Så här äntligen julskiten passerat. Jag har jobbat natt hela julhelgen och spenderat resten av tiden i stallet medan Matte och Widar varit i Sala och haft det fint. Det är skumt hur man egentligen har det bra, men mörkret och kylan i huvudet och kroppen drar ner en i ett mörker som du knappt kan andas i. Fattar såklart att det beror på julen, sömnbristen som näst intill är total och på måendet. Men idag krävs det så mycket för att samla ihop sig och ta sig ut, ut med vänner och en stund i stallet innan vila några timmar och sedan nattjobb. Det är inget som är fel egentligen förutom tankarna som är svarta utan ljus i slutet av tunneln. Saknar mina fina killar, att få stora kramen, samtidigt så klarar man knappt av det. Det är ju absurt otacksamt att ha det bra och inte kunna vara glad i det utan istället gå runt och vilja försvinna.

Stod där igen, vinglade på kanten, på gränsen, i mörkret. Mörker i mig, mörker omkring mig. Alltid på kanten, på gränsen, på räcket. Mörker och ändå alla dessa ljus, trafik som rullar förbi och där nere, vattnets mörka stilla rörelse. Släpp taget. Fri, blir man någonsin fri?