tungt

Oerhört tung dag idag.  Kunde inte sova i natt, en massa mardrömmar och uppvaknanden. Klev upp i morse, senare än jag tänkt då jag försökt sova vilket inte funkade trots att jag tog en tablett att sova på. De är dessutom skitkass för jag sover ju ändå inte och är bara seg och tung på morgonen. Tar dem bara när jag tänker att nu måste jag försöka sova lite, åtminstone ett par timmar, men det är svårt.

När jag gick upp hade jag dessutom en seriös huvudvärk. Gick till jobbet och tänkte att om huvudvärken inte ger sig så kan man ju gå hem tidigare, men med en kollega ledig och en sjuk så funkade det inte att dra hem utan det var bara att jobba. Gillar ju deltagarna, att hålla i återfallsprevention mm, men idag med huvudvärk och yrsel så var det svårt att funka. Dessutom är jag seriöst svajig inombords och i huvudet, antar att det är den nya medicinen som jäklas med mig. Måste verkligen fokusera på vad jag sysslar med och på att hålla i hop mig och funka för jag funkar inte riktigt.

Ja, jag har varit med om värre, men idag är det tungt och meningslöst att överhuvudtaget behöva existera. Hade tänkt att skriva en massa i slutet av dagen, men det gick bara inte idag utan gick hem, hämtade Widar och försökte få huvudvärken och släppa. Det gick sådär även om Widar försökte bota den med en huvudvärk och ett glas vatten, gullungen min. Som tur var behövde inte Matte jobba borta utan kom hem ikväll och kunde ta Widar medan jag försökte få huvudvärken att ge sig. Men den ger sig inte kan jag säga och allt känns bara oerhört meningslöst överhuvudtaget ikväll.

Allt skulle ju varit i ett annat läge nu om saker gått som de skulle och det finns en tröstlöshet i det, gör fysiskt ont att tänka på. Sedan känns det så klart att jag måste leta jobb igen, att ridningen i helgen är terminens sista och att det sedan är flera veckors uppehåll och att allt bara känns så oerhört meningslöst. Gör ont att behöva vakna och vara människa och det är ju galet när man ju egentligen har allt man har och behöver. Men mörkret gör sig oerhört påminnt och det är inte lätt att handskas med och jag vet inte hur mycket jag orkar handskas med det heller... Ibland vill jag verkligen inget annat än att ge upp, jag är så oerhört trött.

tung feeling

just saying
tung känsla i sinnet idag

just saying

tungt

Tänker ibland på vad man släpper ut på bloggen, vad som finns där och hur mycket av allt det mörka inte släpps till allmän läsning. Det finns så oerhört mycket svårt och jobbigt som stannar inom mig, som man inte kan sätta ord på för orden blir banala, tomma, inte tillräckliga eller så skulle de rätta orden vara för starka för vem som helst att ta del av. Vissa saker är så smärtsamma att jag inte ens kan säga dem högt för mig själv eller i rummet hos psykologen. Vissa saker får mig att må fysiskt illa för att det gör så ont att jag inte kan vara kvar i det. Andra saker skulle antagligen skrämma människor i min närhet och det vill jag inte. Vissa saker kan man inte ens skriva ner för det är för smärtsamt att se dem i ord.

Men allt det lever runt i huvudet och inom mig och får så klart effekt på hur jag mår och hur jag orkar med vardagen. Att jag dessutom står utan mediciner i och med att vi försökt bli gravida genom att återföra embryon från den IVF-behandling som gav oss Widar gör det än svårare. Anledningen till att jag satt ut alla mediciner som jag egentligen behöver för att orka med allt är ju att vi under våren försökt få barn igen. Försök som gått åt skogen och som gör det oerhört svårt att orka hålla ihop allt.

Kämpar dagligen med att få ihop dagen och inte gå ner mig i depressionen igen och det är vansinnigt mycket tyngre utan mediciner. Mediciner som jag måste avstå från om vi ska göra något mer försök innan tiden för embryona löper ut. Det är kostsamt, både i känslor och pengar och varken min kropp eller mitt psyke går särskilt väl ihop med hormoner och misslyckanden.

Håller mig uppe med hjälp av Matte och Widar, ridningen och vardag som tex att sköta jobbet istället för att ligga hemma och drunkna i allt. Psykologsamtalen hjälper i bland och är meningslösa ibland. Smärtan i själen som jag går runt med går inte bort och ibland vill den inget annat än att radera ut allt. Det är inte lätt och utan de som jag har att hålla mig i hade jag drunknat helt. Bilden nedan ger en liten fingervisning om hur det känns, inte lätt att få styrsel och mår bra då...Jag kan inte ens med ord beskriv hur stort ångestpåslagen är vissa stunder, hur jag inte kan andas för varje andetag gör ont och bristen på livslust kan överskugga allt.

känslan

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

meningslöst

Drottningtorget  på fotot, från i morse när jag åkte till jobbet. Vackert, vårligt och så outhärdligt meningslöst. Borde få energi och bra feeling, men det gör bara ont i själen. Så många OM, men vad tjänar det till? Just ingenting. Vår, med våren kommer livet, allt blir pånyttfött och jag känner bara livsleda och meningslöshet. Inte blir man glad av det. För det var ju så att hopp och glädje skulle fått växa nu, istället för att försöka härda ut.

Så tungt att gå upp och gå ännu en dag och jag fattar inte hur alla andra motiverar sig till att orka?? Allt vackert och vårfint känns som ett hånflin när kylan lagt sig strängt över det som höll på att smälta, som skulle vara ett spirande hopp. Som bara slutade existera, det är inte lätt att själv existera då. Hjälper inte att solen försöker värma för i själ och hjärta är det svart och kallt som natten. Dit in når vare sig ljus eller värme.

Skit

Vissa dagar är bara skit. Meningslösa gråa kassa dagar då det varken finns ljus eller sinnesro. Bara meningslös vånda över allt och inget. Dagar man inte vill vara, inte vill finnas till. När man drunknar i den gråsvarta sörjan och tröttheten är så stor att bara ångestens fula grin är större. Finns inget gott i att vara människa dessa dagar när andetagen gör ont. Så vanvettigt tungt att ta steg efter steg och åtminstone ge sken av att fungera. Men det höll knappt idag och nu ska jag krama liten. Få två smala barnaarmar runt min hals och snusa i hans hår. Det hjälper lite.

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

svärta och förkylning

Accompanjerar mitt taskiga mående med feber, halsont och sprängvärk i höger öra. På vårdcentralen där jag är listad var akuttiderna slut och drop in mottagningen borttagen. Anar att det var ett tag sedan jag behövde gå akut till vårdcentralen. Knaprar alvedon, strepsils och annat förkylningsvänligt och önskar att jag hade lite annat att ta till när ångesten rullar över mig. Inte blir det bättre av att känna jag-borde.jobba-ångest ovanpå vilken-kass-människa-och-mamma-och-sambo-ångest.

Mina tankar är inte vackra nu för tiden och svartast är de så klart gentemot mig själv. Fint eller hur, nu i juletider när julglädjen ska spridas till varje själ...Givetvis lyser solen också vilket bara gör allt ännu svartare. Har en hel del jobb så måste krya på mig snarast samt läkartider, samtalstider och sån skit innan alla går på sina underbara julledigheter där de slipper lyssna på folk som undertecknad som tycks ha fastnat i svärtan fastän man har allt att vara tacksam över. Inte mycket alvedon hjälper mot, men jag får väl ta två för att få ner febern i allafall. Kanske blir man lite happy av att få sova, går ju inte så bra när man är sjuk. Låter inte alls bitter....får nog le lite åt skiten ändå

inget kul

Har hunnit med att vabba, gå på bio, käka middag, rida, ha goa vänner på helgbesök, jaga läkare för recept, träffa puckopsykläkaren, gå på lisebergs julmarknad igen, mysa med fler vänner medan helgregnet vräkte ner och vara mer eller mindre dygnet runt vaken. Sov inte alls i natt och jobbar ändå vilket psykologen tyckte var galet, men vad ska jag göra? Kan inte sjukskriva mig när jag inte är sjuk, tids nog blir man sjuk och jag har redan varit borta från jobbet pga av vab. Orkar inte uppdatera allt på bloggen, mår för pissigt för det så därför blir det bara en liten blänkare. Är för trött, för less, för meningslös och orkeslös så bilder och annat får bli nån annan dag när livet inte gör lika ont och kroppen och psyket gör det som det borde.

feels like this

inte så bra

Ingen bra dag alls idag. Minimalt med sömn, sen upp till jobbet som bara kändes genomtungt idag. På förmiddagen ringde Matte och sa att Widar hade feber och att han var hemma med honom nu och så var det bara att planera för VAB imorgon. Ingick inte alls i veckoplaneringen, har asmycket den här veckan och vi är kort om folk, men eftersom Matte var hemma med honom idag och måste på ett jobb imorgon fick jag rumstera om. Det jobbigaste var väl egentligen att behöva boka av psykologtiden, hade behövt den eller nåt.

Har äntligen fått en läkartid på fredag, tyvärr innebär det en massa ombokningar av möten på jobbet, måste ta läkartiden när jag äntligen fått en. Har ju tagit en halv evighet och sedan får man en tid som man ska inställa sig till på bara några dagar. Älskar verkligen framförhållningen på det här förbannade stället. Ska dessutom träffa den där konstiga kvinnliga läkaren som jag träffade sist...känns sådär minst sagt. Men jag antar att det är ett plus att få träffa samma läkare två gånger inom psykiatrin...har inte hänt förut kan jag säga. Man får väl vara glad att man får en tid antar jag, så får man se vad det hjälper.

Känns rent ut sagt bara genomsvart och astungt. Humöret far åt alla håll och kanter, orken är minimal och kraften går till att hålla ihop sig och ta sig igenom dagen. Det är som att gå på gungfly och varje steg håller man på att trampa igenom och drunkna i skiten. Det är så förbannat svårt att orka och jag orkar inte så mycket mer. När jobb och annat krockar så finns det liksom inga marginaler. Orkar ju knappt ta mig upp på morgonen och känslan av ännu en meningslös ångestdag slår en rakt över bröstet och det gör ju knappast stegen lättare.

Antar att medicinerna jag stått på ändå gjort skillnad, men de är ju inget alternativ just nu. Inom en snar framtid är det dags att kolla av saker och ting med läkare och annat inför kommande planering. Får se hur allt avlöper, vad som kan fungera eller inte fungera. Alla dessa beslut och val, tänk om saker bara kunde få ha sin gång av sig självt, men icke. Tiden får väl utvisa hur det blir med allt. Kommer verkligen behöva de kommande veckornas julledighet! Kryddad med jul hos syrran på gotland, nyår hos goa vänner, mys med Widar och Matte och två dagars hoppträning på Storås. Kanske tom lite sömn....eller inte.

typ så

hopplöshet

feeling sad

Funderar över allt. Fram och tillbaka. Vad är egentligen meningen? Vad är vettigt? Beslut hit och dit. Mående hit och dit. Meningslöshet och hopplöshet. Varför ens försöka? Hopplösheten är oändlig. Tiden som går, som rinner ut. Tiden är inte oändlig, bara hopplösheten och meningslösheten. Kan inte lite glädje få ta sig in i skarven? Känner mig upptryckt mot väggen, bestäm, välj, gör, gör inte, men välj då för sjutton. Vad vill du???Vad vill jag??? Dränks i ångest och ältande för att överskuggas av total meningslöshet. Det spelar ju ingen roll, det blir inte bättre. Måste bara hålla i, ta mig igenom day by day, little by little. Hur kan det vara så svårt...Hade varit fint om man kunde använda sig av ctrl+alt+del...

idag, en allmän skitdag

väntan vid järntorget

Meningslös skitdag som inte ens lyfte av att Göteborg förunnats några soltimmar. Fler idag än väl vad vi fått på hela månaden. Men vad hjälper det när man går runt i en svart bubbla där ljuset inte kan tränga igenom. Det är som att stå och se ut och där ute går livet sin gilla gång och människor strävar vidare, ovetandes om hur förbannat meningslöst det är. Jobbade och höll bland annat i temagrupp kring sömn och det blir rätt absurt att prata sömn, sömnproblem, sömndagbok när man själv knappt sover trots att man försöker följa alla råd och knep. Förstår så väl vad deltagarna menar när de pratar och det krävs en massa kraft att inte blanda in mitt eget utan hålla fokus på jobbet och deltagarna. Det går ändå, märkligt nog.

Gick till psykologen efteråt och kunde bara konstatera att det inte hjälper ett jota. Hon hade i alla fall pratat med läkaren som skulle skicka en tid, någon gång snart och under tiden kunde jag ju alltid söka till akuten. Jo, men tjena vad gärna man gör det. "Men det är ju viktigt att du sover och inte mår sämre, du måste söka akut om du mår för dåligt bla bla bla...många går akut i väntan på ordinarie läkare bla bla bla..." Mycket hjälp man har av sin läkare då liksom. Lite komiskt att jag tydligen varit värd att diskutera på teamet varje vecka de senaste veckorna...jisses hur det har blivit....

Var hur som helst en meningslös sittning och ett meningslöst samtal vilket gör att det är en oändlig hopplöshet som sprider sig i varenda cell i kroppen när man samlar ihop sina saker, reser sig och går i slutet av samtalet. Så tungt att man bara vill lipa, men gråten fastnar i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, man drar några djupa andetag, och det krävs så förbannat mycket kraft bara att göra det, och går därifrån och tänker att det är ingen ide längre.

Jag fattar ju att en del av det är att jag är så in i döden trött och ändå inte kan sova. Att det är efterdyningar av utsättningen av mediciner. Att det är en obalans i kemin i hjärnan och all annan skit som man släpar runt på. Men all teori hjälper föga när det känns som man ska drunkna och inte vill ta ett enda steg till för man orkar inte. Det gör för ont, det är för svart och alldeles förbannat hopplöst. Allt annat är konstgjord andning och det räcker inte. Det kan bara fortgå så länge. Tänk att man egentligen har allt och ändå är man ingenting. Kramar liten och sambon, det hjälper för stunden. Brottas med ett konstant dåligt samvete, man är ju inte den roligaste människan när man harvar runt i sin svärta.

sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

hästterapi

=)

Det är tur att jag kan vara i stallet, är onekligen terapi på hög nivå! Det hjälper när själen darrar och det blåser orkan i huvudet. Man borde få hästar och ridning på recept! I helgen blir det en trippeldos, fre, lör och sön! Ska bara behålla orken.

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

inte mycket att säga

Inte mycket att säga. Skitdag, skitväder, skitjobb, skitmående, skitliv, skit, allting. Antar att livet borde vara något annat. Ska försöka sova och se om livet blir roligare i morgon...as if liksom... det enda fina idag var att krama älskade liten och Matte.

söndagsmörkt

Har egentligen varit en ok söndag med julmarknad på Tjolöholm, en liten stunds eftermiddagssömn vilket tyvärr gör det omöjligt att gå och sova, vardagsfix och söndagsmys med liten och Matte. Kommer bilder imorgon från julmarknaden. Orkar inte fixa med det ikväll, orkar inte göra någonting egentligen.

Hade tänkt fixa lite mönster och sy lite, men saknade både lust och ork. Min vad gör ont som 17, får nog köpa voltarensalva eller nåt. Men det är liksom ok, eftersom allt känns så gräsligt för tillfället. Har svårt att motivera mig till en ny jobbvecka, eller en ny vecka över huvud taget. Hur motiverar man sig till någonting när det ändå känns meningslöst liksom?

Har en vecka med jobb, blodtrycksläkartider, blodprover och psykologtid. Får se om man får kontakt med nån läkare kring medicinerna eller bristen av dem för måendet. Trots prioriterat ärende så är det ju inte någon som hört av sig och nu har jag ju hunnit ringa kontaktpunkten rätt många gånger. Blir bara trött och less. Vad är egentligen meningen?

svart

Försöker rita upp en karta över hur det ska bli, försöker hitta en väg, en stig eller vad fan som helst som tar mig framåt och ur det här, men det är som att slå huvudet i en vägg. En svart stor betongvägg. Inte mycket happy day i livet då. Bara meningslös uppgiven trötthet som jag försöker slå borrt genom att krama de två ljus jag har, Widar och Matte. Men när de båda sover så sitter jag vaken i mörkret. Det är oerhört tomt i mörkret

tungt

Somnade efter halv fyra i natt, gick bara inte att somna. Vaknade med mardrömmar och panik halv sex, lyckades somna om och sov till kvart i sju. Spelade lite på mobilen och slumrade till och gick upp tjugo över åtta. Facit drygt tre timmar sömn. En del av hjärnan känns nästan vaken och en del är zombieseg.

Fick ju kramp i vänster vad både i fredags och igår så idag är jag nästan halt. Attan vad det är ömt i vaden. Blir till att försöka massera lite igen.

Ute är det regntungt och inuti är det ännu gråare. Kramas med liten och det skingrar ångesten en gnutta, men idag är det tungt. Så genomtungt. Som om det ligger en tyngd över bröstet så man knappt förmår andas. Allt är bara genomsvart. Vill gömma mig under täcket och aldrig mer krypa ut. Vi har inga måsten bokade idag så det blir lugnt och det känns iallafall bra. Bra att något känns bra när allt annat känns som meningslös skit.

...

på pappret ok

,,,

Ska man titta på dagen på pappret så har den väl varit ok. Jag har jobbat, sovit lite under natten, varit en sväng på Börjes och handlat ridgrejer, kramat Matte och Widar och inte somnat i några samtal. Så visst har det varit ok. Om man inte tittar på måendet eller vad som försiggår i huvudet och det kanske är lika bra att skippa att sätta ord på det. Räcker med att det är åt helvete och att den förbannade läkaren inte tycks fatta att hen ska höra sig. Det skakar i själen, vad kan man ens göra åt det? Förutom sånt man inte får. Får försöka sova snart, det lär väl gå lysande...typ