 |
Malik Bendjelloul
R.I.P |
Idag fick vi veta att Malik Bendjelloul gått bort och när man hörde det på nyheterna i morse tänkte jag, herregud vad har hänt? Så ung, framgångsrik och sympatisk som han framstått. Strax därefter tänkte jag att han tagit livet av sig eftersom ingen berörde hans dödsorsak och lite längre fram på dagen så bekräftade hans bror att så var fallet. Så oerhört sorgligt och tragiskt.
Hade gärna fortsatt följa hans filmande och projekt. Searching for Suger Man var en film som jag såg för ett bra tag sedan och som berörde så har du inte sett den så kan jag rekommendera den! Det är en historia och ett bildspråk som berör. Jag kan inte föreställa mig den smärta som han måste upplevt innan han valde suicid som sin slutliga utväg och tankarna går till hans familj som är lämnade med all sorg och alla frågor och ett stort varför.
Samtidigt så finns en respekt för en människas val och det är inget lätt val. Det är en tragedi när en människa dör av sin depression, av sin smärta och ändå så dör fler människor i Sverige av självmord än av trafikolyckor. I Sverige under 2012 tog 1523 människor livet av sig i Sverige enl NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).
Det verkar oförståeligt när man står bredvid, men när depressionens mörker förvirrar ens tankar och man håller på att drunkna i all smärta i det som kallas livet då kan döden erbjuda till en utväg, ett lugn, att slippa kriget som pågår inom en. När man upplever att man är en belastning för sina nära och kära, en belastning i världen och saknar existensberättigande och hopp om förändring då är döden inte något som skrämmer. Det är snarare ett sätt att göra rätt och att minimera skadan på de omkring en. Man missar i det att man lämnar anhöriga med en livslång sorg och ett stort varför.
Hade en vän när jag var yngre som tog livet av sig och jag har alltid undrat om vi inte kunde gjort något mer? Vad mer kunde vi gjort?? Samtidigt så vet jag utifrån mig själv att när man tagit det slutliga beslutet så är det egentligen inget någon annan kan göra. Det som behöver göras behöver göras innan. Att se, våga fråga, våga lyssna och sedan ta hjälp av psykiatrin och få den hjälp man behöver. Ibland är det en väldigt snårig väg. Inte alltid så lätt, men det finns hjälp att få, det går att finna lite livsljus igen. Men vägen dit kan vara lång och full av hopplöshet. Jag är inte helt där än, brottas mycket med livsleda och brist på hopp. Men det som står emellan, som hållit mig kvar här är Widar. Att han inte ska behöva växa upp med att hans mamma tog livet av sig. Det är inte vad jag vill ge min son i arv! Sedan är min sambo och mina syskon oerhört viktiga!
Har en del jobb att göra och det tar tid. Var nio år första gången som jag förstod att man kunde ta livet av sig och jag såg det som en utväg från ett liv i skolan som var fullt av psykisk och fysisk daglig mobbing. Mobbing som min mor försökte stoppa vilket inte fungerade. Mobbing som lärarna beskrev som kärleksgnabb och så är det när barn leker. Jag lärde mig snabbt att dölja vad som pågick, vara tyst, le och försöka försvinna in i väggarna för om man "skvallrade" fick man så mycket stryk medan man väntade på skolbussen. Det blir så om man kan få knytnävsslag i magen medan läraren som går rastvakt bara går förbi. Idag hade man anmält dem, men då slutade med att vi flyttade.
Det var under det året som mina sömnsvårigheter började och det och självmordstankarna lever kvar. Men idag jobbar jag med dem och har kommit en bra bit på väg. De skrämmer mig inte även om andra blir oroliga av dem. Döden gör mig rädd när det rör människor jag tycker om och älskar, men den skrämmer mig inte när jag tänker på mig själv. Den har liksom funnits som en utväg sedan jag var nio. Så man kan lugnt säga att jag och psykologen har lite att jobba på.
Man ska ju inte behöva må så dåligt att självmord känns som det enda alternativet. Livet ska inte vara så smärtsamt! Men jag kan förstå att man tar sitt liv för det kan göra så oerhört ont att leva och om man förlorar hoppet så finns det inte mycket kvar. Jag kan inte veta hur Malik Bendjelloul kände det, men jag vet hur depression kan förvränga dina tankar så till den grad att du upplever att världen är en bättre plats utan dig. Man kan inte döma någon annans lidande utan det måste mötas med varsamhet och respekt.
Jag förespråkar inte självmord, det tror jag inte någon gör, men jag kan förstå smärtan som driver en över gränsen och när det är så måste man få hjälp för depression är en dödlig sjukdom, det är inget man bara rycker upp sig ifrån! Om jag hade fått en krona för varje människa som bett mig rycka upp mig, se saker positivt osv så hade jag haft en hygglig handpenning till en jorden runt resa. Finns ingen människa som väljer att leva i det helvete som depression är och det vore lite lättare om folk fattade det. Det är så oerhört komplext och varje människas upplevelse är hennes!
Det här är mina ord och mina tankar, alla tycker på sitt vis och jag har inte för avsikt att skriva någon på näsan. Snarare hoppas jag att de som behöver det kan få hjälp och stöd och att vi inte är så rädda för att prata om suicid och suicidtankar. Prata och lyssna är något av det viktigaste som finns i det här läget. Ta hand om er därute!
Men om du mår dåligt eller har någon anhörig som tagit sitt liv så kan du vända dig till:
SPES har sin nätsida och även telefonjour 19-22 varje kväll 08-345873
Nationella hjälplinjen 020-220060 , öppet alla dagar 13-22, kostnadsfria samtal och du kan vara anonym, hemsida ww.hjalplinjen.se
Sjukvårdsupplysningen via 1177
Jourhavande medmänniska svarar varje natt mellan 21-06.00 tel 08-7021680
Eller ring den lokala psykakuten alternativ aktuell öppenvård inom psykiatrin på din ort.
Prata med någon om hur du mår och sök hjälp istället för att drunkna i mörkret!
