boring

Ingen roligare dag idag tyvärr. Matte drog till Stockholm tidigt i morse och jag och Widar försökte sova så länge vi kunde. Men det blev inte så länge utan vi kom upp rätt tidigt ändå och det blev frukost och dagislämning. En lämning som gick bra och efter det stressade jag till första jobbstället där jag är på förmiddagarna innan jag går in till det andra boendet och kontoret.

Har gjort mitt jobb med huvudvärk, råångest och en genomgripande trötthet och känsla av att bara ge upp. Ändå är jag en leende person, det går av sig själv. Sann idag har jag nog bara varit i mina stunder med liten och nu när han sover så är jag bara så trött och less.

Att kramas med liten, ligga nära, läsa saga, hålla handen och lyssna på varandras hjärtslag och andetag är som balsam när allt bara skriker inombords. Han är verkligen det finaste jag har, det finaste jag och Matte skapat och jag är glad för att jag trots allt som varit kan känna den stora kärleken till vår vilda vildunge så tydligt nu. Den har trängt undan en del av tomheten som fanns när jag var inne i förlossningsdepressionen. Men det är tungt att allt känns så förbenat svart och jobbigt igen.

Bortsett från det så är väl allt ok. Jag jobbar, våren har exploderat och Widar har växt en centimeter till och sambon har kört folkrace och överlevt! Folkrace är för övrigt vansinnigt roligt, om man kör, testa om ni får möjlighet! Man blir rätt aggressiv...=) I övrigt finns det inte mycket att säga om den här dagen, hoppas på ett ljusare sinne i morgon...

När regnet faller, läsvärt om förlossningsdepression

Har inte läst mer än en bok sen Widar föddes och just nu kämpar jag med den här.

Vill läsa, den berör, många av orden och upplevelserna från hennes tid i en förlossningsdepression kunde lika gärna varit mina egna. Inte för att man kan jämföra en amerikansk skådis liv med mitt, eller allt amerikanskt snack, men känslan och upplevelsen känns igen. Smärtan likaså och den avgrundsdjupa förtvivlan som hotar att sluka en.

Mår stundtals illa, och känner gråten i halsen för jag vet hur det känns och hur oerhört ont det gör att inte känna det där omedelbara moderskärleken och lyckan och brottas med upplevelsen av att vara en inkompetent dålig mamma och tankar på att familjen skulle klara sig bättre utan mig.

Den är tung att läsa, men ska visst handla om hennes väg ur, har inte kommit så långt än. Vi får väl se.

Hade det varit förr hade jag lätt kunnat läsa den på en dag, men nu tappar jag ord, meningar och koncentration efter en stund så det tar tid. Men jag läser igen, vad sägs om det?! Dessutom blir jag lite inspirerad att samla mina blogg och dagboksanteckningar i någon form av alster. Har tänkt på det flera gånger, men det blir lätt så oerhört personligt och smärtsamt. Men kanske är det ändå ett bra tecken, att jag kan prata/skriva om det som varit och få lite distans istället för att bara vara i ett enda känslokaos.

Att vara jobbig och hur svårt ska det vara liksom??

Jaja, om ni tänkt kommentera i stil med skärp dig, sluta gnälla osv så skipa att läsa det här tack! Varnar så slipper ni lägga ner onödig tid. Schysst va?!

Jag har varit jobbig idag. Jobbig och tråkig. I och för sig har hela helgen varit sådan. Orkar inget, vill inget, värk i kroppen och huvudet. Meningslöshetskänslor. Klarar inget. Vill inget. Rör mig inte, låt mig vara. Fast egentligen vill jag bli kramad, men jag klarar inte av det.

Orkar inte med att Widar gnäller och skriker. Känns som han gör det hela tiden, fast det inte är sant. Vet ju att vi har goa stunder, busar, gosar och gör sånt man ska göra. Kommer ihop mig med sambon, blir inte mer än kommer ihop mig, för jag orkar inte mer än så.

Han har det inte lätt heller med en trist tjej som inte orkar, inte vill någonting. Känner att jag blir arg, trött och ledsen och inte ens orkar diskutera på ett vettigt sätt. Är inte hungrig på dan. Känns meningslöst att äta, äter för att Matte fixar. Äter för att vi ska äta tillsammans med Widar. Smakar inget.

Är neggo när Matte föreslår saker. Blir stressad när han röjjer runt i tvätten. Blir stressad av att jag själv plockar och plockar. Blir stressad av att ligga i soffan och inte orka gå upp. Blir galen av trycket inom mig. Av orden, jag orkar inte, jag står inte ut, det måste ta slut...Jag orkar inte, vill inte, meningslöst, bara meningslöst.

Blir trött på alla som frågar när jag ska börja jobba, den ständiga frågan. Blir trött när folk undrar när vi åker till Nya Zeeland och jag måste säga att det är försenat. Blir trött på att vara en kass mamma, en kass sambo, en meningslös människa som inte klarar av det alla andra klarar. Hatar att vara så här trist och meningslös.

Varje kväll tänker jag att imorgon ska jag fixa det, imorgon ska det vara en bättre dag, det kan inte fortsätta så här. Allt har ett slut, det går över eller så får man få det att sluta. Inget är ju för evigt, eller hur?

Är i en värre svacka igen, men det känns ju för helvete som om jag aldrig kommer ur dem. Jag kommer upp lite och sedan sjunker jag ner i skiten igen och jag orkar fan inte sprattla hur länge till som helst. Jag vill inte vara så här jobbig. Jag är så oerhört trött på det, på mig. Så oerhört trött, fysiskt, psykiskt, själsligt.

Jag saknar mig, mitt gamla jag, jag saknar lusten av att vilja leva, att ta det som självklart. Löjligt och patetiskt eller hur? Har ju massor att leva för och nog 17 borde jag kunna plocka ihop bitarna och skärpa till mig och gå vidare. Hur svårt ska det vara liksom? I-landsproblem typ....

Sjukgymnast och mindfulness

Träffade sjukgymnasten idag, en hyggligt ung kille som såg ut att vara jävligt långt ifrån en förlossningsdepression och mamma/pappaliv...Men för all del, det var ju inte hans specialitet. Han ställde en himla massa frågor, arbetsskadad som jag är kunde jag notera att dessa var öppna och att han fokuserade väldigt mycket på de positiva saker jag råkade säga.

Dock kom han med sina råd och upplägg utan att fråga om jag var intresserad av dem, men han tog sig när han undrade vad jag tyckte i slutet. Jag är inte förtjust i sånt här och det ska villigt erkännas att jag inte var pigg på att pröjsa och gå dit så när han undrade varför jag var där så sa jag som det var, det har läkaren sagt ska ingå i min behandling och således en del i min sjukskrivning och rehabilitering.

Han beskrev iallafall hur han jobbar, konkret mindfulness, övningar, hemläxa, avslappning, massage och träning. Jag ska börja på vattengympa en gång i veckan, träffa honom varannan vecka, ovanligt glest tydligen, men jag orkar inte allt på en gång, har ju förskolan, psykologen, läkaren och att försöka hantera dagen. Ska ge det ett allvarligt försök. Fick med mig två övningar hem varav den ena har jag gett till klienter i flera år och använt mig av också men helt glömt i mitt egna kaos. (Mindfulness)

Nästa gång vi ses blir det avslappning, mindfulness och massage. Höll på att börja skratta när han sa det, han tittade lite undrande och jag fick förklara att jag är så spänd i axlarna att jag får yrsel och skriker om någon försöker massera där och då har diverse professionellt folk försökt genom åren. Blir det riktigt illa så svimmar jag och kräks samt utstöter diverse skrik. Massage har aldrig varit en trevlig upplevelse för min del. Men han är övertygad om att nån form av ytlig massage skulle vara bra och kunna funka...

Tycker det är oerhört jobbigt när folk som sjukgymnasten vill att jag ska beskriva hur jag mår, hur jag känner, hur det är. Det är kaos, jag mår skit, allt är rörigt, jag hittar inte ut osv. Pratade mycket om att samla tankarna, fokusera på annat för att bryta ältandet, bryta de mönster jag har nu osv. Kändes ändå värt att pröva. Är det något jag behöver så är det att bryta ältandet i skallen och få ordning på saker och ting. Har nada koncentrationsförmåga, ingen ro, kass sömn osv och det ska vi jobba med. Höll så klart på att börja lipa som den labila mupp jag är just nu.

Samtidigt satt jag där och ville korrigera honom när han snackade dopamin, kroppens morfin, endorfiner osv utifrån mitt missbrukspluggande. Får påminna mig om att jag är där som patient. Nåja, får läsa på lite, öva lite, börja gympa och försöka mig på det hela. Det kan ju inte bli värre eller hur?!

Men du som mår så bra...och förstörd tilltro till silvertejpen...

Ibland säger folk så till mig, det kan vara vänner eller andra människor som man träffar mer eller mindre flyktigt. De ser att man ler, att man skrattar, att man är nyduschad, har rena kläder, snackar, verkar lugn, sansad, glad, trevlig, tom rolig. Att man tar hand om sitt barn, busar, leker, kramar.

Ibland undrar jag om de är blinda och döva? Hör de inte hur ihåligt skrattet är? Ser de inte hur tårarna bränner bakom ögonlocken? Hur jag knappt törs ta i mitt barn av rädsla för att göra fel eller att han på något sätt ska signalera att han hellre är hos någon annan? Att jag ibland skrattar och skämtar så det nästan blir överdrivet och hysteriskt i hopp om att verka som vanligt?

Att hela kroppen kan darra av all kraft som går åt att hålla ångesten i schack så att jag tex under tre timmar ska klara av att hålla ihop mig i förskolegruppen och ansvara på ett bra sätt för Widar? Ser de inte hur jag håller på att gå sönder och hur jag gör allt jag kan för att undvika det? Hur jag drar på svaret när de frågar hur jag mår och jag mumlar ok för ingen orkar höra att jag mår skit idag också.

tack för att du finns tossevossen!

Men jag vet, det är inte alltid så lätt att se eller förstå. Jag är en jäkel på att hålla masken uppe, jag är fan en mästare när det gäller det. Har man varit mobbad större delen av sin skoltid så lär man sig att med tårar blir allt bara etter värre och man lär sig snabbt att det är bättre att verka glad, positiv och göra vad man kan för att passa in.

Ingen kan ändå hjälpa en eller göra det bättre, man har bara sig själv. Ensam är stark, eller hur? Ha, ja till man går sönder, i bitar. Bitar som inte ens silvertejp kan fixa och då är ändå min tilltro till silvertejp enorm...

Men det är skumt hur andra uppfattar en, vad de ser. Jag och psykologen pratade om det för ett tag sedan, hur lät jag skulle kunna hålla masken 1-2 samtal och avsluta kontakten. Det hemska är att jag ibland bara vill göra det och sedan få vara ifred med min ångest och dess mörker.

Men det går fan inte för jag har Widar och Matte som faktiskt står ut med mig och väntar på att allt ska bli bättre. Och alla andra goingar också. Tack för att ni finns och påminner mig!

nattafeelings

Jag önskar verkligen att jag kunde sova på natten. Ibland undrar jag hur det blev så här tokigt, nada sömn eller att somna och vakna hela tiden. Jag har haft sömnproblem sedan jag var nio, kunde ligga uppe hela nätter, läsa, skriva eller göra ingenting eftersom föräldrarna hela tiden sa till en att släcka. Precis som idag, ja förutom att det nu är sambon som vill att jag ska sova ...

I tonåren fick jag besked om att jag har en sömnstörning och sedan har jag vant mig. Har tex jobbat mycket natt vilket passar mig utmärkt eftersom det gjorde att jag kunde lägga mig vid halv åtta på morgonen och sova 2-4 tim och sedan gå upp igen. Kan tillägga att ja jag har testat avslappningsband, akupunktur, avslappningsövningar, insomningstabletter, sömntabletter, motion, äcklig varm mjölk, valerina forte, teer, naturprodukter, räkna får, läsa, gå upp, städa garderoben, lyssna på musik, lyssna på ljudböcker, sömnskola och allt möjligt konstigt.

Därför tänkte jag nog att sömnlöshet i samband med en bebis lär inte bli några större problem, jag är ju van. Värre då för Matte som kan och gärna vill sova minst 7-8 tim per natt. Dum som jag var gjorde det ju att jag sa att jag kan ta nätterna i början och så var jag uppe på dagarna och kom inte till ro alls. Det tokiga är ju att utan sömn blir man deprimerad och allmänt tossig och är man deprimerad får man sömnsvårigheter...Moment 22 liksom. Kan dessutom säga att sömnlöshet kombinerat med hormoner och en skrikande bebis är ingen bra kombo. Fånigt nog trodde jag ju att det skulle bli bra om bara bebisen kom till ro...Hm, nu är Widar lite lugnare, men inte jag.

Läser om förlossningsdepressioner, hur vanligt det är med sömnkaos, känslokaos och sorg över att den första tiden med barnet inte blir så fin som man önskar och jag blir så ledsen. Jag är trött, ledsen och nog lite uppgiven. Ibland orkar jag bara inte, nu är det så. Jag orkar bara inte med den här skiten, det måste bli bra snart.

Tidiga tankar

De andra sover så klart, men jag är alldeles vaken. Svårt att sova i natt. Mycket tankar. Eller kanske bara samma tankar som går runt. Undrar hur många gånger man kan tänka samma tanke? Är ju inte så produktivt precis. Blir lugnt idag, promenad och fika med en kompis, Matte är pappaledig och kan fixa det mesta. I går var det verkligen en sådan dag då jag inte riktigt hade ork att fixa allt. Tror Widar känner det på sig och så blir han kinkigare också?! Jag vet inte, men ibland tror jag det och då får man ju skuldkänslor för det.

Försöker påminna mig om att man inte kan vara på topp hela tiden. Bara det att jag önskar att jag vore lite på topp iallafall. Det är så svårt att hitta tillbaka till mig, å andra sidan säger psykologen att jag inte ska sikta på det eftersom gamla jag inte riktigt funkade i den här situationen, när jag är igenom det här kommer jag vara jag, men med andra erfarenheter och kunskaper och det vet jag ju.

Jag vet inte om det är allt, medicinen, goa människor, psykologen eller vad, men den här veckan har jag vid två tillfällen liksom anat mig själv, glimtar. Ja, nu låter det rubbat, men det är något positivt. Men jag tappar det så fort, det glider undan och sedan är ångesten och det taskiga måendet där igen och ligger som någon förbannat tjock grå våt filt över mig igen och skiljer mig från allt annat. Säger jag det till psykologen så lär hon bli på bra humör, ja alltså att jag har stunder av att vara lite mer ok. Men det är inte stunder, det är ögonblick, men det ger lite hopp.

Det är som att jag inte riktigt vet hur jag ska må bra, vara glad. Borde ju vara sjukt glad över FK beslutet, i vanliga fall hade jag varit det. Nu är jag bara lättad, förmår inte känna mer. Jag är ju inte glad längre, jag har inte varit glad på länge. Skumt, ser ju mig själv som en glad människa...Jaha nu får jag fundera över det.
Vimsiga tankar, men det är väl så det är. Önskar det fanns en on/off knapp. Kan inte ens skylla på att Widar skrikit en massa för han piper/skriker bara till och fortsätter sova och vakna under natten.

Plötsligt händer det! eller som försäkringskassekvinnan sa, ibland går det....

Ja så var känslan. Jag kunde lika gärna vunnit på lotto, så otroligt kändes det. Ringde Försäkringskassan på eftermiddagen, kom fram efter tre minuter, bara det var ju rekord. Muttrade till Matte att inget lär ju vara gjort...suck

Men i kundtjänsten svarar en underbar norrländsk kvinna som efter en del meck får fram mitt ärende och börjar läsa kort ur beslutet...

-rätt bedöms föreligga för sjukpenning på hel och halvtid för perioden...
-va? är det sant?
-ja, det kommer en utbetalning
-herregud...drar djupa andetag
-men är det sant, ja det har ju pågått i flera månader
-ja ibland går det säger kvinnan och småskrattar när jag stammar tack och annat huller om buller och nästan börjar gråta. Så lättad blev jag och bedömningen gäller för liggande sjukintyg februari ut, nästan, har återbesök i slutet av februari.

Hela kvällen har jag gått runt och mumlat herregud vilken tur till Matte som bara ler åt mig nu, men han känner precis som jag. Tack för att det gick vägen, nu kan vi andas ut lite och jag var ok när jag betalade de sista räkningarna idag.

Jag vet inte vad läkaren sa, eller jo jag kan tänka mig det med tanke på hur irriterad han varit på dem och att han vet hur jag mår. Har varit mer straight med honom och psykologen än andra man träffat när man var yngre. Beslöt att sluta låtsas att allt bara var ok hela tiden och tack och lov fick läkaren fram det så försäkringskassan fattade.

Jag tror knappt det är sant och jag hoppas att inget annat inträffar nu. Ska försöka komma i fas så jag kan minska sjukskrivningen, men för en liten stund kan jag andas ut. Är så oerhört trött och ledsen. Skumt, borde vara tokglad, men jag känner ingen glädje, bara lättnad och hur luften gick ur mig. De har äntligen fattat, erkänt mitt behov av stöd och sjukpenning, gett mig lite respekt för att det är en människa bakom orden på ett papper.

Önskar bara att de lyssnat på läkaren och psykologen och mig från början så hade jag sluppit en del av ångesten. Alla dessa samtal, mitt försök att klara av allt med minimalt med sjukskrivning för att ekonomin ska klara sig osv. Allt tjafs om att man inte behöver vara sjukskriven vid en första depression och att jag bedöms ha full förmåga att arbeta och ta hand om mitt barn när jag mår så absurt dåligt som jag gör. Man orkar inte bråka hur mycket som helst. Men nu är det över och jag fick rätt, nu ska jag vila lite i det och se till att komma i fas så fort jag kan. Längtar efter att få må bra och bli av med alla jobbiga saker!

Omöjligt att sova i nattens tankekaos

Helt omöjligt att sova och gissa om jag har försökt. Nu kommer dessutom Widar snart vakna och vilja ha mat, han har redan gnällt ett par gånger, men somnat om. Jag kan bara inte sova. Tankarna snurrar, oron rasar i kroppen, jag blir alldeles darrig av den. Så fort jag dåsar av lite drar det igång igen...och så all ledsenhet, hopplöshet som en tjock matta som lägger sig över en så man inte kan andas...Knäppt va?!

Tänker på allt och ingenting, R, hans sjukdom, döden, begravning, att jag inte längre har någon anställning nu när projektet är slut, att försäkringskassan krånglar, ekonomi, syskon, uppväxt, gamla mobbingincidenter blev utsatt en hel del, allt jag borde göra, Widar, att vara mamma, att Widar är sjuk, oro för att något ska hända honom, att det är hemskt att Per Oscarsson brann inne, att jag aldrig ska må bättre, att sambon ska orka ha världens tråkigaste sambo, att jag hatar vintern, att det ska skita sig med Nya Zeeland, att jag borde skriva på uppsatsen som ligger, att jag bara mår skit, hur ska jag få ordning på allt igen och en massa svarta hopplösa tankar som gör att jag måste slå på tv:n eller datorn för att för en liten stund få ett break. Varför har inte hjärnan en on/off knapp?!

Är det för mycket begärt att få sova??? Att få lite lugn och ro??? Hm å andra sidan när jag ser det här så tänker jag att attan vad min hjärna jobbar, synd bara att den beter sig som en hamster i ett hamsterhjul istället för att producera något vettigt....suck.  Medge att det är en kul liknelse...

Sömnlös i myndigheternas värld

Sömnlös ha, någon som är förvånad? Orkar inte ens bli upprörd på att inget får mig att sova ordentligt och tro mig jag har försökt och fått hjälp med det mesta.

Tog mig igenom dagen och vi avslutade kvällen med att skriva alla julkort så go vänner, det kommer julkort. De blir antagligen sena i snökaoset med tanke på att vår stackars brevbärare inte tar sig uppför backen med sin postmoppe i halkan...Ser rätt absurt ut särskilt som man i nästa kvarter ser en stackars brevbärare mecka med sin postmoppe som tydligen valt att dö i snön under tyngden av alla brev och julkort...

20  december nu och var fan är julstämningen? Den är som bortblåst trots all snö och alla minusgrader. Har inte fixat en julklapp ännu, det är illa, jag som gillar att mysa med att slå in klappar dagarna innan jul. Just nu förstår jag inte hur jag ens ska åstadkomma några julklappar och vad som egentligen är meningen eftersom julen lär spenderas med tårar på ett sjukhus på 8 våningen där man inte ser ett förbannat enda juleljus. Widars första jul, hm blir inte som jag tänkt.

Mår inte så himla bra just nu, trött, ledsen och utan lust för något. Orkar inte tjafsa med försäkringskassan som idag skickade sitt fina lilla papper där det står att min arbetsförmåga inte bedöms vara nedsatt med minst en fjärdedel varför sjukpenning ej kommer betalas ut för perioden. Gick till psykologen som tyckte jag mådde så kasst att jag borde vara heltidssjukskriven. Suckade och upplyste henne om att man kan inte må bra och vara heltidssjukskriven om man inte får pengar. Jaja nu skulle hon ringa läkaren och fk även om jag tvivlar på att det hjälper.

Ibland vill man bara försvinna, få lite lugn och ro. Men så som Widar skrikit idag är det inte mycket lugn och ro. Förvånade mig själv med att svamla ihop en massa ord på lite papper och maila in dem till kursen jag läst, men knappt varit engagerad i under hösten. Det lär bli den svamligaste tenta som någon läst med tanke på att jag inte klarar av att tänka just nu. Jag får inte ihop det, varken när jag läser eller skriver. Det är märkligt. Men jag ser bilder av R på sjukhuset, hör Widar skrika även när han sover och är så orolig i kroppen att jag omöjligt kommer till ro.

Widar provade havrevälling idag och gissa vem som åt upp allt i flaskan? Jisses, havrevälling var tydligen gott! Nu hoppas vi han sover för det har varit en galen övertrött liten bebis som dominerat måndagen.

Regnig fredag och kinkig bebis...och tankar om måendet

Har regnat hela natten och hur vet jag det? Jag har varit vaken, av sömnlöshet och en kinkig fäktande bebis som fortfarande är på dåligt humör. Det är skumt, men man vet tidigt på morgonen hur dagen kommer arta sig. Vaknar liten på bra humör blir ofta dagen bra, har det varit en risig natt eller bara en mäkta irriterad morgonbebis så vet man att stora delar av dagen troligen är körd även om man försöker locka fram ett smile.

Nåja, det är iallafall fredag och Matte kommer hem tidigt. Jag och Widar ska attackera dammråttor innan de attackerar oss, plocka undan tvätt, diska nappflaskor, gå en promenad om regnet ger sig, det är ungefär så spännande det blir på dan. På eftermiddagen ska jag till psykologen så hon får rota runt i mig och vem vet kanske hitta nån fin strategi för mitt liv. Ni hör va, jag säger att hon ska fixa mig...hehe. Nä, då jag vet att jag måste fixa mig, men måendemässigt kunde veckan varit mer lyckad.

Precis som med allt annat så vill jag bara få det fixat, hitta den magiska knappen, de förlösande orden eller varför inte ctrl+alt+del för en snygg omstart. Men är det något livet och jobbet med missbruk och psykiatri lärt mig så är det att det finns inga quick fix, inga genvägar och ibland retar det gallfeber på mig. Blir trött på att läkaren och psykologen lugnt säger att det kommer ta tid. Samma när jag började med case arbetet, högsta chefen sa då att du får ge det minst fem år, vadå fem år, jag vill ha resultat nu! På klienterna hade jag tålamod, det ingick, men frustrationen låg på kring resurser och andra som inte fattade nyttan av case arbetet....men jag vet, förändring tar tid och jag måste lugna mig även om jag tycker att folk inte fattar ibland och när det gäller mig själv så tycker jag nog att nu räcker det, nu får det fixa till sig.

 Hjärnan fattar ju,( hm sådär troligen eftersom den inte fixar sina halter på egen hand), men tydligen har kropp och känslor hamnat på kant med varandra och hjärnan. Skruvat va?! Det är ungefär som historian om de tre hjärncellerna där två slåss och en sitter i rullstol. Om de bara hade haft vett att samverka, (detta underbara ord som man brottas med i jobbet) så hade jag antagligen mått ypperligt! Men icke, som yra höns springer de åt olika håll och missar helt kommunikationen trots medicinen....

Nåja, som jag sagt innan så har de människor jag träffar betalt för att hjälpa mig att hitta rätt och det ska bli bättre, det är vad de lovar och det är vad jag måste tro. Mitt mantra, det blir bättre.

Ikväll kommer Jossan och brorsan över, ska bli jättemysigt och igår ringde Ronja och berättade att hon kommer på besök för bus och för att passa Widar!! Det är gott hur människor sluter upp kring en och hjälper till!! De mina, jag älskar er!

Resten av tisdagen

Widars fem månaders dag har varit så där, han har inte velat sova vilket gjort att han inte varit så lätt att tas med. Mycket gnäll och skrik, likaså nu på kvällen när han skulle somna för natten. Är som om vi är tillbaka på ruta ett igen och de kvällar och nätter vi haft som varit hyggligt rutinartade är helt bortsopade. Han vill inte sova, fäktas, sparkas, vill ha nappen, spottar ut den, ska prata, skrika och så somnar han fem tio min och så börjar det om igen.

När vi väl kom hem valde vi att stanna inne. Widar hann dessutom bajsa ner sig så mycket att det fick bli en dusch, hur äckligt som helst, han såg dock oberörd ut. Pratade med BVC som sa att så här kan det vara nu ett tag och om han inte har feber så ska vi ändå komma på tors och få vaccinet. Mm just det en spruta till i varje lår för Widar. Undrar om han kommer ihåg förra vändan och gallskriker igen? Hualigen.

När Widar är på så här dåligt humör är det underbart att Matte kommer hem tidigare och tar honom. Jag är helt slut och dessutom har jag varit så låg idag. Ja, i förmiddags var jag ju mest förbannad och resten av dagen har jag varit så ledsen, ledsen och trött. Skumt. Kommer över en och man bara sjunker ner i det.

Jag är otroligt glad över att jag inte lever ensam och att jag har en sambo som orkar och vill finnas där för Widar och mig. Som i natt då jag ska sova i extrarummet och Matte tar Widar trots att han ska jobba imorgon. Visst växlar vi, men det är tufft för honom med! I morgon ska vi kanske på barnvagnsbio, vi får se. Samma gäller babysimningen, är Widar pigg som på förskolan funkar det ju, om inte stannar vi hemma. Enligt BVC var det ok om han är feberfri och pigg så vi får se.

feeling low

Inte bra att vara ensam uppe och känna hur allt bara växer. Halsontsbacillerna sväller, lessenheten sväller och allt som bara känns deppigt och jävligt sväller. Ursäkta mig hjärnan och immunförsvaret, tycker ni verkligen att ni gör ert jobb just nu??!! Nä, skulle inte tro det och kom för jösse namn inte och snacka löneförhöjning med mig efter det här...

Det kan bara gå uppåt va?!

Jag skulle bara vilja sova, sova länge. ro mig, har gjort allt man tänkas kan för att få lite sömn i natt. Den goa känslan är helt borta ur kroppen nu. Jag ska försöka hitta den imorgon bitti, hm senare idag, när den leende skåningen kommer upp och busar med mig!

Men just nu, i detta nu, en mörk Ystadnatt med balkongdörren öppen så är jag lika mörk som natten. Någonstans så glimtar det till av ljus och väntan är stor, väntan på morgonljuset. De lovar sol, sol i ute och sol i sinne. Det är tur att natten går, att timmarna flyr undan, att det snart lättar lite.

Kanske lite hopp

Följetongen med fk fortsätter kan jag säga. Men efter en massa samtal så kanske jag ändå kan få ut min halva föräldrapenning och det är iallafall några tusen vilket är en hjälp. Sjukpenningen lär jag väl få se mig i himlen efter. Har pratat med läkaren också som ställde sig oförstående, det har tydligen inte varit några problem tidigare, men han skulle iallafall ringa FK också. Han blev smått bestört och menade på att eftersom jag egentligen borde vara sjukskriven mer och bara vila. göra trevliga saker, sjukgymnastik, samtal och medicinering osv så borde jag naturligtvis ha sjukpenning.

Tänkte på allt jag skriver här, det kanske verkar som om jag mår toppen och gör en massa trevliga saker, men faktum är att det inte är så rosenrött och det positiva ni läser är också det enda som jag orkar göra på en dag vilket ofta innebär en sak på en hel dag...

Har känt att det är dumt att informera hela världen, men har fått en massa frågor till mailen och jag orkar inte riktigt svara på allt indviduellt. Och jag har inget att skämmas för och det är jättevanligt så jag tänkte att nu skriver jag som det är och det är att jag förutom bäcken och handproblem även är sjukskriven för förlossningsdepression. Inte psykos el liknande utan förlossningsdepression/graviditetsdepression och medicinerar för det sedan en kort tid tillbaka. Men detta uppfyller alltså enligt fk ingen som helst aktivitetsbegränsning utan jag har full kapacitet trots att det är ett skämt att påstå det. Jag behöver verkligen hjälp och avlastning för att orka även om en del kanske tänker att det är väl fan inget att ta hand om en bebis hur svårt kan det vara?!

Kolla på länkarna minbebis , 1177.se/artikel, förlossningsdepression. Det drabbar ca 12% av alla kvinnor som får barn och ingen kan säga exakt varför. Det man får höra är att det är hormoniellt och att det kommer bli bättre och lite bättre är det nog. Jag gråter inte lika hysteriskt stup i kvarten och det är ju en fördel. Nåja, så är det med det, men idag är det som sagt inte roligt, inte roligt alls. Men det ska bli skönt med en utflykt och hjälp några dagar framöver.

Jaha, så har man outat att man ingår i gruppen som drabbas av psykisk ohälsa också...Passar väl bra då man i år från handisam drar igång en kampanj om psykisk ohälsa som kallas för (H)järnkoll. Hur vanligt det är med psykisk ohälsa och att vi behöver ändra attityderna gällande det. Nåja, skriver inte för att efterfråga medlidande och anant tjafs utan mer för att så många av er varit jättegulliga och frågat och oroat er. Tack, det värmer, men vi jobbar på det och det kommer bli bra! Kram på er!