 |
| Ragnar och Widar okt 2010 |
Tycker om att tänka mig att de alltid finns med oss, att min mormor som dog tidigt i återkommande cancer följer och vakar över mig och mina syskon och att R för alltid kommer följa och vaka över Widar. Att de som lämnat oss ändå alltid finns där.
Det är något så oerhört jobbigt med en årsdag. Man vill minnas allt fint, allt bra, alla skämt, alla kommentarer, alla brev, alla ord, men samtidigt minns jag de sista timmarna på sjukhuset. R´s sista andetag, hur jag bara ville att han skulle komma tillbaka igen samtidigt som han nu slapp cancerns förbannade gift.
Minns hur stilla och lugn Widar var, hur han somnade på sängen som stod bredvid R´s säng, han som alltid stökade var så oerhört stillsam de sista timmarna på sjukhuset. Han måste ha känt hur allvarliga och ledsna vi alla var de sista timmarna.
Minns hur osannolikt det var att R låg där, blek, stel och sakta kallnade medan han lämnade oss i tårar. Jag kan fortfarande inte begripa hur en människa bara kan upphöra att leva, hur sjutton kan det vara så? Hur sjutton kan vi inte bara utrota cancern? Hur sjutton kan det göra så ont?
Så många omkring mig som på olika sätt gått bort de sista åren, vet att vi blir äldre, men jag hatar det lika mycket. R var dessutom inte gammal, det var inte rätt att han skulle gå bort nu. Kan fortfarande inte se på korten från sjukhuset, försöker fokusera på det fina och på hur han var innan han blev sjuk. Önskar bara att han fanns bland oss fortfarande.
Paus av Alf Henriksson
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar