faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

tungt

...

Tror att stenen rullar över mig snart...genomtungt och svårt att hantera ångesten som rullar över mig och slår undan benen på mig. Hur ska man kunna hålla sig på benen när allt är ok och ända känns helt värdelöst...Fastnar i hur det kunde varit nu, hur det kunde känts, mår fysiskt illa av att se andra vara i det jag hade tänkt skulle ske. Om en enda förbannad människa frågar om inte Widar ska få ett syskon till så lär jag nita vederbörande. Som om jag inte mår skit ändå? Kramar Widar, försöker sköta jobbet, krama Matte, försöker sova och andas lite i stallet. Borde njuta i solen, men i själen råder permafrost och mörker, inte mycket sol och värme som når in då...

bottenlöst

Ibland slår livet till en med en knytnäve rätt i magen, slår undan benen på en så man faller ner i det bottenlösa och tappar all luft. Hopp, drömmar och idiotiska planer som man varit naiv och dum nog att måla upp mot bättre vetande krossas som en spegel vars glas splittras i tusen bitar. Det som kunde varit, som skulle varit rycks bort från en och kvar öppnar sig en bottenlös tomhet och smärtan spetsar en som en kniv som skär igenom allt. Det går inte att värja sig, går inte att förändra och det är lika definitivt som döden och den skälvande stund av liv, av hopp är för alltid borta. Det är över och det finns ingenting du kan göra och gråten fastnar i halsen medan illamåendet vänder sig i magen. Jag borde ha vetat bättre. Istället står jag i spillrorna och försöker låta bli att dras ner och drunkna samtidigt som en del av mig bara vill släppa taget. Jag borde vetat bättre än att hoppas, livet är inte vackert, inte när det går sönder. Är så oerhört trött, bottenlöst uppgiven.

sorgen finns kvar

För så är det, sorgen finns kvar, den lämnar aldrig. Den kan mildras och falla undan, men den försvinner inte. Idag är det fyra år sedan min far dog, lämnade oss helt förstörda i ett sjukhusrum. Han slapp äntligen smärtorna, men jag hade så gärna velat att han funnits kvar hos oss och att Widar fått lära känna honom. Han humor, finurliga brev och egenheter.

minnesljus

Eftersom han under många år inte fanns i mitt liv så var det ju inte en helt enkel relation, men den betydde mycket och jag vet att den betydde mycket för honom med. När vi städade ur hans lägenhet så visade det sig att han hade en låda full med alla brev som jag skrivit till honom sedan tonåren när vi fick kontakt igen. Jag är glad för det vi fick även om det var alldeles för lite. Men jag tänker att han finns omkring oss, att han ser och följer Widar på något sätt!

Idag är vi inte vid hans grav, istället lät jag minnesljuset brinna och tankarna går till honom och minnen jag har. Varje gång vi passerar Örebro så lägger jag och Widar blommor på graven och stannar i tanken där en stund. Livet är inte rättvist för en sekund, människor ska inte behöva dö mitt i livet, det är inte rätt. Men det som händer händer och cancer är ett helvete som borde varit utrotat. För att man förhoppningsvis ska kunna göra det på sikt eller i allafall behandla det med än bättre mediciner så kan man stötta forskningen. Blir också ett sätt att minnas de som lämnat oss och en förhoppning om att inga fler ska drabbas.

Helt enkelt en sorglig dag idag, den kommer alltid vara det.

Jag saknar dig, saknar det som kunde ha blivit!  

Själar säger aldrig farväl

because someone we love

saknad

Alla helgons dag i dag och det känns lite extra. Vi minns de som lämnat oss i år och de som lämnat oss tidigare. Jag vet att det är en del av livet, att människor lämnar och går vidare, men det gör det inte lättare. Vet att många avsked ligger framför oss, men det hindrar inte att saknaden över de som lämnat oss här är stor. Särskilt vissa människor ligger lite närmare hjärtat och det gör sorgen större. Sorgen som aldrig försvinner. Som mattas, men väcks av en sång, ett par ord, en känsla, av ett gammalt sms eller bara det att jag ännu inte raderat Ragnar ur min adressbok.

saknar

Idag tänder vi ljus för de våra och har man som jag flyttat och bott på olika ställen så har man mist människor på olika platser och i olika delar av livet. Det gör ont, ont som fan, men jag antar att det beror på att dessa människor betytt mycket för en och att de på något sätt alltid kommer att följa med oss. Stannade en stund vid kyrkan ikväll, tände ett ljus för de som jag saknar, satt ner en stund och såg andra människor göra detsamma.

Är inte kyrklig av mig, men det finns något fint och stilla med att kunna tända ett ljus och vara stilla en stund och sedan gå ut på kyrkogården och se alla dessa ljus och lyktor som brinner för alla som lämnat oss och som vi minns. Inte för att jag kan säga att jag tror på himmelen osv, men kanske är det ändå så att "because someone we love is in heaven, there´s a little bit of heaven in our home." Eller mer att även om de lämnat oss så finns de hos oss genom kärleken och saknaden vi känner.

saknar

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

hundpromenad och en älskad Thiahund som lämnat oss

En av Widars absolut bästa saker att göra när vi hälsar på våra vänner i Undenäs är att få gå på hundpromenad med finaste Thiahund. En tax/drever som funnits hos familjen sedan innan deras äldsta son Max föddes. Vi har busat med henne sedan hon var liten valp och även om hon på intet sätt är min hund så är hon en av mina favorithundar.

väldigt glad och seriös kille på hundpromenad

Hon har varit en underbar och tokig hund som alltid hälsat oss med sina skall och våta pussar. Sist vi var uppe så var det en stolt Widar som fick gå på hundpromenad vilket han tog på djupaste allvar. De var tre killar i Widars ålder, Odin som är yngst hos familjen och så Rasmus som är son till gemensamma vänner. Med var Rasmus lillebror också, men han brydde sig inte om Thiahund. Föga anade vi då att det skulle bli den sista promenaden som vi fick gå med tioåriga Thia.

Vi knallade en mellanlång skogsrunda och killarna turades om att hålla i Thias koppel. En riktigt fin sommardag och vi tog svängen förbi kalvarna som blivit utsläppta på bete. Vet inte vem som stirrade ut vem mest, ungarna eller kalvarna? Att kolla in bondens stora traktor var också en höjdare!

Det är så himla fint, särskilt nu i början av sommaren att man lätt glömmer vilket elände det är att bo där vintertid. Bodde ett antal år i Tived som ligger i Tiveden ungefär tre mil norrut från Undenäs och fy 17 för det. Växtzon fyra och snö kvar i skogen fram till maj. Men nu, när det är många år sedan jag flyttade därifrån så kan jag se det fina i naturen igen.

Thia, Widar, Mattias och mamma Annelie

Det är något väldigt fint för ungar att växa upp i och jag hade gärna bott där om det legat max tre mil från Göteborg istället för dryga 20 mil. Men jag skulle vilja att Widar fick vara mer nära naturen, är själv uppväxt på landet med djur som en naturlig del av livet. När man bor i stan blir djur något exotiskt istället för naturligt och det känns lite knasigt.  

Minsta lillkillen som heter Mattias precis som Matte

Widar och Odin kollar in bondens traktor

Vi blev utstirrade

min favoritbild av Widar och Thia

Är så sorgligt att Thiahund fick resa till hundhimmeln ett par dagar efter att vi varit i Undenäs. Dan efter att vi åkt hem så var hon väldigt hängig och blev sedan snabbt sämre. Hon har dragits med en del andra åkommor, men vi trodde nog alla att hon skulle få finnas kvar hos familjen ett tag till, men istället fick hon följa med husse till sin favorit jaktplats i skogen och sedan somna in.

Hon är så saknad av alla, särskilt sin lillhusse som växt upp med henne. Så svårt att förlora sin kompis och sitt första husdjur, alla minns vi väl den sorg man kände första gången det hände?! Samtidigt kan man inte låta ett djur lida när man vet att de har åkommor som inte kan botas och att den tid man har är lånad. Men det är förbannat sorgligt när de lämnar oss, det blir så himla tomt! Så tack finaste Thiahund för allt ditt bus och all din glädje och hoppas du får de godaste köttben som hundhimmeln kan uppbringa!

Malik Bendjellouls död och suicidtankar

Malik Bendjelloul
R.I.P

Idag fick vi veta att Malik Bendjelloul gått bort och när man hörde det på nyheterna i morse tänkte jag, herregud vad har hänt? Så ung, framgångsrik och sympatisk som han framstått. Strax därefter tänkte jag att han tagit livet av sig eftersom ingen berörde hans dödsorsak och lite längre fram på dagen så bekräftade hans bror att så var fallet. Så oerhört sorgligt och tragiskt.

Hade gärna fortsatt följa hans filmande och projekt. Searching for Suger Man var en film som jag såg för ett bra tag sedan och som berörde så har du inte sett den så kan jag rekommendera den! Det är en historia och ett bildspråk som berör. Jag kan inte föreställa mig den smärta som han måste upplevt innan han valde suicid som sin slutliga utväg och tankarna går till hans familj som är lämnade med all sorg och alla frågor och ett stort varför.

Samtidigt så finns en respekt för en människas val och det är inget lätt val. Det är en tragedi när en människa dör av sin depression, av sin smärta och ändå så dör fler människor i Sverige av självmord än av trafikolyckor. I Sverige under 2012 tog 1523 människor livet av sig i Sverige enl NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Det verkar oförståeligt när man står bredvid, men när depressionens mörker förvirrar ens tankar och man håller på att drunkna i all smärta i det som kallas livet då kan döden erbjuda till en utväg, ett lugn, att slippa kriget som pågår inom en. När man upplever att man är en belastning för sina nära och kära, en belastning i världen och saknar existensberättigande och hopp om förändring då är döden inte något som skrämmer. Det är snarare ett sätt att göra rätt och att minimera skadan på de omkring en. Man missar i det att man lämnar anhöriga med en livslång sorg och ett stort varför.

Hade en vän när jag var yngre som tog livet av sig och jag har alltid undrat om vi inte kunde gjort något mer? Vad mer kunde vi gjort?? Samtidigt så vet jag utifrån mig själv att när man tagit det slutliga beslutet så är det egentligen inget någon annan kan göra. Det som behöver göras behöver göras innan. Att se, våga fråga, våga lyssna och sedan ta hjälp av psykiatrin och få den hjälp man behöver. Ibland är det en väldigt snårig väg. Inte alltid så lätt, men det finns hjälp att få, det går att finna lite livsljus igen. Men vägen dit kan vara lång och full av hopplöshet. Jag är inte helt där än, brottas mycket med livsleda och brist på hopp. Men det som står emellan, som hållit mig kvar här är Widar. Att han inte ska behöva växa upp med att hans mamma tog livet av sig. Det är inte vad jag vill ge min son i arv! Sedan är min sambo och mina syskon oerhört viktiga!

Har en del jobb att göra och det tar tid. Var nio år första gången som jag förstod att man kunde ta livet av sig och jag såg det som en utväg från ett liv i skolan som var fullt av psykisk och fysisk daglig mobbing. Mobbing som min mor försökte stoppa vilket inte fungerade. Mobbing som lärarna beskrev som kärleksgnabb och så är det när barn leker. Jag lärde mig snabbt att dölja vad som pågick, vara tyst, le och försöka försvinna in i väggarna för om man "skvallrade" fick man så mycket stryk medan man väntade på skolbussen. Det blir så om man kan få knytnävsslag i magen medan läraren som går rastvakt bara går förbi. Idag hade man anmält dem, men då slutade med att vi flyttade.

Det var under det året som mina sömnsvårigheter började och det och självmordstankarna lever kvar. Men idag jobbar jag med dem och har kommit en bra bit på väg. De skrämmer mig inte även om andra blir oroliga av dem. Döden gör mig rädd när det rör människor jag tycker om och älskar, men den skrämmer mig inte när jag tänker på mig själv. Den har liksom funnits som en utväg sedan jag var nio. Så man kan lugnt säga att jag och psykologen har lite att jobba på.

Man ska ju inte behöva må så dåligt att självmord känns som det enda alternativet. Livet ska inte vara så smärtsamt! Men jag kan förstå att man tar sitt liv för det kan göra så oerhört ont att leva och om man förlorar hoppet så finns det inte mycket kvar. Jag kan inte veta hur Malik Bendjelloul kände det, men jag vet hur depression kan förvränga dina tankar så till den grad att du upplever att världen är en bättre plats utan dig. Man kan inte döma någon annans lidande utan det måste mötas med varsamhet och respekt.

Jag förespråkar inte självmord, det tror jag inte någon gör, men jag kan förstå smärtan som driver en över gränsen och när det är så  måste man få hjälp för depression är en dödlig sjukdom, det är inget man bara rycker upp sig ifrån! Om jag hade fått en krona för varje människa som bett mig rycka upp mig, se saker positivt osv så hade jag haft en hygglig handpenning till en jorden runt resa. Finns ingen människa som väljer att leva i det helvete som depression är och det vore lite lättare om folk fattade det. Det är så oerhört komplext och varje människas upplevelse är hennes!

Det här är mina ord och mina tankar, alla tycker på sitt vis och jag har inte för avsikt att skriva någon på näsan. Snarare hoppas jag att de som behöver det kan få hjälp och stöd och att vi inte är så rädda för att prata om suicid och suicidtankar. Prata och lyssna är något av det viktigaste som finns i det här läget. Ta hand om er därute!

Men om du mår dåligt eller har någon anhörig som tagit sitt liv så kan du vända dig till:
SPES har sin nätsida och även telefonjour 19-22 varje kväll 08-345873
Nationella hjälplinjen 020-220060 , öppet alla dagar 13-22, kostnadsfria samtal och du kan vara anonym, hemsida ww.hjalplinjen.se
Sjukvårdsupplysningen via 1177
Jourhavande medmänniska svarar varje natt mellan 21-06.00 tel 08-7021680
Eller ring den lokala psykakuten alternativ aktuell öppenvård inom psykiatrin på din ort.
Prata med någon om hur du mår och sök hjälp istället för att drunkna i mörkret!

Lite magstarkt

Den här t-shirten fanns upptryckt i många av de små butikerna i Khao Lak. Life always have two sides står det under trädet som visar dels ett barn som gungar och dels en person som hängt sig. Visst har livet två sidor, men vem trycker upp dessa t-shirts och vem köper dem och går runt med dem på sig? Frågade en kille i den ena affären och han sa att de säljer många, främst i svart...jisses. Känns lite magstarkt att gå omkring med eller hur? Även om livet har två sidor, eller egentligen flera olika sidor....

Moster, tankar om livet och silversmide

Det blev en lugn dag idag, jag hade mest huvudvärk och Widar var inne och lekte och Matte hade en del att fixa med. Det som livade upp var att Ronija kom förbi en stund innan hon åkte hem till Hjo. Widar blev helt till sig över att moster Ronija kom och lekte och han förevisade diverse leksaker och lekar och när Ronija väl skulle gå kom tårarna medan han snyftade "jag kommer sakna jonja".

Han har det riktigt jobbigt med att säga hejdå till människor han tycker om och så har det varit ett tag. Blir mycket tröstande och prat om varför man saknar någon man tycker om, varför de måste åka osv. På sistone har han dessutom börjat fråga om döden, hur länge man lever osv. Var lite oförberedd när han började fråga, vill minnas att när man läste psykologi så var det sånt som skulle komma när barnen var i typ sexårsåldern, inte redan nu.

Men jag vet inte om det fastnat i hans huvud efter alla gånger vi lagt blommor på min fars grav och när man pratar om folk som gått bort. Gör lite ont i hjärtat att prata om döden. När han frågar om jag ska dö, när han ska dö, hur länge lever man mamma, varför dör man, varför blir man sjuk....Han funderar så himla mycket, vare sig det är liv, död, verktyg, resor, dagis osv.

Ibland ser man på honom hur det snurrar i skallen på honom och hur han försöker förstå hur allt är. Det är så mycket de har framför sig, så mycket de ska igenom, förstå och klara. ibland blir jag alldeles kall när jag tänker på allt som kan ske. Hoppas innerligt att han inte ska behöva gå igenom alltför mycket hemska saker i sitt liv och att han får med sig en egen trygghet och bättre självkänsla genom livet än vad jag haft.

En kul sak med att Ronija tittade förbi, förutom att det är himla gott att ses, var att vi gjorde slag i något vi snackat om ett tag. Nämligen att boka in oss på en helgkurs i silversmide. Jag gick ju en kurs förra året och vill lära mig mer, mycket mer och Ronija vill testa. Så i mitten av april ska vi gå på en helgkurs i silversmide och lära oss en massa.

Sedan blir det nog till att investera lite i silverplåt, blir lite billigare att köpa en plåt och dela på den. Silver är seriöst svindyrt att köpa numera. Ska bli så kul att göra det tillsammans! Sedan snackade vi om att dra till London och shoppa en helg, men då behöver jag fått tag i ett jobb först! Vore så kul! Vi har pratat om det länge, men ekonomin har inte medgett det riktigt. Men får man in lön igen så blir det ju helt rimligt!

Kvällen blev lugn, har tvättat en massa och så fick jag lite syinspiration och ritade av mönster och skapade egna mönster till lite barnkläder som jag sy under veckan som kommer såvida inte lust och ork avtar. Men jag är faktiskt sysugen och det kliar i fingrarna! Bra tecken, betydligt bättre än när depressionstäcket lägger sig över en och vill begrava en i totalt mörker!

2014

Det måste bli bättre eller hur?

Det närmar sig de sista dagarna på 2013, ett år som jag bara önskar lägga till handlingarna som det skitår det varit. Det skulle bli bättre, men har präglats av sjukdomar, cancer, stroke, dödsfall, depression, ångest, misslyckade jobbansökningar, nya mediciner, högt blodtryck, undersökningar, psykologsamtal, döda katter, avlivad unghäst, olyckor, sorg, bloggtrötthet, suicidtankar, livsleda, mer mediciner, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, arbetslöshetsprojekt, utförsäkring, raserade förhoppningar, krossade drömmar och en massa annan skit. 

När jag var på Nefertiti med Linda innan jul så sa jag att nästa år måste bli bättre varpå hon log och påminde mig om att det sa jag förra gången också. Rös när jag tänkte att ja, det gjorde jag och här är jag fortfarande, malandes i samma skit. Som om livet är on-hold, som om jag står i dess väntrum utan att veta vilken dörr som ska öppnas eller vilken dörr jag vågar att öppna. Hopplösheten har periodvis under året varit så total att det är svårt att vara kvar. 

Men jag är kvar och den stora anledningen till det är så klart vildungen min, Widar, min sambo och de mina som finns där och mina vänner. De som står ut att finnas när man inte är den gladaste varelsen på vår jord. Sedan har ju saker blivit bättre, både vad gäller mående, blodtryck, mediciner och när det gäller jobb har jag kommit på flera intervjuer och fått god feedback. 

En annan stor sak är att jag börjat rida igen och att jag inte suger på det, lite hittar kroppen tillbaka även om det tar tid. Märker ju att jag behöver seriös core träning och det märks att min magmusklatur aldrig helt gått tillbaka. Jag går i terapi, sköter medicinering och gör saker jag mår bra av och på så vis har den där våta filten som kallas för depression sakta börjat lyftas av så man kan se livet. Så nästa år måste bli ett positivt år, förhoppningsvis utan cancer och diverse dödsbesked osv. Vet redan nu att det blir fler syskonbarn och det är glädje det!

qrazyfamiljen med uppenbara problem
att kolla in i kameran samtidigt...

Nästa år har jag och Matte varit tillsammans i 15 år och förlovade i fem år, helt otroligt, nästan halva våra liv. Widar kommer fylla fyra år till sommaren och är vår älskade vildunge och även om resan varit knagglig så är jag glad för den för den är vår och den har gett oss Widar. Att få se honom växa och utvecklas är fantastiskt även om jag av och till blir galen på honom, vilket han dessutom blir på oss också...Är väldigt glad att vi har varandra även när livet är tufft!

Så 2014 kanske kan bli året då jag kan lägga mitt dåliga mående helt bakom mig, få jobb, skaffa hus, fortsätta rida, planera resor och dela mina upplevelser med Mattias och Widar! Kanske kan jag tom starta lite egen verksamhet utifrån sy barnkläder, smida smycken och ta fotouppdrag! Det är en dröm som går att förverkliga om jag bara kommer ur AF. Vi får se, men jag när hoppet om ett gladare 2014 och vi börjar med dunder och brak genom att spendera januari i Thailand. Vad ska ni göra nästa år?

blir inga raketer på flyget på nyårsafton, men mentalt så
exploderar 2013 och ger plats för 2014

Att se tillbaka och minnas

idag brinner ljusen för alla som lämnat oss, några minns man starkare. Sorgen finns där och en önskan om att allt varit annorlunda. Men de är med oss i nån form, visst måste det vara så? Så länge vi minns så finns de. Blir en sväng till kyrkogården ikväll, helst hade jag velat vara vid Ragnars grav eller mormors minneslund eller en väns minneslund. Istället brinner minnesljusen hemma och tankarna går till dem lite extra idag. Ta hand om er därute!

Själar säger aldrig farväl

Animus numquam narro bonus

ett ljus för hoppet

ikväll brinner ljusen för hoppet,
allt för att jaga undan det mörker som lurar.
Hoppet lever och det stärks för varje minut, timme och dag som går

Obehandlingsbar och icke operationsbar i samma mening

Ett telefonsamtal kan slå undan benen på en och kännas som ett slag i magen, så man tappar andan och förlorar tid och rum. I förrgår ringde min äldsta lillasyster och undrade om jag satt ner vilket jag gjorde. Det hjälpte föga när hon sa att hen låg på intensiven med en massiv hjärnblödning. Hen är bara 55 år och att få en massiv stroke då var det absolut sista vi räknat med.

Totalt kaos utbröt och alla som kunde skyndade sig till sjukhuset där hen låg med halvsidesförlamning och liten som en fågelunge uppkopplad med slangar, tuber, drop och massa apparater. Hen kunde prata, så gott det går med en ansiktsförlamning och var vid medvetande och där har vi vakat och bytts om. Alla har varit i total chock och ingen av oss vet hur det kommer att gå. En människa blir så liten och sårbar i en sjukhussäng med alla apparater, nålar och personal omkring sig. Det är så oerhört skrämmande.

Att från läkaren få höra att blödningen sitter så illa till att specialisterna i Göteborg sagt att det är omöjligt att operera  och att blödningen är obehandlingsbar gjorde oss helt ställda och det bara vände sig i magen. Att höra att vi bara kan vänta och se om kroppen klarar av det, att blodtrycket stabiliseras och blödningen stoppas upp och att svullnaden och trycket i hjärnan avtar känns så oerhört plågsamt. Inget kan göras, inget. Bara vänta, denna oerhörda väntan medan döden står närvarande i rummet och med jämna mellanrum gör sina försök att knäcka kroppen...

Det är så oerhört smärtsamt och mitt i det försöker hen att skämta och jag vill bara stortjuta. Vi som samlats pratar, gråter, stöttar och meddelar de som inte hunnit eller kunnat komma. Jag får flashbacks av Ragnars bortgång, även han var lika ung och jag kan inte fatta att jag två och ett halvt år återigen står på ett intensivsvårdsrum och hör att vi bara kan vänta medan döden flåsar oss i nacken. Jag orkar inte det en gång till.Ingen av oss orkar en bortgång och idag när det gått nästan två dygn och hen tack och lov inte försämrats så hoppas vi så innerligt att kroppen ska klara stoppa blödningen och klara av att ta emot blodet och låta det torka upp så att kroppen kan återhämta sig och börja en lång rehabilitering.

Känns märkligt att skriva det här, får sådana sjukhusflashbacks av min fars bortgång och jag har funderat på om jag ska publicera det här. Skriver om X och hen utifrån att jag inte kan skriva ut allt av omtanke om hen och alla berörda samtidigt som jag behöver sätta ord på det för mig själv och jag orkar inte förklara och svara på allt och alla som hört av sig. Tror inte nån av oss orkar sköta allt utåt just nu.

Det känns så overkligt. Som på film, som om det händer någon annan. Det är för tidigt, det är fel och så satans orättvist. Hen är envis och har ett rejält humör, hen lägger sig inte bara ner och ger upp och jag kan bara hoppas att det gör att hen kämpar sig igenom det här, livsviljan finns där och döden har hen slagits mot tidigare i livet. Det måste bara gå.

Det är där vi är, i väntan, mellan liv och död, mellan, alltid detta förbannade tassande mellan liv och död. Ett väntrum, alltid dessa väntrum, fysiska som psykiska. Avskyr ord som obehandlingsbar, vänta, icke operationsbar, avlida, inget att göra, mår fysiskt illa av dem. Fokuserar på att det måste gå, ingen försämring är så goda nyheter som vi kan få i nuläget. Tiden kanske är på vår sida och kan hålla döden på tillräckligt stort avstånd och kanske driva iväg den.

När regnet faller, läsvärt om förlossningsdepression

Har inte läst mer än en bok sen Widar föddes och just nu kämpar jag med den här.

Vill läsa, den berör, många av orden och upplevelserna från hennes tid i en förlossningsdepression kunde lika gärna varit mina egna. Inte för att man kan jämföra en amerikansk skådis liv med mitt, eller allt amerikanskt snack, men känslan och upplevelsen känns igen. Smärtan likaså och den avgrundsdjupa förtvivlan som hotar att sluka en.

Mår stundtals illa, och känner gråten i halsen för jag vet hur det känns och hur oerhört ont det gör att inte känna det där omedelbara moderskärleken och lyckan och brottas med upplevelsen av att vara en inkompetent dålig mamma och tankar på att familjen skulle klara sig bättre utan mig.

Den är tung att läsa, men ska visst handla om hennes väg ur, har inte kommit så långt än. Vi får väl se.

Hade det varit förr hade jag lätt kunnat läsa den på en dag, men nu tappar jag ord, meningar och koncentration efter en stund så det tar tid. Men jag läser igen, vad sägs om det?! Dessutom blir jag lite inspirerad att samla mina blogg och dagboksanteckningar i någon form av alster. Har tänkt på det flera gånger, men det blir lätt så oerhört personligt och smärtsamt. Men kanske är det ändå ett bra tecken, att jag kan prata/skriva om det som varit och få lite distans istället för att bara vara i ett enda känslokaos.

minnesdag

Widar och jag tände ljus och mindes idag. Mindes alltför väl hur min far drog sina sista andetag för två år sedan och hur jag bara inte kunde förstå att han lämnat oss. Ingen som förstod. Widar var med, vi hade ju varit hemma hos vänner i Västerås och han var så märkligt stilla där med oss i rummet på sjukhuset. Han som alltid brukade leva runt måste ha känt av stämningen för han var så stilla.

Tiden går, men minnena lever kvar. Åker alltid förbi graven när vi reser och olika saker minner om det som var. Det var inte en okomplicerad relation och det kunde vara lite tafatt när vi sågs, men värmen, humorn och omtanken fanns där och även stoltheten. Det var skönt att vi fick sagt så mycket innan han lämnade oss. Jag saknar det och jag saknar honom. Jag saknar att han inte får se Widar växa upp, att de inte får lära känna varandra. Vet hur glad han var över Widar och jag kommer aldrig glömma hur förvånad han blev över att han skulle bli morfar och att han nu fick svart på vitt hur gammal han blivit. Men han var ju inte så gammal, vi trodde ju båda två att tiden fanns där. Men det blir inte alltid som man tror.

Rensade lite i min mail för ett tag sedan, är alldeles för dålig på det. Men efter ett par sidors mail dök mail upp från Ragnar, mail som jag inte kan radera. Vad jag saknar dem, vad jag saknar humorn, mailen och breven med roliga kommentarer, funderingar och utbytet av tankar. Jag saknar att vara online nattetid och chatta om allt möjligt och omöjligt, alltid så mycket lättare i det skrivna ordet än när vi sågs IRL. Var först på slutet vi kunde prata om allt det svåra i verkligheten.

Saknar allt som kunde blivit, allt som var, men mest saknar jag dig!

Själar säger aldrig farväl

Khom loy för nära och kära

 Sista kvällen på Gotland gick vi ut på ett av de snötäckta fälten och släppte upp 4 st Khom loy, med önskningar, men främst för att minnas alla de som inte kan vara med oss längre. För vänner, föräldrar och släktingar som lämnat oss, men som finns för alltid i våra hjärtan. Att stå där i mörkret och se våra rislyktor sväva iväg med våra minnen, tankar och önskningar var fint. Ungarna var också rätt fascinerade över lyktorna, men höll sig duktig på avstånd.

 

uppmuntrande fakta....not

uppmuntrande va?! bild någonstans från google. 

undrar vem som har ett finger med i spelet ikväll?

minns och saknar och helt skumt kom bilden upp av sig själv på
 google sök....hur skumt är inte det? Ragnar och Widar samma helg som Widar namngavs och vi fick veta att döden börjat visa sig i skuggorna. Widar finns kvar hos oss, men Ragnar är en av de vi minns lite extra ikväll. Helt skumt, sökte inte på dem utan på gravljus och så kom bilden upp....

Tystnaden minner

Idag minns vi det fasansfulla som hände i Oslo och på Utöya och de 77 människor som dog. Alla dessa vansinnigheter som sker hela tiden, nu senast i Denver och då har jag inte nämnt krig, misshandel osv. Undrar stilla vad som driver människor till dessa hemska saker? Det är tur att det hos många människor, de flesta försöker göra gott, göra rätt och ha förmågan att tro, hoppas och se det fina i människor så vi inte bara ger upp. Tänder ljus ikväll och tar en stunds stilla tystnad.