boende med en väldig respekt och vilja att hjälpa, stötta och länka vidare.

För vissa klienter är de äldre fältarna och de som jobbar på övernattningen och som jobbat länge den enda fasta punkt som klienterna känner. Det är klart att alla delar är viktiga och jag vill verkligen inte förringa andra samverkanspartners viktighet. Har själv jobbat som socialsekreterare flera år och vet hur viktiga de och andra är. Men jag personligen, hade nog ingen koll på fältarnas viktiga arbete och hur himla kul det är.

rosor på borden

Nu byter jag arena på måndag och går in i en mer formaliserad miljö och med klienter som troligen befinner sig i en lite mer stadig miljö och situation vilket torde krävas för att kunna fungera i en öppenvårdsbehandling.

unnade mig en guiness, det är så gott

Det ska bli jättespännande, roligt och utmanande då jag velat jobba med behandling länge. Samtidigt så har jag trivts väldigt bra hos uppsökarna så vi får se hur det känns. En del av mig är livrädd och tycker att jag inte kan ett jota, samtidigt som jag försöker intala mig att jag både har pluggat och jobbat med missbruk och människor med missbruksproblematik i många år och jag gillar det! Jag kan ju en massa kring det, även om jag har en hel del kvar att lära. Men det är det som är så intressant att jobba med människor, man lär sig nya saker hela tiden. Känns som att det kan bli bra.

Hoppas att jag ska hålla själv också. Livet är lite komplicerat och den här hösten bär en del ställningstaganden och beslut med sig. Saker är ju inte alltid så enkla som man skulle vilja och det borde jag väl ha lärt mig vid det här laget. Funderar fram och tillbaka och förbannar att inte saker och ting kunde vara enklare. Men det är det inte och så måste det hanteras.

vitlöksbröd i väntan på maten

Hur som var en kväll som igår ett trevligt avbrott. Drack Guiness (aslänge sen sist) och lite vin. Åt god mat och fick skratta en massa och avslutade det hela med en massa kramar och lyckönskningar. På slutet var det bara jag och Lisbeth kvar och vi hade lite roligt åt att det var vi två som byter jobb nu var de som var kvar längst.

efterrätt

Det hela var så schysst så det beslutades om en höstöl senare i höst. Blir inga bilder på jobbgänget utan ni får hålla till godo med bilder från Port Arthur och en selfie =) Så tack alla goa kollegor för en himla fin kväll i går! Vi ses snart igen! Hann precis hem innan regnet vräkte ner igår, precis som det gör ikväll. Var lite vemodigt när jag tog mig hem igår så regnet passade fint. Väl hemma träffade jag en överpigg sambo som försökte lägga sig då han skulle iväg med jobbet fem i morse...Var bara att köra honom i säng och varva ner för egen del.

Gick så där då Widar drömde om att hans pappa skulle åka bort utan honom och således vaknade ett antal gånger under natten och var ledsen. Inte lätt att vara liten och längta efter sin pappa. Vi var rätt trötta i morse och liten bröt ihop då han såg att barnafadern redan åkt....

Iron Maiden - Hallowed Be Thy Name

lyssnar på lite go musik...=)

hm det där med vila alltså

Vi kom hem från Gotland, jag och liten, igår och det kommer komma lite gotlandspics under helgen. I dag har jag varken ork eller lust. Blir bara en liten uppdatering kring det här med vila.


Har varit hos läkaren och pratat blodtryck och såna saker och fått mig en tillsägelse eller nåt. Tack och lov så hade inte trycket blivit värre, snarare något lägre så kanske håller den nya medicinnivån ge effekt.

Pratade om att jag blir andfådd av att hämta liten på dagis, en lång uppförsbacke, men allvarligt, jag ska inte flåsa av den liksom men det gör jag. Eller hur jag tappar andan när jag rider. Vi ska se om det blir  bättre annars kanske man måste utreda det. Kan mycket väl bero på mitt höga blodtryck, men också på annat. Har ju en del mediciner och sedan finns det visst en risk att den sjukdom jag hade när jag var yngre som gav sig på lungorna, nerverna och annat kanske skapat någon sårbarhet för något eller inte.

Nå väl, blev tillsagd att vila så mycket jag kan och röra mig lugnt. Kunde inte låta bli att skratta när jag sa att jag har en vild fyraåring hemma och på måndag börjar jag mitt nya jobb som är på heltid plus att jag vill komma igång med träningen och även ta extra ridlektioner för att det är så kul. Kan säga att min läkare som är en väldigt sympatisk varelse tog i lite när hen sa att nu får du lugna dig lite annars blir du sjukskriven...Så jag lugnar mig och ligger på soffan just nu istället för att gå och köpa gymkort som planerat.

Får bli lite lugna promenader och nytt återbesök. Men helt lugnt är ju omöjligt, vila är skittrist, iallafall när man är tillsagd att vila. Ikväll blir det middag med gamla jobbet och jag kommer verkligen sakna dem så sjukt mycket!

Är skitnervös inför nya jobbet på måndag! Hoppas verkligen att jag ska trivas och gilla det!!! Är skitskraj för att jag ska vara kass på jobbet eller inte trivas...Men ett år går väl fort eller hur? Dessutom gillar jag ju att jobba och mitt mående har mått så mycket bättre av att jobba än att gå hemma eller gå på de absurda AF verksamheter jag befunnit mig på. Fick mail från min AF kontakt idag, vi skulle ju stämma av när mitt halvårsvik var slut och det var så fett skönt att skriva att de får avsluta mig, jag har ett nytt jobb på gång nästa vecka!! Så ja, det här med vila går så där, men jag har i allafall vilat medan jag skrev detta...

om fysiska sjukdomar behandlades som psykiska....

ligger en del i det

Packar för Gotland

I morgon flyger jag och Widar till syrran på Gotland. Några dagars ledigt för att förlänga sommaren, vara ledig innan nya jobbet och för att få träffa nyaste lillkusinen!

Kommer bli bra dagar med mycket snack, bebiskaos, kusinbus, foto, hästar och vara. Ska visst regna en del så jag tror vi får elda i spisen och dricka te medan hösten drar in och Widar snickrar i Anders verkstad. Ska bli gott att träffa syrran, alldeles för länge sedan. Nu är hon en stolt tvåbarnsmor, inte illa det va?!

Men ikväll packas det och som ni ser har Widar packat sin lilla rygga, väldigt viktigt det där! Den stora dataväskan är Mattes jobbväska så den ska inte med. Nä, blir kameraväskan och en resväska samt Widars rygga. Han har packat viktiga saker som inte är farliga för Molly eller bebisen, väldigt viktigt att de inte ska kunna göra illa sig. Min gulliga omtänksamma kille! Medan vi är iväg jobbar Matte som vanligt och när vi kommer hem så drar han på kick off i Kroatien. Jag vill också ha en privat arbetsgivare som varje höst skickar en utomlands på kick off....

Samtidigt som han är iväg börjar jag på mitt nya jobb på öppenvården, ska bli galet spännande även om jag redan nu saknar gamla jobbet!Blir lite roddigt dock att lämna Widar på förskolan vid sju och hinna iväg till nya jobbet och vara sjukt nervös....Nåväl, först till Gotland och fota kusin och syskonbilder!! Har en massa oro i kroppen så det blir nog inte så mycket sömn i natt. Ibland känner man på sig att det där med att sova inte kommer funka. Borde verkligen jobba natt alltså...

3 Doors Down - Kryptonite

bra låt och rolig video, håll till godo!

äntligen

Dario försöker få upp låset

I måndags fick jag hoppa på och jobba fältturen och det var som jag skrivit innan en dag som jag antagligen borde stannat hemma och gömt mig i sängen under täcket. Det mesta gick fel eller jävlades i största allmänhet och avslutades med en att jag fick gå hem då spårvagnarna slutat gå. Började passet med att låsa in min väska och jacka och tappa bort nyckeln...Helt jäkla otroligt och nyckeln är fortfarande borta...

Min ena kollega försökte få upp skåpet, men det gick så klart inte och ingen kände till några extranycklar...Jag letade överallt, i soffan, på golvet, i köket tom i kylskåpet mm. Men inte nån nyckel någonstans så det blev till att jobba ändå. I onsdags sprang jag på vaktis som trodde ett han skulle behöva borra upp skåpet och bad mig leta lite till.

På fredagen gav jag upp och vår snälla vaktis skulle fixa skåpet. idag var jag uppe på jobbet, har inte hunnit innan och såg till min glädje att vaktis hittat nycklar och att min väska och regnjacka åter var mina! Passade fint för när jag lämnade jobbet vräkte regnet ner....

anar att vaktis måste ha letat ihjäl sig efter rätt nyckel då han
trodde att nycklarna var borta och att han skulle få borra upp skåpet
tack vaktis, du är bäst!

ont

Vet du hur ont det gör att se andra ha det du vill ha? Att sedan se hur de inte tar hand om det utan snarare skadar det? Ibland är livet så oerhört orättvist att jag knappt orkar vara i det. just saying....

Evanescence - Everybody's Fool

just listen

mörk känsla, 1500 självmord om året och sexuella trakasserier i skolan

Vissa dagar når aldrig ljuset fram vare sig det regnar som nu eller solen skiner som innan idag. Har jobbat och sedan tagit det lugnt.

Allt är egentligen bra, men mörkret omsluter varenda tanke. Trött, meningslös verklighet med människor som gnäller på det de har, tar för givet något som jag troligen inte kommer att få, åtminstone inte utan dyra, svåra försök.

Idag känns det helt meningslöst att vara. Är för trött förstås. Tittar mig omkring och ser bara misslyckanden och trasiga drömmar och idéer. Folk säger att allt blir bättre bara man är positiv, skärper sig, tar lyckan i egna händer och skapar det liv man vill ha. Men om det inte alltid är liv man vill ha? Så får man förstås inte säga, "ta av dig offerkoftan och var glad för det du har lilla gumman..." är inte en ovanlig kommentar om man skriver/säger så.

Jag blir så trött. Är så genomtrött att det inte ens hjälper att sova. En kemisk obalans säger läkarna och psykologen, ett enda stort livsfel säger jag...suckar och tar min medicin som verkligen inte borde kallas för lyckopiller i dagligt tal, för inte f-n blir jag lycklig av dem....!

Vet ni att 1500 tar livet av sig i Sverige varje år?Fler än vad som dör i trafiken och jävligt långt från den nollvision man pratar om. Fyra människor dagligen ser livet så oerhört plågsamt att de tar sina liv, tappar sina sista hopp och ser ingen annan utväg. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida.

Galet att man inte jobbar mer med det och att psykiatrin i många lägen ska vara så svår att komma intill. Så många gånger jag hjälpt klienter och vänner till psykakuten bara för att uppleva att de blir hemskickade i ett skick som ingen människa ska vara ensam i under de år som jag jobbat. Vi vet ju aldrig vem som kommer att drabbas eller när och ändå är det så här. Att få höra att man ska rycka upp sig och att man kan om man vill är så förbannat kränkande när man har så ont i själen att man får lägga all sin energi på att hålla ihop sig och inte gå i tusen bitar som en kraschad spegel.

Ska ta och sova lite så kanske dagen är lite roligare sedan. Måste bara fixa lite samtal och annat jox först. Hörde nyss på nyheterna att var femte flicka utsatts för sexuella trakasserier i skolan, hur förbannat rubbat är inte det?! Vilken arbetsplats skulle acceptera det? Men våra ungdomar upplever det dagligen och far hur illa som helst. Vad gör de vuxna i skolan????? Hur kan det få fortgå? Är organisationen Friends som gjort en undersökning och fått fram dessa siffror och jag blir bara så mörkrädd! Jag vet att det finns många engagerade människor som jobbar i skolan, inom psykiatrin osv, men så länge folk fortfarande far illa så är det inte tillräckligt, mer måste göras så att världen kan bli lite tryggare. Så att man kan gå till skolan utan att få ont i magen eller tom överväga att avsluta sitt liv pga mobbing och mående.

Minns hur jag gick i skolan och vuxna rastvakter gick förbi medan regelrätt misshandel pågick och de gömde sig bakom kommentarer som att det är låtsasbråk och kärlek börjar alltid med bråk då en kille tryckte upp en mot väggen och slog en i magen ivrigt påhejad av andra. Man lär sig snabbt att inte kunna lita på vuxna som helt dissar en när man försiktigt försökte berätta vad som pågick. Men hur 17 kan det få vara så i våra skolor? Ska man inte vara trygg när man är i skolan som är ens arbetsplats under de nio grundskoleåren som ju är obligatoriska?? Jag blir seriöst förbannad!

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

blodtryck, jobb och musik

Jobbade som vanligt förra veckan även om det känns att jag snart inte jobbar där längre. Vissa klienter har man kommit nära och tycker verkligen om och det känns att lämna dem även om jag vet att de kan lita på mina fina kollegor. Gillar verkligen mina kollegor och det jobb de gör för människor som lever så utsatt som de vi möter gör. Att bibehålla engagemanget för klienterna dag efter dag, det är så himla bra!


Hoppas verkligen att jag kommer trivas, skratta och funka lika bra med mina nya kollegor! Ser i allafall fram mot nya jobbet den 25 med en skrämd förväntan och nyfikenhet. Funderar på om jag kommer gilla att jobba inne efter att ha jobbat så mycket ute som jag gjort sista halvåret? Men jag har ju velat ha ett behandlingsjobb inom missbruk och beroende länge så det känns som en riktigt bra möjlighet att testa om jag gillar att jobba med det!

Har fått ett turbyte idag så jag kommer jobba ett fältpass ikväll och det känns helt ok. Man vet aldrig vad som händer under fältpassen eller vilka vi träffar och det är verkligen roligt även om det ibland blir svårt. Vilar en del nu innan jag går på och det är väl bra för min blodtryckskontroll i torsdags gick inget vidare. Hade jobbat och tagit det lugnt när jag åkte upp till mottagningen.

Fick komma in i ett rum och blev tillsagd att sitta still i kvart innan de tog första trycket. 160/120 och sköterskan undrade om jag var stressad och hur jag mådde?Inte stressad sa jag, men huvudvärk, fast det har jag ju jämt. Hon undrade om jag tog mina mediciner vilket jag bekräftade och så fick jag lägga mig på britsen i 20 min innan hon kom och tog om trycket. Då låg det på 150/115 och trots omtagningar så gick det inte ner mer. Sköterskan pratade med nån läkare och efter en del dividerande där de pratade om inläggning, annan medicinering, sjukskrivning mm så fick jag det till en medicinändring och att jag ska på återbesök på tis och under tiden vila, vila, vila....

vilar

Väl hemma blev det vila och avboka en del roliga aktiviteter och minska på allt som var planerat medan jag svor över min korkade kropp som beter sig som den vill. Hur som så kunde det bero på mitt mående, att kroppen stressat upp sig när jobbet börjat igen, fast jag tycker att mitt jobb är lugnt, eller så kunde det vara något annat. Hur som, så måste trycket ner innan de blir nöjda. Jag själv märker ju inte av det så mycket mer än huvudvärk, yrsel, näsblod och att jag blir andfådd snabbt, hur det nu kan hänga ihop, men det gör det visst enligt läkaren.

Så helgen blev lugn. Mest vila. Följde med en kompis på Way out west vilket var toppen och roligare än att deppa över saker som inte blev av. Såg en hel del bra musik och fick tänka på annat, men givetvis gav kroppen igen.

På väg hem i lördags så fick jag värsta trycket i huvudet och två sekunder senare forsade näsblodet samtidigt som jag fick seriös yrsel. Har som tur är alltid med mig papper, är van att näsblodet kommer i perioder, så jag kunde få stopp på det efter en stund. Men såg så eländig ut att nån tjej undrade om någon hade slagit mig. Ser ju rätt tokigt ut med en massa blod... Men sedan har jag bara försökt vila. Vi hade kompisar hemma igår och Widar och deras äldsta kille hade skitkul och byggde en massa konstiga och roliga uppfinningar. Så mycket som händer i deras huvuden nu, eller typ alltid!

Hur som hoppas jag mina värden är bättre imorgon, vill inte vara sjukskriven eller annat dumt när jag strax ska börja nytt jobb och dessutom hinna med några dagar på Gotland tillsammans med Widar. Vi ska hälsa på syrrans familj och få träffa deras senaste lilla dotter! Blir fint! För övrigt kan jag tipsa om att ladda ner Way out west bandens musik på Spotify. Så himla mycket bra musik och nästa år ska jag kunna dansa och busa loss ordentligt som man ska på en musikfestival. Framför allt ska jag ha ork och inte behöva oroa mig för blodtryck och annat tjafs. Men nu, vila innan kvällspasset och för er som undrar så blir det lugnt. Jag jobbar tillsammans med en kollega som får göra allt jobbigt ;) ...

onsdag, blodtrycksfunderingar och ett gräsligt möte

mitt tryck låg på fina 140/110
och 135/107
sist jag kollade, läkaren är
 inte nöjd...

Så galet trött trots att jag sov lite i natt. Yrsel, hjärtklappning, huvudvärk och genomgående trötthet fick mig att ringa min vårdkontakt så i morgon ska jag förbi blodtrycksmottagningen.

Eller ja, det är ju medicinmottagningen, men de som är specialister på blodtryck sitter där med. Näsblod och yrsel är ju inga bra tecken och jag vet ju att trycket inte är så himla bra så det blir bra att få en koll och kanske justera någon medicin eller nåt.


Har annars tid i september till min specialistläkare som jag tycker är så bra. Hoppas dock på att det bara är vädret och jobbstarten som gör sig påmind. Orkar inte gå på ständiga kontroller hela tiden, men jag vet ju att jag får göra det igen om det behövs. Blir lite trött på att min kropp roar sig med att bråka när jag hellre vill ha fokus på saker som ska ske och behöver ske.

Har jobbat som vanligt idag och det har funkat ok idag. Blev dock ledsen och förbannad, då vi var med en klient på ett socialkontor idag och fick ett absolut uruselt bemötande av den tillförordnande chefen, då ordinarie handläggare var på semester. Det fanns ingen vilja till att föra ett samtal kring det som pågick och bemötandet var lika dåligt mot oss som personal som mot klienten och sedan blir man förvånad över att klienten går igång. Vem hade inte gjort det i dagens situation?

Ska inte gå in på det alltför mycket, men jag har varit i liknande situationer som handläggare och vet att ett bra bemötande och en villighet att diskutera och försöka finna en lösning som i det här fallet hade kunnat göras tämligen enkelt då klienten hade en egen vettig ide kan ge ett helt annat utfall än dagens. Det kostar inget att föra ett samtal istället för att avfärda klienten med att vi har inte tid, är underbemannade etc. Jag vet efter flera år i socialtjänsten att det är skittufft att jobba som handläggare, belastningen är så mycket högre än någon önskar, men trots det så kan man bemöta människor med vänlighet och respekt, särskilt om man meddelar avslag eller andra negativa besked.


Men idag lyste det tyvärr helt med sin frånvaro och det gör mig förbannad för det är inte ok. Fortsättning följer för klienten, jag kommer inte vara kvar och se det, men mina kollegor gör det de kan.

Alla kan ha dåliga dagar osv, men det kostar verkligen inget att vara trevlig och förstående i sitt bemötande, vare sig man pratar med kollegor, samverkanspartners eller klienter och vi är dessutom utbildade i att möta människor i väldigt utsatta situationer där de minst av allt ska behöva bli avfärdade utan att ens bli hörda först!

Som tur är så vet jag att det finns en massa socionomer som gör ett superjobb trots stundtals svåra förutsättningar och som brinner för att stötta sina klienter och hitta lösningar, annars hade man väl gett upp. Tänker på hur det här mötet blivit om klienten inte haft oss med sig, troligen ännu tokigare. Ett sånt här bemötande förstör ju så mycket.

Hade tänkt börja gymma idag, men det sket sig. Vågar inte innan jag kollat trycket och sånt imorgon. Men det lutar åt att börja träna på Fitness24seven som ligger några hundra meter bort, är billiga, har öppet dygnet runt, har tjejgym så man slipper brölande män i taskiga kläder (fattar inte varför män måste låta så när de lyfter vikter, massa bröl även om det är klena vikter ju), har både pass och gym.

Matte funderar på samma och tanken är väl att den som inte har Widars läggning kan gå och träna. Jag är lite inne på att träna innan jobbet som jag gjorde när jag gick ner i vikt innan jag blev gravid. Powerwalks och gym. Vill inte ha de här extra kilona, vare sig de beror på medicinen eller inte och måste få upp flås och styrka för att orka rida ordentligt. Ni ser, en massa skäl för att röra på sig och ändå ligger jag här i soffan och bloggar....

just do it

tisdag och tankar

I väntan på säsongens sista Murder in Midsomer så surfar jag lite och bloggar. Dagen idag kunde väl varit roligare och en del kommentarer sätter sig lätt på hjärnan. Men jag försöker släppa det, ingen ide egentligen att hänga upp sig på det när det bara kommer vara en kort period.


Pratade med en av de klienter jag kommit nära under det här halvåret och det är märkligt hur en del människor berör en lite extra och hur gärna man skulle vilja svinga ett magiskt trollspö och bara lösa hens problem så hen kunde få ha det gott efter alla svåra år. Livet kan vara svårt på så många sätt och jag kan bli så frustrerad på hur vi försöker placera ner människor i olika lösningar istället för att anpassa och individualisera lösningarna så att dessa passar individen. Det finns så mycket god vilja, ambitioner och engagemang och ändå så är det så svårt. Men så är ju människor och våra system komplexa, men ibland gör det mig galen!


Jag är nyfiken hur det kommer vara på nya jobbet, om öppenvården kommer kännas anpassad och vettig för de klienter vi möter? Är så nyfiken på nya jobbet, även om mitt taskiga självförtroende får mig att undra om jag kommer klara jobbet? Får påminna mig om att jag jobbat med missbruk på olika sätt sedan 2000 och att jag läst en massa i ämnet och att jag verkligen gillar att jobba med det. Jag kan ju en massa, iallafall enligt mitt cv, men självförtroendet är slående lågt vilket är lite jobbigt. Hoppas på att det ska bli bra i allafall och att vi får en bra höst med roliga saker.

Men nu ska jag orka se lite engelska mord och sedan försöka sova lite. Hoppas innerligt att de får släckt den hemska branden i Sala snart, sambon är från Sala så vi har varit där mycket och känner både folk och bygd. Det är så hemskt att branden tvingar människor och djur från sina hem och ingen vet hur det kommer sluta. Måtte regnet komma snart!

utanför sala nu

på gång med jobb och tankar, livet är som vanligt alltså

Så var det måndag, åter till jobb och förskola. Widar hade på söndagskvällen ett två timmars bryt då han grät och inte ville gå till förskolan. Han ville inte att sommarlovet skulle vara slut och det blev mycket trösta. Trodde Matte skulle få en eländig lämning i morse, men det hade gott bra och när vi sedan träffades på kvällen allihopa hade Widar haft en toppendag på förskolan...Det är inte lätt att hänga med i alla känsloturer. Men det var skönt att han haft det bra. Han är så stor och liten samtidigt nu att man både skrattar och får ont i modershjärtat. Min lilla stora unge!

För både Matte och mig var det tillbaka till jobbet och det har funkat. Känns ok, även om hela familjen är astrött ikväll. Har saknat jobbet och kollegorna och ändå så kändes det idag att jag är på väg därifrån. Hen som jag vikat för kom tillbaka förra veckan och det ter sig lite oklart vad jag ska göra i nuläget. Men jag har lite att avsluta de kommande två veckorna som jag har kvar innan en veckas föräldraledigt och därefter uppstart på nya jobbet.

Men det är lite trist att inte vara kvar och inte vara med i höstplaneringen. Det blir en distans i gruppen och det finns annat som så tydligt påverkar gruppdynamiken och efter idag så är en del av mig glad att jag kommer byta jobb. Inte pga mina klienter som jag verkligen gillar och kommer sakna, så mycket att jag funderar på att sätta upp mig som timvikarie utöver mitt nya jobb. Nä, det är andra saker som påverkar, som har tillkommit och som jag inte skulle orka med personligen.

I stort är det gott att vara tillbaka med goa kollegor och klienter, men det var inte en helt enkel dag idag. Man kan inte låta bli att fundera över hur lätt något bra kan kännas som att det skaver lite, lite obekvämt och där skrattet fastnar i halsen. Finns en hel del att fundera kring, kring samspel, interaktion, språk och dynamik. Så oerhört skört det kan vara även om man försöker vara positiv. Sedan blir det såklart inte bättre av att jag är relativt tunnhudad än så länge och känner av och känner in en massa som man kanske helt enkelt borde skita i.

Inte blev det bättre av åskluften som gav mig rejäl huvudvärk och trots det så blev det ingen åska över götet. Regn ja och nu ikväll en temperatursänkning tack och lov, men gud vad gärna jag ville ha åska. Verkar ju åska och strula överallt i Sverige, men icke här...mitt huvud hade behövt åskan. Trött och huvudvärk, men med en massa oro i kroppen blir det svårt att sova. Ser verkligen fram emot att få göra min sömnutredning i höst som jag köar till! Var ju ett års kötid och den tiden har gått i oktober/november. Kanske visar den nåt och så löser det sig. Vore bra med mer sömn och lägre blodtryck!

Vill trappa ner och sätta ut mina mediciner, både antidepressiva och annat, men min läkare delar inte riktigt min åsikt. Hade ett tungt samtal i torsdags och jag är inte riktigt ok med det ännu. Jag mår så pass mycket bättre nu att jag vill kunna vara jag utan alla mediciner eller sänka dem ordentligt, samt att medicinerna står i vägen för en del framtida beslut. Men min läkare bara viftar med skräckscenarion vilket kändes oerhört jobbigt. Ibland undrar jag ju om jag fungerar så här för att jag är jag eller om det bara är ett medicinjag? Ibland blir jag mörkrädd när jag läser igenom listan av biverkningar och risker. Inte blir det roligare av att medicinerna gett mig ett antal extrakilon, japp enligt läkarna är det vanligt med viktökning och jag skulle vara glad att jag inte gått upp 10-15 kg....vilken tröst liksom...

Å andra sidan så pekar forskning och erfarenhet att man ska hålla sin medicinering 6-12 mån efter att man mår bättre för att inte ramla ner i depressionshålet igen. Kan ju säga att min läkare uttryckte sig lite kraftigare än så och jag blir mest trött.

Jag saknar mitt gamla jag även om jag vet att jag inte kan bli samma person igen med en massa saker på gång samtidigt. Jag fixar inte det och jag försöker dagligen hantera mitt eget mörker så att jag ska kunna fungera så ja, en del av mig förstår väl läkarens farhågor. Men jag blir så trött på alla som ska säga sitt om hur jag ska fungera i mitt liv, å andra sidan hade jag ju inte funnits här om inte människor hjälpt mig staga upp kaoset och om jag inte haft mina nära.


Det är en balansgång och om man är van att klara sig själv och lita till sig själv så är det svårt med folk som ska tycka till. Visst kan jag ta ett beslut och sluta ta mina mediciner, men ni skulle sett den vilda blick jag fick av läkaren när jag sa det och sedan fick en föreläsning om utsättningssymtom och den kraftigt förhöjda risken att jag skulle falla ner i en kliniskt djup depression igen osv.... Kan ju inte låta bli att säga sånt heller, lite för att se reaktionen, men också för att jag faktiskt vill kunna vara jag utan antidepressiva och sånt.

Å andra sidan är det ju något biokemiskt i hjärnan så det är ju något jag måste ta hänsyn till. Hade det funkat med bara vilja så hade jag redan varit igenom det och lagt det långt bakom mig, men vilja räcker inte när man slåss mot biokemiska prylar i hjärnan....Nåja, hur det blir med det får vi väl se, det kommer ge sig under hösten. Blir en intressant höst tror jag. Nytt jobb, nya tankar och kanske mer av mig själv tillsammans med min fina lilla familj som drömmer om hus med hobbyutrymme!