nattafeelings

Jag önskar verkligen att jag kunde sova på natten. Ibland undrar jag hur det blev så här tokigt, nada sömn eller att somna och vakna hela tiden. Jag har haft sömnproblem sedan jag var nio, kunde ligga uppe hela nätter, läsa, skriva eller göra ingenting eftersom föräldrarna hela tiden sa till en att släcka. Precis som idag, ja förutom att det nu är sambon som vill att jag ska sova ...

I tonåren fick jag besked om att jag har en sömnstörning och sedan har jag vant mig. Har tex jobbat mycket natt vilket passar mig utmärkt eftersom det gjorde att jag kunde lägga mig vid halv åtta på morgonen och sova 2-4 tim och sedan gå upp igen. Kan tillägga att ja jag har testat avslappningsband, akupunktur, avslappningsövningar, insomningstabletter, sömntabletter, motion, äcklig varm mjölk, valerina forte, teer, naturprodukter, räkna får, läsa, gå upp, städa garderoben, lyssna på musik, lyssna på ljudböcker, sömnskola och allt möjligt konstigt.

Därför tänkte jag nog att sömnlöshet i samband med en bebis lär inte bli några större problem, jag är ju van. Värre då för Matte som kan och gärna vill sova minst 7-8 tim per natt. Dum som jag var gjorde det ju att jag sa att jag kan ta nätterna i början och så var jag uppe på dagarna och kom inte till ro alls. Det tokiga är ju att utan sömn blir man deprimerad och allmänt tossig och är man deprimerad får man sömnsvårigheter...Moment 22 liksom. Kan dessutom säga att sömnlöshet kombinerat med hormoner och en skrikande bebis är ingen bra kombo. Fånigt nog trodde jag ju att det skulle bli bra om bara bebisen kom till ro...Hm, nu är Widar lite lugnare, men inte jag.

Läser om förlossningsdepressioner, hur vanligt det är med sömnkaos, känslokaos och sorg över att den första tiden med barnet inte blir så fin som man önskar och jag blir så ledsen. Jag är trött, ledsen och nog lite uppgiven. Ibland orkar jag bara inte, nu är det så. Jag orkar bara inte med den här skiten, det måste bli bra snart.