söndag 31 oktober 2010

Söndag natt-oro, sårbarhet, livet i oreda

Vaken, alla andra sover. Funderar på dagen, påminner mig om allt som var bra och fint, men funderar också på annat. Fick ett fruktansvärt besked under dagen rörande en av de mina som är allvarligt sjuk, man talar om dagar, kanske månader som är kvar, man talar om att kanske kunna bromsa förloppet., man kan inte behandla bort det . Det är så svårt, så svårt att ta in och förstå, för i nuläget så syns det inte.

Livet är så förbannat kort och sårbart. Varför måste det vara så? Vi hoppas på att det inte ska bli så illa, men det är illa, så förbannat jävla illa att jag mår fysiskt illa. Det går inte att ändra, bara möjligen köpa sig lite tid.  Jag vill köpa all tid man kan få. Förutom de barn som fötts i år så är det ett skitår. Katastrofer, olyckor, nära anhöriga och vänner som dör, blir sjuka, far illa, 2010 är inget gott år. Jag vet att det är för att vi blir äldre, saker händer, men det gör ont, så ont. Och jag har redan ont, som Winnerbäck skriver, "jag tror det svajjar i min själ..."

Jag kramar Widar så hårt i natt, så nära. Han ligger mellan oss i sängen, blir så när vi sover borta och jag är så rädd att någon eller något ska skada honom, att något ska hända honom. Jag hör hur han andas, jag älskar att han finns hos oss, jag vill aldrig förlora honom och jag vill inte förlora någon annan av de mina. Jag har redan varit på begravning i år, jag vill inte begrava fler, jag orkar inte. Jag vill få ha de mina hos mig.

Det blir sådana kontraster, Widar i början av sitt liv, andra i ett troligen relativt snart slut av sitt, andra är gravida, andra är sjuka, vi slängs mellan glada nyheter och nyheter som på ett par minuter vänder upp och ner på vår värld. Men vi kämpar, alla kämpar vi för att klara det, för att orka, för att på något sätt hålla näsan över vattenytan. Men ibland orkar man inte mer, för en stund släpper man taget, men hoppas på att någon eller något får upp en igen. Jag vet att det vänder, att det finns hopp, men för vissa saker finns det inget hopp. Bara lite värdefull tid.

2 kommentarer:

  1. Blundar och önskar dig det bästa. Torkar tårarna från min kind och ber till min högre makt.

    SvaraRadera
  2. tack, jag gör detsamma, det är konstigt hur livet tar och ger i samma andetag

    SvaraRadera