tungt

Oerhört tung dag idag.  Kunde inte sova i natt, en massa mardrömmar och uppvaknanden. Klev upp i morse, senare än jag tänkt då jag försökt sova vilket inte funkade trots att jag tog en tablett att sova på. De är dessutom skitkass för jag sover ju ändå inte och är bara seg och tung på morgonen. Tar dem bara när jag tänker att nu måste jag försöka sova lite, åtminstone ett par timmar, men det är svårt.

När jag gick upp hade jag dessutom en seriös huvudvärk. Gick till jobbet och tänkte att om huvudvärken inte ger sig så kan man ju gå hem tidigare, men med en kollega ledig och en sjuk så funkade det inte att dra hem utan det var bara att jobba. Gillar ju deltagarna, att hålla i återfallsprevention mm, men idag med huvudvärk och yrsel så var det svårt att funka. Dessutom är jag seriöst svajig inombords och i huvudet, antar att det är den nya medicinen som jäklas med mig. Måste verkligen fokusera på vad jag sysslar med och på att hålla i hop mig och funka för jag funkar inte riktigt.

Ja, jag har varit med om värre, men idag är det tungt och meningslöst att överhuvudtaget behöva existera. Hade tänkt att skriva en massa i slutet av dagen, men det gick bara inte idag utan gick hem, hämtade Widar och försökte få huvudvärken och släppa. Det gick sådär även om Widar försökte bota den med en huvudvärk och ett glas vatten, gullungen min. Som tur var behövde inte Matte jobba borta utan kom hem ikväll och kunde ta Widar medan jag försökte få huvudvärken att ge sig. Men den ger sig inte kan jag säga och allt känns bara oerhört meningslöst överhuvudtaget ikväll.

Allt skulle ju varit i ett annat läge nu om saker gått som de skulle och det finns en tröstlöshet i det, gör fysiskt ont att tänka på. Sedan känns det så klart att jag måste leta jobb igen, att ridningen i helgen är terminens sista och att det sedan är flera veckors uppehåll och att allt bara känns så oerhört meningslöst. Gör ont att behöva vakna och vara människa och det är ju galet när man ju egentligen har allt man har och behöver. Men mörkret gör sig oerhört påminnt och det är inte lätt att handskas med och jag vet inte hur mycket jag orkar handskas med det heller... Ibland vill jag verkligen inget annat än att ge upp, jag är så oerhört trött.

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

tungt

...

Tror att stenen rullar över mig snart...genomtungt och svårt att hantera ångesten som rullar över mig och slår undan benen på mig. Hur ska man kunna hålla sig på benen när allt är ok och ända känns helt värdelöst...Fastnar i hur det kunde varit nu, hur det kunde känts, mår fysiskt illa av att se andra vara i det jag hade tänkt skulle ske. Om en enda förbannad människa frågar om inte Widar ska få ett syskon till så lär jag nita vederbörande. Som om jag inte mår skit ändå? Kramar Widar, försöker sköta jobbet, krama Matte, försöker sova och andas lite i stallet. Borde njuta i solen, men i själen råder permafrost och mörker, inte mycket sol och värme som når in då...

meningslöst

Meningslöshet, det är vad allt är. Meningslös värdelös skit och det kallar man för livet. Gör ont att andas. Förstår inte ens varför man försöker när det ändå inte funkar. Ringde kliniken idag, sa hur det var och möttes av en kvinna med brytning som beklagade och mumlade att det var tråkigt, verkligen tråkigt. Hon skulle notera det i journalen och jag tackade och lade på. Smärtan gick som en stöt genom kroppen och jag höll på att kräkas innan jag samlade ihop mig och gick ut till dagens metodmöte. Så oerhört meningslöst alltihop. Alla dessa ord, jag orkar inte med alla dessa meningslösa ord. Går hem och kramar liten för att påminnas om det som håller mig kvar här, det som inte är meningslöst i en värld där ljusen slocknar ett efter ett. Det gör fortfarande ont att andas.

bottenlöst

Ibland slår livet till en med en knytnäve rätt i magen, slår undan benen på en så man faller ner i det bottenlösa och tappar all luft. Hopp, drömmar och idiotiska planer som man varit naiv och dum nog att måla upp mot bättre vetande krossas som en spegel vars glas splittras i tusen bitar. Det som kunde varit, som skulle varit rycks bort från en och kvar öppnar sig en bottenlös tomhet och smärtan spetsar en som en kniv som skär igenom allt. Det går inte att värja sig, går inte att förändra och det är lika definitivt som döden och den skälvande stund av liv, av hopp är för alltid borta. Det är över och det finns ingenting du kan göra och gråten fastnar i halsen medan illamåendet vänder sig i magen. Jag borde ha vetat bättre. Istället står jag i spillrorna och försöker låta bli att dras ner och drunkna samtidigt som en del av mig bara vill släppa taget. Jag borde vetat bättre än att hoppas, livet är inte vackert, inte när det går sönder. Är så oerhört trött, bottenlöst uppgiven.

Skit

Vissa dagar är bara skit. Meningslösa gråa kassa dagar då det varken finns ljus eller sinnesro. Bara meningslös vånda över allt och inget. Dagar man inte vill vara, inte vill finnas till. När man drunknar i den gråsvarta sörjan och tröttheten är så stor att bara ångestens fula grin är större. Finns inget gott i att vara människa dessa dagar när andetagen gör ont. Så vanvettigt tungt att ta steg efter steg och åtminstone ge sken av att fungera. Men det höll knappt idag och nu ska jag krama liten. Få två smala barnaarmar runt min hals och snusa i hans hår. Det hjälper lite.

inget kul

Har hunnit med att vabba, gå på bio, käka middag, rida, ha goa vänner på helgbesök, jaga läkare för recept, träffa puckopsykläkaren, gå på lisebergs julmarknad igen, mysa med fler vänner medan helgregnet vräkte ner och vara mer eller mindre dygnet runt vaken. Sov inte alls i natt och jobbar ändå vilket psykologen tyckte var galet, men vad ska jag göra? Kan inte sjukskriva mig när jag inte är sjuk, tids nog blir man sjuk och jag har redan varit borta från jobbet pga av vab. Orkar inte uppdatera allt på bloggen, mår för pissigt för det så därför blir det bara en liten blänkare. Är för trött, för less, för meningslös och orkeslös så bilder och annat får bli nån annan dag när livet inte gör lika ont och kroppen och psyket gör det som det borde.

feels like this

hopplöshet

feeling sad

Funderar över allt. Fram och tillbaka. Vad är egentligen meningen? Vad är vettigt? Beslut hit och dit. Mående hit och dit. Meningslöshet och hopplöshet. Varför ens försöka? Hopplösheten är oändlig. Tiden som går, som rinner ut. Tiden är inte oändlig, bara hopplösheten och meningslösheten. Kan inte lite glädje få ta sig in i skarven? Känner mig upptryckt mot väggen, bestäm, välj, gör, gör inte, men välj då för sjutton. Vad vill du???Vad vill jag??? Dränks i ångest och ältande för att överskuggas av total meningslöshet. Det spelar ju ingen roll, det blir inte bättre. Måste bara hålla i, ta mig igenom day by day, little by little. Hur kan det vara så svårt...Hade varit fint om man kunde använda sig av ctrl+alt+del...

onsdag

eftermiddagstjocka i majorna

Känner mig lika grå som den råa gråtjockan som rullade in från havet i eftermiddags. Vi var på utbildning i dokumentationssystemet på jobbet, satt i ett rum i källarlokaler i Majorna och svor över datorer och knäppt datasystem. Får väl medge att jag börjar vänja mig vid att det är ett användarovänligt system och att det inte är mycket att göra åt. Men eftermiddagen var inte så spännande, hur spännande kan datasystem vara liksom?

Roligare att jobba med deltagarna som var många idag och nu börjar det bli lite rull i verksamheten och det är bra. Inte så kul när det är för stilla på jobbet. Måendet är som det är, inte mycket att säga om den meningslösheten och sömnlösheten. Lite jobbigt att man kan känna att man skulle kunna somna på jobbet eller att ångesten får en att välja kräkas bara. Snart är det iallafall helg, en kravlös och måstelös sådan. Det enda som är bokat är lördagens hopplektion och att vi ska baka lussekatter med Widar. Widar och Matte ska ta fram ljusstakar och julstjärnor, i övrigt blir det lugnt. Just nu känns det mesta oöverstigligt liksom.

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ

antar att jag borde vara nöjd och vad är oddsen att läkaren ringer innan dagen gått?

Antar att jag borde vara nöjd, har sovit 2,5 tim i natt och det är ju den här veckans rekord. men tro nu för all del inte att dessa 2,5 tim var i sträck, åh nej, varför skulle kroppen göra så? Nä, lägg ett par timmars vakenångest emellan och jag kan upplysa er om att nattens minuter är evighetslånga när allt man vill är att sova.

När det skaver i ögonen och huvudet bränner och vi alla vet att sömn är enda lösningen. Lägg till det en fin portion förkylning och ni inser snart att 2,5 tim är en bragd. En bragd skapad av kontaktpunktens sköterska sa att ta sömntabletter så att jag åtminstone får sova en natt. Ja, för det närmsta jag kommit läkaren är att få prata med kontaktpunkten och sedan bli uppringd av deras sköterskor som undrar hur jag tar mig igenom dagen om jag inte sover varpå jag blir lipfärdig och de undrar varför inte läkaren hört av sig.

Sköterskorna är väldigt förstående, ja vad ska de göra (?) och säger att de lägger mitt ärende som prioriterat för sover man inte så faller ju allt annat...Nä, men tjena, tänk det visste jag ju inte...Läkaren skulle hört av sig i ons, och då har jag redan väntat en vecka i och med att läkaren varit ledig. I går ringde jag kontaktpunkten och de kan se att jag varit föremål för en teamdiskussion och att läkaren skulle återkomma till mig under onsdagen vilket inte skett, vilket förvånar sköterskan. Men inte mig, det är inte första gången.

Så vad är oddsen att jag får någon form av läkarkonsultation idag, innan helgen? Tja, ungefär samma som att vinna på triss antar jag...Funderade stilla i natt på om jag skulle få bättre respons om jag gick ner till mottagningen och producerade fram en scen och vägrade gå från stället innan jag träffat läkaren? Lagom fredagsunderhållning liksom?! Å andra sidan, vad hjälper det och hur länge får man inte sitta där när man inte har en bokad tid. Vet ju att de har asmycket att göra, men lova inte samtal om det ändå uteblir. Ja, jag har telefonen på hela tiden och nära, just för att inte missa ett sånt här samtal. Sedan är jag inte så bra på att ställa till scener, allt vänds inåt istället och bottnar snabbt i att måendet är mitt eget fel för att jag inte bara klara av att hantera det.

Nåja, det är fredag och snart helg. I helgen blir det till att kurera sig, orka ridningen och sedan fira Matte på fars dag. Jag och Widar har lite planer och det är attans svårt att vara drygt fyra och inte rusa ut till pappa i köket och berätta om vilka överraskningsplaner man har...=) Kan inte låta bli att le när jag påminner liten om att vi ska ha hemlisar så pappa blir överraskad. Man kan liksom se hur fantastiskt liten tycker en ide är och hur det liksom pyser i varje por om glädjen att få berätta om det finurliga, busiga överraskningstanken man fått. Vi får se om regnet fortsätter i götet eller om molnen kan spricka upp och ge oss lite ljus. Så ni ser, har inget att klaga på egentligen, borde sålunda vara nöjd med allt. Det vore jag nog om inte det förbannade ångest och depressionsmörkret försökte kväva mig.

så trött

Vaken och hemma innan måndagens förmiddagsaktiviteter tar vid och jobbet börjar vid lunch. Är genomtrött, sovit 2,5 timme i natt och sömnen har ju inte varit genomgående den här helgen precis.

Är glad att jag inte reser med tåg den här veckan med tanke på att tågstrejken har brutit ut. Förstår att de strejkar med tanke på att de kan förlora sin anställningstrygghet, men är ändå glad över att jag inte står fast på en plats i väntan på tåg!

Är en vanlig jobbvecka, denna vecka. Är mest trött och oinspirerad, men jag hoppas på att det ska ändra sig. Behöver skaka av mig meningslösheten och hopplösheten som såklart förvärras av sömnbristen. Den lägger sig i hela kroppen och liksom gör både den och psyket helt paralyserade. Så trött.

Widar var desto piggare och Matte har åkt och lämnat honom på dagis och fortsatt till sitt jobb. Ska snart pallra mig iväg också. Ha en fin måndag därute!

...

boring

Ingen roligare dag idag tyvärr. Matte drog till Stockholm tidigt i morse och jag och Widar försökte sova så länge vi kunde. Men det blev inte så länge utan vi kom upp rätt tidigt ändå och det blev frukost och dagislämning. En lämning som gick bra och efter det stressade jag till första jobbstället där jag är på förmiddagarna innan jag går in till det andra boendet och kontoret.

Har gjort mitt jobb med huvudvärk, råångest och en genomgripande trötthet och känsla av att bara ge upp. Ändå är jag en leende person, det går av sig själv. Sann idag har jag nog bara varit i mina stunder med liten och nu när han sover så är jag bara så trött och less.

Att kramas med liten, ligga nära, läsa saga, hålla handen och lyssna på varandras hjärtslag och andetag är som balsam när allt bara skriker inombords. Han är verkligen det finaste jag har, det finaste jag och Matte skapat och jag är glad för att jag trots allt som varit kan känna den stora kärleken till vår vilda vildunge så tydligt nu. Den har trängt undan en del av tomheten som fanns när jag var inne i förlossningsdepressionen. Men det är tungt att allt känns så förbenat svart och jobbigt igen.

Bortsett från det så är väl allt ok. Jag jobbar, våren har exploderat och Widar har växt en centimeter till och sambon har kört folkrace och överlevt! Folkrace är för övrigt vansinnigt roligt, om man kör, testa om ni får möjlighet! Man blir rätt aggressiv...=) I övrigt finns det inte mycket att säga om den här dagen, hoppas på ett ljusare sinne i morgon...

långfredagsmorgon

Långfredagsmorgon och jag vaknade korkat nog vid fyra i morse. Man tänker ju att kroppen efter ett antal uppvaknanden under natten borde fatta nöjet i att ta sovmorgon, men icke...

Men har i allafall lyckats trycka undan migränen lite med hjälp av medicinintag. Behöver ju pigga till mig så jag orkar med att påskpyssla och baka med Widar som är lika pigg som vanligt och sedan måla och sy lite.

Vill göra en massa saker, men orken och meningslösheten ligger i vägen. Men det blir väl bra, I guess. Eller kanske borde man vara i stillhet och ha tråkigt hela dagen med tanke på att det är Långfredag? Hm, nä det orkar vi inte med.

meningslös tisdag

Meningslös tisdag efter alldeles för lite sömn. Har ont i lederna och är så trött. Ledont är något jag har sedan jag var förlamad i tonåren och fick strul med nerverna i kroppen så värk och balanssvårigheter och känselbortfall hör till vardagen.

Tänker inte på det förutom när jag håller på att ramla eller har värk i lederna som idag. Är som träningsvärk i varenda led i kroppen och det kommer och går. Passar väl fint med humöret och orken som är nere på minus 37 idag. Fixat jobbet idag och när det var klart gick jag ut i solen och hämtade liten, egentligen en bra dag, men känslan är meningslös.

Liten och jag lagade lasangette och sedan blev det lite barnprogramsmys innan Matte la Widar och jag kollade på Ryttareliten. Trist nog sista avsnittet, tycker det har varit en bra serie även om folk har gnällt på den.  Så egentligen har dagen på pappret varit ok, bara känslan av total meningslöshet som gör mig orkeslös. Finns inte mycket mer att skriva. Har fotat körsbärsträden idag, de har slagit ut och är vackra.

blommar

mess

dagens känsla

Ingen bra dag idag, vissa dagar borde man inte behöva gå upp för allt är bara genomgrått och rörigt. Har lämnat liten på dagis och ska snart iväg och fixa lite innan jag ska till jobbet. Ska kolla blodtrycket och hämta ut lite mediciner och annats jox. Är genomtrött med världens röra i huvudet och en tung filt av meningslöshet över mig. Ute är det tvärgrått och regnet hänger i luften. Allt är genomgrått. Är tur att Matte kommer hem ikväll!

Lite fix och lite kvällsgnäll

Widar och Matte snickrade medan jag klippte tyg
Ni ser högen med urklippta bitar i bakgrunden =)

Det blev en lugn söndag, vad annat kan det bli med större delen av familjen mer eller mindre sjuka och trötta? Antar att VABurari är här för att stanna ett tag till. Men vi hoppas att liten snart är på fötterna och att han inte fått tillbaka den hemska hosta han hade innan vi flög till Thailand! Men det skallrar illa i hans bröst och jag känner hur det rör sig i mina luftrör också. Vill minst av allt vab:a eller vara sjuk nu när jag testjobbar. Räcker med att de redan har en intern medarbetare som är intresserad av tjänsten. Vi får se hur det blir.

Widar och Matte har trots förkylning och trötthet gjort något av det bästa Widar vet nämligen snickrat! De har fixat till en sy och fixarhörna till mig medan jag klippt upp tyg i diverse modeller och storlekar. Kommer bli bra, sy, göra smycken, måla och fixa och förhoppningsvis få till saker och ting.  Förutom det har vi tvättat, slöat i soffan, kollat på barnprogram och Matte avslutade kvällen med att göra lite hemmagjord glass! 

Så imorgon blir det glassefterrätt vilket kommer passa väl då både jag och Widar har halsont...Håller dessutom på att få en fet munblåsa mitt på läppen...Avskyr munblåsor, verkligen hatar det, men de kommer ändå av och till. Använder vectavir och det tar tack och lov udden av det värsta. Har haft munblåsor sedan barnsben och det är förj-t...Tack och lov verkar Matte och Widar klara sig ifrån det! 

Hade tänkt att läsa och kolla in en del fototips, men jag har varken ork eller lust. Det mesta känns så erbarmligt tråkigt och meningslöst. Antar att jag behöver lite sömn!

sy och fixarhörna till mig på G, i morgon kommer
symaskinerna fram

meningslös längtan

Vad jag önskar att jag befann mig här! Fick ett panikryck och kollade resor på nätet, resor till sol, bad, lugn och återhämtning. Men när man ser priserna och ser att barn mellan 2-11 år i många fall kostar lika mycket eller nästan lika mycket så blir jag bara så trött och less. Än mer svider det att resan i våras inte blev av, ser inte hur vi ska ha råd igen när Widar kostar lika mycket som vi. Blir så oerhört less på alltihopa. Jaja, i-landsproblem, men det hindrar inte tankarna eller känslorna.