not a shopaholic

ifall du undrade ;)

Fredag-ösregn, jobb, AF och lite solsken

jag med larm och tagg

Fredag och vilken dag det blev, är helt färdig. Däckat i soffan och som tur är sover liten än så länge. Blev inte mycket sömn i natt precis...Men jag kom upp i morse samtidigt som Widar fick en hostattack och också klev upp för att börja dagen, tio över sex.

Matte som VAB:at idag var lite sliten när jag kom hem, inte lätt att vara hemma med en liten som både är sjuk och pigg...Stackarn har ju en tokhosta som på natten blir till kruppliknande anfall. Vi har medicin sedan innan, men det hjälper ju så där.

bye bye af

Jag kom iallafall iväg till jobbet i morse. Gick ut i ett mörkt och regnigt Göteborg. Göteborg suger verkligen när det regnar från alla håll och blåser samtidigt. Sedan när regnet väl lättat var det ju genomgrått ute och dimmigt så man inte såg slutet av kvarteret.

Men lagom till att jobbet var slut för dagen och jag skulle gå till Af för att avsluta min kontakt där så kom solen helt chockartat fram. Trodde knappt det var sant när jag gick från jobbet med solen i ansiktet och medan fåglarna kvittrade så kunde jag ana värmen och våren! Lite hopp! Jag är så sjukt trött på skitvädret! Men så är jag ju trött på rätt mycket saker och mest är jag väl trött, bara genomtrött.

Gick i allafall på AF mötet och förhoppningsvis så kommer jag aldrig mer behöva sitta där och känna mig som världens minsta människa. Det är något som har varit under hela tiden som jag mått dåligt, att känna sig som världens minsta sämsta människa, i möten med vården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, överklagningsinstanser, aktiviteter osv.

Bemötandena har varit ok eller mindre ok, men jag har genomgående känt mig som en sjuk person som inte klarar eller kan och jag har haft och seriösa skuldkänslor av att vara till last, inte bidra osv. Hela denna känsla av att ta dig samman, skärp dig...Ibland har det uttryckts, dock inte av den senaste handläggaren på AF, hen har väl istället varit försiktig med att peka ut någon väg och han var nog mest orolig över att jag skulle börja arbete och jobba heltid. Känns som hen uppfattat mig klara mindre än vad jag tror och det är också svårt. Kommer väl ett inlägg kring det och annat framöver.

domkyrkan i efterlängtat
solsken

Men idag avslutade vi iallafall och eftersom jag går på timmar den här månaden skulle det ju påanmälas till aktuell a-kassa och det var papper hit och papper dit. I såna lägen önskar jag att de samkörde registren i större utsträckning eftersom alla mina papper finns hos AF, FK och a-kassan. Men nu är det ny situation och trots att det är mindre än ett år sedan alla möjliga papper skickades hit och dit så ska det skickas igen eftersom jag byter ersättningsform...Det borde ju egentligen räcka med att bara fylla i ev förändrade förhållanden och sånt, men icke. Nåja, det är väl mest ett i-landsproblem så man ska väl inte gnälla.

När jag var klar var i allafall trycket över bröstet lite lättare och jag klev ut med en bättre feeling. Som en mer egen person med egen inkomst, eget jobb och en förmåga att bidra lite. Firade tom med att shoppa två schyssta klänningar på Indiska samt en överraskning till Widar! Om en månad får jag lön och vår ekonomi kommer bli betydligt rymligare! Kan säga att vi behöver stärka upp både vår buffert och vårt resekonto! Hoppas innerligt att jobbet blir förlängt om jag trivs eller att jag landar ett fast jobb någonstans så vi kan ta upp våra flyttplaner! Vill ju flytta till hus, det vore så skönt! Men för det krävs fast jobb så man kan låna det som behövs. Galet hur det är egentligen, men så är det.

Kom hem till mina fina killar, en pigg hostig Widar och en trött Matte med huvudvärk. Blev hemgjord pizza vilket Widar älskar och efter det däckade vi i soffan...Det är jobbigt att jobba, men ändå, det känns bra! Men goast är att komma hem och få kramar av mina killar! Det värmer!

Det orangea pensionskuvertet eller vem ska försörja mig?

hm, vad står det här...

äh, vi slänger det

Så igår kom det årliga orangea kuvertet från pensionsmyndigheten och vi kan konstatera att jag antagligen kommer bli en fattigpensionär och Widar ogillade infon så mycket att han slängde det på golvet. Eller så blev han sur för att jag upplyste honom om att han kommer få försörja sin mor i minst lika många år som vi försörjer honom....

Har ni koll på era pensionspengar? Jag undrar om det finns några pengar kvar när man ska gå i pension? Å andra sidan, ska vi jobba till vi är 75 så lär man väl hinna dö först...

Sparar dock,vad gör man inte för att dra in vuxenpoäng?! Kan konstatera att jag behöver jobba mycket och välbetalt om pensionen ska försörja mig...hm, man kanske ska ha fler barn så Widar inte ensam behöver sörja för sin far och mor på ålderns höst?

Medmänniskor med hjärta finns! Det värmer när livet är skit!

En sådan satans skitdag det har varit. Stulen väska, felutbetalda pengar som ska återbetalas, huvudvärk, enorm ångest och all annan skit. Det är som om jag tvunget måste äta upp att jag hade en känsla av bättre mående i söndags, att dimman höll på att lätta. Att det kanske efter medicinändringar, (rätt ordentliga sådana med biverkningar därefter) höll på att bli lite lättare att andas. Idag har allt slagits undan med besked. Finns ingen go feeling alls kvar i kroppen, bara oro, ångest och meningslöshet. Det är en sådan dag som man vill radera ut, men som tyvärr kommer göra sig påmind länge. Nu fattas bara att försäkringskassan börjar strula också så är livet riktigt fint sen...

Men trots all förbannad skit så tog vi oss iväg till Spiragruppen på eftermiddagen. Vi kämpade oss igenom regn, blåst och tre spårvagnsbyten för en fin stund på Guldhedens bibliotek där Widar stilade hela tiden. Han är en riktig liten busunge som älskar att få uppmärksamhet och nu har han upptäckt att han är ensam kvar om att kunna allt som en kille på 15 mån kan. Småttingarna och deras föräldrar är djupt imponerade, *s*. Tror Widar iallafall. Men han roar och roas iallafall, lilla tossen.

Sent på kvällen hände dessutom något helt otroligt. En underbart snäll människa hade hittat skötväskan i närheten av en spårvagnshållplats, samlat ihop det som var urplockat, hittat mitt körkort, letat upp mig på nätet och kom och lämnade väskan och nästan allt fanns kvar.

Pengar och en del annat var borta, men kameran, gosisarna och körkortet, bvc boken och sånt fanns kvar. Hade varit urrivet, men det fanns kvar.


Fattar ni hur otroligt det är? Denna människa gjorde sig dessutom besväret att leta upp mig och lämna igen väskan. Fan, höll på att börja lipa ju!

Fixade ihop ett kuvert med lite jättetack i som hon fick! Var ju värt allt att få igen dessa saker! Trodde aldrig det skulle hända, men ibland får en cynisk liten Bea tänka om! Får bli en dagens ros!

Fuktskadan hittad

hantverkssnubben
plastar in köket

hålet i taket

läckande avloppsrör
lokaliserat

Ok, får ta tillbaka min fördom om tjock hantverksgubbe. Killen var väl i vår ålder och gav ett tämligen osäkert intryck, men det verkade bättre sig när han jobbade. Dessvärre kaos och damm i köket och ja, de hittade läckaget. Ett av grannens köksavloppsrör står och läcker i vårt tak...Kul, verkligen...INTE!

Men det verkar som om det mesta kommer gå på bostadsrättsförsäkringen vilket är bra, men jag blir bara så trött. Imorgon ska de fortsätta så röran består och med det ett stort hål i kökstaket. Hoppas bara de kan få ordning på det utan att dra in någon jättefläkt som ska stå och gå för att torka ur fukten. Orkar inte med sånt oväsen. Dessutom är diskmaskinen helt vansinnig så den lär vi behöva byta snart. Så tråkiga pengar...

Fuktskada...hatar

så här ser det ut när
man river upp taket

Kul, i onsdags morse fick vi besked om att fläckarna i taket i köket mycket riktigt är en fuktskada så nu är hantverkarna inbokade till på tisdag. Jag bara orkar int emed sån här skit. I måndags såg vi fläckar i kökstaket och Matte bröt upp lite, men såg inga läckande rör. 

längst in är det fukt så klart

Vår hustomte/vaktis i föreningen kom ut med diverse instrument som visade på en massa fukt där det inte ska vara fukt och i onsdags så var försäkringsbolagets folk ute. Så å vad kul! Nu måste delar av kökstaket rivas ner, fuktskadan finns mellan vårt tak och grannens golv och det är oklart varifrån.

 Visserligen täcker föreningens försäkring och vår försäkring allt utom självrisk, men det är allt bök. Det ska rivas ner och rivas ut, fixas, lagas och målas och jag bara orkar inte med allt stök som kommer att bli. Dessutom krånglar diskmaskinen så den är väl på upphällningen och kylen och frysen verkar allt annat än glada. Jag hatar att behöva lägga pengar på sånt här.

Sa jag att jag ville åka bort, att vi sparar för att resa, inte renovera i någon form just nu....ser ni hur skattepengarna seglar ut genom fönstret???Dessutom jäklas HTPC:n så vi behöver köpa en ny alt nya delar...cash mina vänner, cash...sa jag förresten att vi lever på Mattes lön, sjukpenning och föräldrapenning...inte fett alls.

Tillbaka på skatten=resepengar!

I morse klockan sju så öppnade skattemyndigheten upp så man med e-legitimation kunde gå in och se sin deklaration och skatteberäkning. 

Milford sound, Nya zeeland

Anade att vi skulle få tillbaka med tanke på att vi inte jämkar på lånen, men samtidigt så har man haft en del med försäkringskassan och annat strul så vem vågar tro på bra besked. Men det gick bra, skatteåterbäring och en hygglig summa och med det resglädje!!! Nya Zeeland hägrar!

Iallafall till sambon vaknat och gett sina praktiska synpunkter typ betala tillbaka på lånen och CSN. Men jag vill göra roliga saker innan frysen, spisen, tänderna eller något annat pajjar här hemma.

Vill du kolla och även deklarera på nätet kan du gå in här Skatteverket.

Fick larma med skedar och lock

Ibland undrar jag vart världen är på väg?! Hur 17 kan det vara möjligt att det är så illa ställt på sjukhuset som på Östra att patienterna får larma med skedar och lock på grund av överbeläggning? Något är väldigt väldigt fel!
Kolla in artikeln i dagens GP!

Plötsligt händer det! eller som försäkringskassekvinnan sa, ibland går det....

Ja så var känslan. Jag kunde lika gärna vunnit på lotto, så otroligt kändes det. Ringde Försäkringskassan på eftermiddagen, kom fram efter tre minuter, bara det var ju rekord. Muttrade till Matte att inget lär ju vara gjort...suck

Men i kundtjänsten svarar en underbar norrländsk kvinna som efter en del meck får fram mitt ärende och börjar läsa kort ur beslutet...

-rätt bedöms föreligga för sjukpenning på hel och halvtid för perioden...
-va? är det sant?
-ja, det kommer en utbetalning
-herregud...drar djupa andetag
-men är det sant, ja det har ju pågått i flera månader
-ja ibland går det säger kvinnan och småskrattar när jag stammar tack och annat huller om buller och nästan börjar gråta. Så lättad blev jag och bedömningen gäller för liggande sjukintyg februari ut, nästan, har återbesök i slutet av februari.

Hela kvällen har jag gått runt och mumlat herregud vilken tur till Matte som bara ler åt mig nu, men han känner precis som jag. Tack för att det gick vägen, nu kan vi andas ut lite och jag var ok när jag betalade de sista räkningarna idag.

Jag vet inte vad läkaren sa, eller jo jag kan tänka mig det med tanke på hur irriterad han varit på dem och att han vet hur jag mår. Har varit mer straight med honom och psykologen än andra man träffat när man var yngre. Beslöt att sluta låtsas att allt bara var ok hela tiden och tack och lov fick läkaren fram det så försäkringskassan fattade.

Jag tror knappt det är sant och jag hoppas att inget annat inträffar nu. Ska försöka komma i fas så jag kan minska sjukskrivningen, men för en liten stund kan jag andas ut. Är så oerhört trött och ledsen. Skumt, borde vara tokglad, men jag känner ingen glädje, bara lättnad och hur luften gick ur mig. De har äntligen fattat, erkänt mitt behov av stöd och sjukpenning, gett mig lite respekt för att det är en människa bakom orden på ett papper.

Önskar bara att de lyssnat på läkaren och psykologen och mig från början så hade jag sluppit en del av ångesten. Alla dessa samtal, mitt försök att klara av allt med minimalt med sjukskrivning för att ekonomin ska klara sig osv. Allt tjafs om att man inte behöver vara sjukskriven vid en första depression och att jag bedöms ha full förmåga att arbeta och ta hand om mitt barn när jag mår så absurt dåligt som jag gör. Man orkar inte bråka hur mycket som helst. Men nu är det över och jag fick rätt, nu ska jag vila lite i det och se till att komma i fas så fort jag kan. Längtar efter att få må bra och bli av med alla jobbiga saker!

Det rör på sig...

Så sa kvinnan på Försäkringskassan när jag slutligen kom fram och fick tala med någon. Förklarade vem jag var och att jag undrade vad som händer.
-Har det pågått sedan 24 september sa du? frågade hon.
-Ja
-Och du har inte fått något beslut ännu?
-Nä
-Det låter ju tokigt...
-Ja
-Vänta ska jag kolla...
Jo, men nu rör det sig ser du...
-Jaså
-Ja, idag har handläggaren ringt två samtal, ett till din läkare och bokat in tfn tid och ett till din arbetsgivare. Det står att din läkare försökt att nå dem...
-Står det saker i min akt nu alltså?
-Ja det gör det
-Ja, för det har de ju sagt att det inte gjort innan...
-Jaha vad konstigt, men nu är det på gång iallafall så ring på måndag så får du se vad som hänt.
-Står det något om eventuellt beslut? Jag borde väl få beslut snart?
-Ja, troligen avslag...men det vet man ju inte. 


Så det rör på sig, efter 4 (!) månader så får jag alltså veta att det rör på sig...Ja, jisses och troligen avslag...
Jag fattar inte hur jag ska orka med det här. Kan säga att luften gick ur mig lite igen, samtidigt så var det ju kul att höra att någon gör något eller vad man nu ska säga.

Sömnlös i myndigheternas värld

Sömnlös ha, någon som är förvånad? Orkar inte ens bli upprörd på att inget får mig att sova ordentligt och tro mig jag har försökt och fått hjälp med det mesta.

Tog mig igenom dagen och vi avslutade kvällen med att skriva alla julkort så go vänner, det kommer julkort. De blir antagligen sena i snökaoset med tanke på att vår stackars brevbärare inte tar sig uppför backen med sin postmoppe i halkan...Ser rätt absurt ut särskilt som man i nästa kvarter ser en stackars brevbärare mecka med sin postmoppe som tydligen valt att dö i snön under tyngden av alla brev och julkort...

20  december nu och var fan är julstämningen? Den är som bortblåst trots all snö och alla minusgrader. Har inte fixat en julklapp ännu, det är illa, jag som gillar att mysa med att slå in klappar dagarna innan jul. Just nu förstår jag inte hur jag ens ska åstadkomma några julklappar och vad som egentligen är meningen eftersom julen lär spenderas med tårar på ett sjukhus på 8 våningen där man inte ser ett förbannat enda juleljus. Widars första jul, hm blir inte som jag tänkt.

Mår inte så himla bra just nu, trött, ledsen och utan lust för något. Orkar inte tjafsa med försäkringskassan som idag skickade sitt fina lilla papper där det står att min arbetsförmåga inte bedöms vara nedsatt med minst en fjärdedel varför sjukpenning ej kommer betalas ut för perioden. Gick till psykologen som tyckte jag mådde så kasst att jag borde vara heltidssjukskriven. Suckade och upplyste henne om att man kan inte må bra och vara heltidssjukskriven om man inte får pengar. Jaja nu skulle hon ringa läkaren och fk även om jag tvivlar på att det hjälper.

Ibland vill man bara försvinna, få lite lugn och ro. Men så som Widar skrikit idag är det inte mycket lugn och ro. Förvånade mig själv med att svamla ihop en massa ord på lite papper och maila in dem till kursen jag läst, men knappt varit engagerad i under hösten. Det lär bli den svamligaste tenta som någon läst med tanke på att jag inte klarar av att tänka just nu. Jag får inte ihop det, varken när jag läser eller skriver. Det är märkligt. Men jag ser bilder av R på sjukhuset, hör Widar skrika även när han sover och är så orolig i kroppen att jag omöjligt kommer till ro.

Widar provade havrevälling idag och gissa vem som åt upp allt i flaskan? Jisses, havrevälling var tydligen gott! Nu hoppas vi han sover för det har varit en galen övertrött liten bebis som dominerat måndagen.

Torsdag och försäkringskassan är försvunnen

Torsdagen rullar på, med en massa snö, huvudvärk och kinkig sex månaders bebis som äntligen ätit en hel burk mat! Jag är trött, har ont i höfterna och lederna, vill mest sova, men somnar jag nu är jag körd i natt. Ville baka lite idag, men orkade inte med en skrikande kinkande bebis.

Men vi har kommit på att vi ska åka till Åbybadet i helgen och simma med Widar tillsammans i deras varma familjebassäng! Sedan blir det nog pulkaåk i Slottskogen och kanske hänger Björn och Jossan på också vilket vore jättekul. Bokar in fika och lite annat kul samtidigt som jag är trött och less.

Tror ni försäkringskassan har hört av sig? Nä, de skulle ringa upp inom två arbetsdagar, men icke. Är jag förvånad? Not...men trött och less. Inga besked, handläggaren ej på plats, jag antar att allt innebär avslag och isåfall att överklaga. Inga pengar...kul jul det här. Jag hatar det här. Imorgon ska jag sitta och ringa igen, undrar vilken köplats jag får, 398 kanske?! Jag orkar inte med det här.

Hur i helvete kan jag få vänta sedan i september på pengar eller åtminstone ett besked? Detta har pågått sedan 24 september. Hade jag betett mig så här på socialtjänsten hade klienterna inte varit särskilt kul att träffa...Visst har man en utredningstid på upp till fyra månader på soctj, men då handlar det ju om mer omfattande ärenden, det här gäller sjukpenning med läkarintyg och psykologintyg. Jag är ju inte särskilt unik eller komplicerad, men tydligen finns det en uppfattning om att man som fk handläggaren sa att när man är deprimerad för första gången krävs ingen sjukskrivning...

Nähä..., man skulle ju kunna tro att det är läkaren som ska bedöma det eller?Läkaren som har mångårig utbildning inom ämnet till skilland från handläggaren på fk... Plus att man kan fan ha varit deprimerad tidigare i livet utan att ha sökt vård för det och nu försöker jag banne mig göra allt rätt så vi ska få det bra igen. Men det gillar inte samhället...å jag e inte bitter...*ler snett*
Jag är bara trött, oerhört trött

95% skit och 5% kanske lite hopp

Fin sammanfattning av dagen, måendet och livet. Det är åt helvete med det mesta och det blir man inte glad av, huvudvärk, ångest och oro kommer som ett brev på posten. Det ena beskedet efter det andra slår undan benen på en, och den lilla gnutta hopp som finns är så oändligt liten, men jag biter mig fast vid det. Både vad gäller mående, anhörigsjukdom, ekonomi, jobb och liv. Trött, ledsen, hm psykologen kommer få kul imorgon haha, hoppas hon har grymt bra betalt för jag är hennes fina avslutning fredag eftermiddag. Men hon är väl en professionell människa som lämnar kvar skiten i rummet och går hem och firar helg med sitt normala fina liv...å jag e inte bitter...

Dagen fortskrider

Ja, sakta men säkert går den. Widar busar med farfar så han blir alldeles utmattad och somnar, inte illa ska jag säga. De har hittat på en ny lek som får Widar att skratta! Mysigt. Jag däremot är inte lika glad, känner mig oerhört låg och det känns som en kraftansträngning att ta oss iväg på babysimningen, men det är kursavslutning idag och vi har missat två gånger redan på grund av sjukdom och Stockholm. Sedan har vi en igensimningsgång i dec också, ska bli kul för det kommer bli dyka av. I och med Mattes jobb så får vi åka själv och idag känns det jobbigt. Men Widar gillar det så han kommer nog ha kul.

Det är konstigt hur deppigt saker och ting kan kännas när man egentligen inte har något att klaga på. Ja, förutom ekonomin då, är fortfarande inga besked eller pengar. Fint, jag har aldrig haft en högre lön än vad jag har nu, men om allt går igenom och jag får pengar 25 dec så har jag under tre månader fått 6000...fint system vi har här. Enligt läkaren och psykologen borde jag vara heltidssjukskriven, enligt försäkringskassan har jag ingen, läs ingen, aktivitetsbegränsning...Så där står vi, tjafs och inga pengar...Tack alla sötnosar som röstade på Alliansen och ser till att vi fortsätter i samma anda, tack så j-la mycket.

Jaja, läkaren skulle ringa FK, intyg skrivs och skickas bara för att komma i retur...jag orkar inte bråka med dem, löser det sig inte bryter jag sjukskrivningen så jag iallafall får föräldrapenning, fast egentligen behöver jag att Matte och andra hjälper och avlastar mig. Man blir ingen bra mamma dygnet runt om man mår skit. Som det är nu kan jag ge allt och sedan ta en break och försöka vara en så bra mamma jag kan.

Men man blir ledsen, oerhört ledsen över att jag inte kan vara på topp för lillkillen som busar och är en underbar grabb. De här dagarna går så fort och folk säger å vad mysigt, då har ni väl det underbart, å vad härligt att vara mammaledig, å vad fint...Ja, ibland och ibland är det inte det och jag orkar bara inte med allt. Men säger man sånt högt så ser folk underligt på en, som om jag inte skulle älska Widar bara för att jag tycker det är skitjobbigt samtidigt. För övrigt är jag inte knäpp, bara hormoniellt störd typ, så det så! Om nu kroppen bara fixade till allt så kanske vi kan ha det lite mysigt också....hm

Kanske lite hopp

Följetongen med fk fortsätter kan jag säga. Men efter en massa samtal så kanske jag ändå kan få ut min halva föräldrapenning och det är iallafall några tusen vilket är en hjälp. Sjukpenningen lär jag väl få se mig i himlen efter. Har pratat med läkaren också som ställde sig oförstående, det har tydligen inte varit några problem tidigare, men han skulle iallafall ringa FK också. Han blev smått bestört och menade på att eftersom jag egentligen borde vara sjukskriven mer och bara vila. göra trevliga saker, sjukgymnastik, samtal och medicinering osv så borde jag naturligtvis ha sjukpenning.

Tänkte på allt jag skriver här, det kanske verkar som om jag mår toppen och gör en massa trevliga saker, men faktum är att det inte är så rosenrött och det positiva ni läser är också det enda som jag orkar göra på en dag vilket ofta innebär en sak på en hel dag...

Har känt att det är dumt att informera hela världen, men har fått en massa frågor till mailen och jag orkar inte riktigt svara på allt indviduellt. Och jag har inget att skämmas för och det är jättevanligt så jag tänkte att nu skriver jag som det är och det är att jag förutom bäcken och handproblem även är sjukskriven för förlossningsdepression. Inte psykos el liknande utan förlossningsdepression/graviditetsdepression och medicinerar för det sedan en kort tid tillbaka. Men detta uppfyller alltså enligt fk ingen som helst aktivitetsbegränsning utan jag har full kapacitet trots att det är ett skämt att påstå det. Jag behöver verkligen hjälp och avlastning för att orka även om en del kanske tänker att det är väl fan inget att ta hand om en bebis hur svårt kan det vara?!

Kolla på länkarna minbebis , 1177.se/artikel, förlossningsdepression. Det drabbar ca 12% av alla kvinnor som får barn och ingen kan säga exakt varför. Det man får höra är att det är hormoniellt och att det kommer bli bättre och lite bättre är det nog. Jag gråter inte lika hysteriskt stup i kvarten och det är ju en fördel. Nåja, så är det med det, men idag är det som sagt inte roligt, inte roligt alls. Men det ska bli skönt med en utflykt och hjälp några dagar framöver.

Jaha, så har man outat att man ingår i gruppen som drabbas av psykisk ohälsa också...Passar väl bra då man i år från handisam drar igång en kampanj om psykisk ohälsa som kallas för (H)järnkoll. Hur vanligt det är med psykisk ohälsa och att vi behöver ändra attityderna gällande det. Nåja, skriver inte för att efterfråga medlidande och anant tjafs utan mer för att så många av er varit jättegulliga och frågat och oroat er. Tack, det värmer, men vi jobbar på det och det kommer bli bra! Kram på er!

Jaha så är man ett av alla försäkringskasseoffer

Inte en spänn får jag, inte en spänn...
Ringde en trevlig handläggare från FK och förklarade att ja, mitt jobb har gjort fel som sjukanmält mig och det var det jag trodde även om chefen envisades med att jag måste vara sjukanmäld trots att jag är föräldraledig. Det var liksom inga problem. Sedan ansågs läkarintyget vara för klent och jag har ingen rätt till sjukpenning och innan allt är uträtt får jag inte heller min föräldrapenning...jag är så körd. Där seglade resepengarna ut genom rutan...

Jag har ingen aktivitetsbegränsning, ingen sjukdom....ingenting
Att jag mår skit, inte sover, står på medicinering och samtal osv spelar ingen roll, diagnosen som läkaren satt innebär inte att jag har rätt till sjukpenning....så var det med alla skatt jag betalat. Dessutom får man bara sjukpenning för de dagar som jag har föräldrapenning trots att man är sjukskriven på halvtid alla dagar. Visst jag fattar att de följer sina regler och att läkaren behöver uttrycka sig bättre, jag tycker också att intyget ser lite klent ut, men man tänker att det finns en klar diagnos samt behandling insatt, men det räcker inte.

Hur 17 kunde svenska folket rösta in högerregeringen?! Tack så mycket!
Hon var trevlig, men jag är körd och läkaren som ville att jag skulle vara sjukskriven på heltid, tur att jag sa nej tack till det iallafall. Jag älskar måndagar, jag älskar det här, NOT! Jag är bara så trött. Höll på att börja lipa i telefonen, men vad hjälper det...

Pengar in-pengar ut

Torsdag och vädret får väl klassas som ok. Jag är toktrött, även om resten av familjen sovit hyggligt så somnade jag inte förren efter sju och nio ringde klockan för att hämta tvätten. Matte fixade tvätten men jag kunde inte somna om. Förmiddagen har gått med matning, blöjbyte och lillens sovstund. Jag har sett kassa morgonprogram, Våra bästa år, och annan skit på tv:n. Varför är det inget vettigt på tv:n?
Jaja när allt är så trist så var det bara att ta tag i något ännu tristare, ekonomin. Det är grymt vad mycket sämre den blivit sen jag började vara hemma. Jaja till viss del får vi skylla oss själva när vi inte tar ut föräldrapenning för alla dagar i månaden, vi tar 4 dagar i veckan vilket innebär att jag får mindre än halva min lön efter skatt. suck.

Välanvänd

Men nu är iallafall alla räkningar betalda och lite överfört till reskontot, vi drömmer ju om nya zeeland nästa vinter. Jag längtar så jag kan dö. Men det är så magert, förut har vi snabbt fått ihop pengar eller jag har kunnat shoppa lite utan att tänka mig för, nu måste jag planera ordentligt och impulsköpen lyser så gott som med sin frånvaro. Hm kanske bra det. Tänk när jag var yngre klarade jag allt på 3000 i månaden, det täckte hyra mat ev shopping och fester samt lite ridning. Men man gnetade med allt då. Det är onekligen lättare att vänja sig vid mer pengar än tvärtom. Jahapp det får väl klassas som dagens i-landsproblem, vet ju att jag inte ska gnälla, vi får i allafall allt att gå runt och tom spara några kronor och det är det långt ifrån alla som kan i dagens läge. Gnäller mest för att skillnaden är så stor. Pengar in, pengar ut samma sak varje månad. Skumt hur vi håller på.