För både Matte och mig var det tillbaka till jobbet och det har funkat. Känns ok, även om hela familjen är astrött ikväll. Har saknat jobbet och kollegorna och ändå så kändes det idag att jag är på väg därifrån. Hen som jag vikat för kom tillbaka förra veckan och det ter sig lite oklart vad jag ska göra i nuläget. Men jag har lite att avsluta de kommande två veckorna som jag har kvar innan en veckas föräldraledigt och därefter uppstart på nya jobbet.
Men det är lite trist att inte vara kvar och inte vara med i höstplaneringen. Det blir en distans i gruppen och det finns annat som så tydligt påverkar gruppdynamiken och efter idag så är en del av mig glad att jag kommer byta jobb. Inte pga mina klienter som jag verkligen gillar och kommer sakna, så mycket att jag funderar på att sätta upp mig som timvikarie utöver mitt nya jobb. Nä, det är andra saker som påverkar, som har tillkommit och som jag inte skulle orka med personligen.I stort är det gott att vara tillbaka med goa kollegor och klienter, men det var inte en helt enkel dag idag. Man kan inte låta bli att fundera över hur lätt något bra kan kännas som att det skaver lite, lite obekvämt och där skrattet fastnar i halsen. Finns en hel del att fundera kring, kring samspel, interaktion, språk och dynamik. Så oerhört skört det kan vara även om man försöker vara positiv. Sedan blir det såklart inte bättre av att jag är relativt tunnhudad än så länge och känner av och känner in en massa som man kanske helt enkelt borde skita i.
Inte blev det bättre av åskluften som gav mig rejäl huvudvärk och trots det så blev det ingen åska över götet. Regn ja och nu ikväll en temperatursänkning tack och lov, men gud vad gärna jag ville ha åska. Verkar ju åska och strula överallt i Sverige, men icke här...mitt huvud hade behövt åskan. Trött och huvudvärk, men med en massa oro i kroppen blir det svårt att sova. Ser verkligen fram emot att få göra min sömnutredning i höst som jag köar till! Var ju ett års kötid och den tiden har gått i oktober/november. Kanske visar den nåt och så löser det sig. Vore bra med mer sömn och lägre blodtryck!Vill trappa ner och sätta ut mina mediciner, både antidepressiva och annat, men min läkare delar inte riktigt min åsikt. Hade ett tungt samtal i torsdags och jag är inte riktigt ok med det ännu. Jag mår så pass mycket bättre nu att jag vill kunna vara jag utan alla mediciner eller sänka dem ordentligt, samt att medicinerna står i vägen för en del framtida beslut. Men min läkare bara viftar med skräckscenarion vilket kändes oerhört jobbigt. Ibland undrar jag ju om jag fungerar så här för att jag är jag eller om det bara är ett medicinjag? Ibland blir jag mörkrädd när jag läser igenom listan av biverkningar och risker. Inte blir det roligare av att medicinerna gett mig ett antal extrakilon, japp enligt läkarna är det vanligt med viktökning och jag skulle vara glad att jag inte gått upp 10-15 kg....vilken tröst liksom...
Å andra sidan så pekar forskning och erfarenhet att man ska hålla sin medicinering 6-12 mån efter att man mår bättre för att inte ramla ner i depressionshålet igen. Kan ju säga att min läkare uttryckte sig lite kraftigare än så och jag blir mest trött.Jag saknar mitt gamla jag även om jag vet att jag inte kan bli samma person igen med en massa saker på gång samtidigt. Jag fixar inte det och jag försöker dagligen hantera mitt eget mörker så att jag ska kunna fungera så ja, en del av mig förstår väl läkarens farhågor. Men jag blir så trött på alla som ska säga sitt om hur jag ska fungera i mitt liv, å andra sidan hade jag ju inte funnits här om inte människor hjälpt mig staga upp kaoset och om jag inte haft mina nära.
Det är en balansgång och om man är van att klara sig själv och lita till sig själv så är det svårt med folk som ska tycka till. Visst kan jag ta ett beslut och sluta ta mina mediciner, men ni skulle sett den vilda blick jag fick av läkaren när jag sa det och sedan fick en föreläsning om utsättningssymtom och den kraftigt förhöjda risken att jag skulle falla ner i en kliniskt djup depression igen osv.... Kan ju inte låta bli att säga sånt heller, lite för att se reaktionen, men också för att jag faktiskt vill kunna vara jag utan antidepressiva och sånt.
Å andra sidan är det ju något biokemiskt i hjärnan så det är ju något jag måste ta hänsyn till. Hade det funkat med bara vilja så hade jag redan varit igenom det och lagt det långt bakom mig, men vilja räcker inte när man slåss mot biokemiska prylar i hjärnan....Nåja, hur det blir med det får vi väl se, det kommer ge sig under hösten. Blir en intressant höst tror jag. Nytt jobb, nya tankar och kanske mer av mig själv tillsammans med min fina lilla familj som drömmer om hus med hobbyutrymme!
