feber, velanden, beslut och ett visst hat

Medan febern rasar och rösten havererar så velar jag fram och tillbaka över diverse beslut som tex jobbet och annat som är viktigt eller definitivt. Vissa beslut är ju definitiva på ett sätt som vardagsbesluten sällan är. I de flesta fall kan man ju välja och ångra sig och välja om, men för vissa finns ingen andra chans i livet. Det gör det hela så mycket svårare.

När det gäller jobbet så tror jag att en del av mig väldigt gärna vill ta chansen att testa, även om jag trivs bra där jag är. Skulle dock vara riktigt surt om jag inte skulle trivas i det nya jobbet, med tanke på att jag trivs så gott med folket och upplägget där jag är idag. Men jag har ju hela tiden sagt att jag vill jobba med behandling, har medvetet inte sökt vanliga socialsekreterarjobb då jag jobbat med det under flera år. Sedan är det lite trist att det bara är ett vik, men man vet ju aldrig vart det leder...

Dessutom skulle man kunna jobba extra inom någon av de organisationer som jobbar med hemlöshet så man fortfarande kan ha lite av det kvar. Är lite förvånad över att jag verkligen gillar fält och uppföljarbiten i mitt nuvarande jobb. Samtidigt så ska jag ju försöka lyssna på vad jag helst av allt vill, som om jag skulle veta det....Ett av mina problem enligt psykologen, du måste lyssna på vad du vill Bea, istället för att bara göra det som förväntas....hm jo, jag vet, men det är f-n inte så enkelt. Helst skulle jag klona mig och ha båda jobben...

Ringer runt och hör mig för om arbetsplatsen och vad man kan be om i lön. Verkar som om arbetsgruppen har gott rykte om sig och inte någon större personalomsättning och det är ju ett gott tecken. Sedan samlar jag mod och ringer viktiga instanser och blir så bra bemött att jag nästan börjar lipa i telefon. Fånigt, men vissa saker är oerhört känsliga och så är det väl egentligen med allt som är seriöst viktigt för en. Att då få ett gott och hoppfullt bemötande lättar oerhört. Särskilt som det stakar ut en riktning framöver.

Förutom allt sånt fick jag ett ryck och ringde och kollade upp fotoutbildningen som jag vill gå. Fick prata med den kursansvarige som sa att kursen troligen kommer börja i höst på kvällstid om de får tillräckligt många anmälda. Det är en fotogrundutbildning som är förberedande inför högskolestudier eller yrkesförberedande för de som vill starta eget. Så nu håller jag tummarna, kommer anmäla mig på torsdag när kurserna inför hösten släpps! Har ju en dröm att kunna ha en fotoverksamhet bredvid ett vanligt arbete samt kunna sy och göra en del smycken. Men allt det ligger på lång sikt.

Likaså fick jag häcken ur och mejlade min handledare om min kommande uppsats så trots febertjafset eller kanske pga feberyran så har jag vågat göra en hel del viktiga saker idag. Nu ligger jag däremot utslagen av febern och hoppas att vila och Alvedon ska få mig fit nog att hämta liten snart. Tror dock att psykologen skulle vara nöjd med att jag gör saker som är viktiga för mig och dessutom vågar dra upp framtidsplaner medan det fladdrar lite i magen!

Men nu, total vila och varmt citronvatten! och ett seriöst hat mot hantverkarna som byter panel på huset och som driver mig till vansinnets gräns med sitt bankande och sågande...utanför vårt fönster....Jag vet att de bara gör sitt jobb, men det krävs seriös impulskontroll för att inte slita upp ett fönster och skrika sluuuuta med en avgrundsröst så de trillar ner och inte hamrar mer...men annars är allt lugnt och bra...typ

funderar på båda

vånda

Önskar att allt bara vore vanligt och enkelt. Att definitiva beslut inte behövde fattas. Att kroppen bara gjorde vad den borde och att psyket bara funkade. Att allt inte varit så svårt de sista åren. Att hoppet funnits som en självklarhet eller att man iallafall haft illusionen om att allt kommer ordna sig. Men livets prövningar kom emellan, allt är inte så lätt som man skulle önska. Vissa saker kan man inte lösa, vissa saker kommer aldrig gå att lösa och vissa val måste man leva med hur svåra de än är. Men vad har egentligen varit enkelt när jag tittar tillbaks tillsammans med psykologen? Frågan är bara om man kommer ångra sina val....jag vet inte, vet inte särskilt mycket om någonting.

tror jag måste omvärdera människor för det här är otroligt...

Jag tror jag måste omvärdera människor! Jag som saknar tilltro till att det finns snälla människor, ärliga människor som inte bara tar det de hittar. Idag, på eftermiddagen så fick Matte mail från Spårvägens hittegods som han tidigare haft kontakt med och vet ni vad?

I mailet så stod att de hade fått in vår kamera, vilket för mig är helt jäkla amazing! Att någon människa har varit så ärlig att hen lämnat kameran till spårvagnsföraren som sedan lämnat in den på hittegods utan att någon av dem haft en tanke på att behålla en kamera, objektiv och minneskort värt nästan 14.000 kr vilket vi såg när vi letade efter nya produkter igår.

Hade väl redan släppt kameran, men det som var jobbigt var alla kort på minneskort. Men nu är allt tillbaka tack vare några medmänniskor som inte ens lämnat sina namn så vi kan tacka dem. Men ska sätta in en dagens ros i GP, visst finns det väl fortfarande en sådan rubrik i tidningen eller?

Är så jäkla glad och förvånad. Jag har ju ingen större tilltro till människor som gör det rätta, men nu måste jag alltså omvärdera mig!!Tack snälla du/ni som hjälpt oss få tillbaka kameran och kort från de sista månaderna i vårt liv!!!!! Tack för att du/ni gett mig en lite positivare syn på människor!

älskade kamera med alla sina kort kvar

årets första

årets första tussilago hittade Widar och jag på väg hem
från dagis i dag! Vårfeeling!

Vårtecken

Krokusarna blommar i kapp med snödropparna på vår lilla gård. Det är vårfeeling det!

Finaste vårhelgen så här långt 2014.

Anställd och att kunna känna lite hopp

Ja, smaka på ordet, anställd...inte arbetslös, inte sjukskriven, inte arbetssökande, inte i någon rehabilitering, inte praktikant, utan anställd...!

Så oerhört länge sedan, känns lite skumt faktiskt. Dessutom är jag galet trött efter att ha jobbet i veckan. Känner att jag är spänd till tusen, försöker vara maximalt alert, glad, trevlig och lugn och komma ihåg allt. Det är roligt, men oerhört tröttsamt också. Oron och självförtroendet är lite skakigt milt sagt, men det kommer nog lugna sig i takt med att jag jobbar!

Samtidigt är det så skönt att bli tagen för en vanlig medarbetare och föra normala konversationer istället för att lyssna på en fördomsfull rasistisk människa som får älta sin skit oavbrutet i tre timmar vilket jag bland annat varit med om på de aktiviteter jag gått på. Många av de som jag träffat är sjuka på olika sätt och har man då handledare som inte kan hantera det som sker så blir vissa aktiviteter mer eller mindre outhärdliga att vistas i. Men nu är det slut med det! På fredag skriver jag under avslutningspapprena på AF och därmed kan jag lägga det senaste året till handlingarna.

Jag sa ja till vikariatet där jag provjobbat, det var det som kändes bäst i maggropen. Kanske kommer jag ångra mig, men då är det ju iallafall bara ett vik som är slut sista juli och det ger mig tid att titta efter annat jobb om jag vill. På den här tiden drar jag ihop nu referenser, fräsch arbetserfarenhet och får upp min sjukpenning och a-kassenivå efter att ha ramlat ner på lägsta möjliga nivå förra våren.

Att bli utförsäkrad och hamna utanför allt har varit rent åt hel-te och att sedan sitta på möte med AF och handledaren och höra hur de över huvudet på mig diskuterar arbetsprövning på samhall eller stadigvarande sjukersättning gjorde mig både skräckslagen och spyfärdig. Min psykolog förstod inte heller hur de kunde prata om mig på det sättet då jag är arbetsför och inte så himla gammal.

Nu kan jag istället känna lite hopp för framtiden och det är något som jag haft svårt att uppbringa i mitt liv under den här tiden...Sedan är det ju en fara i att jag har en stor del av mitt människovärde i att ha ett jobb och kunna hantera det vilket jag antar att psykologen får hjälpa mig med, vi har ett digert jobb då min självkänsla och egenvärde är rätt lågt.

Men nu är jag anställd, någon har under veckan som gått sett att jag har arbetspotential, lust och vilja att jobba och jobba med målgruppen och det känns bra. Det kommer inte bli en piece of cake, men det ska nog fixa sig. Jag har ett jobb igen, kollegor och kommer få lön som blir ett enormt lyft ekonomiskt. Anställd i kommunen igen, det är tredje gången jag har en anställning i Göteborgs stad, vi får se om jag blir kvar....På måndag drar det igång, jag som ordinarie!


Sedan anar jag att hämta och lämna liten och att ej få så mycket tid med honom kommer vara tufft, men vi får se vad vi kan hitta för balans i det. Han har dessutom tagit förändringen väldigt bra och är mest glad över att han får äta mellis på förskolan nu. Nåja, just nu är jag glad över att jag är igång och att det verkar möjligt. Så länge sedan....

hopp, kanske blir det bra till slut?

everything

....

bröllop

Vem vet, kanske får vi gå på lite bröllop i år?

Brorsan har förlovat sig och några vänner har gjort detsamma så vem vet? Älskar att gå på bröllop även om jag inte är mycket för löften i kyrkan osv. Man blir alltid rörd iallafall och det är betydligt mycket roligare än alla begravningar man varit på de sista åren.

I år hoppas jag att jag slipper gå på en endaste begravning. Vill gå på dop, namngivning, bröllop osv. Dessutom blir jag moster igen i år och vet dessutom både en och två hemligheter! Kom och tänka på bröllop och sånt när jag såg nyhetsmorgon i morse så nu vet ni det, vänner och syskon, vi väntar ivrigt på inbjudningar till rejäla bröllopsfester tjohoo!

2014

Det måste bli bättre eller hur?

Det närmar sig de sista dagarna på 2013, ett år som jag bara önskar lägga till handlingarna som det skitår det varit. Det skulle bli bättre, men har präglats av sjukdomar, cancer, stroke, dödsfall, depression, ångest, misslyckade jobbansökningar, nya mediciner, högt blodtryck, undersökningar, psykologsamtal, döda katter, avlivad unghäst, olyckor, sorg, bloggtrötthet, suicidtankar, livsleda, mer mediciner, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, arbetslöshetsprojekt, utförsäkring, raserade förhoppningar, krossade drömmar och en massa annan skit. 

När jag var på Nefertiti med Linda innan jul så sa jag att nästa år måste bli bättre varpå hon log och påminde mig om att det sa jag förra gången också. Rös när jag tänkte att ja, det gjorde jag och här är jag fortfarande, malandes i samma skit. Som om livet är on-hold, som om jag står i dess väntrum utan att veta vilken dörr som ska öppnas eller vilken dörr jag vågar att öppna. Hopplösheten har periodvis under året varit så total att det är svårt att vara kvar. 

Men jag är kvar och den stora anledningen till det är så klart vildungen min, Widar, min sambo och de mina som finns där och mina vänner. De som står ut att finnas när man inte är den gladaste varelsen på vår jord. Sedan har ju saker blivit bättre, både vad gäller mående, blodtryck, mediciner och när det gäller jobb har jag kommit på flera intervjuer och fått god feedback. 

En annan stor sak är att jag börjat rida igen och att jag inte suger på det, lite hittar kroppen tillbaka även om det tar tid. Märker ju att jag behöver seriös core träning och det märks att min magmusklatur aldrig helt gått tillbaka. Jag går i terapi, sköter medicinering och gör saker jag mår bra av och på så vis har den där våta filten som kallas för depression sakta börjat lyftas av så man kan se livet. Så nästa år måste bli ett positivt år, förhoppningsvis utan cancer och diverse dödsbesked osv. Vet redan nu att det blir fler syskonbarn och det är glädje det!

qrazyfamiljen med uppenbara problem
att kolla in i kameran samtidigt...

Nästa år har jag och Matte varit tillsammans i 15 år och förlovade i fem år, helt otroligt, nästan halva våra liv. Widar kommer fylla fyra år till sommaren och är vår älskade vildunge och även om resan varit knagglig så är jag glad för den för den är vår och den har gett oss Widar. Att få se honom växa och utvecklas är fantastiskt även om jag av och till blir galen på honom, vilket han dessutom blir på oss också...Är väldigt glad att vi har varandra även när livet är tufft!

Så 2014 kanske kan bli året då jag kan lägga mitt dåliga mående helt bakom mig, få jobb, skaffa hus, fortsätta rida, planera resor och dela mina upplevelser med Mattias och Widar! Kanske kan jag tom starta lite egen verksamhet utifrån sy barnkläder, smida smycken och ta fotouppdrag! Det är en dröm som går att förverkliga om jag bara kommer ur AF. Vi får se, men jag när hoppet om ett gladare 2014 och vi börjar med dunder och brak genom att spendera januari i Thailand. Vad ska ni göra nästa år?

blir inga raketer på flyget på nyårsafton, men mentalt så
exploderar 2013 och ger plats för 2014

ett ljus för hoppet

ikväll brinner ljusen för hoppet,
allt för att jaga undan det mörker som lurar.
Hoppet lever och det stärks för varje minut, timme och dag som går

Obehandlingsbar och icke operationsbar i samma mening

Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.

Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.

Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera  och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...

Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.

Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.

Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.

Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.

please

Hopp och skutt

Fina busiga frukost Molly

När vi var hos syrran i somras så visade Widar Molly hur man
gör hopp och skutt. Så här kul tyckte Molly att det var, minen
är oslagbar!

hopp och skutt Widar

Man riktigt ser hur buset bubblar i Molly
när Widar hoppar

en lugnare stund när Widar visar Molly att man kan ta
två pennor, men inte allla

Molly, när du ser detta tillsammans med mamma och pappa, vi saknar er massor!!!

Onsdag, tungt

Tung dag, vissa dagar är bara tunga. Därför var det extra skönt att syrran sov över och kunde greja med Widar innan dagis. Jobbiga drömmar, jobbiga tankar bidrog till ett antal vakentimmar. Men upp kom vi och till dagis kom Widar medan jag släpade mig till ett samtal hos psykologen.

Det är märkligt hur trött man kan bli efter/av ett samtal. 55 min senare släpade jag mig ut från rummet och försökte andas bort det tunga. Var en del jobbiga saker som kom upp till samtal idag samtidigt som jobbet att hantera det och hantera vardagen pågår. Sedan känner man fett mycket stress över allt som man borde, skulle, osv. Vill bara få ordning på allt och ha lite flyt, bli pigg och glad, ja nästan som tre önskningar i en...

Har en hel del oro inför morgondagens möte, men vill man ha förändring måste man sätta bollen i rullning. Undrar hur bra jag kan balansera den imorgon? Vem vet, kanske får jag till en nystart och kan stänga deppighetsdörren en gång för alla? Eller nåt...

Lilla fina liten som bara vill komma hem

I går tog jag tåget upp till Skövde för att träffa syrran och lilla liten som fortfarande är kvar på KSS. Allt var inte lika bra med lilla liten som man först trodde så han ligger på på en specialavdelning och är ständigt övervakad. Det tas prover och tester, värden hit och dit, men det går iallafall åt rätt håll och vi hoppas alla att de snart är hemma och kan koppla av.

Lilla liten är bedårande och jag fick sniffa bebis igen. Helt otroligt att denna lilla kille, som egentligen är rätt stor för sin ålder har legat i min fina lillasysters mage. Min lillasyrra som jag passade som liten, ja jag passade flera av mina syskon men det väcker sådana minnen. Nu sitter hon på KSS och är tre barnsmamma och är så lugn och modig trots all oro.Hennes sambo är hemma och tar hand om två vildbasar, inte lätt när alla bara vill vara tillsammans.

lilla liten

Men det var gott att få träffa syrran, få snacka en massa. Vet hur jobbigt det är att inte bara få åka hem och dessutom oroa sig för sin bebis. Fick hålla lilla liten en massa och han verkade trivas så gott, sov så fint i min famn, så lugn, liten och fin. Nu ska allt bara bli bra så vi kan hälsa på dem hemma hos sig!!

Tisdagsliv

Busungen innan
dagislämning

frukostmys vid tulpanerna

fikabus med fina Mahlin

Mellis och någon vill
inte bli fotad

Tisdagen har varit en ok dag får man väl säga egentligen. En kall aprildag. Vi höll på att försova oss och missa dagis efter att Widar varit vaken större delen mellan halv två till fem och sen vid sju igen. Men vi kom iväg och lämningen var lika hemsk som vanligt. Widar gallskriker medan jag går ner för backen, helt hiskeligt.

eftermiddagsbus

pussel är kul

Efter det blev det fika med Mahlin som jag inte träffat på aslänge och helt plötsligt hade vi snackat bort flera timmar och det var dags att hämta Widar. Mahlin hängde med och fick träffa en Widar som var synnerligen sammanbiten och inte alls ville busa med Mahlin.

Men enligt pedagogen hade han haft en ok dag och inte gråtit en massa. Han hade dessutom moffat 3 portioner lasagne, tossungen. Men fatta vilken lisa för en mamma att få höra att lillkillen haft en ok dag och han var inte söndergråten när jag hämtade honom. Det finns hopp!

Hemma blev det bus och mellis innan jag däckade på golvet med frossa och alvedon. Nu är det lite bättre och Widar har äntligen somnat tack vare Mattes läggning! Nu blir det tv och slöande.

Lite hopp kanske

busungen

Widar har busat järnet idag trots en del nysningar. Medan jag var hos psykologen och gick en sväng ensam så busade han med Matte på lekplatsen mm trots det trista duggregnet. Så höstblött ute nu. Är tungt liksom. Men dagen har ändå gett en liten känsla av hopp, har skrivit det förut, det är något som håller på att hända.

Var skitjobbigt att gå till mötet idag, men det var nog första gången som samtalet hos psykologen inte bara var jättetungt. Är alltid så trött när jag kliver ut därifrån. Stannar nästan alltid i trappan och andas ett par djupa andetag innan jag kliver ut på gatan, är så trött efter allt vi pratat om, eller ja ibland är tystnaden och tankarna minst lika tröttande.

busfrö

Men det gav en liten hoppfullhet att allt inte bara var jättetungt och att psykologen tycker sig se en förändring de sista veckorna. Tror att medicinen, samtalen och tiden gör att jag börjar komma tillbaka. Att jag är här, i mitt liv lite mer än under den där blöta fuktiga svarta filten som håller på att kväva mig annars.

Kunde känna det en liten stund innan allt rasade ner i huvudet igen, men försöker tänka att jag kan känna det, det finns där. Mår skit ikväll igen och brottas med ångest och en hel del rädsla. Men jag håller hårt i min lilla strimma hopp och busar med mitt lilla busfrö och försöker njuta av en go film med min fina sambo!

Andas, andas fritt för en stund

Japp, försvann en stund, ett litet tag. Samlade kraft och ork igen och tror jag fick upp näsan över ytan igen. Trampar och trampar och fick en känsla av att kunna andas igen. Har varit asjobbiga orkeslösa dagar med en massa ångest där den enda orken man har har gått till att göra det absolut nödvändigaste.

Har inte ens orkat skriva om de fina dagarna i Sala, Stockholm och Växjö. Men det har varit bra, var bara helt slut efteråt. Så oerhört trött och utan någon mening eller mål. Men i morse gick jag ut i höstsolen och andades klar kylig oktoberluft och kunde andas fritt en stund. Kunde gå till sjukgymnasten i morgonsolen, känna strålarna värma mitt trötta skinn och andas djupa lugna andetag. Andas fritt, för en stund, se klart, känna här och nu för en stund.

Det är något som håller på att ske, det glimtar till i korta stunder, jag kan ana hur det är att vara tillbaka igen. Att vara här, att kunna leva utanför bubblan, utan den våta filten som kväver mig i sitt ångestmörker. Vad det är, är svårt att sätta fingret på. Medicinjustering, trötthet på att må dåligt, arbetet med psykologen, tiden, all uthållighet och tro från de mina, Widars kramar, Mattes stöd, eller bara vissa sår som håller på att åtminstone läka lite.

Glimtarna är inte långa, men det var en bra början på dagen som sedan blev som vanligt. Strul med dagisplatsen vi väntar på, asjobbigt förvirrat samtal hos psykologen och en busWidar som bara sover 30 min på dagarna numera...ni kan ju ana kvällshumöret. En del annan jobbig skit, men jag försöker att tänka på att jag för en stund såg , kände något annat idag. Tror jag kände en liten gnutta hopp!

Coolaste tanten på länge!

Läser i Aftonbladet om 96-åriga Eva som idag emigrerade till Thailand! Så coolt, att ha hälsan, lusten och modet att bara dra från Sverige till något nytt. Tanten verkar verkligen så häftig! Ingen rädsla alls utan bara ut i världen, bo lite hos sonen och sedan skaffa eget och dör man så dör man. Finns hopp att förändra sitt liv så länge man lever!
Läs och kolla här!

Rekord

2 nätter i rad har Widar sträcksovit 6 tim i rad! Detta är så otroligt att jag varit uppe och kollat att han verkligen andas då han vanligtvis vaknar och skriker stup i kvarten under natten. Jag hoppas och ber om att detta ska vara en ny trende hos oss, att vi nu ska få en liten grabb som soooover! Livsfarligt att säga det egentligen, risken är stor att han ballar ur igen då. Nu ska bara jag få till min sömn också så kanske vi kan leva normalt igen.