tankar en jobbdag

Att sitta på jobbet och försöka få livet att gå ihop när livet fladdrar i en eller snarare blåser som en orkan i sinnet är inte någon piece of cake. Jag önskar innerligt att livet och känsloröran kunde plana ut lite för jag går på knäna och förstår verkligen vad vita knogars kraft innebär.

Ringde  kontaktpunkten idag igen och påtalade att jag behöver få hjälp med det här innan det går mig helt ur händerna. Ja, vi ser att ditt ärende finns här, att det är prioriterat, vi skickar en påminnelse säger kvinnan i telefonen. De borde verkligen hört av sig vid det här laget säger hon i nästa andetag och i mig fastnar skriket att ja , ja för jag står inte ut med det här längre.

Svarar dock adekvat att ja, det borde de ju nog och tack för att du skickar en påminnelse. Lägger på och vill bara dra handen genom rutan på jobbet för att få ut all ångest, få ut allt som inte går att hantera. Biter ihop och går ut från kontoret och hjälper till i färg och formverkstan och håller ett gruppmöte tillsammans med min kollega.

Vi pratar passande nog sömn och olika sätt att hantera sömnsvårigheter och jag hinner tänka att herregud, min sömn är nästan ingen alls enligt sömndagboken. Sov några timmar förrförra natten, men i natt och natten innan så har jag legat vaken eller varit i ständiga uppvakanden. Det är vansinnigt jobbigt att vakna och vakna hela tiden. Sova tjugo min, vakna i en mardröm eller med värsta ångesten och paniken.

Är ju såklart astrött och livet blir så vansinnigt tungt och segt samtidigt som hjärnan fladdrar och inte klarar av att hålla tankarna. Gråten fastnar i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Varför inte undrar psykologen? Jag vet inte, det går bara inte. Kvider inombords för det gör så ont. Uppgivenhet och meningslöshet gör ont. Lever i ett enda ont och det är en avgrund mellan det och mitt ”fungerande” yttre jag. Undrar hela tiden om det är värt det här? Om något egentligen är värt någonting alls? Hur i hela friden gör andra människor för att leva? Eller orka uthärda livet? Ser de inte meningslösheten i varandet? Vad är livet om det är så här?

Anställd och att kunna känna lite hopp

Ja, smaka på ordet, anställd...inte arbetslös, inte sjukskriven, inte arbetssökande, inte i någon rehabilitering, inte praktikant, utan anställd...!

Så oerhört länge sedan, känns lite skumt faktiskt. Dessutom är jag galet trött efter att ha jobbet i veckan. Känner att jag är spänd till tusen, försöker vara maximalt alert, glad, trevlig och lugn och komma ihåg allt. Det är roligt, men oerhört tröttsamt också. Oron och självförtroendet är lite skakigt milt sagt, men det kommer nog lugna sig i takt med att jag jobbar!

Samtidigt är det så skönt att bli tagen för en vanlig medarbetare och föra normala konversationer istället för att lyssna på en fördomsfull rasistisk människa som får älta sin skit oavbrutet i tre timmar vilket jag bland annat varit med om på de aktiviteter jag gått på. Många av de som jag träffat är sjuka på olika sätt och har man då handledare som inte kan hantera det som sker så blir vissa aktiviteter mer eller mindre outhärdliga att vistas i. Men nu är det slut med det! På fredag skriver jag under avslutningspapprena på AF och därmed kan jag lägga det senaste året till handlingarna.

Jag sa ja till vikariatet där jag provjobbat, det var det som kändes bäst i maggropen. Kanske kommer jag ångra mig, men då är det ju iallafall bara ett vik som är slut sista juli och det ger mig tid att titta efter annat jobb om jag vill. På den här tiden drar jag ihop nu referenser, fräsch arbetserfarenhet och får upp min sjukpenning och a-kassenivå efter att ha ramlat ner på lägsta möjliga nivå förra våren.

Att bli utförsäkrad och hamna utanför allt har varit rent åt hel-te och att sedan sitta på möte med AF och handledaren och höra hur de över huvudet på mig diskuterar arbetsprövning på samhall eller stadigvarande sjukersättning gjorde mig både skräckslagen och spyfärdig. Min psykolog förstod inte heller hur de kunde prata om mig på det sättet då jag är arbetsför och inte så himla gammal.

Nu kan jag istället känna lite hopp för framtiden och det är något som jag haft svårt att uppbringa i mitt liv under den här tiden...Sedan är det ju en fara i att jag har en stor del av mitt människovärde i att ha ett jobb och kunna hantera det vilket jag antar att psykologen får hjälpa mig med, vi har ett digert jobb då min självkänsla och egenvärde är rätt lågt.

Men nu är jag anställd, någon har under veckan som gått sett att jag har arbetspotential, lust och vilja att jobba och jobba med målgruppen och det känns bra. Det kommer inte bli en piece of cake, men det ska nog fixa sig. Jag har ett jobb igen, kollegor och kommer få lön som blir ett enormt lyft ekonomiskt. Anställd i kommunen igen, det är tredje gången jag har en anställning i Göteborgs stad, vi får se om jag blir kvar....På måndag drar det igång, jag som ordinarie!


Sedan anar jag att hämta och lämna liten och att ej få så mycket tid med honom kommer vara tufft, men vi får se vad vi kan hitta för balans i det. Han har dessutom tagit förändringen väldigt bra och är mest glad över att han får äta mellis på förskolan nu. Nåja, just nu är jag glad över att jag är igång och att det verkar möjligt. Så länge sedan....

hopp, kanske blir det bra till slut?

Att bli berörd

Det är en annorlunda känsla att gå till jobbet. Att gå upp sex och traska iväg i mörkret medan Matte lämnar Widar. Visserligen bara provjobb och jag vet ju att de även har interna sökande, men jag gör vad jag kan och även om det är skitjobbigt och en jätteomställning så är det så himla skönt att vara i jobb att jag stundtals blir tårögd. Särskilt när jag tänker på att jag kanske inte får jobbet, eller att jag får jobbet och inte klarar av det.

Jag går bredvid människor med ett väldigt engagemang och go människosyn, som jobbar med att etablera kontakt och stötta de som står längst ut i vårt samhälle och som far så illa. Många av de människor jag möter ser jag på stan dagligen, som vi alla ser, men kanske väljer att inte se.

Alla dessa ansikten som nu får namn och en historia, som kämpar och står på benen trots alla svårigheter. Det är märkligt hur man kan leva i tält eller koja i en svensk storstad, hur man kan leva så år efter år och överleva. Det är inga enkla orsaker, inget svartvitt utan en enorm bred gråskala som har lett till situationen som är och vissa har varit i sina svårigheter längre än någon människa skulle behöva vara.

Det berör på så många olika sätt och jag känner mig nästan lite som en nyexad socionom där allt bara går rakt in. Som om jag under mammaledigheten och depressionen tappat min egen hud och allt går in och berör, det är ju ett tag sedan jag rörde mig i den här världen där man kan prata om allt från droger, misshandel, övergrepp till drömmen om lägenhet eller körkort eller bara kunna ha mat för dagen.

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att man ska vara hårdhudad, mer att man behöver ha ett litet skinn emellan för att inte tappa bort sig själv i allt som andra människor lever i och råkar ut för. När jag jobbar så måste jag kunna härbärgera det som jag får dela för att kunna vara behjälplig och stabil för de som söker vår hjälp och vårt stöd.


Behöver påminna mig om vad som är rimligt och vad man på just den här delen av verksamheten kan göra och har befogenhet att göra och vad människorna vi möter vill och inte vill. Men det känns ändå ok, det är gott att jobba och det är gott att kunna få vara till hjälp i någon form, ibland handlar det om så lite som att sitta ner en stund, hjälpa till med kläder eller erbjuda skjuts någonstans.

försöka länka ihop

Blir berörd av hur medarbetarna bemöter och uppriktigt engagerar sig i de som de möter. Hur de uppmanar individerna att be om hjälp, hur man på olika sätt försöker lyssna in, stötta och ta sig den tid som människorna behöver även om det bara handlar om att skriva ner ett telefonnummer, räcka ut en hand och hjälpa till eller försöka dämpa akut ångest eller ilska.

Kommer i håg i mitt förra jobb när vi var ute och höll i utbildningar på olika boende hur imponerad jag blev av personalen som i många fall drog väldigt tunga lass och ändå lyckades hålla engagemang och fokus på klienterna och nu ser jag det igen. Eller alla engagerade jag mött under mina år i socialtjänsten och LVM-vården. Det gör gott att möta människor som verkligen bryr sig om de som de möter i sina jobb och det finns väldigt många sådana människor! Visst finns det nötter och visst är det knapert med resurser, men det finns en himla massa människor som försöker bidra till att göra världen lite bättre eller i allafall lite drägligare.

tankvärt

måndag igen

Måndag, helgen är slut och jag är genomtrött.

Widar har hostat en massa under natten och då blir det inte mycket sömn. Vi skulle hängt hos en kompis och hennes barn idag, men hennes lillkille är också sjukt så hon avbokade innan jag hann. Anar att dagisbacillerna är i full gång överallt nu. Så idag händer det inte mycket trots solskenet.

Ska på möte hos FK på torsdag, ska fylla i lite papper idag och lämna in dem. Hoppas att allt ska få lite fart. Lusläste AFs jobbannonser igår och givetvis hittar man de roligaste jobben i Stockholm. Ibland borde man flytta. Men jag gillar ju götet. Ska få igång träningen på friskis ordentligt i veckan också, får alldeles för ont i nacke och axlar när jag slarvar med träningen. Nä, nu blir det lite fix så dagen rullar vidare!

Gårdsarbete

På gården blommar det

Nu när våren börjat komma tillbaka så rycker det lite i Mattes vårstädningsnerv och den verkar Widar ha ärvt. Undrar dock om den finns kvar när han når tonåren?

och det är dags att
städa, det sopas

 Det blev lite sopning av asfalt, krattning, slängning av löv och annat häromdagen. Skitkul tyckte Widar som skulle göra allt som pappa gjorde....Nästa projekt blir att skaffa lite fröer så får Widar plantera och vattna. Vatten och jord, finns det nåt bättre när man är nästan två år?!

Widar sopar och släpar

Matte och Widar bär
bort löv

 Får man dessutom göra det med idolen pappa så är livet på topp!

På väg med krattan

och skottkärran