Vaknar upp till blåst och yrande minisnöflingor som lägger sig på en blöt kall trottoar...Lockar inte att gå ut alls...Är det för mycket begärt att Widars första snö är stora fluffiga vintersnöflingor som singlar ner i ett nästan vindstilla Göteborg istället för att se att björkarna utanför fönstret håller på att blåsa bort?! Ja tydligen är det för mycket begärt...
Vi ska iallafall traska ut i världen, släpa oss till förskolegruppen och vara glada över att Widar iallafall är feberfri. Jag har ont i halsen, men inte mer än så. Så Widar får ligga under fallskärmen, sen däckar väl både han och jag hemma antar jag. Han var rätt busig i går kväll, men natten var lite värre. Men så är det ju med en själv också, natten är alltid värre. Visst är det knäppt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar