ångest

...

Den känslan, när ångesten tar över, hur hela kroppen skakar, hur man knappt förmår att andas, hur allt gör ont, skakar och tappar fäste. Ångesten som bara rullar in över en, dränker varje sund tanke och man inte vet hur man ska komma upp igen. Den känslan som slår undan benen på en, som tvingar ner en i mörkret där själen bara skakar. Det är inte vackert, inte vackert alls

panikfeeling

...

Känslan inför morgonsdagens hopptävling är PANIK! Måste dessutom försöka sova....med panikröran i huvudet...jisses

gurkor med ångest

typ så

Mest ångest hela förbannade tiden. Hade en natt med mardrömmar, ångest och ältande så var galet trött när jag vaknade vid fem i morse. Inte mycket sömn trots en tablett att sova på. Det spinner på i sån fart i huvudet så sova funkar bara inte trots att jag är galet trött. Huvudvärken är inte heller kul och helst hade jag velat bara skippa jobb och allt idag, men det var inte läge med bokade möten och annat idag. Blev en intensiv dag på jobbet och var helt vimsig i huvudet när jag åkte hem och bytte om för att dra till stallet. 

Väl i stallet så blev feelingen lite goare och även om Lyrik inte var den gladaste i stallet så hade vi en bra markarbeteslektion för Carine! Det är tossigt, man försöker få ordning på en sak i ridningen, lyckas hyggligt och vips så får man fem andra saker att jobba med istället för att bara kunna surfa på det som lossnar. Men det är väl det som är en utmaning! Är vansinnigt frustrerande att inte kunna rida på det sätt som man vill, men får påminna mig om att jag inte ridit så länge. Märks att jag inte är hundra än, blodtrycket spökar och jag är inte helt fokuserad och då får jag inte riktigt grepp i ridningen heller. Hoppas verkligen att jag kan peppa mig och fokusera på söndag när det är tävlingsdags. Ångesten och ältandet förstärker ju knappast självförtroendet, varför kan det inte vara positiva tankar man ältar liksom? 

försök att sova med sladdar och remmar

sladdar remmar och annat

Ja, men vad bra det här gick då, NOT....Tänkte lagt upp bilder på mig i full mundering, men det ser så sjukt ut så det skippar jag. Tänk själva att sova med en apparat fastspänd på magen, en mätare i rem under armarna och en över midjan/naveln.

Lägg sedan till en mätare i lång sladd på fingret och sedan plastslängar i näsan och med allt detta ska du sedan sova GOTT....öh hade jag sömnproblem innan så blev de ju inte bättre i natt. Men jag hoppas att de får ut lite data ur det hela iallafall så jag slipper göra om det.

Efter gårdagens episode där mitt blodtryck blev en grej igen så har jag vilat. Hela kvällen igår och hela morgonen nu istället för att åka till jobbet och sedan sjukhuset och jobbet igen.

Fick en akuttid till blodtrycksläkaren också då gårdagens övertryck slog rekord och undertrycket inte var långt efter och jag nära nog blev inlagd. Borde tydligen vara knockad, men jag känner mig ungefär som vanligt, bara väldigt trött och en massa huvudvärk. Antar att det blir en medicinjustering idag. Sedan ska jag hänga på personaldagen på jobbet, men kommer inta den lugnaste rollen av alla.

fingerpryl

Ska snart åka till sjukhuset för att hinna med allt och förhoppningsvis kommer trycket lugnat ner sig lite och jag får veta en massa bra om sömnen! Även om jag inte blir lika stressad som personalen på avdelningen över trycket, så blev jag skraj igår. Trycket har ju ändå varit hyggligt om än alldeles för högt, men inte så här igen liksom...

allt det här joxet sover man med....eller typ sover

hästterapi

=)

Det är tur att jag kan vara i stallet, är onekligen terapi på hög nivå! Det hjälper när själen darrar och det blåser orkan i huvudet. Man borde få hästar och ridning på recept! I helgen blir det en trippeldos, fre, lör och sön! Ska bara behålla orken.

sju, ska inte det vara ett bra tal? hm kanske inte vid medicinutsättning...

Min sjunde vecka i utsättningen och min första vecka utan några mediciner annat än allergi, blodtryck och migränmediciner och min hjärna går på overload. Flera olika preparat utsatta, en tablett i taget och jag befinner mig i en värld som inte längre kan kontrolleras.

Jag håller mig benhårt i all yttre struktur jag har, håller mig i allt som inte får mig att drunkna eller själen att skaka så till den milda grad och mitt inre är som jordbävningar som river upp avgrundsdjupa sprickor. Mörka avgrunder som hotar sluka mig och sända mig ner i ett mörker utan ljusning. Att det kan vara så mycket mörker, evighetssvärta och smärta i en människa...av något som man inte kan se eller ta på, men som känns, som känns så till den grad att du knappt förmår fungera en dag, en timme, en minut eller ett andetag till.

Inte längre några sömnmediciner och jag är mer vaken än sovande, men det är inget vaket piggt jag utan en människa så trött att hon vill inget hellre än att få sova, men får inte göra det. Somnar jag vaknar jag inom en timme i mardrömmar och panik/ångest så kraftig att jag bara måste gå upp, tända lampan och försöka distrahera mig bort från allt som skrämmer ihjäl mig.

Ibland vaknar jag och tror att det måste vara morgon snart bara för att titta på klockan och inse att jag sovit 25 min och nu börjar allt om. Gå upp, lugna ner mig och försöka somna igen vilket kan ta timmar. Ibland vågar jag inte ens somna för när jag blundar så rusar hjärnan in i mardrömmar så vidriga att jag knappt vet vad som hänt på riktigt och vad som bara är hemska drömmar.

I natt gick det inte alls. Matte hade lagt sig hos Widar för att jag skulle få sova, men vid halv ett var jag tvungen att be honom sova hos mig för mardrömmarna och det som sker mellan vakenhet och sömn var så ohyggligt att jag bara inte kunde vara ensam.  Tokigt hur man kan hålla på som vuxen!

Vid fem i morse var det litens tur, då hade han drömt något hemskt och storgrät. Han fick komma in till vår säng och somnade medan han höll mig i handen. Kan säga att Mattekraken inte heller fick många timmars sömn i natt, både en sambo och en son som höll på med mardrömmar...ja, vi har det spännande här i götet...Kom iväg till jobb och förskola gjorde vi i allafall.


Jag har inte sovit en hel natt på 3 veckor nu och jag börjar känna mig i det skicket jag var när jag sökte hjälp på vårdcentralen i september 2010. Ständiga uppvaknanden, vissa nätter sover jag inte alls, andra 1-3  timmar och hjärnan funkar inte helt. Hudlös, upplöslig och förvirrad med tårarna bakom ögonlocken och en sådan enorm hopplöshet. Den där dvalan som jag hamnade i efter kvällsmedicinen lyser helt med sin frånvaro nu.

Det känns som om något bankar på hjärnan hela tiden och kräver sin uppmärksamhet hela tiden. Trodde jag höll på att få ep eller bli helt tokig när jag började känna som strömstötar i huvudet, inuti huvudet. Som när du tar i ett elstängsel och det bara smäller till, den känslan inuti huvudet.

Ringde kontaktpunkten för i den här stan kan man aldrig ringa direkt till sin läkare eller annan sjukvårdskontakt och ställde frågan. Dessvärre var läkaren ledig och jag ringde 1177 och fick veta att jag inte alls var galen utan det var en biverkan eller utsättningssymtom från en av mina mediciner. Kan kallas "brain zaps", känns som elektriska stötar genom huvudet, ner i käken och ger en känsla av att känna sig overklig, desorienterad, yr, illamående vilket min psykolog kände igen när jag beskrev dem. Ett annat utsättningssymtom är just insomnia vilket milt sagt exploderat de sista veckorna.

Min psykolog undrade vid dagens möte försiktigt om jag jobbade heltid fortfarande vilket jag ju gör och hon var väl inte helt nöjd med detta. Men jobbet och dess struktur och tvång på att fokusera på andra och annat än mig själv är en av de sakerna som är viktiga just nu. Jag kan inte ligga hemma och älta allt och få maximala ångestpåslag. Jag får det att funka hyggligt på jobbet, det är snarare så att så fort jag kliver ut genom dörren så väller allt över mig och jag förmår inte att hålla allt i schack. Klarar inte av trängseln på spårvagnen, får kliva av med gråten i halsen, får ångest och panik i en enda röra.

Är så skönt att komma hem, krypa upp i soffan och få krama min älskade unge och fina, kämpande sambo. Är så trött och ångestfylld att jag inte förmår se på mina favoritprogram eller läsa böcker igen. Innan medicinutsättningen hade jag ju äntligen börjat få upp farten och orken i läsandet, nu läser jag samma mening om och om igen och fattar ändå inte vad jag läser. Blir galen av det. Försöker dagligen påminna mig om att det är övergående.

Utsättningssymtomen ska klinga av och då lär det framgå vilka bekymmer som finns kvar och var mitt mående är. Locket som legat på känslor och som väl fungerat som ett lager mellan vad jag känner och att känna för mycket eller för lite vilket är både jobbet och förvirrande.

Känner mig hudlös och gråten vill välla upp vara sig jag ser hemska saker, hör fina saker, känner hopplöshet eller bara ser stjärnhoppningen på barnkanalen eller får en kram av min älskade unge och påminns om att jag inte är den mamma jag vill vara för honom.

Har lite problem med att lipa i tid och otid, på nåt vis tog gråten slut under alla nätterna när det var amningsförsök, mjölkpumpning och koliknätter. Lipade jämt då, det tog liksom inte slut. Nu fastnar gråten i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken, men gråta funkar inte. Istället gör det så ont att benen viker sig, man tappar andan och skulle kunna göra vad som helst som bara tog bort allt som gör så förbannat ont.

Min psykolog skulle iallafall ta upp hur jag mår på utsättningen på teamet och be läkaren ringa imorgon för telefonkonsultation. Hon blev lite stressad över mitt mående och min sömn och vi vet båda två att när jag sover dåligt eller inte alls så blir min kraft att hantera negativa tankar och impulser minimala och min eventuella livslust smulas sönder till ett intet. Det är svårt att tänka konstruktivt och hantera vardagen när man saknar kraft och hjärnan går på repeat. Finns ju alltid utvägar, men de kanske inte är de som man ska välja. Till dess kramar jag på de mina och försöker hålla mig i tanken att det kommer gå över eller hur...?

sömnbrist, renoveringsoljud och min älskade unge

Att gå till jobbet efter två timmars sömn och mardrömmar from hell hela förbannade natten gör onekligen att man är trött. Lägg därtill en huvudvärk som inga tabletter rår på, troligen utsättningssymtom enligt läkarn, plussa på dåligt mående, ångest och lite mer roliga utsättningssymtom och bilden blir inte vackrare. Kom till jobbet och inse att du kommer sitta i ett ständigt återkommande borrljud då fasad och fönsterrenoveringen inte är klar och ni anar att nerverna studsar ur skinnet.

Både vi som jobbar och våra deltagare i verksamheten är sjukt trötta på renoveringen. En renovering som måste göras och som görs av gubbar som går utanför fönstrena och gör sitt jobb, men som också bidrar till att vi alla pratar om filmen Falling down med Michel Douglas där han ballar ur i en bilkö och slår sönder bilar och annat för att han får nog och flippar ur kraftigt.

Det är dock lite roligt att vi alla, både vi som jobbar och våra deltagare upplever samma galna starka känsla där vi bara vill få tyst på de människor som egentligen bara gör ett jobb som leder till att vår arbetsmiljö på sikt ska förbättras. Mitt tålamod och mitt skydd är så klent nu, allt går rakt in och jag klarar knappt att vara här. Som tur är kan vi skratta lite åt vansinnet också och då lättare det.

Men i eftermiddag blir det inläsning på återfallsprevention och diskussionsträffar för när deltagarna går för dagen gör jag det med. Verkar som mina kollegor gör samma sak innan vi flippar som Michel Douglas.

Är så oerhört trött, men det går verkligen inte att sova längre. Utan ordentlig och maxad nattmixmedicin så är sömnen helt utslagen. Galet. Inte blir det lättare att sova när liten vaknar och är förtvivlad över värk i benen och foten, verkar som han fått växtvärk igen. Han växer hela tiden just nu och då kommer det onda på natten. Gör ont i mig, minns hur det verkligen kunde värka i smalbenen.

Innan vi fick veta att även småbarn kan ha det så var man ju orolig för att det var något som var fel. Inte ska barn behöva vakna på natten och ha ont i benen liksom. Men det blev en massa tröstande och så fick han sova hos mig eftersom han dessutom i natt kom på att han saknade pappa alldeles förskräckligt mycket. Inte lätt när pappa är i Tyskland hela veckan med jobbet.

I ena stunden är han så stor och redig och i nästa stund så är han en liten kille som bara vill vara nära, det är verkligen så. Så många tankar, resonemang, uppfinnigar, frågor och känslor som ryms i honom och det är så häftigt att se världen och saker genom hans ögon. Kan bli så oerhört rädd för framtiden, bara önskar att han ska ta sig genom livet helskinnad, lycklig och trygg. Att man visste att det skulle gå bra för honom, finns så mycket som kan hända och som kommer hända på hans resa och vi kan inte skydda honom från allt heller. Inte lätt det där med livet...

Vi

kvällstankar

Trött och börjar dessutom bli förkyld. I huvudet är det kaos, inombords är det ångest som river och härjar, på jobbet har det varit en tung och obehaglig vecka som lämnat en klump i magen på grund av något av det tokigaste jag upplevt på en arbetsplats och dessutom ställde läkaren in dagens viktiga möte pga sjukdom. Behöver jag säga att det mesta känns evighetstungt?

Vet inte om det bara är en dålig feeling eller om jag håller på att börja må sämre. Är så mycket som jag brottas med just nu och min sömn är åt helvete och det underlättar knappast. Till råga på allt så har höstdagjämningen varit och vi går mot mörkare tider och ett halvår av mörker, blåst och regn från alla håll samtidigt vilket jag avskyr så till den grad att jag förespråkar att människor borde få gå i ide.

Inte ens Widars varma kramar då han lindar sina smala barnarmar om min hals och viskar att han älskar mig lyckas jaga undan den tunga kvävande mörkerfilt som lägger sig över mig och hotar min existens. Orkar knappt komma ur sängen och tröttheten är en trötthet som ingen sömn egentligen kan bota för den är förlamande evighetstung och den värker i lederna och fördriver varje uns av livslust.

Ändå kan jag inte gömma mig i sömnen då John blund i vanlig ordning missköter sitt jobb trots diverse kemikalier som ska tvinga honom att släcka min tankeverksamhet så jag får lite vila. När jag väl somnar jagar maran och hennes förbannade mardrömmar mig så jag vaknar svettig och springandes i sängen med hjärtat i rusningshastighet. Märkligt att man inte kan drömma vackra drömmar istället för hetsande otäcka mardrömmar.

Omkring mig finns sorg och död efter en anhörig som gått bort, en vän som brottas med sjukdom och svårigheter hos nära och kära. Ingenting får vara enkelt och mitt i allt det vill man att vissa saker ska hända och få ske, men hur man än gör möts man av tyckanden och motstånd. Kraften finns inte att slåss och argumentera om allt, om livsval som är definitiva i sina beslut. Inte ens den klara septemberluften kan få mig att andas lättare trots att jag längtat efter den länge nu. Istället härjar ångesten och kraften går till att fungera på jobb och hemma. Blir inte mycket ordning på smulorna i själen då. Men kanske är det bara en tillfällighet, en tillfällig dipp i hjärnans kemiska obalans?

Ångestpåslag

fuck off liksom

Ingen enkel dag idag då ångesten väller in över mig så jag tappar andan. Surfa på vågen, den lägger sig snart kanske funkar en vanlig dag, men med tanke på alla otäcka scenarion som utspelar sig imorgon på nya jobbet malande i huvudet så funkar en enkel kbt teknik inte det minsta.

Klart jag vet att det beror på att det är första dagen på nåt nytt imorgon och jag inte ens har Matte hemma att vila mig emot. Han brukar annars få höra mitt ältande om hur jag kommer misslyckas, ingen kommer tycka om mig, jag kan egentligen ingenting och varför sökte jag ett nytt jobb och varför kan jag inte bara få försvinna från jordytan forever och ändå påtala att jag är bra och kan klara det. Ja, ni hör ju. Vill inte att det ska bli kväll och att jag måste lägga mig och hinna med stressen att lämna Widar extra tidigt på dagis för att sedan stressa till jobbet via två spårvagnar.

Vet att det kommer att lösa sig och jag kommer inte att dö utan snarare skärpa mig maximalt för att verka vara en vettig ny medarbetare. ÄNDÅ så är paniken och ångesten så stor att det varken funkar att äta eller sova och jag vill inte ta någon seg sömntablett ikväll. Vill vara klar i knoppen imorgon och jag gillar inte att ta sömntabletter när jag är ensam med Widar så det är inget alternativ. Skumt att man kan veta så mycket om sånt här och ändå dras med i det när det väller över en. Ångest, självtvivel, nada självförtroende och totalt hjärnsnurr.

Försöker läsa på om missbruk, återfallsprevention osv, men kan inte läsa och behålla meningen vilket är ett solklart tecken på hur stressad jag är just nu. Texterna är lika oläsliga som för ett tag sedan innan jag började kunna läsa ordentligt igen. Fixar verkligen inte stress. Tappade bort bilen på parkeringen idag när jag och Widar var på apoteket. Kom ut i ösregnet och kunde inte komma ihåg var jag ställt bilen och sånt har inte hänt sedan Widar var bebis och jag var helt lost. Vi fick gå in i butiken igen och jag fick sätta mig och fundera innan blockeringen släppte och minnet kom tillbaka.

Ja, ni hör ju, vansinnigt fånigt och onödigt för det är ju inget galet jag ska göra imorgon. Är ju ett nytt spännande och troligen roligt och lärorikt jobb som jag ska in i och jag brukar kunna anpassa mig till de flesta situationer och miljöer så det bör ju både fungera och bli kul! Men i mitt huvud blåser det orkan med negativa ord och känslor, tossigt hur man funkar...

Men har man minimalt självförtroende och tilltro till sig själv så har man. Brottas man dessutom med depressionsspöket som slår ner hårt och tungt och alltid viftar med sin utväg så är varje kaos en pärs. Tar så onödigt mycket energi att hålla på att försöka få ordning på allt sånt här. Läser i mina böcker och det finns så många bra tekniker på avslappning, ångesthantering osv och likförbenat så funkar det inte i nuläget.

verkar inte stämma så bra idag...

Vet att det bara är att få allt gjort, det är enda sättet, att göra det man är skiträdd för. Jag var ju livrädd innan jobbet hos Uppsökarenheten och när jag berättade en del av hur det var så var jag övertygad om att de aldrig skulle anställa mig, men det gjorde de ju och det gick ju mer än bra! Men all teori och erfarenhet försvinner när ångesten fångar en och får en att vilja försvinna som människa. Finns inte mycket att göra, ångest är ju en del av livet sägs det ju, men den behöver ju för 17 inte välla in över än stark som en orkan!

Det är tur att jag har Widar för det gör att jag inte bara kan gömma mig under täcket eller följa depressionspöket. Med honom måste jag funka i verkligheten och hålla rutiner som håller mig kvar här, än mer dagar som idag. Att krama honom god natt och höra att han älskar mig ger mig en stunds andhämtning. Han vet det inte, men utan honom hade saker och ting varit annorlunda för min del på så definitiva sätt att jag väljer att inte tänka på det. Det är märkligt hur livet tar sina turer och hur stor kärleken kan vara...En fin tanke i allt kaos i huvudet. Matte och Widar, mina killar, som jag älskar över allt annat! Nä, lite tv och förhoppningsvis har jag en schysst dag imorgon så jag kan skriva ett muntert inlägg i morgon kväll! Blir så trött på mig själv som håller på så här, så förbannat onödigt ju! Men nu är det färdigt med gnällandet för en stund!

Widar, min solstråle

ångest

Det är konstigt hur den kan smyga sig på en och sedan rulla in över en våg efter våg så till den grad att jag knappt kan andas och smärtan i magen får mig att vilja kräkas. Så fort jag inte fokuserar på något annat, eller någon annan så tar den över mina tankar så jag får härdsmälta och världen går i bitar omkring mig.


Det gör ont i mig, i själen, i mig. Jag kommer inte undan, kan inte värja mig. Tumlar runt och håller på att dränkas i den. Så total, så massiv att jag skulle kunna göra något galet bara för att slippa vara i det. Tar så oerhört mycket kraft att inte gå i bitar, att hålla i hop sig till en något så när fungerande enhet. Det går när jag är tillsammans med familj och vänner, när jag har fokus på jobbet eller rider.

Men när jag är själv, själv med mina ältande tankar så kan den slå undan benen på mig. Jag känner den av och till resten av dagen också, hur den lurar på mig och bara vill välla fram och jag hatar det. All ångest, "vanlig" ångest och panikångest. Om du har upplevt det så vet du vad jag talar om och hur starkt det är.

Rulla på ångesten mumlar psykologen och jag kan bara le snett och undra om hon vet vad ångest är? Om hon rullar på ångesten i sitt liv eller om hon lever som den psykolog hon är? Undrar stilla hur andra människor gör? Varför gör inte deras ångest så ont att de vill gå i bitar och upphöra att existera för existerande gör så ont? Vad vet de som jag inte vet? Vad gör de som jag inte gör? Varför inte jag bara kan gå och lägga mig och sova lugnt och vakna utvilad? Istället lägger jag mig med ångest som gör det svårt att andas och få ro, jagas av mardrömmar som får mig att vakna alldeles kallsvettig eller inte sova alls. Det är märkligt och jobbigt.

breath

Jobberbjudande

....

Så mitt i all sjukfeeling idag så lyssnar jag av ett meddelande på mobilen. Visar sig att jag är erbjuden ett jobb som jag sökt, hade tydligen bra referenser så nu vill de anställa mig. Ett jobb i en av stadsdelarna med inriktning på behandling och rehabilitering i  öppenvård. Bara ett vik på 6+6 månader med början i augusti. Trivs ju bra där jag är nu, men det är ett vik till slutet på augusti där jag inte vet om han som har tjänsten kommer tillbaka eller inte. Å andra sidan vill jag ju jobba med riktad behandling...å andra sidan är jobbet på övernattningen och fältlördagarna väldigt kul...å andra sidan båda är vik, inga fasta anställningar vilket jag behöver för att vi ska kunna skaffa hus....å andra sidan.... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA  tankebryt...

mess

dagens känsla

Ingen bra dag idag, vissa dagar borde man inte behöva gå upp för allt är bara genomgrått och rörigt. Har lämnat liten på dagis och ska snart iväg och fixa lite innan jag ska till jobbet. Ska kolla blodtrycket och hämta ut lite mediciner och annats jox. Är genomtrött med världens röra i huvudet och en tung filt av meningslöshet över mig. Ute är det tvärgrått och regnet hänger i luften. Allt är genomgrått. Är tur att Matte kommer hem ikväll!

Att tolka ett utbrott eller nåt

Dagen har inte varit alltför enkel,att säga att man har det slött när man VAB:ar är bullshit. Ser fram emot att gå till jobbet på torsdag, då är Matte hemma igen och lär få VAB:a.

För hur himla väl man än vill sin älskade unge så är sjukdagar inte det lättaste. Lägg dessutom till att du själv är sjuk och trött och barnet som älskar sin barnafader över allt annat håller på att längta ihjäl sig...Lägg till sömnbrist, rasande feber, taskigt tålamod och ni hör ju att det är upplagt för psykbryt innan dagen är över. Tycker ändå att jag och Widar klarade av dagen rätt så väl. Vi har läst, målat, fikat och kollat på film tillsammans. Det var framåt kvällen som diverse olika utbrott bröt ut stup i kvarten...

mamma var är stora kisse ylar liten helt hysteriskt medan jag fixar kvällsmat...jag vet inte, i soffan tror jag...varpå liten helt hysteriskt slänger sig på golvet och ylar att han måste ha stora kissen nu...så medan pastan håller på att koka över letar jag efter kattf-n och hittar den sedan i sängen. Säger det till liten samtidigt som han får katten, varpå ylandet avtar och han lugnt konstaterar att ja, jag la den ju där mamma....


Ett hysteriskt skrikande barn hoppar och sparkar och ylar i hallen, jag frågar vad han sysslar med, liten bara skriker och snurrar runt på stället, behöver du kissa? Jaaaaaaaaaa mamma vrålar han. Ja, men gör det då, toan är ju bakom dig...Ok mamma men jag behöver hjälp....jaja jag hjälper dig och ylandet avtar. Uppmanar honom att säga till nästa gång...Det är inte lätt att förstå vad som försigår liksom...

Eller kvällens matsituation när han helt plötsligt mitt i maten skriker att han måste vila, nu...

Eller att han får bryt över att han får vatten istället för mjölk nu när han har världens slemhosta. Fick höra det på BVC att mjölk är slembildande så det blir bara vatten när han hostar så här vilket lätt föranleder utbrott...

Eller när jag hör och häpna inte låter honom spela Angry birds i Rio eftersom han redan kollat på film på plattan och det räcker liksom...

Men det värsta var i slutet av kvällen då vi kollade på disneys barnprogram, något som brukar kunna vara lite mysigt och det var det till att börja med. Vi såg Alfons på barnkanalen och sedan Surrbi på Disney. Men mitt i Surrbi bryter barnet ihop efter att ha gnällt en stund över kvällsmackan som han inte ville ha osv. Han får totalbryt, står på golvet och tjuter helt utan att jag fattar någonting för nyss kollade vi ju på surrbi och jag höll på att bädda för honom i dubbelsängen. Nu skriker han och vägrar säga vad det är, försöker trösta och fråga om han har ont nånstans eller nåt och möts bara av skrik och stamp. Till slut skriker han, jag måste sova nu mamma...Jag vill inte se några barnprogram... Hur skulle jag kunna veta det liksom? Säger att vi ska bara borsta tänderna och sen sova varpå han blir nöjd till jag kommer med tandborsten och han vägrar öppna munnen...Nåja, vi löser det och kryper upp i sängen och läser Alfons.

sjukling påverkad av Alvedon
och banan

Då kommer nästa bryt för nu saknar han sin pappa igen och han vill inte alls sova i dubbelsängen utan i sin säng...Bara att bädda om under krokodiltrårar vilket inte främjar hostan som snarare utvecklar sig till slemmig kräkhosta. Widar som hatar att kräkas blir ännu ledsnare och sedan är karusellen igång.

Tar en timme innan han slutligen somnar och vid det laget har jag hunnit både trösta krama och få ett eget bryt och trösta igen. Man känner sig till slut som den värsta mamman ever och inte blir det bättre av att allt Widar vill ha är sin pappa som inte kommer hem förrän imorgon kväll. Men det är ju som det är och nu sover han äntligen och jag ska försöka ta det lugnt innan han vaknar igen. Det är ju bara en tidsfråga med den hostan. tror både han och jag är lite övertrötta...Japp, tror jobbet blir rena semestern...

En idyllisk hemmakväll i Göteborg medan det regnar ute och febern stiger...

lite panik typ

Har milt sagt lite panik ikväll. Bra panik antar jag. Livrädd panik...Blev erbjuden vikariatet jag provjobbat för idag och det känns som något jag både skulle klara och skulle gilla! Visserligen ingen superlön och det är inte ett case managementjobb vilket jag helst skulle vilja ha, men det är rätt målgrupp och den här veckan som gått har känts bra. Både med klienter, kollegor och chef. Så jag kände nog i eftermiddags att ja, det här jobbet kan bli bra för mig!

panic

Vad händer då?
Jo, efter alla jobb jag sökt, intervjuer, tragglande och nej tack besked så blir jag kallad till intervju på ett jobb jag länge varit nyfiken på och sedan får jag dessutom erbjudande på ett jobb som var på G för ett bra tag sedan...Allt idag, just idag när jag mer eller mindre bestämt mig för att tacka ja till det första jobbet....
Velar fram och tillbaka...

• Jobbet som erbjuder intervju lockar, men de har kallat flera sökande så där finns inga garantier, men skulle man få det är det en tills vidare anställning på 75%....
• Jobbet som är ett vikariat känns som en bra början när jag varit ledig länge och det kommer antagligen förlängas och om inte så finns det flera andra enheter att jobba på så även om vikariatet bara är fem månader så lär jag hitta en fortsättning och det är mitt om jag vill ha det.
• Det tredje jobbet är ett tolv månaders vikariat i en av kranskommunerna så då tillkommer pendlingstiden ovanpå heltidsjobbet, men jobbet är också något nytt för mig och kan antagligen erbjuda lite bättre lön. Men det är inte riktigt det jag helst vill jobba med....

Velar fram och tillbaka, fram och tillbaka...Vill helt klart jobba och slippa AF och de stundtals märkliga aktiviteter jag besökt under förra året och att jobba, ha kollegor, lön och en normalitet lockar onekligen. Jag känner mig hemma i arbetet och människorna jag möter och jag har saknat det. Jag saknade klientarbetet redan i mitt förra jobb och även om det inte kommer vara enkelt så tycker jag om det. Men alla tre jobben innebär klientarbete på olika sätt...

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa panik....

ska dessutom ge besked till vikariatjobbet imorgon och det påverkar så klart beskeden till de andra jobben....måste sova lite på det, men hur 17 somnar man med allt tankesnurr? Sedan finns ju en gnagande oro att tänk om jag inte håller? Fast jag har ju inte haft någon sjukskrivning på ett år och jag känner mig både jobbredo och jobbhungrig, det borde väl funka eller hur?! Det känns ju bra när jag jobbar och det måste ju vara en bra känsla eller hur och en bra vägvisare?! 

Jobba nu och söka en fotoutbildning på kvällstid till hösten?! hm...vi får se! Rasslar i hjärnan, starta eget med diverse saker, göra klart min masterutbildning, jobba och ha det gott med familjen, skaffa hus och kanske en vacker dag åka på min jorden runt resa?! Ja, kanske dags att ha lite drömmar igen istället för alla mardrömmar och kanske är 2014 början på en bättre tid i livet?

sömnsvårigheter

Ja, sömnsvårigheter har jag ju förvisso för jämnan, men ikväll är det inte så nådiga. Beror så klart på att jag ska jobba imorgon. Pendlar mellan panik och hur svårt kan det vara egentligen?! Nätter ska man sova, inte älta tankar och panik, fånigt ju, har ju jobbat större delen av livet och det brukar ju gå helt ok.

Ändå nojjar jag på allt och inget just nu och förstår inte alls hur jag ska kunna somna...Fixar jag det, vill jag det, klarar jag det, heltid eller försöka snacka mig till deltid, vill jag, vill jag inte, tänk om de tycker att jag är helt kass????Tankarna rusar, panikkänslan är enorm, försöker snacka mig till rätt, "ge dig, det är ett korttidsvik, du har både utbildning och erfarenhet, det löser sig, det finns andra jobb" osv.


Trots det är det panik och katastroftankar. Fast jag vill ju jobba och för allt i världen komma ur AF aktiviteterna och allt annat tjafs. Så varför är jag typ skräckslagen? De tyckte ju för jösse namn att jag verkade reko efter intervjun och allt. Det är ju inte hjärtkirugi jag ska syssla med, oddsen att folk skulle dö pga mig eller mitt jobb är ju synnerligen osannolika, andra klarar ju av det så för jösse namn, skärpning galna panikslagna hjärna som i nuläget inte kan klara av att tänka ut skillnaden mellan alkohol och hasch...aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Nu ska jag försöka få tyst på hjärnan så jag inte ser ut som ett totalt ras imorgon...Det är tur att man är grymt bra på att dra på sig ett leende även om det är kaos innanför! Folk ser ju dessutom för det mesta bara det som de vill se, märkligt det där. Kommer vara galet trött imorgon, förkylning, jobb och sedan dressyrlektion på kvällen. Ja, ni hör ju, jag måste sova och tänk vad bra det går att sova när man måste...

over and out

Att fota små barn...mission impossible

Så som vanligt när sysslingarna ses, skulle ett fototillfälle organiseras. Detta är ingen piece of cake trots att det bara rör fyra småttingar. Oftast är inte alla samlade samtidigt och då är det ju omöjligt att ta ett sysslingsfoto så när vi väl är samlade så vill ju alla få till det perfekta fotot. Det sket sig kan jag säga, men vi fick en massa roliga busfoton och kaosfoton.

Först skulle ju barnen placeras framför julgranen och sitta stil, något som liknade hela havet stormar då barnen skulle sätta sig ivrigt dirigerade av ett antal vuxna. När väl barnen satt sig så gällde det ju för alla att vara snabba med kameran medan barnen förhoppningsvis tittade in i typ 8 kameror samtidigt....Det gick så där...

 

Aramis, Leonora, Widar och
längst fram Isolde

 

oklart vad som händer här =)

Så för att försöka hålla barnens uppmärksamhet börjar de vuxna tjoa, vissla, klappa i händerna vilket får barnen att först tvärstirra och sedan börja skratta, klappa händerna och på nytt röra sig i nåt hela havet stormar kaos där ett barn försvinner bakom julgranen, ett annat dansar och alla blir helt ofokuserade

underbar bild ju

 

här utbryter det andra
hela havet stormar

 

ser ni Aramis? Bakom granen...

 

lite dans

Det var rätt komiskt och det blev som sagt en massa kort som jag bara raderade, sedan vissa roliga som nedan samt nåt kort som blev halvok. Det var typ ett omöjligt uppdrag...

Här utbrast Leonora "nu gör ni så jag börjar skratta ju"

nästan helt närvarande eller hur?

Egentligen borde jag vänt kameran och fotat alla galna vuxna med sina kameror (me included), för det måste sett helgalet ut vilket innebar att barnen asgarvade!

känslor, en bild säger mer än tusen ord

känslor

Den här bilden är inte mycket rätt fotografiskt, men jag älskar den. Det är en sekundbild från när vi var hemma hos min kompis Johanna och lekte och pysslade innan jul. Vid det här ögonblicket har de flesta gett upp! Noah ser asförbannad ut, Widar är sur och uttråkad, Dante är sur över att han inte får sätta på barnprogrammen och Johanna gömmer sig och drar en djup suck...Kaos inför jul liksom! Jag gillar ögonblicksbilder! Behöver beskära den lite och fixa till den, men i övrigt är den perfa. Känslofeeling!

Tisdag, automatväxel och en mastodont intervju

så här soligt var det
 tyvärr inte i morse

I morse var vi uppe tidigt. Dels för att Matte skulle flyga till Stockholm och jag skulle lämna Widar tidigt för att sedan åka på jobbintervju. Morgonen flöt på rätt fint till jag och Widar satt i bilen och skulle köra till förskolan.

Till saken hör att Matte nyss bytt tjänstebil och den här gången valde han en automatväxlad bil vilket han upplever som en lättnad. Men jag har ju i hela mitt liv kört en normalväxlad bil där man använder kopplingen och växlar stup i kvarten. Det går ju liksom av sig själv.

Iallafall har jag packat in både mig och Widar i bilen, startat med foten på bromsen och utan att stoppa in nån nyckel någonstans. Den här moderna bilen är nyckelfri vilket Matte gillar, men som jag är oerhört skeptisk till. Tror det bara en tidsfråga innan det här nyckelfria låset hänger sig och då står man där och hur sjukt är det inte att starta en bil utan att använda bilnyckeln??!

automat from hell

Nåja, vi rullar iväg och jag är lite lätt nervös och stressad inför intervjun så när jag kommer upp i första korsningen så letar sig min vänsterfot bestämt till kopplingen och trycker till samtidigt som jag försöker flytta växelspaken....


BIG MISTAKE...hela bilen tvärnitar och låter och jag inser stressat att det här gick ju inte...bilen har helt stannat och i baksätet undrar Widar vad gör du mamma? "Mamma försökte växla" säger jag varpå barnet, 3 ½ upplyser mig ytterst sakligt "att det går inte mamma, det är en otmat". Så där sitter jag, 38 år i en automatväxlad bil och blir informerad om vad man kan göra och inte göra av sonen min som knappt är torr bakom öronen. "Nu var det bra att vi hade bälten mamma" fortsätter han och jag kan bara instämma och lova honom att inte växla mer medan jag småskrattar.

Vi åker upp till förskolan och jag hinner bara komma in i hallen så börjar Widar redogöra för vad som hänt till sin fröken. Händelsen låter helgalen och livsfarlig så jag får snabbt säga att allt var ett kopplingsmisstag och att jag på intet vis höll på att orsaka en olycka vilket det onekligen låter som om man bara hör Widars berättelse. Lämnar iallafall liten och vis av morgonen är jag oerhört noga att inte använda min vänsterfot mer i bilkörningen.

Kommer iväg till jobbintervjun, i tid och är lugn och samlad när jag träffar chefen som sopar bort mitt lugn genom att erbjuda mig te och ett personlighetstest i tre delar på datorn innan intervjun börjar. Höll på att sätta teet i halsen. Men håller god min och slår mig ner vid datorn och kör på i 40 min. Det hela går rätt bra förutom när vi kommer till den logiska delen. Det har aldrig varit min starka sida och det var i NOG delen jag sabbade högskoleprovet suck. Nu får jag en flashback för det är sifferserier och bokstavsserier med luckor och mitt hjärnsläpp blir totalt i slutet och dessutom går det på tid....jisses...

Nåja, försöker repa mig i intervjun med cheferna och sedan med ev kollegor. Seriöst mycket frågor och frågan är hur nöjda de blir med ens svar egentligen. Jobbet verkar verkligen intressant, men precis som på alla andra arbetet jag sökt i behandlingssvängen så är det galet många sökande. Sammanlagt 3½ tim senare vacklade jag ut till bilen och rullar hemåt bara för att på nytt trycka ner bromsen i tron att jag ska trycka ner kopplingen och växla. Tvärnit igen, men tack och lov ingen annan som såg det! Om jag gillar automat? Öh inte än...

Kom hem precis i tid för att hämta liten och sedan har dagen gått till AF kontakt, SSR-kontakt, barnalek, huvudvärk, matlagning, kittla treåring och funderingar fram och tillbaka kring jobben. Väntar besked från tre ställen nu och hoppas på att landa nåt av jobben. Men vi får se, jag är fortfarande inte man, har ingen steg 1 utbildning, är inte möjlig att internrekrytera osv. Hatar dock att vänta och inget veta. Tycks leva i väntan...

det här tror jag på =)

känns det igen?

nån som känner igen sig? tvivlar dock på att fem år räcker....

Dop i Badelunda kyrka eller hur en tvååring freakar ur och vägrar vistas i kyrkan

Widar och Matte gör sig i ordning. Widar hade kostymen som
 hans farbror Henka låtit sy upp

 Förra lördagen var det dop för Widars kusin Isolde. En söt och väldigt cool liten tjej. Dopet hölls i Badelunda kyrka i Västerås och det var en strålande höstdag. Widars humör var däremot inte det bästa, men när alla var fixade kom vi allafall iväg till kyrkan.

Ingången till Badelunda kyrka, utanför ser man familjen som stod i
 centrum den här dagen

Fin gammal kyrka

 Väl där hälsade vi på alla och hittade våra platser. Widar blev inte glad när Matte försvann med Isolde, föräldrarna och den andre faddern och jag och Widar skulle sätta oss. Inte ens att han fick sitta hos farfar hjälpte. Dopet började och när första psalmen började spelas (tryggare kan ingen vara) så freakade Widar ur.

Dopfunten

ett av de få kort på Widar i kyrkan innan han freakade ur
 och vägrade vistas i kyrkan

 Han började skrika UUUTTTT, ut och inget, varken mobil eller farfar kunde lugna honom så till tonerna av tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara klampade jag ur kyrkan med en skrikande tvååringen på armen. Dagen till ära hade jag dessutom klackar på dojjorna så ja, det hördes. Sedan försökte jag få Widar med in i kyrkan igen, ville ju fota allt, men det var stört omöjligt. Så fort vi skulle gå in över tröskeln började han skrika ut, ut ut så resten av dopet var vi på kyrkogården.

Syssling Aramis

Äldsta sysslingen Leonora

 Var någon som tog lite kort i kyrkan så några bilder blev det. Kändes rätt trist men vad ska man göra? Han är inte döpt och han kände väl sig inte särskilt trygg bland Guds barnaskara eller nåt. Isolde tog det coolt iallafall!

Isolde med sina föräldrar och faddrar

Isolde hade mycket att kolla på

 Efter dopet blev det fika och presentöppning och en massa fotograferande. Alla ska ju få sina bilder och alla ville kolla och klappa på Isolde som hanterade det hur bra som helst. Widars humör var fortsatt halvdant så det blev inte så mycket bus.

bästa kakan

sysslingkram

många fina presenter packades upp

fina familjen

Aramis var helnöjd under bordet