Min första kärlek
Inte så lätt, är det min första ponny som jag älskade så jag tjöt när han fick åka från vår gård, kaninen som jag sörjde som liten flicka, klasskompisen i trean som jag var kär i på småtjejers sätt? Eller tonårsgrabben, andra jag trott varit kärleken, eller mannen i mitt liv eller barnet i mitt liv som visat mig en kärlek så stark att den ibland gör ont? Eller kärleken till vänner och familj som kan vara nog så intensiv och komplicerad? Eller kärleken till mig själv, den borde väl egentligen vara vår första? Istället är det den man får kämpa med hela livet. Eller kärleken till jobbet, som slår an något i mig som gör att jag fortsätter och vill mer hela tiden trots att det är oerhört svårt och komplicerat? Eller kärleken för resor, att komma vidare, möta nya människor, nya platser, nya intryck, nya erfarenheter? Det finns så många sorters olika kärlek och hjärtat rymmer dem alla, ibland fyller de en med en otrolig glädje, andra gånger får de en att tappa fotfästet helt och ibland går man bara sönder.
Men det får bli en glimt ur ett tonårshjärta...
Jag mötte honom på en plats där tonåringar möts, vi hade aldrig tidigare setts. Jag såg honom, föll så totalt att jag fortfarande kan minnas känslan. Lång, blond, lite rough, långhårig och med ett språk som vittnade om diverse andra erfarenheter. Känslan fanns där på en gång och som tonåringar är så är allt intensivt, tokromantiskt och fullständigt nytt och oupptäckt. Det blev inte vi samma dag, en annan tjej var också intresserad, men för mig fanns inget alternativ och efter några dagar var det vi. Det blev en berg och dalbana med underbara stunder och stunder av känslomässigt kaos.
Jag var kär, han var kär, det var vi mot världen, mot allt, vi hade planer och drömmar och gjorde saker man inte ska göra och andra saker som man ska. Det skulle alltid vara vi, men det är inte som i sagan där två möts och lever lyckliga i alla sina dagar. Saker händer, människor händer, svek och brutna löften. Lika intensivt bra kan det vara lika intensivt jävligt och till slut måste man bryta upp för att överleva som människa.
Kan fortfarande minnas hur jag gör slut och sedan bara sjunker ner på golvet och inte förmår resa mig. Det var som om jag gick sönder där och då, allt det fina var förstört. Men kärlek var det, en tonårskärlek. Men då, där och då trodde jag verkligen att jag aldrig skulle kunna älska igen, men man repar sig och blir varsammare med sitt hjärta och man lär sig att ta hand om kärleken och den man älskar. Man lär sig också vad som är förälskelse och vad som mognar och blir en djup kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar