feber, velanden, beslut och ett visst hat

Medan febern rasar och rösten havererar så velar jag fram och tillbaka över diverse beslut som tex jobbet och annat som är viktigt eller definitivt. Vissa beslut är ju definitiva på ett sätt som vardagsbesluten sällan är. I de flesta fall kan man ju välja och ångra sig och välja om, men för vissa finns ingen andra chans i livet. Det gör det hela så mycket svårare.

När det gäller jobbet så tror jag att en del av mig väldigt gärna vill ta chansen att testa, även om jag trivs bra där jag är. Skulle dock vara riktigt surt om jag inte skulle trivas i det nya jobbet, med tanke på att jag trivs så gott med folket och upplägget där jag är idag. Men jag har ju hela tiden sagt att jag vill jobba med behandling, har medvetet inte sökt vanliga socialsekreterarjobb då jag jobbat med det under flera år. Sedan är det lite trist att det bara är ett vik, men man vet ju aldrig vart det leder...

Dessutom skulle man kunna jobba extra inom någon av de organisationer som jobbar med hemlöshet så man fortfarande kan ha lite av det kvar. Är lite förvånad över att jag verkligen gillar fält och uppföljarbiten i mitt nuvarande jobb. Samtidigt så ska jag ju försöka lyssna på vad jag helst av allt vill, som om jag skulle veta det....Ett av mina problem enligt psykologen, du måste lyssna på vad du vill Bea, istället för att bara göra det som förväntas....hm jo, jag vet, men det är f-n inte så enkelt. Helst skulle jag klona mig och ha båda jobben...

Ringer runt och hör mig för om arbetsplatsen och vad man kan be om i lön. Verkar som om arbetsgruppen har gott rykte om sig och inte någon större personalomsättning och det är ju ett gott tecken. Sedan samlar jag mod och ringer viktiga instanser och blir så bra bemött att jag nästan börjar lipa i telefon. Fånigt, men vissa saker är oerhört känsliga och så är det väl egentligen med allt som är seriöst viktigt för en. Att då få ett gott och hoppfullt bemötande lättar oerhört. Särskilt som det stakar ut en riktning framöver.

Förutom allt sånt fick jag ett ryck och ringde och kollade upp fotoutbildningen som jag vill gå. Fick prata med den kursansvarige som sa att kursen troligen kommer börja i höst på kvällstid om de får tillräckligt många anmälda. Det är en fotogrundutbildning som är förberedande inför högskolestudier eller yrkesförberedande för de som vill starta eget. Så nu håller jag tummarna, kommer anmäla mig på torsdag när kurserna inför hösten släpps! Har ju en dröm att kunna ha en fotoverksamhet bredvid ett vanligt arbete samt kunna sy och göra en del smycken. Men allt det ligger på lång sikt.

Likaså fick jag häcken ur och mejlade min handledare om min kommande uppsats så trots febertjafset eller kanske pga feberyran så har jag vågat göra en hel del viktiga saker idag. Nu ligger jag däremot utslagen av febern och hoppas att vila och Alvedon ska få mig fit nog att hämta liten snart. Tror dock att psykologen skulle vara nöjd med att jag gör saker som är viktiga för mig och dessutom vågar dra upp framtidsplaner medan det fladdrar lite i magen!

Men nu, total vila och varmt citronvatten! och ett seriöst hat mot hantverkarna som byter panel på huset och som driver mig till vansinnets gräns med sitt bankande och sågande...utanför vårt fönster....Jag vet att de bara gör sitt jobb, men det krävs seriös impulskontroll för att inte slita upp ett fönster och skrika sluuuuta med en avgrundsröst så de trillar ner och inte hamrar mer...men annars är allt lugnt och bra...typ

funderar på båda

I don´t hate you

vilken underbar text, vet både en och två personer som det kan passa in på....

Vad jag anser om måndagar...

skitmåndag

Vi gillar inte måndagar jag och Widar, inget nytt i det... Dagens måndag sammanfattas med feber, kinkighet, huvudvärk, vägra äta, ångest, måsten, panik, vägra sova, hata hata, och en önskan om något annat, någon annanstans.

Vems som är vad av ovanstående, ja det kan man ju fundera på. Tror dock att både jag och Widar passar in på det mesta idag. Just nu kan vi inte ens tracka Matte, han är ute med jobbet så jag och Widar kommer tracka och gnälla varandra till sömns. Kul va?!

Måndag, vi hatar måndagar, särskilt när man blir biten och får skavsår i öronen

Det är ingen nyhet att vi inte gillar måndagar i den här familjen och den här måndagen var inget undantag. Trots att jag sovit lite i extrarummet och med diverse hjälpmedel och mörker faktiskt sovit hela fem timmar så har jag varit trött och ur led. Dagen har mestadels spenderats med en bebis besatt av Mr Kinkis. Detta innebär konstant gnäll i en ljudnivå som gör att man önskar att man hade en viss hörselförsämring alternativt hittade hörselkåporna med radio i som vi hade när han kolikskrek som bebis. Vi snackar skavsår i öronen. Det som är märkligt är ju att han verkar helt oberörd av ljudet, han bara fortsätter, timme efter timme...

Han har dessutom lyckats bita mig i armen idag. Tror inte han riktigt fattade vad han gjorde, han gosade och pockade på uppmärksamhet genom att borra ner ansiktet i min arm och gnälla samtidigt och med den ickesmala arm jag har så kom det nog lite gott bitvänligt hull som han högg in på. Reaktionen blev omedelbar, jag skrek aj i högan sky, han blev livrädd, släppte omedelbart och började störtgråta...Tack och lov undvek vi blodvite trots hans vassa och många bebiständer.

Resten av dagen har han underhållit besökare genom att busa och gnälla, detsamma när det gäller lek med Matte. Bus och gnäll i en fin tålamodsprövande kombination.

Ikväll blir det kvällsmys i ett grått Göteborg vilket innebär lite käk, bus och läggning av bebis, lite CSI, betala räkningar, tänka positiva tankar och hata världen om vartannat. Är allmänt störd på en måndag där man tappat saker, allt krånglar, bebis gnäller och jag längtar efter sol, sommar, nya zeeland, ett bra och kul jobb, en glad bebis, en glad känsla i kroppen, ett hus, en häst, semester med sambon eller kanske bara en biokväll, en annan plats, ett annat jag. Men förutom det är livet perfekt...

Widar och jag gillar inte måndag, idag hatar vi

Så är den där igen...

Nattångesten...jag hatar den. Känner den i hela kroppen, ångest som väller upp så man mår illa och nattsömnen är borta. Hatar det! Hatar det så innerligt. Vad jag önskar att jag bara kunde sova och må bra. Trodde jag hade lagt upp det bra med att inte vara ensam, men det dundrar in över mig och det går inte att stå emot. Var kommer det ifrån?

Fuktskada...hatar

så här ser det ut när
man river upp taket

Kul, i onsdags morse fick vi besked om att fläckarna i taket i köket mycket riktigt är en fuktskada så nu är hantverkarna inbokade till på tisdag. Jag bara orkar int emed sån här skit. I måndags såg vi fläckar i kökstaket och Matte bröt upp lite, men såg inga läckande rör. 

längst in är det fukt så klart

Vår hustomte/vaktis i föreningen kom ut med diverse instrument som visade på en massa fukt där det inte ska vara fukt och i onsdags så var försäkringsbolagets folk ute. Så å vad kul! Nu måste delar av kökstaket rivas ner, fuktskadan finns mellan vårt tak och grannens golv och det är oklart varifrån.

 Visserligen täcker föreningens försäkring och vår försäkring allt utom självrisk, men det är allt bök. Det ska rivas ner och rivas ut, fixas, lagas och målas och jag bara orkar inte med allt stök som kommer att bli. Dessutom krånglar diskmaskinen så den är väl på upphällningen och kylen och frysen verkar allt annat än glada. Jag hatar att behöva lägga pengar på sånt här.

Sa jag att jag ville åka bort, att vi sparar för att resa, inte renovera i någon form just nu....ser ni hur skattepengarna seglar ut genom fönstret???Dessutom jäklas HTPC:n så vi behöver köpa en ny alt nya delar...cash mina vänner, cash...sa jag förresten att vi lever på Mattes lön, sjukpenning och föräldrapenning...inte fett alls.

Hatar SJ, djupt och innerligt

Ok, jag hatar SJ, innerligt trots att det inte är snöstorm. Det började redan i morse när jag kom till stationen vid halv sex och skulle lösa ut mina biljetter ur de fina biljettautomaterna som står så vackert uppställda inne på centralstationen.

Då kundtjänst inte öppnar förren kl sex och tåget skulle gå ett par minuter över sex så förväntar man sig så klart att alla söta små förbannade automater ska fungera. Ja, jag vet att jag är omodern som inte tog mobilbiljett, tro mig kommer göra det framöver för vad möter mig och mina medpassagerare.


Jo, de förbannade automaterna är ur funktion står det med röd text, japp allihopa inne på centralen. Nu utbryter totalt kaos då alla passagerare som liksom jag är så förbannat omoderna svär och drar runt som yra höns för att till slut hitta en automat i en annan del av huset som fungerar och jag får ut mina biljetter 3 min innan tåget skulle gå. Jag var lika glad som resten av världen då...


Kom iallafall iväg till Växjö och sedan började helvetet om när jag skulle åka hem med SJ. Kommer i tid till tåget som är försenat utan anledning. Det kommer bara upp nya tider och jag börjar inse att det var idiotiskt av mig att ta det tidiga tåget och inbilla mig att jag skulle komma hem i tid. Efter ett antal nya tider visar det sig att det är signalfel mellan Emmaboda och Kalmar, ja men självklart.

Jag menar kan tåget någonsin gå i tid? Öh nä, för antingen är det regn, löv, snö, is, blåst, mer löv, vår, spårfel, signalfel, flyttade broar, andra tåg, nedfallna träd eller bara försvunna tåg i all enkelhet som gör att tåget inte kommer i tid. Ja, vi har även väntat på en försvunnen lokförare, försenad serveringspersonal samt ett tåg som valde att stanna...Jag tror att jag har åkt den här sträckan och kommit i tid tre gånger av alla gånger jag åkt. Det är fan under all kritik vilket jag påpekat i dessa kundenkäter som personalen delar ut. Hade jag haft bil hade jag kört, alla gånger.

I kväll kom jag hem 82 min senare än planerat, tack så mycket SJ. Jag var astrött och bebis sov när jag kom hem. Så ja, jag hatar SJ, djupt och innerligt. SJ och Västtrafik för Alingsåspendeln är lika kass den, ständiga förseningar och inställda tåg. Vart tar alla försvunna tåg vägen egentligen? Personalen, passagerarna, var är de???

hatar måndagar

Omöjligt att sova i nattens tankekaos

Helt omöjligt att sova och gissa om jag har försökt. Nu kommer dessutom Widar snart vakna och vilja ha mat, han har redan gnällt ett par gånger, men somnat om. Jag kan bara inte sova. Tankarna snurrar, oron rasar i kroppen, jag blir alldeles darrig av den. Så fort jag dåsar av lite drar det igång igen...och så all ledsenhet, hopplöshet som en tjock matta som lägger sig över en så man inte kan andas...Knäppt va?!

Tänker på allt och ingenting, R, hans sjukdom, döden, begravning, att jag inte längre har någon anställning nu när projektet är slut, att försäkringskassan krånglar, ekonomi, syskon, uppväxt, gamla mobbingincidenter blev utsatt en hel del, allt jag borde göra, Widar, att vara mamma, att Widar är sjuk, oro för att något ska hända honom, att det är hemskt att Per Oscarsson brann inne, att jag aldrig ska må bättre, att sambon ska orka ha världens tråkigaste sambo, att jag hatar vintern, att det ska skita sig med Nya Zeeland, att jag borde skriva på uppsatsen som ligger, att jag bara mår skit, hur ska jag få ordning på allt igen och en massa svarta hopplösa tankar som gör att jag måste slå på tv:n eller datorn för att för en liten stund få ett break. Varför har inte hjärnan en on/off knapp?!

Är det för mycket begärt att få sova??? Att få lite lugn och ro??? Hm å andra sidan när jag ser det här så tänker jag att attan vad min hjärna jobbar, synd bara att den beter sig som en hamster i ett hamsterhjul istället för att producera något vettigt....suck.  Medge att det är en kul liknelse...

Sjukhus,ångest, hopp

Tankar som surrar, snurrar runt, runt i skallen. Magen som knyter sig, oro, ren och skär rädsla, hjärtat som bankar, gud jag vill inte, men så drar jag ett djupt andetag, känner sjukhusluften, lukten och så tar jag på mig ett modigt leende och en positiv feeling och knakar på dörren till R´s rum. Har inte ens Widar med mig att hålla mig i och som kan liva upp och locka fram leenden på den mest ledsna person i världen.

USÖ

Öppnar dörren och scannar snabbt av läget och andas lite lättare. R sitter/halv ligger i sängen och ser om inte frisk ut så åtminstone nyduschad och en gnutta piggare ut och han ler ett tunt leende när jag kommer in. Han särbo finns också där, goa O som stöttar och kämpar med R.

Han har försökt äta lite och sonden är borta och vi får ett par fina timmar tillsammans med prat och besök av hans bror och av R´s chef. Jag känner hur hoppet börjar spira lite, kanske kanske kan han fixa det här tänker jag när jag säger adjö och berättar att vi alla kommer igen på sön och att jag ringer imorgon.

Går ut för att prata med personalen om att allt verkar lite ljusare idag. De tar ner mig på jorden och säger att det inte finns något egentligt hopp och att det är vanligt att man kan känna sig lite piggare innan allt blir sämre. Som om kroppen gör en kraftansträngning. Men jag hoppas, jag hoppas så det gör ont. Det gör vi alla.

Hatar

Hatar djupt och innerligt förbannade människor som inte flyttar på sig, som står och hänger vid spårvagnshållplatsen i Brunnsparken. Hatar det och dem! Hur förbenat svårt är det att flytta på sig så en mamma med en skrikande bebis kommer fram med vagnen och hinner ombord? Hur förbenat svårt är det att flytta på sig när vagnen rullar mot en och mamman säger ursäkta, ursäkta....Hur svårt kan det vara? Jag hatar det.

Missade den förbenade vagnen som jag väntat på och fick vänta ännu längre. Eftersom fyran hade nån form av problem och uteblev tvingades vi ta tvåan. Och vad vet vi om tvåan, jo det går nästan alltid gamla vagnar på den linjen vilket innebär dörrar som inte öppnar sig själva och minst 3 höga trappsteg för att komma in.

Ursäkta mig förb-de västtrafik, men när 17 ska ni anpassa vagnarna så man kan rulla ombord??? VA?! Hatar således även förb-de västtrafik. Under tiden som detta sker skriker liten mer och mer, inte ett dugg hjälper. Han har skrikit från att han käkade vid ett fram till nu när vi är hemma igen. Inte ett dugg funkar.

Tror ni förresten att någon erbjuder sig att hjälpa den arma mamman med vagnen? Nä för i dagens ohjälpsamma förb-de samhälle så sätter man på sin Ipod, tidningen eller va 17 som helst som gör att man inte behöver hjälpa till. Fick be om hjälp och efter sura blickar och mummel fick jag hjälp av en karl på hemvägen.

Hatar alla fåniga människor som ska kolla i vagnen eller på Babybjörnen, gulla, mumla och säga å men vad härligt då njuter du väl av att vara mammaledig, vad fint, vad gulligt...Nä jag njuter f-n inte, jag har en liten som inte sover utan skriker, jag är astrött och ledsen och jag får f-n inte ens hjälp att ta mig hem. Har dessutom fått tillbaka nån förbenad bäckensmärta så det gör tokont att gå, annars hade jag gått hem och sluppit det här vansinnet.

Ja tänker ni, vad gjorde människan på stan då? Varför stannar hon inte hemma? Jo för jag försöker få ordning på livet och då måste man sköta vissa tider och samtal, dessutom hade jag en förbenad illusion om en go höstdag i solen och fixa de ärenden jag borde fixat. Fick löst några ärenden iallafall och just nu ska jag äta lite medan liten leker medd björnarna i babysittern.