Själar säger aldrig farväl

Ragnar och
Widar okt 2010

Gillar de orden, själar säger aldrig farväl.
Tycker om att tänka mig att de alltid finns med oss, att min mormor som dog tidigt i återkommande cancer följer och vakar över mig och mina syskon och att R för alltid kommer följa och vaka över Widar. Att de som lämnat oss ändå alltid finns där.

Det är något så oerhört jobbigt med en årsdag. Man vill minnas allt fint, allt bra, alla skämt, alla kommentarer, alla brev, alla ord, men samtidigt minns jag de sista timmarna på sjukhuset. R´s sista andetag, hur jag bara ville att han skulle komma tillbaka igen samtidigt som han nu slapp cancerns förbannade gift.

Minns hur stilla och lugn Widar var, hur han somnade på sängen som stod bredvid R´s säng, han som alltid stökade var så oerhört stillsam de sista timmarna på sjukhuset. Han måste ha känt hur allvarliga och ledsna vi alla var de sista timmarna.

Minns hur osannolikt det var att R låg där, blek, stel och sakta kallnade medan han lämnade oss i tårar. Jag kan fortfarande inte begripa hur en människa bara kan upphöra att leva, hur sjutton kan det vara så? Hur sjutton kan vi inte bara utrota cancern? Hur sjutton kan det göra så ont?

Så många omkring mig som på olika sätt gått bort de sista åren, vet att vi blir äldre, men jag hatar det lika mycket. R var dessutom inte gammal, det var inte rätt att han skulle gå bort nu. Kan fortfarande inte se på korten från sjukhuset, försöker fokusera på det fina och på hur han var innan han blev sjuk. Önskar bara att han fanns bland oss fortfarande.

Paus av Alf Henriksson

Ibland liksom hejdar sig

tiden ett slag

och någonting alldeles

oväntat sker.

Världen förändrar sig

varje dag

men ibland blir den aldrig

densamma mer.

Sorglig minnesdag

6 månader idag sedan R gick bort.

Det är märkligt hur fort tiden går fast det känns som om den stannar när en människa man bryr sig om dör. Det är så sorgligt att han inte finns hos oss längre, saknar honom och saknar det som aldrig fick bli. Jag hoppas han har det bra där han är, att han ser och följer Widar på hans vandring genom livet. Vet hur stolt han var över Widar.

Jag önskar så himla mycket att du hade fortsatt leva bland oss, R! Vi saknar dig, vet att alla som kände dig saknar dig! Tände minnesljus för dig i domkyrkan idag. Kändes fint att sitta där en stund när jag inte kunde vara i Örebro vid din grav. Tänder ditt begravningsljus här hemma och minns dig!

Minnesstund i all enkelhet

Innan vi åkte till gotland åkte jag förbi R:s grav. Hans gravsten hade kommit på plats och allt var så fint. Fint och sorgligt.

Satt där en lång stund, funderade, pratade om man nu kan säga så. Var mest ledsen. Berättade om Widar och annat som pågått.

Fast egentligen vill jag mest tro att han följer Widar från var han nu är, vart man nu tar vägen. Om man nu tar vägen någonstans. Men det var skönt att sitta där stilla en stund, ensam, innan jag tog i tu med diverse måsten. Lade ner blommor i stillhet.

Sorg, känsla i vinden, saknad och sårad

Gick upp tidigt i morse efter en tämligen orolig och sömnlös natt. Körningen till Örebro var asjobbig, en massa vägarbeteten och otäcka olyckor och förseningar. Väl vid kyrkan så var det lugnt. Solen sken, allt blommade och det blåste milt. Kändes så lugnt och som en bra dag för en sorglig sak.

Vi fick urnan med askan efter R. Det är lika märkligt varje gång jag ser en urna. Jag begriper inte hur en människa kan bli en hög med aska i en urna. En människa som levt, som gått bland oss. Samtidigt så tycker jag om kremering, skrämmer mig att folk läggs i kistor och äts av maskar. Det var en fin urna, det kändes sorgligt, men ok och nedsänkningen i graven blev känslosam. Men det är en så märklig upplevelse. En så sorglig upplevelse. Definitiv.

Ändå kändes det som om han var med oss. Som om han hörde oss, fanns där i vinden. Viskade vid graven att han skulle vaka över Widar, tänker att han kommer följa honom även om det gör mig ont att han inte får se honom växa upp, att de inte får lära känna varandra. Ibland kan man liksom känna närvaron av en människa, nästan känna en svag röklukt, en pust som bara får en att tro att personen är där, på riktigt. Att man bara inbillat sig allt det hemska. Låter flummigt, men för en liten stund kändes det så.

Vi stod där alla och alla sörjer, på sitt sätt, man är samman och ensam på en gång. Kanske bara min känsla, men man kan vara samman och ensam ändå. Med sin sorg, med sina känslor, med sin ledsenhet. Saknar människan och sörjer det som aldrig blev. Det var så mycket kvar. Samtidigt glad för alla minnen, för det vi fick och för att vi hann prata om många svåra och viktiga saker. Så många känslor som blandas med en tomhet. Jag både sörjer det jag kände och det vi aldrig hade om det nu låter vettigt.


Blev dessutom så berörd över minnessaker som jag fick med mig och som Widar kommer få del av när han blir äldre. Känns fint att veta att R kommer finnas länge för många människor. Att han finns i deras minne. Så länge vi minns så finns han ju.

Efter urnsättningen fikade vi och pratade en del och trist nog så så avslutades lunchen på ett obehagligt sätt då X tog upp en hel del sårande saker som gjorde mig helt förtvivlad. Vissa människor hör nog inte hur illa de gör andra. Orkade inte hantera det så det blev andra som fick gå in och bryta och det är jag tacksam för. Fick möta värme också, men de hårda orden gör ändå ont, så himla ont. Mådde fysiskt illa av det.


Ser på det jag skrivit att det är lika rörigt som jag är jag just nu. Att köra hem var en känslomässig berg och dalbana och jag var helt slut när jag kom hem. Migränen mullrade, men hölls på avstånd med mediciner. Hade längtat så oerhört efter Widar och Matte och det var otroligt skönt att få känna Widars armar runt halsen och sitta hos Matte en stund. Andas ut.

Själar säger aldrig farväl...

Annandagen i min värld

Började med en kinkig bebis och kinkig mamma och tack och lov en lugnare sambo. Jag har haft röra i nerverna, har känts som om de legat utanpå kroppen idag...Jaja låter tokigt, men kanske fattar ni liknelsen. Jag tror jag måste boka lite total ensamhet snart så jag inte ballar ur helt.

Klart att en del av ångesten låg inför dagens möte och min längtan hem och alla tankar. Men så har jag inte mått bra i helgen och då blir man rätt jobbig. Har varken tålamod eller ork och dessutom blir jag galen på att hjärnan är depresionströg och inte kommer ihåg/eller gör som jag vill.

Vi lämnade i allafall ett soligt Sala och åkte ner till Örebro. Ett stopp vid R´s lägenhet och sedan hem till min farmor där delar av familjen var samlad. Alla kunde inte vara med, så som det är när jobb och annat kommer i vägen. Det blev middag, Widarbus, chihuahuahundar som ville komma ut och leka, minnen av R och många tankar, ord och tårar.

Det är så märkligt att vi sitter och pratar och han inte är med. Medan vi sitter där dyker det ju upp saker som jag tänker att det ska jag maila honom om, eller det kommer jag ihåg osv. Antar att det är så för alla, antar att det måste vara så. Vi fick pratat om gravsten mm, sakta men säkert så kommer saker och ting slutföras. Försöker koncentrera mig på minnen istället för att slutförandet innebär att en speciell människa är borta.

Efter några timmar åkte vi hem i annandags trafiken som innebar massor av trafik, en trött bebis, trötta föräldrar och ännu mer bilar som alla skulle fram genom ett grönt Sverige.

Måndag i påsken, ingen lätt dag

Ingen lätt dag idag.

Jag och Widar är förkylda och vi ska åka hem till Göteborg idag. Men på vägen gör vi ett stopp i Örebro för middag och val av gravsten till R´s grav. Rätt jobbigt.

Widarkraken gnäller och skriker hela tiden sedanhan vaknade och jag känner likadant. Inte blir det bättre av att jag idag måste uppföra mig och träffa en av de människor som sårat mig mest på väldigt länge. Är skitjobbigt.

Längtar bara hem, hem till oss, hem till lite lugn och ro.

Städar, deppar ,så trött och undrar över om det är någon ide med allt alls?

Bara en liten uppdatering, orkar inte mer än så. Gårdagen gick, så otroligt ledsam, finner inte orden just nu. Döden är inte en vänlig själ precis och sorgen gör oss illa. Att sitta i kyrkan och lägga en människa i Guds händer när man inte tror är också märkligt. Men det blev en stillsam stund i kyrkan och en fin minnesstund. Men så mycket sorg. Önskar att jag hade en tro ibland. Det måste underlätta.

Idag har vi stannat i Örebro och försökt röjja i lägenheten. När en människa bott på samma ställe större delen av sitt liv så blir det otroligt mycket saker och papper så efter flera timmars jobb ringde vi runt och fick tag i ett företag som köper upp dödsbon och städar ur efter att man tagit undan det som man vill ha kvar. Känns som enda lösningen, det är otroligt mycket småsaker osv.

Känns fullständigt galet att plocka och slänga en annan människas personliga saker. Samtidigt så är det så tomt och nästan futtigt, är detta allt som är kvar efter en människa? Papper, böcker, kläder, foton, porslin, hygienartiklar, tv, telefon, skivor, dator...Känns som om man undrar varför vi köper saker som bara är saker...kan inte riktigt förklara. Det är saker som har betytt något för honom, men för oss som är kvar är det få saker som har en innebörd.

Man undrar vad som är meningen med allt om man ändå bara ska dö och lämna alla omkring en? Är inte allt bara meningslöst då?

I allafall vi har rensat i mängder och vi röjjer lite till imorgon och sedan åker vi hem. Längtar hem. Hem till vardagen, orkar inte ta så mycket mer nu. Men det är en hel del innan allt är klart. Mer papper till bouppteckningen, urnsättning, gravsten, hämta saker vi inte får med oss samt ha koll på att de röjjer lägenheten på rätt sätt och sedan är det slutbesiktning mm.

Till råga på allt är Widar sjuk, igen. Han började kräkas igår innan begravningen, efter att vi åkt från våra vänner i Västerås. Tredje gången vi varit där och Widar blir magsjuk, börjar misstänka ett samband...

Nä, blir inte mer än så här idag. Måste försöka bota migränkänningen med sömn och Imigran. Är helt slut psykiskt. Ta hand om er därute och tack alla som hört av sig med fina ord. Ni betyder massor!
Kram

Idag, begravning, bouppteckning, sorg och tårar

Blir inte kul att gå upp om några timmar och möte en av de tyngre dagarna i mitt liv. Allt allvar, all sorg, allt som varit och aldrig mer kommer igen. Idag är det begravning, för drygt ett år sedan begravdes min farfar på samma plats.

Jag tyckte det var oerhört jobbigt och att ta farväl av Ragnar idag kommer vara ännu värre. Det är en märklig situation, hur man tar farväl av någon man både kände och inte kände och hur man tar farväl av något som skulle blivit så mycket mer.

Jag vet inte vad eller om jag kommer skriva mer under dagen. Om det blir tyst eller om jag skriver av mig här. Jag är milt sagt orolig och ledsen, tom och ledsen och så oerhört trött. Trött, trött och trött. Men kan jag sova? Nope...

Dagen kommer börja med frukost i Västerås, sedan bil till Örebro, bouppteckning, lunch om man nu kan äta, Widar måste ju äta. Sedan begravning och minnesstund på eftermiddagen. Efter det lär man vara helt slut så vi lär åka hem till några goa vänner och sedan sover vi i Örebro för att på lördagen röjja lite. På lördag drar vi hem till vårt fuktskadade kök och på söndag ska jag försöka ta en liten paus.

Just nu försöker jag få John Blund att komma hit för alla andra i huset sover. Bara jag som är vaken...messar med en kompis, alltid nåt!

Jurist och begravningsfolk i en ofattbar tid

Blir en del allvarliga samtal idag. Kollar upp allt inför begravningen och bouppteckningen. Det mesta känns så jobbigt. Vill att allt ska bli klart och gjort. Men det tar tid, allt tar tid. Saker ska avyttras och slutbetalas, saker slutföras och det kommer hela tiden nya saker.

Kommer bli skitjobbigt och ledsamt imorgon vilket inte känns kul för fem öre. Men jag hoppas det blir lite fint också. Märkligt hur människor som jobbar med det här kan låta helt oberörda, glada och prata om vårvädret, men så är det väl.

De kan ju knappast gå omkring som deppiga varelser när de har ett jobb och göra och det är ju skillnad på ens egna nära och kära och andra. Man pratar pengar, psalmer, beställningar och blommor och allt bara är vad det är. Men för oss omkring så är det inte bara vara, det är en ofattbar dag i en ofattbar tid.

Just nu vill jag bara att allt ska vara över, eller ännu hellre att någon nyper mig och väcker mig så att allt kan återgå till en vanlig vardag. Det här är inte rätt.

För mycket

Det är för mycket nu.

Begravningssaker, Widars magsjuka som ledde till nästan sex timmar på sjukhus i igår kväll och natt, att jag börjar må kasst och ska snacka inför en massa människor i dag, att folk ringer konstant, att människor gärna delar med sig av hur det var när deras anhöriga dog, det är snällt, men jag orkar inte höra mer nu.

Andra vänner som är sjuka, katastrofer i världen och en massa död överallt.

Att hela jag bara håller på att gå i småbitar, känns som om jag är grus på en kvarnsten som mals ner i korn....

Fonus och begravningsplanering samt bokning

Fonus i Örebro

Som vilket väntrum som helst

I går så åkte vi alltså ner till Örebro. Först stannade vi i lägenheten och rensade skafferi och sådant och sedan var det möte på Fonus. Absurt att sitta där, jag, hans särbo, hans bror och mor och tillsammans skulle vi planera hans begravning och kremering. 

Minst tjugo år för tidigt och tyvärr har han inte skrivit ner hur han vill ha allt även om han angivit ett par saker som var han vill vila och hur. Men alla andra frågor, psalmer, kista, urna, bouppteckning, försäkringar, svepning, bårtäcke, förtäring, antal gäster, begravningsannons, blommor, inbjudningar, färger, dikter, in och utgångsmusik, präst, dag för begravning, klockslag, minnesstund, minnesgåva, kostnader osv. 

Efter två timmar stapplade vi ut och trodde oss ändå ha kommit fram till en del saker. Tid för begravning fick vi inte på en gång eftersom kyrkans personal inte svarade. Men idag kom besked om tid och dag.

Skriv ner hur ni vill ha det
så anhöriga slipper sitta
och försöka göra rätt
Vita Arkivet är
jättebra

En liten reception, tyst, ingen radio,
inga höga ljud, gravstenar i
fönstret, info om begravning osv
Sorgligt bara

Tror att det kommer bli fint och oerhört sorgligt. Så vansinnigt fel allting, det är fel, han borde se Widar växa upp.

Jag har alltså beställt min första begravning, det heter så, man beställer en begravning. Fick en kostnadsberäkning också, man kan säga att jag höll på att trilla av stolen, det är dyrt att begrava sig även om man gör det enligt ett önskemål som lyder, fint och värdigt. En bouppteckning kostar dessutom nästan 1500 kr i timmen, men vet ni vad, man får 23% rabatt. Har inte frågat varför det är just 23% rabatt, fattar inte var siffran kommer ifrån.

Man sitter där och svarar eller försöker svara på frågor tillsammans med de andra. Allt med en underlig overklighetskänsla och tårarna som man försöker hålla tillbaka. I ett helt vanligt mötesrum med dov belysning, vatten att dricka och en man som berättar allt och frågar. Sedan förevisar han kistor, urnor, blommor och allt så man blir alldeles snurrig och pratar om rabatter och paket.


Att begrava sig är buisness, big buisness. Samtidigt så görs allt lågmält och med en vänlig beklagande ton, mycket märkligt alltihopa och så detta med pengar, papper och överenskommelser.  Hela tiden tänker man att detta är ju inte sant, snart ska vi åka och hälsa på honom på sjukhuset och han ska le mot oss och alla ska hoppas på att det ska bli bra igen.

I nästa stund dundrar verkligheten in och jag ser hans sambos rödgråtna ögon och jag vet att han är borta, för alltid och allt som aldrig blev sagt aldrig mer kan sägas. Men jag är glad att vi hann prata om mycket innan det var försent trots allt.

Men gott folk, om ni orkat läsa, se för 17 till att skriva ner hur ni vill ha det när ni dör.

Har satt en broschyr i händerna på Matte för aldrig mer tänker jag sitta på en begravningsbyrå och försöka svara på hur en människa vill ha det ordnat för sig. Det ska man tala om innan man går bort och vem vet när det händer? Ingen av oss vet ett dugg.