Sjukhus,ångest, hopp

Tankar som surrar, snurrar runt, runt i skallen. Magen som knyter sig, oro, ren och skär rädsla, hjärtat som bankar, gud jag vill inte, men så drar jag ett djupt andetag, känner sjukhusluften, lukten och så tar jag på mig ett modigt leende och en positiv feeling och knakar på dörren till R´s rum. Har inte ens Widar med mig att hålla mig i och som kan liva upp och locka fram leenden på den mest ledsna person i världen.

USÖ

Öppnar dörren och scannar snabbt av läget och andas lite lättare. R sitter/halv ligger i sängen och ser om inte frisk ut så åtminstone nyduschad och en gnutta piggare ut och han ler ett tunt leende när jag kommer in. Han särbo finns också där, goa O som stöttar och kämpar med R.

Han har försökt äta lite och sonden är borta och vi får ett par fina timmar tillsammans med prat och besök av hans bror och av R´s chef. Jag känner hur hoppet börjar spira lite, kanske kanske kan han fixa det här tänker jag när jag säger adjö och berättar att vi alla kommer igen på sön och att jag ringer imorgon.

Går ut för att prata med personalen om att allt verkar lite ljusare idag. De tar ner mig på jorden och säger att det inte finns något egentligt hopp och att det är vanligt att man kan känna sig lite piggare innan allt blir sämre. Som om kroppen gör en kraftansträngning. Men jag hoppas, jag hoppas så det gör ont. Det gör vi alla.