sorgsen

17 mars, en dag som förr var en glad partydag, St Patricks day. För fem år sedan var jag och Widar hos goa vänner och firade finaste Livias 1 års dag. Senare på kvällen gick Widars morfar bort, alldeles för tidigt. Han var inte ens pensionär och han skulle fått finnas så mycket längre. Det finns ingen mening med att människor dör ifrån en. Tiden går, men jag minns fortfarande den kvällen, minns hur allt såg ut, sjukhuslukten och hur oerhört stillsam Widar var den kvällen. Widar som jämt skrek, var alldeles stillsam och tyst. Minns hur livet försvann och kvar fanns en smärta som fortfarande känns som en knytnäve i magen. 

Jag kan bli så ledsen att Widar inte fick lära känna dig. Men jag hoppas innerligt att du vakar över honom, ser allt hans bus. Ibland anar jag din närvaro och jag kan bara inte radera ditt nr i min tfn bok. Kan inte vara vid din viloplats idag, men jag tror att du ser att ljusen brinner för dig, att vi minns och tänker på dig. 

ljuset brinner för dig, vi minns och saknar dig

tung lördag

Gick inget vidare att sova i natt, längtar och saknar mina killar. De kommer hem idag, men då är jag redan på jobbet och jobbar till ett i natt. Sen är det hem och sova för att gå på ett kväll och nattpass till innan helgen avslutas med ett dagpass på måndag så det lär inte bli så mycket tid med Widar och Matte förren på tis.

Egentligen är det ingen fara att jobba en massa timmar fre-mån eftersom det gör att jag är ledig fre-sön nästa vecka, men idag mår jag inget vidare och då är det tungt att åka till jobbet. Väl där kommer ju fältjobbet dra iväg med en så man inte hinner tänka och det är bra, men egentligen är jag för trött och måendet är rätt dåligt. Gör ont i hela mig att se och höra andra uppleva det som jag vill och hade allt gått som det skulle i våras hade jag varit halvvägs genom en graviditet. Men livet blir inte alltid som man vill och så fort tankarna snuddar vid det så gör det så ont att hela kroppen skälver.

Men det finns inte så mycket att göra åt det och för att försöka funka i någon form får man liksom försöka hålla ihop det. Ingenting är rättvist här i världen och så är det liksom. Men har i allafall finaste vildungen och snart är han hemma hos mig igen tillsammans med fina Matte. Det hjälper.

Snart börjar dessutom ridningen igen och den behöver jag verkligen. Är lite min andningspaus och utan den så blir kaoset i huvudet onekligen värre. Men snart är jag tillbaka i stallet och får förhoppningsvis fortsätta med bästa Lyrik! Kommer rida i både hopp och dressyrspecialen i höst och hoppas på att få ha Lyran i båda grupperna så att vi förhoppningsvis kan bli grymma tillsammans!

Är dock väldigt nervös inför dressyrgruppen, herregud får ju seriöst ont i häcken av att sitta ner en hel lektion och det är så mycket av mina gamla dressyrkunskaper som rostat ihop. Även om jag läser på och vet i huvudet hur jag ska göra så får jag inte ut det i kroppen utan blir fumlig och otydlig i hjälperna och gör man fel på Lyrik så är han smart nog att inte utföra det man ber honom om så  jag har mycket att jobba på. Men så jag längtar, oj så jag längtar. Behöver dock lösa jobbdelen för hösten för det kostar cash...

Inför hoppgruppen är det bara förväntan och glädje, vi ska få fortsätta ihop jag och Lyran och Carine kommer snäppa upp nivån och utmaningarna ytterligare och det är så vansinnigt roligt. Dessutom älskar jag gänget i gruppen, alla är positiva och stöttar allt de kan och det är skönt för det går verkligen upp och ner i ridningen. Men efter en sommar utan ridning så kommer jag få ont i häcken när allt drar igång...Men först är det fältjobb som gäller och att försöka att mota undan allt dåligt mående.

sorgen finns kvar

För så är det, sorgen finns kvar, den lämnar aldrig. Den kan mildras och falla undan, men den försvinner inte. Idag är det fyra år sedan min far dog, lämnade oss helt förstörda i ett sjukhusrum. Han slapp äntligen smärtorna, men jag hade så gärna velat att han funnits kvar hos oss och att Widar fått lära känna honom. Han humor, finurliga brev och egenheter.

minnesljus

Eftersom han under många år inte fanns i mitt liv så var det ju inte en helt enkel relation, men den betydde mycket och jag vet att den betydde mycket för honom med. När vi städade ur hans lägenhet så visade det sig att han hade en låda full med alla brev som jag skrivit till honom sedan tonåren när vi fick kontakt igen. Jag är glad för det vi fick även om det var alldeles för lite. Men jag tänker att han finns omkring oss, att han ser och följer Widar på något sätt!

Idag är vi inte vid hans grav, istället lät jag minnesljuset brinna och tankarna går till honom och minnen jag har. Varje gång vi passerar Örebro så lägger jag och Widar blommor på graven och stannar i tanken där en stund. Livet är inte rättvist för en sekund, människor ska inte behöva dö mitt i livet, det är inte rätt. Men det som händer händer och cancer är ett helvete som borde varit utrotat. För att man förhoppningsvis ska kunna göra det på sikt eller i allafall behandla det med än bättre mediciner så kan man stötta forskningen. Blir också ett sätt att minnas de som lämnat oss och en förhoppning om att inga fler ska drabbas.

Helt enkelt en sorglig dag idag, den kommer alltid vara det.

Jag saknar dig, saknar det som kunde ha blivit!  

Själar säger aldrig farväl

less

Vissa dagar är inte så bra, varken i livet eller i någonting. I dag är ingen bra dag alls. Ingen bra dag på jobbet, ingen bra dag i måendet, ingen bra dag när jag tänker på vad vi gör just nu och hur det kan gå. Funderar hela tiden och ältar och det är klart att det inte kommer något gott ut av det. Men det går inte att hejda och måendet bara sjunker till det slår i botten och jag inte orkar med det. Vill bara lägga mig och inte gå upp mer och ändå fortsätter jag, men för varje dag så vinglar man närmre kanten. Är så oerhört trött.

Inte blir man mindre trött av diverse processer som pågår runt omkring en där folk hela tiden har åsikter och försöker dra in en i det som försigår. Att i nuläget dessutom vara utsatt på alla mediciner gör inte livet lättare. Det gör det verkligen inte. Att endast få använda alvedon och lergigan löser inte ett jota, varken mående, huvudvärk, sömnsvårigheter eller allergier. Det är förvisso självvalt att ta de här stegen för ett visst mål, men det gör det inte enkelt, inte det minsta. Jag har inga marginaler alls, en del av den gamla och förvisso rätt omfattande medicineringen gav ändå en gnutta andning och marginal, nu är den helt borta. Så trött och less.

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

inget kul

Har hunnit med att vabba, gå på bio, käka middag, rida, ha goa vänner på helgbesök, jaga läkare för recept, träffa puckopsykläkaren, gå på lisebergs julmarknad igen, mysa med fler vänner medan helgregnet vräkte ner och vara mer eller mindre dygnet runt vaken. Sov inte alls i natt och jobbar ändå vilket psykologen tyckte var galet, men vad ska jag göra? Kan inte sjukskriva mig när jag inte är sjuk, tids nog blir man sjuk och jag har redan varit borta från jobbet pga av vab. Orkar inte uppdatera allt på bloggen, mår för pissigt för det så därför blir det bara en liten blänkare. Är för trött, för less, för meningslös och orkeslös så bilder och annat får bli nån annan dag när livet inte gör lika ont och kroppen och psyket gör det som det borde.

feels like this

jo, men tjena vad bra det går...

Konstigt att tyngden i själen inte bara lättar och flyger ut genom fönstret. Att det inte kan bli lite lättare att andas. Att mörkret dränker en och inte en enda förbannad strimma ljus når igen. Gör ont i hela varelsen, i att behöva vara, att varandet inte får något slut. Så fort inte tankarna är fokuserade på något så är det enda som far genom huvudet att jag orkar inte med det här längre. jag orkar inte med det längre  

Vad ska man säga liksom? Sover inte så mycket, finns alldeles för mycket ältande och ångest för att få försvinna ner i den drömlösa sömn som jag önskar kunde lindra all vakenhet och all dess vånda. Jobbar det jag förmår, klarar det hyggligt enligt veckans feedback, förmår inte mer. Borde göra mer, ta mig an mer, men det finns ingen kraft, ingen lust. Räcker bara till att genomföra det jag ska utan att få bryt. Inte läge med bryt på jobbet. 

Vill bara försvinna i resten. Kramar Matte och liten, finns inte kraft till mer. Är så vansinnigt trött och kan ändå inte få sova. Känns så oerhört meningslöst. Tycker det borde lätta, nedtrappningen och utsättningen är över och det är förvånansvärt hur bitarna av mig är utspridda och det skrämmer mig att någonstans höll alla dessa mediciner på något sätt ihop mig och mitt mående. Att under de här åren med mediciner och mixer så funkar inte riktigt min hjärna på egen hand, inte nu iallafall. 

Ja, men varför snackar hon inte med läkaren undrar ni? Jo för att den förbannade varelsen lyser med sin frånvaro trots upprepade samtal och påstötning av psykologen. Jo, men det känns ju toppenbra, verkligen. Dagens lysande vård...inte för att jag är förvånad, bara förbannat trött och uppgiven. Fortsätter att trampa vatten i mörkret för att inte drunkna, men hur länge orkar man det? 

antar det...

tungt

Somnade efter halv fyra i natt, gick bara inte att somna. Vaknade med mardrömmar och panik halv sex, lyckades somna om och sov till kvart i sju. Spelade lite på mobilen och slumrade till och gick upp tjugo över åtta. Facit drygt tre timmar sömn. En del av hjärnan känns nästan vaken och en del är zombieseg.

Fick ju kramp i vänster vad både i fredags och igår så idag är jag nästan halt. Attan vad det är ömt i vaden. Blir till att försöka massera lite igen.

Ute är det regntungt och inuti är det ännu gråare. Kramas med liten och det skingrar ångesten en gnutta, men idag är det tungt. Så genomtungt. Som om det ligger en tyngd över bröstet så man knappt förmår andas. Allt är bara genomsvart. Vill gömma mig under täcket och aldrig mer krypa ut. Vi har inga måsten bokade idag så det blir lugnt och det känns iallafall bra. Bra att något känns bra när allt annat känns som meningslös skit.

...

lite gnäll en meningslös måndag

Det är väl känslan som genomsyrar mig och min dag idag. Meningslös grå skit där jag tvingar mig att sätta den ena foten framför den andra och hålla ihop allt på en absolut mininivå. Förmår inte mer, orkar inte mer och saknar fullständigt lust till mer. Klev upp efter att ha sovit två tim under natten, kunde aldrig somna om trots försök. Ute pissade regnet ner och det var tvärmörkt när jag vinglade ut i novembermorgonen. Har ju balansrubbningar sedan jag var sjuk i tonåren och satt i rullstol.

Balansrubbningarna och nervskadorna i fötterna har aldrig repat sig och när jag blir för trött eller helt enkelt sover för lite även för mina mått så kommer balansrubbningarna fram. Jag vinglar in i saker och håller på att tappa balansen hela tiden. I vanliga fall så sköter ju kroppen det så länge jag har koll på vart jag går, så fort jag inte ser mig för så går jag in i folk och saker och jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner, med fötterna ihop och blunda utan att jag svajjar och ramlar. Rätt komiskt, men inte lika kul när man är trött.

Har känslobortfall i fötterna och händerna och är darrhänt så det förslår. Allt blir så klart mycket tydligare om jag inte sover. Så darrhänt och vinglig, rätt komiskt, men det tar en massa energi att försöka hålla fokus när jag jobbar och för det mesta så går det ju. Nu med utsättningen av mediciner så har bla darrningarna blivit värre och jag skulle inte vara något vidare på prickskytte...

Nog om det. Tog vagnen till jobbet och det krävdes en hel del kraft att orka stå kvar på vagnen bland alla varmaklädda, bullriga, stinkande (varför dränker man sig i parfym? regnblöta människor. Att börja dagen på det sättet, med ett meningslöst mående och ångest gör ju knappast att man tar sig an dagen med ett sprudlande leende på läpparna...

Att kunna få ihop det hela på ytan så man utför sitt jobb och inte verkar helt lost, kan bli förvånad över att det går... Kräver förvisso att jag drar mig undan lite emellanåt och som tur är kan man göra det när man sköter dagens dokumentation och hanterar andra pappersuppgifter, mail och sånt. Sedan kan jag luta mig mot yttre strukturer i mig som fått mig att funka i andra lägen i livet, att verka som att allt är ok, jag är bra på det. Men när måendet är som det är så är det inte helt solitt, det skakar som attan så är det inte lätt.

Eftersom läkaren såklart inte hört av sig, ej heller någon annan så ringde jag kontaktpunkten igen. Pratade på nytt med någon där som var förvånad över att ingen kontaktat mig när det lagt det som ett prioriterat ärende. Blir så less. Vad ska jag göra liksom? Åka ner till mottagningen och skrika? Sånt hjälper ju föga och jag vill ju inte ha någon inläggning eller massa tabletter. Jag vet inte vad jag ska göra egentligen och vad de kan hjälpa mig med? Vad ska de göra åt ångesten när den väller över mig, får mig att krypa ihop och bara skaka? Jag vill klara av det här, men det är inte lätt när allt är spänt som en fiolsträng och spänningen bara ökar i en och drar i mig. Hur långt kan man gå innan den brister? Fick morgondagens psykologtid avbokad också på grund av psykologens sjukdom. Antar att det är höstförkylning där med som hos alla andra.

När arbetsdagen gick mot sitt slut kunde jag konstatera att det gått ok och jag traskade ut i ösregnet och tog spårvagen hem. Kramade liten och sambon och sjönk ner i soffan med världens meningslöshet över mig. Det gör ont att hålla på att drunkna i den. Att livet kan kännas så meningslöst, att det inte finns kraft eller lust att leva i all meningslöshet. Tröttheten saknade gränser så till vida att Matte pratade med mig och mitt i samtalet så tuppade jag av eller somnade till så han fick väcka mig. Skumt och lite komiskt, men också helt jäkla knäppt. Brukar inte somna när jag pratar med sambon, inte ens när man pratar om vardagligt jox. Matte skakade i min axel och jag kvicknade till, men kunde inte ge något vettigt svar. Det här var innan middagen så det var inte läge att gå och lägga sig och lika bra var väl det eftersom jag i så fall inte kunnat sova lite senare. Var vaken resten av kvällen, svårt att somna ifrån ångesten liksom. Men till slut var det bara att gömma sig under täcket. Så genomtrött och less. Petar du på mig så faller jag i bitar, upplöses som vampyrer som träffas av solen och bara smulas sönder. That feeling...

blev livet som du ville?

en bild som säger allt

klicka på bilden så blir den
 större om du inte ser texten

because someone we love

saknad

Alla helgons dag i dag och det känns lite extra. Vi minns de som lämnat oss i år och de som lämnat oss tidigare. Jag vet att det är en del av livet, att människor lämnar och går vidare, men det gör det inte lättare. Vet att många avsked ligger framför oss, men det hindrar inte att saknaden över de som lämnat oss här är stor. Särskilt vissa människor ligger lite närmare hjärtat och det gör sorgen större. Sorgen som aldrig försvinner. Som mattas, men väcks av en sång, ett par ord, en känsla, av ett gammalt sms eller bara det att jag ännu inte raderat Ragnar ur min adressbok.

saknar

Idag tänder vi ljus för de våra och har man som jag flyttat och bott på olika ställen så har man mist människor på olika platser och i olika delar av livet. Det gör ont, ont som fan, men jag antar att det beror på att dessa människor betytt mycket för en och att de på något sätt alltid kommer att följa med oss. Stannade en stund vid kyrkan ikväll, tände ett ljus för de som jag saknar, satt ner en stund och såg andra människor göra detsamma.

Är inte kyrklig av mig, men det finns något fint och stilla med att kunna tända ett ljus och vara stilla en stund och sedan gå ut på kyrkogården och se alla dessa ljus och lyktor som brinner för alla som lämnat oss och som vi minns. Inte för att jag kan säga att jag tror på himmelen osv, men kanske är det ändå så att "because someone we love is in heaven, there´s a little bit of heaven in our home." Eller mer att även om de lämnat oss så finns de hos oss genom kärleken och saknaden vi känner.

saknar

onsdag

regn

Onsdag kväll och götet är genomdränkt i regn som pågått sedan i natt. Känns som om nu kommer man leva med det i ett halvår. Regn, mörker och blåst. Jag borde verkligen emigrera, det är inte ett vettigt människoliv att tvingas leva i detta sex månader om året. Ändå är man kvar år efter år och lika gnällig i slutet av varje höst, hur smart är det?

Trodde jag skulle få sovmorgon i morse eftersom jag skulle på konferens på förmiddagen, men det satte vår söta son p för. Han väckte mig tio i fem och ville att vi skulle gå upp och kolla på Barnkanalen och äta frukost. jag bara råvägrade att gå upp och upplyste honom om att det var mitt i natten.

Mötesplats IFOs program och
goa vänner och fd kollegor

Det resulterade i att han kröp ner under täcket hos mig och ungefär en gång i kvarten undrade han om det var morgon snart till jag vid sex gick upp...Matte lyckades sova förbi detta på något märkligt sätt. Var bara att gå upp och börja dagen. Blev ändå en lugn morgon och jag kom iväg ut till spårvagnen bara för att upptäcka i ösregnet att mitt spårvagnskort låg i träningsväskan på jobbet...Bara att betala och tur var väl det eftersom det steg på kontrollanter.

Väl på hotellet vid Drottningtorget där konferensen skulle hållas så träffade jag gamla kollegor, vänner och lyssnade på både bra och mindre bra föreläsningar. Vissa saker gjorde verkligen intryck och vissa saker och framställningar hade man minst sagt kunnat önska sig lite mer av. Men hur som är IFO-dagen som hålls varje år intressant och det är ett bra forum där man kan få lite koll på vad som händer i stan och olika goda exempel på hur man kan arbeta i det sociala arbetet.

Kunde trist nog inte stanna hela dagen då jag skulle på extra handledning tillsammans med arbetsgruppen utifrån den rätt märkliga situation som uppstod för ett tag sedan. Kände mig inte helt ok inför det och mycket riktigt så blev det en mindre trevlig eftermiddag. Finns inte mycket mer man kan skriva öppet om det, mer än att det inte var särskilt roligt, även om jag som ny inte har mycket med det att göra.

Var rätt upprörd när jag kom in till psykologen som jag hade tid hos innan jag kunde åka hem till Matte och Widar. Jobbjoxet satt kvar och jag är rätt skakig nu under utsättningen av medicinerna och hade dessutom en massa råångest som bara växt i takt med utsättningen av medicinerna. Fick ett bra samtal och var lite mer balanserad, men vansinnigt trött när jag klev ut. Hon är onekligen väldigt duktigt och i perioder så kan jag se hur hon fungerar som en livlina vilket kom upp i dag.

Väl hemma var jag bara alldeles slut och det var resten av familjen också. Widar somnade efter klockan åtta och Matte somnade i soffan vid nio så honom fick jag skicka i säng.

Jag är också trött, men huvudet och kroppen är hur rastlös och orolig som helst så det blir väl som vanligt inte mycket nattsömn. Dessutom verkar våra grannar ha vårt tak (deras golv) som studsmatta ikväll, det är milt sagt ett jäkla hoppande och bankande i golvet...

ont

Vet du hur ont det gör att se andra ha det du vill ha? Att sedan se hur de inte tar hand om det utan snarare skadar det? Ibland är livet så oerhört orättvist att jag knappt orkar vara i det. just saying....

lost

suck

boring

Ingen roligare dag idag tyvärr. Matte drog till Stockholm tidigt i morse och jag och Widar försökte sova så länge vi kunde. Men det blev inte så länge utan vi kom upp rätt tidigt ändå och det blev frukost och dagislämning. En lämning som gick bra och efter det stressade jag till första jobbstället där jag är på förmiddagarna innan jag går in till det andra boendet och kontoret.

Har gjort mitt jobb med huvudvärk, råångest och en genomgripande trötthet och känsla av att bara ge upp. Ändå är jag en leende person, det går av sig själv. Sann idag har jag nog bara varit i mina stunder med liten och nu när han sover så är jag bara så trött och less.

Att kramas med liten, ligga nära, läsa saga, hålla handen och lyssna på varandras hjärtslag och andetag är som balsam när allt bara skriker inombords. Han är verkligen det finaste jag har, det finaste jag och Matte skapat och jag är glad för att jag trots allt som varit kan känna den stora kärleken till vår vilda vildunge så tydligt nu. Den har trängt undan en del av tomheten som fanns när jag var inne i förlossningsdepressionen. Men det är tungt att allt känns så förbenat svart och jobbigt igen.

Bortsett från det så är väl allt ok. Jag jobbar, våren har exploderat och Widar har växt en centimeter till och sambon har kört folkrace och överlevt! Folkrace är för övrigt vansinnigt roligt, om man kör, testa om ni får möjlighet! Man blir rätt aggressiv...=) I övrigt finns det inte mycket att säga om den här dagen, hoppas på ett ljusare sinne i morgon...

tungt

Vissa dagar är inga bra dagar och nu är jag väl i nån neråtgående spiral och livet blir genomtungt trots solsken och annan munterhet. Får långa kramar av liten och försöker fokusera på det som måste göras.

Lämnat flera rör blod för tester i morse på Sahlgrenska och ett blodtryck som låg milt sagt fel. Nästa vecka blir det mer prover och besök hos specialisten och troligen medicinhöjning. Funderar på allt så att jag snurrar in i ångest och panikbryt och det gynnar ju knappast blodtrycket.

I morgon blir det en sväng till psykologen och jobb. Jobbet är ändå bra för då får jag fokusera på något annat än mig själv, men det tar energi att hålla ihop sig. Kramar sambon och försöker fokusera på det som är gott. Finns ju en massa bra, men det når inte riktigt fram. Men imorgon är en ny dag och nu ska jag försöka sova så jag kommer upp i tid för att lämna liten på förskolan i morgon. Få saker värmer så mycket som smala armar som kramar en så hårt att man hör hjärtat banka, tänk att man kan känna en så stor kärlek till en liten tossevosse som Widarungen min!

skärtorsdag

Började dan extra tidigt för att hinna med en del privata saker mitt i dagen och sedan fortsätta jobba igen.Kände mig nästan klar och pigg i morse, men det höll inte i sig.

Allt eftersom dagen gick blev vädret sämre och orken likaså. Till slut var det ösregn och halva stormbyar och huvudet kändes mer och mer som ett jättedunkande så jag var rätt trött när jag åkte hem efter fyra. Var så trött och less att jag bara ville lägga mig på golvet och inte gå upp mer.

Men att krama på en go Widar som blev glad när jag kom hem värmde. Matte slutade tidigt idag och hämtade Widar som fick komma hem och ta helg lite tidigare idag. Är skönt för Widar som annars har lika långa dagar som vi har. Men han har verkligen klarat omställningen jättebra. Trodde han skulle ha svårare att gå från halvtid till heltid, men det har verkligen fungerat bra. Men det känns bra att han då och då får kortare vecka eller kortare dagar.


Kvällen har varit lugn, vi är trötta allihopa och det känns skönt att jag är ledig imorgon innan jag jobbar på lördag och efter lördag är jag ledig två dagar igen. Med andra ord ungefär två kortveckor. Inte fel alls.

Vill försöka hinna påskpyssla med Widar, måla, sy, läsa träffa vänner och försöka sova, är så trött, men sover ju som en kratta. Måste verkligen ta upp det med läkaren, funkar dåligt att jobba heltid och snitta sömn på tre timmar per natt...

Nåja, köpte nya Ottobre idag och fann en del syinspiration och jag är sugen på att leka med mixed media i helgen! Kan bli en bra helg särskilt som vädret ska bli upp emot tjugo grader varmt!

Funderar dessutom så mycket fram och tillbaka på vad framtiden ska innehålla, det är så mycket som måste bestämmas i någon form och det är en del kaos i huvudet. Så trött. Hade kanske behövt en uppiggande tur till Blåkulla?!

fy fan, jag hoppas varenda bild du tar någonsin, ever blir ett enda blluuurr

Vi har blivit av med vår nästan nya systemkamera, inklusive ett stooort minneskort med ett par tusen bilder och ett schysst objektiv. Skiter väl egentligen i kameran även om det svider utan det är bilderna som gör ont då många av dem ej förts över till hårddisken korkat nog. Har liksom inte orkat göra det och det får jag äta upp nu.

 Saken är den att sambon hade med den till öl och whiskeymässan för att fota lite vilket han gjort. Sen gick han och en kompis till en restaurang och väl där glömmer sambon kameran på ett bord. När han upptäcker det och ringer restaurangen är kameran givetvis borta. Den har inte lämnats in på restaurangen eller på polisens hittegods och det trodde vi väl inte egentligen, den är för ny för det. Men korten, idioten som tog den kunde väl för helsike plockat ur minneskortet, men icke.

 Så jag hoppas nu, din parasit och kameratjuv, att du aldrig någonsin i resten av ditt liv lyckas ta ett enda vettigt kort. Att du får grus i ögonen av att försöka titta på bilder och att alla helvetets bakterier äter upp resterna av din minimala elaka hjärna och att du för evigt drömmer mardrömmar om människor som hämnas allt du snott. Att du för evigt får uppleva att allt du äger och har tas i från dig för evigt. Skulle du mot förmodan komma på att du kan lämna tillbaka kameran eller kortet så gå in på restaurangen, de har vårt nummer och du skulle tom kunna få hittelön. Så vem vill du vara, en skit eller en vettig medmänniska?

Silversmide och ballonger

I morse knatade jag och Ronija iväg till Medborgarskolans silversmideslokaler på Viktoriagatan. Båda var hur pepp som helst. Var kul att komma in i verkstan och känna att man kände igen hur saker och ting fungerade och vad man kunde göra

Ronija i full gång med att såga ut grunden till sin ring

Vi blev tio stycken i gruppen, alla så gott som nybörjare och till skillnad mot förra smideskursen som jag gick för 1½ år sedan då vi var fem så innebar dagen en hel del väntande på sin tur. Vi fick en genomgång av verkstan och material, hur man tar ut ringstorlek och skissa en sketch av det vi ville göra. Sedan blev det till att mäta och såga ut det man ville börja jobba med.

redo för lödning

Precis som tidigare så blir man paff över hur mycket filande, putsande, sågande, lödning, kratsning som man måste göra på vägen och jag vet att jag förra gången var hur entusiastisk som helst över hur allt växte fram. Idag gick det helt ok, men känslan infann sig inte riktigt. Kunde liksom inte känna mig så glad i det jag gjorde utan mest grå och trött och silversmide är inte grått och tröttigt. Blev lite låg av det, eller egentligen är jag väl låg överhuvudtaget just nu.

min skiss och hur långt jag hann idag på min
droppformade ring

Tror hur som att min ring kommer bli fin och den liknar ingen annan ring jag sett så jag visste egentligen inte om jag skulle kunna göra den. Det är klart enklare att göra en vanlig rund ring som jag gjorde sist. Att försöka få ihop avsågade sidor är ett meck eller som läraren sa; nu har du skaffat dig ett pilligt jobb...hm ja så kan man ju säga!

Syrran gör också en ring, ska bli kul att se hur den blir. Alla tio på kursen gör olika saker och det ger onekligen inspiration. Gillar ju jobba med mina händer och då blir det lite lesset när det inte känns kul. Det är ju något jag egentligen gillar ju och ändå orkade jag knappt genomföra det idag...

något höll på att hända på Avenyn då de satte
upp ballonger i varenda stolpe

Både i morse och i eftermiddags när vi åkte hem såg vi en massa ballonger i alla lampposter på avenyn och diverse aktiviteter verkade pågå. Vet inte alls var det var, kanske någon vårdagsshopping eller nåt. Men ballongerna stod sig fint mot den i övrigt så gråa Avenyn.

massor av ballonger liksom....

Var hur som skönt att komma hem till en glad Widar medan Matte gjorde sig klar för att gå på öl och whiskeymässan som pågår i stan. En mässa som ingen av oss andra var särskilt intresserade av, men Matte lyckades lirka med sig en kompis och jag antar att de testar både öl och vin och således lär bli sena....Jag och Ronija myser framför tv:n med lördagsgodis medan Widar sover och regnet öser ner utanför fönstret.

Paus

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Henrikson