Regnig fredag och kinkig bebis...och tankar om måendet

Har regnat hela natten och hur vet jag det? Jag har varit vaken, av sömnlöshet och en kinkig fäktande bebis som fortfarande är på dåligt humör. Det är skumt, men man vet tidigt på morgonen hur dagen kommer arta sig. Vaknar liten på bra humör blir ofta dagen bra, har det varit en risig natt eller bara en mäkta irriterad morgonbebis så vet man att stora delar av dagen troligen är körd även om man försöker locka fram ett smile.

Nåja, det är iallafall fredag och Matte kommer hem tidigt. Jag och Widar ska attackera dammråttor innan de attackerar oss, plocka undan tvätt, diska nappflaskor, gå en promenad om regnet ger sig, det är ungefär så spännande det blir på dan. På eftermiddagen ska jag till psykologen så hon får rota runt i mig och vem vet kanske hitta nån fin strategi för mitt liv. Ni hör va, jag säger att hon ska fixa mig...hehe. Nä, då jag vet att jag måste fixa mig, men måendemässigt kunde veckan varit mer lyckad.

Precis som med allt annat så vill jag bara få det fixat, hitta den magiska knappen, de förlösande orden eller varför inte ctrl+alt+del för en snygg omstart. Men är det något livet och jobbet med missbruk och psykiatri lärt mig så är det att det finns inga quick fix, inga genvägar och ibland retar det gallfeber på mig. Blir trött på att läkaren och psykologen lugnt säger att det kommer ta tid. Samma när jag började med case arbetet, högsta chefen sa då att du får ge det minst fem år, vadå fem år, jag vill ha resultat nu! På klienterna hade jag tålamod, det ingick, men frustrationen låg på kring resurser och andra som inte fattade nyttan av case arbetet....men jag vet, förändring tar tid och jag måste lugna mig även om jag tycker att folk inte fattar ibland och när det gäller mig själv så tycker jag nog att nu räcker det, nu får det fixa till sig.

 Hjärnan fattar ju,( hm sådär troligen eftersom den inte fixar sina halter på egen hand), men tydligen har kropp och känslor hamnat på kant med varandra och hjärnan. Skruvat va?! Det är ungefär som historian om de tre hjärncellerna där två slåss och en sitter i rullstol. Om de bara hade haft vett att samverka, (detta underbara ord som man brottas med i jobbet) så hade jag antagligen mått ypperligt! Men icke, som yra höns springer de åt olika håll och missar helt kommunikationen trots medicinen....

Nåja, som jag sagt innan så har de människor jag träffar betalt för att hjälpa mig att hitta rätt och det ska bli bättre, det är vad de lovar och det är vad jag måste tro. Mitt mantra, det blir bättre.

Ikväll kommer Jossan och brorsan över, ska bli jättemysigt och igår ringde Ronja och berättade att hon kommer på besök för bus och för att passa Widar!! Det är gott hur människor sluter upp kring en och hjälper till!! De mina, jag älskar er!