första juni i ett inlägg

typiskt väntrum, bild google

1 juni idag och det märks inget vidare på vädret. Kallt, regn och en gnutta sol och i morgon är det klass 1 varning på grund av blåst och regn. Maj har varit den kallaste och regnigaste maj på många år och det enda positiva är väl att alal blommor inte blomamr över direkt. Men jag har min utslitna vinterjacka på mig fortfarande utan att svettas ihjäl och det är ju helt galet. Nog för att den är tunn och jag har ingen fleece i den nu, men vinterjacka på första juni???? Nåja, det är vad det är, men förhoppningsvis vänder det i veckan. Kan eventuellt bli sol och 20 grader varmt i helgen vilket gör att ridbanan kan torka upp och det kan bli schysst att avsluta Bohuscupen på Storås utebana. 

Är redan skitnervös inför söndagens tävlingar och försöker hålla det ifrån mig. Ska ju bara försöka ha kul och bara vara glad att vi får försöka igen! Har dessutom varit modig och ställt mig på kö till dressyrspecialen så får vi se om jag kan lära mig lite mer av det också. Men det är fullt och kö så det händer inte den närmsta framtiden.

Har jobbat idag och hunnit med att sitta i olika väntrum. Så mycket väntrum jag har suttit i de sista åren, alla dessa väntrum. Är en märklig känsla i väntrum, vad är det man väntar på? Väntar bort tiden. Känner mig ofta både obekväm och ångestpåverkad medan jag väntar. Idag har det handlat om att kolla blodtrycket som tack och lov visade på lite lägre än 190/125 som i förra veckan. Det är inte mycket minskning, men betyder ändå att kroppen försöker svara på medicinjusteringen. Har försökt vila jättemycket också och köra avslappningsövningar igen. Inte helt lätt när ångesttåget rusar genom huvudet och bröstet, svårt att stoppa när det kör över en och jämnar en med marken. Slår under fötterna på en så man bara darrar eller snarare skakar. 

japp, mitt blodtryck förra veckan 190/125....
lite lägre idag tack och lov

Skulle för en enda gångs skull ha en ångestfri dag, en dag utan negativt ältande där man bara kunde känna att det var ok att gå upp och vara, men det lär väl inte hända den närmsta framtiden. Det andra väntrummet var hos psykologen och dagens samtal var skitjobbigt. Hamnade i gamla minnen och höll på att få panikbryt. Hon försöker rucka på allt negativt som pågår i mig och det är inte lätt. Det gör ont när hon visar på att det jag tyckt varit normalt egentligen är åt helvete och inget en människa skulle behöva acceptera, men som för mig blivit mitt eget under åren som gått. Det är märkligt och det är oerhört svårt att tro på förändring och förbättring när man upplever att man balanserar på kanten hela tiden. 

Väl hemma var jag helt slut, något Widar och Matte också var så vi var rätt utslagna under kvällen. Fick iallafall mysa med liten och det gör gott. Det gör gott i själen att kramas med lillkillen, eller bara ligga tillsammans i soffan och kolla på barnprogram medan hans älskade Herr delfin simmar efter fisk på vardagsrumsgolvet. Prata om hur dagen varit på förskolan, om uppfinningar, ideer och kittlas till liten nästan kiknar. Måtte han aldrig tappa sin glädje och nyfikenhet! 

Imorgon blir det fullt upp igen, drar tidigt till jobbet. Blir friskvård, troligen simning och träning med deltagarna på förmiddagen, köksfix, pappersarbete och sedan vid halv två ska jag vara på läkarbesök och sköterskebesök. Sedan blir det full fart till spårvagnen och ut till stallet för hoppträningen inför finalen och tävlingssnack. Längatar som attan till stallet, men innan dess är det en hel del pappersjobb och annat som ska fixas. Mår för det mesta väldigt bra i stallet och då är det väldigt skönt att vara där! Lär dock bli dyngsur när jag går från spårvagnen till stallet då jag inte har bil imorgon... Nu är det väl snart dags för att försöka sova, kommer ett inlägg om sömnen och sömnutredningen snart, men ja, jag har tydligen en seriös sömnstörning....haha vilken nyhet...

jag och lyrik för några veckor sedan,
längtar till min surmört imorgon

Tisdag, automatväxel och en mastodont intervju

så här soligt var det
 tyvärr inte i morse

I morse var vi uppe tidigt. Dels för att Matte skulle flyga till Stockholm och jag skulle lämna Widar tidigt för att sedan åka på jobbintervju. Morgonen flöt på rätt fint till jag och Widar satt i bilen och skulle köra till förskolan.

Till saken hör att Matte nyss bytt tjänstebil och den här gången valde han en automatväxlad bil vilket han upplever som en lättnad. Men jag har ju i hela mitt liv kört en normalväxlad bil där man använder kopplingen och växlar stup i kvarten. Det går ju liksom av sig själv.

Iallafall har jag packat in både mig och Widar i bilen, startat med foten på bromsen och utan att stoppa in nån nyckel någonstans. Den här moderna bilen är nyckelfri vilket Matte gillar, men som jag är oerhört skeptisk till. Tror det bara en tidsfråga innan det här nyckelfria låset hänger sig och då står man där och hur sjukt är det inte att starta en bil utan att använda bilnyckeln??!

automat from hell

Nåja, vi rullar iväg och jag är lite lätt nervös och stressad inför intervjun så när jag kommer upp i första korsningen så letar sig min vänsterfot bestämt till kopplingen och trycker till samtidigt som jag försöker flytta växelspaken....


BIG MISTAKE...hela bilen tvärnitar och låter och jag inser stressat att det här gick ju inte...bilen har helt stannat och i baksätet undrar Widar vad gör du mamma? "Mamma försökte växla" säger jag varpå barnet, 3 ½ upplyser mig ytterst sakligt "att det går inte mamma, det är en otmat". Så där sitter jag, 38 år i en automatväxlad bil och blir informerad om vad man kan göra och inte göra av sonen min som knappt är torr bakom öronen. "Nu var det bra att vi hade bälten mamma" fortsätter han och jag kan bara instämma och lova honom att inte växla mer medan jag småskrattar.

Vi åker upp till förskolan och jag hinner bara komma in i hallen så börjar Widar redogöra för vad som hänt till sin fröken. Händelsen låter helgalen och livsfarlig så jag får snabbt säga att allt var ett kopplingsmisstag och att jag på intet vis höll på att orsaka en olycka vilket det onekligen låter som om man bara hör Widars berättelse. Lämnar iallafall liten och vis av morgonen är jag oerhört noga att inte använda min vänsterfot mer i bilkörningen.

Kommer iväg till jobbintervjun, i tid och är lugn och samlad när jag träffar chefen som sopar bort mitt lugn genom att erbjuda mig te och ett personlighetstest i tre delar på datorn innan intervjun börjar. Höll på att sätta teet i halsen. Men håller god min och slår mig ner vid datorn och kör på i 40 min. Det hela går rätt bra förutom när vi kommer till den logiska delen. Det har aldrig varit min starka sida och det var i NOG delen jag sabbade högskoleprovet suck. Nu får jag en flashback för det är sifferserier och bokstavsserier med luckor och mitt hjärnsläpp blir totalt i slutet och dessutom går det på tid....jisses...

Nåja, försöker repa mig i intervjun med cheferna och sedan med ev kollegor. Seriöst mycket frågor och frågan är hur nöjda de blir med ens svar egentligen. Jobbet verkar verkligen intressant, men precis som på alla andra arbetet jag sökt i behandlingssvängen så är det galet många sökande. Sammanlagt 3½ tim senare vacklade jag ut till bilen och rullar hemåt bara för att på nytt trycka ner bromsen i tron att jag ska trycka ner kopplingen och växla. Tvärnit igen, men tack och lov ingen annan som såg det! Om jag gillar automat? Öh inte än...

Kom hem precis i tid för att hämta liten och sedan har dagen gått till AF kontakt, SSR-kontakt, barnalek, huvudvärk, matlagning, kittla treåring och funderingar fram och tillbaka kring jobben. Väntar besked från tre ställen nu och hoppas på att landa nåt av jobben. Men vi får se, jag är fortfarande inte man, har ingen steg 1 utbildning, är inte möjlig att internrekrytera osv. Hatar dock att vänta och inget veta. Tycks leva i väntan...

det här tror jag på =)

Obehandlingsbar och icke operationsbar i samma mening

Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.

Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.

Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera  och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...

Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.

Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.

Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.

Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.

I väntan på en kusin

Bild från Anna

Spänd väntan! Snart kommer Widars åttonde kusin. Anna har hunnit med en sväng till BB och blivit hemskickad, men det är på gång. Snart så!! Perfekt att boka in en Sala-Stockholmsresa sedan! Håller tummarna för att allt ska gå bra!! Alla dessa bebisar som är på gång, kollar mobilen och FB stup i kvarten.

Ingen bebis än...

Snart är tredje juni slut och ännu ingen bebis för syrran och hennes sambo. Vi väntar alla på att Widar ska få en kusin till, denna gång en gotlänning.

Beräknad till idag 3 juni, men inte en bebis på väg ut så långt ögat når...Hm, undrar när det sker och vem det är som kommer ut?!