sorgsen

17 mars, en dag som förr var en glad partydag, St Patricks day. För fem år sedan var jag och Widar hos goa vänner och firade finaste Livias 1 års dag. Senare på kvällen gick Widars morfar bort, alldeles för tidigt. Han var inte ens pensionär och han skulle fått finnas så mycket längre. Det finns ingen mening med att människor dör ifrån en. Tiden går, men jag minns fortfarande den kvällen, minns hur allt såg ut, sjukhuslukten och hur oerhört stillsam Widar var den kvällen. Widar som jämt skrek, var alldeles stillsam och tyst. Minns hur livet försvann och kvar fanns en smärta som fortfarande känns som en knytnäve i magen. 

Jag kan bli så ledsen att Widar inte fick lära känna dig. Men jag hoppas innerligt att du vakar över honom, ser allt hans bus. Ibland anar jag din närvaro och jag kan bara inte radera ditt nr i min tfn bok. Kan inte vara vid din viloplats idag, men jag tror att du ser att ljusen brinner för dig, att vi minns och tänker på dig. 

ljuset brinner för dig, vi minns och saknar dig

tungt

Tänker ibland på vad man släpper ut på bloggen, vad som finns där och hur mycket av allt det mörka inte släpps till allmän läsning. Det finns så oerhört mycket svårt och jobbigt som stannar inom mig, som man inte kan sätta ord på för orden blir banala, tomma, inte tillräckliga eller så skulle de rätta orden vara för starka för vem som helst att ta del av. Vissa saker är så smärtsamma att jag inte ens kan säga dem högt för mig själv eller i rummet hos psykologen. Vissa saker får mig att må fysiskt illa för att det gör så ont att jag inte kan vara kvar i det. Andra saker skulle antagligen skrämma människor i min närhet och det vill jag inte. Vissa saker kan man inte ens skriva ner för det är för smärtsamt att se dem i ord.

Men allt det lever runt i huvudet och inom mig och får så klart effekt på hur jag mår och hur jag orkar med vardagen. Att jag dessutom står utan mediciner i och med att vi försökt bli gravida genom att återföra embryon från den IVF-behandling som gav oss Widar gör det än svårare. Anledningen till att jag satt ut alla mediciner som jag egentligen behöver för att orka med allt är ju att vi under våren försökt få barn igen. Försök som gått åt skogen och som gör det oerhört svårt att orka hålla ihop allt.

Kämpar dagligen med att få ihop dagen och inte gå ner mig i depressionen igen och det är vansinnigt mycket tyngre utan mediciner. Mediciner som jag måste avstå från om vi ska göra något mer försök innan tiden för embryona löper ut. Det är kostsamt, både i känslor och pengar och varken min kropp eller mitt psyke går särskilt väl ihop med hormoner och misslyckanden.

Håller mig uppe med hjälp av Matte och Widar, ridningen och vardag som tex att sköta jobbet istället för att ligga hemma och drunkna i allt. Psykologsamtalen hjälper i bland och är meningslösa ibland. Smärtan i själen som jag går runt med går inte bort och ibland vill den inget annat än att radera ut allt. Det är inte lätt och utan de som jag har att hålla mig i hade jag drunknat helt. Bilden nedan ger en liten fingervisning om hur det känns, inte lätt att få styrsel och mår bra då...Jag kan inte ens med ord beskriv hur stort ångestpåslagen är vissa stunder, hur jag inte kan andas för varje andetag gör ont och bristen på livslust kan överskugga allt.

känslan

faller fritt

Kanske låter vackert, faller fritt... gillar ju att falla fritt i ett hopp, falla när det finns ett hopp, vara fri i hoppet, falla fritt och kunna landa, som när jag hoppat fallskärm, falla och landa som jag gjort förr.

Men när man faller handlöst, genom psyket, genom sitt mående, genom tankar och ångest som får en att spinna allt snabbare, okontrollerat ner i mörkret utan hopp om att landa mjukt eller åtminstone landa hel då är det inte vackert. 

Finns inget vackert i att rasa igenom så fort att det gör ont bara att finnas till. Att andas, att röra sig gör fysiskt ont och känns nästan oöverstigligt. Att se solen, ljuset, grönskan, sin älskade unge, livet och veta vad som nyss gått förlorat, vad som inte fick bli och aldrig kan få vara med gör så ont att jag mår illa.

Förstå mig rätt, jag är så tacksam över det jag har och jag har allt jag behöver och det borde vara tillräckligt, det borde det verkligen, men det tar inte bort allt som gör ont, ångesten, mörkret, alla om, alla misstag, allt som gång på gång lägger sig över mig och dränker varje tillstymmelse till vänliga eller positiva tankebanor. 

Jag faller fritt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa det längre... man orkar bara kämpa så mycket, till slut är orken slut och jag kämpar varje dag, varje jävla dag med att överhuvudtaget gå upp och vara med en dag till när allt inuti bara vill slippa. Det borde inte vara så svårt väl? Det borde inte göra så ont att andas väl?

sorgen finns kvar

För så är det, sorgen finns kvar, den lämnar aldrig. Den kan mildras och falla undan, men den försvinner inte. Idag är det fyra år sedan min far dog, lämnade oss helt förstörda i ett sjukhusrum. Han slapp äntligen smärtorna, men jag hade så gärna velat att han funnits kvar hos oss och att Widar fått lära känna honom. Han humor, finurliga brev och egenheter.

minnesljus

Eftersom han under många år inte fanns i mitt liv så var det ju inte en helt enkel relation, men den betydde mycket och jag vet att den betydde mycket för honom med. När vi städade ur hans lägenhet så visade det sig att han hade en låda full med alla brev som jag skrivit till honom sedan tonåren när vi fick kontakt igen. Jag är glad för det vi fick även om det var alldeles för lite. Men jag tänker att han finns omkring oss, att han ser och följer Widar på något sätt!

Idag är vi inte vid hans grav, istället lät jag minnesljuset brinna och tankarna går till honom och minnen jag har. Varje gång vi passerar Örebro så lägger jag och Widar blommor på graven och stannar i tanken där en stund. Livet är inte rättvist för en sekund, människor ska inte behöva dö mitt i livet, det är inte rätt. Men det som händer händer och cancer är ett helvete som borde varit utrotat. För att man förhoppningsvis ska kunna göra det på sikt eller i allafall behandla det med än bättre mediciner så kan man stötta forskningen. Blir också ett sätt att minnas de som lämnat oss och en förhoppning om att inga fler ska drabbas.

Helt enkelt en sorglig dag idag, den kommer alltid vara det.

Jag saknar dig, saknar det som kunde ha blivit!  

Själar säger aldrig farväl

because someone we love

saknad

Alla helgons dag i dag och det känns lite extra. Vi minns de som lämnat oss i år och de som lämnat oss tidigare. Jag vet att det är en del av livet, att människor lämnar och går vidare, men det gör det inte lättare. Vet att många avsked ligger framför oss, men det hindrar inte att saknaden över de som lämnat oss här är stor. Särskilt vissa människor ligger lite närmare hjärtat och det gör sorgen större. Sorgen som aldrig försvinner. Som mattas, men väcks av en sång, ett par ord, en känsla, av ett gammalt sms eller bara det att jag ännu inte raderat Ragnar ur min adressbok.

saknar

Idag tänder vi ljus för de våra och har man som jag flyttat och bott på olika ställen så har man mist människor på olika platser och i olika delar av livet. Det gör ont, ont som fan, men jag antar att det beror på att dessa människor betytt mycket för en och att de på något sätt alltid kommer att följa med oss. Stannade en stund vid kyrkan ikväll, tände ett ljus för de som jag saknar, satt ner en stund och såg andra människor göra detsamma.

Är inte kyrklig av mig, men det finns något fint och stilla med att kunna tända ett ljus och vara stilla en stund och sedan gå ut på kyrkogården och se alla dessa ljus och lyktor som brinner för alla som lämnat oss och som vi minns. Inte för att jag kan säga att jag tror på himmelen osv, men kanske är det ändå så att "because someone we love is in heaven, there´s a little bit of heaven in our home." Eller mer att även om de lämnat oss så finns de hos oss genom kärleken och saknaden vi känner.

saknar

Robin Williams död, en försvunnen nyckel och efter jobbet tankar

Kom nyss hem från jobbet, tog en halv evighet att ta sig hem ikväll. Fick ett turbyte och hoppade på kvällsjobbet vilket kändes helt ok. Hann vara på jobbet en timme innan jag lyckades tappa bort nyckeln till skåpet på jobbet där jag låst in min jacka och väska. Letade igenom hela våningen, fältväskan soffan i personalrummet och flera andra utrymmen, men inte en enda förbannad nyckel så långt ögat kunde nå...

typ en sån här har vi

Blev till att fälta utan att komma åt mina saker, hade som tur tagit ut mobilen och plånboken, men inte mina hemnycklar så det blev till att messa sambon att inte låsa dörren hemma. Fältkvällen gick bra förutom att jag lyckades skrämma min kollega med min bilkörning. Har inte kört vår buss på ett tag och det blev en del snabba inbromsningar osv innan jag fick ordning på det. Har i vanliga fall inga som helst problem att köra, men den här kvällen har det bara jäklats vilket i och för sig lett till en del skratt, men det är konstigt hur saker bara kan jävlas...

Jag har skrivit det förr och jag säger det igen, man vet aldrig vad kvällarna kan bli. Ikväll var en fin kväll, vi har haft många klientmöten med skratt och allvar, iron maidenlåtar på maxvolym, humor, länkningar till socialtjänsten och övernattningsplatserna, pratat om allt från boende, missbruk, suicidtankar, barn, religion, politik och att få vara människa och bli respekterad och bemött som den människa man är. Kollegan jag jobbar med är dessutom en väldigt vettig människa och en lovande socionom. Han har lite utbildning kvar, men är seriöst engagerad och intresserad av de människor vi möter. Blir glad över att se människor som verkligen vill jobba och möta de vi träffar och som vill och vågar göra ett bra jobb och stå upp för de utsatta. Tack och lov finns det många som gör det och det väger upp de dåliga situationerna som jag berättade om förra veckan.

Efter att vi jobbat färdigt och jag letat lite mer efter nyckeln och försökt få upp skåpet så gick vi till spårvagnen och då började nästa strul. Det visar sig att vid halv två så går det inga spårvagnar hem till mig förrän strax innan fem och jag tänker ju inte stå i stan i tre tim utan jacka och med fullmånen som enda sällskap. Eller ja inte enda sällskap, en hel del partande människor ute också. Träffade bland annat ett ungt par där tjejen var så full så att hon inte kunde gå och jag undrade om de behövde hjälp, men de skulle få skjuts av nån kompis hem till tjejens mamma.

Knatade i allafall hem, 3,5 km och fick sällskap av augustimånen. Tog dock en evighet totalt att ta sig hem och hann svära en del över västtrafik som vanligt. Jag menar, hur 17 kan vagnarna sluta gå så tidigt och hur i hela fridens namn kunde jag möta tre spårvagnar åt Angeredshållet men ingen åt mitt håll?

Hur 17 kommer alla festande människor hem då? Väntar de till kl 05? Eller tar alla taxi? Det kostar ju liksom en slant...Dessutom tvivlar jag på att det här kaoset och promenerandet kommer gynna mitt blodtryck när jag ska till läkaren imorgon....hade ju lovat att vila....Tar dessutom en stund att varva ner så man kan sova nu...

Robin Williams, R.I.P

Väl hemma slog jag på datorn och möttes av att Robin Williams var död och troligen hade tagit livet av sig. Brottats med droger, alkohol och en rejäl depression. En människa som varit en fantastisk skådespelare och som man tycker har allt, men ändå verkar ha avslutat sitt liv alldeles för tidigt. Så sorgligt!! Så onödigt!

Men depressionsmonstret är livsfarligt. Det kan verkligen sluka en så man drunknar och det gör så ofattbart ont och man kan inte tänka klart. Så omöjligt att förklara och förstå. Jag kan inte göra anspråk på en annan människas upplevelse, smärta och känsla, jag har bara min upplevelse.

Men jag kan ana det krig som pågår inom en annan människa som lever med depression och som till slut inte ser någon annan utväg. Som rentav kan uppleva att man befriar andra människor och samhället från den hemska människa som man i depressionen upplever att man är. Som upplever att ens nära och kära har det bättre utan den människa och börda man är. Det blir så svart, så oerhört hopplöst. Att det kan göra fysiskt ont att andas, att vakna till ännu en morgon när man önskat att man aldrig mer ska vakna.


Kommer upp en del tankar av att möta rubrikerna samt att det varit mycket ikväll rent samtals och känslomässigt. Det är onekligen så att jag är lite jobbovan än så till vida att det där lilla extra skinnet/skyddet inte riktigt är där än och man låter saker och ting komma för nära och tar med det hem i tanken. Men det är klart mycket bättre nu än innan jag började jobba igen. Är onekligen så att jag mår och fungerar mycket bättre när jag jobbar. Det är märkligt ändå, hur viktigt det är!

Men imorgon blir det vila för hela slanten! Så skönt det ska bli! Men nu dags att försöka sova lite! och nej, hittade ingen nyckel så det blir väl till att bryta upp låset på ons såvida det inte finns en extranyckel någonstans....suck. Snacka om att jag borde stannat hemma och tagit hand om mitt blodtryck istället...fast jag har haft kul också =)

hundpromenad och en älskad Thiahund som lämnat oss

En av Widars absolut bästa saker att göra när vi hälsar på våra vänner i Undenäs är att få gå på hundpromenad med finaste Thiahund. En tax/drever som funnits hos familjen sedan innan deras äldsta son Max föddes. Vi har busat med henne sedan hon var liten valp och även om hon på intet sätt är min hund så är hon en av mina favorithundar.

väldigt glad och seriös kille på hundpromenad

Hon har varit en underbar och tokig hund som alltid hälsat oss med sina skall och våta pussar. Sist vi var uppe så var det en stolt Widar som fick gå på hundpromenad vilket han tog på djupaste allvar. De var tre killar i Widars ålder, Odin som är yngst hos familjen och så Rasmus som är son till gemensamma vänner. Med var Rasmus lillebror också, men han brydde sig inte om Thiahund. Föga anade vi då att det skulle bli den sista promenaden som vi fick gå med tioåriga Thia.

Vi knallade en mellanlång skogsrunda och killarna turades om att hålla i Thias koppel. En riktigt fin sommardag och vi tog svängen förbi kalvarna som blivit utsläppta på bete. Vet inte vem som stirrade ut vem mest, ungarna eller kalvarna? Att kolla in bondens stora traktor var också en höjdare!

Det är så himla fint, särskilt nu i början av sommaren att man lätt glömmer vilket elände det är att bo där vintertid. Bodde ett antal år i Tived som ligger i Tiveden ungefär tre mil norrut från Undenäs och fy 17 för det. Växtzon fyra och snö kvar i skogen fram till maj. Men nu, när det är många år sedan jag flyttade därifrån så kan jag se det fina i naturen igen.

Thia, Widar, Mattias och mamma Annelie

Det är något väldigt fint för ungar att växa upp i och jag hade gärna bott där om det legat max tre mil från Göteborg istället för dryga 20 mil. Men jag skulle vilja att Widar fick vara mer nära naturen, är själv uppväxt på landet med djur som en naturlig del av livet. När man bor i stan blir djur något exotiskt istället för naturligt och det känns lite knasigt.  

Minsta lillkillen som heter Mattias precis som Matte

Widar och Odin kollar in bondens traktor

Vi blev utstirrade

min favoritbild av Widar och Thia

Är så sorgligt att Thiahund fick resa till hundhimmeln ett par dagar efter att vi varit i Undenäs. Dan efter att vi åkt hem så var hon väldigt hängig och blev sedan snabbt sämre. Hon har dragits med en del andra åkommor, men vi trodde nog alla att hon skulle få finnas kvar hos familjen ett tag till, men istället fick hon följa med husse till sin favorit jaktplats i skogen och sedan somna in.

Hon är så saknad av alla, särskilt sin lillhusse som växt upp med henne. Så svårt att förlora sin kompis och sitt första husdjur, alla minns vi väl den sorg man kände första gången det hände?! Samtidigt kan man inte låta ett djur lida när man vet att de har åkommor som inte kan botas och att den tid man har är lånad. Men det är förbannat sorgligt när de lämnar oss, det blir så himla tomt! Så tack finaste Thiahund för allt ditt bus och all din glädje och hoppas du får de godaste köttben som hundhimmeln kan uppbringa!

Paus

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Henrikson

sorg och minnen

Så kom en av årets jobbigaste dagar. Årsdagen för min fars bortgång. Just i detta ögonblick är det tre år nästan exakt på minuten som han lämnade oss. Minns fortfarande hur han lät innan det blev tyst och stilla.

Minns hur det luktade i sjukhusrummet, hur tyst Widar var och hur tyst det var innan alla började gråta. hur ofattbart det var att det var över. Hur insikten bara slår en, som en knytnäve i magen. Ingen möjlighet att ändra på.

Jag tänker ofta på honom, hur det var innan han blev sjuk. Har svårt att tänka på hur han mådde de sista dagarna, hur cancern och allt förstörde människan. Jag hatar cancer, djupt och innerligt. Önskar verkligen att man utrotade den skiten och jag stödjer cancerfonden i deras arbete.

Jag saknar honom, jag saknar hans humor, jag saknar att han inte får lära känna Widar. Widar har varit med och lagt blommor på hans grav och idag har vi tänt ljus och pratat om Ragnar, att han är Widars morfar. Men jag tänker att han finns kvar i nån form, att han ser Widar, att han följer och vakar över honom. Så måste det vara.

lite låg

Har egentligen inget att klaga på och ändå lägger sig ångesten och mörkret över mig så jag nästan drunknar. Gör så vidrigt ont. Ändå har dagen egentligen varit ok. Varit ok på jobbet, det är allvarligt men stabilt med min styvfar, månadens räkningar är betalda och jag får se fram emot första lönen i slutet av mars innan några stora utsvävningar kan göras, Widar har haft en ok dag och vi är hyggligt krya. 

Matte är inte hemma tyvärr, han fick dra till Lund och Malmö för jobb, men i övrigt är det lugnt. Har inte orkat fixa matlåda till imorgon eller plocka upp tvätten. Däremot har jag läst lite och sytt lite, men oron i kroppen gör det svårt att fokusera. En anledning är så klart att årsdagen för Ragnars bortgång närmar sig och det är en påminnelse om vad som kunde varit. 

En annan anledning är funderingarna på vad jag vill och inte vill. Psykologens frågor sätter griller i huvudet på mig, särskilt som jag i mångt och mycket har svårt att finna någon mening med allt det där som kallas för livet. Jag är så oerhört trött. Jag begriper inte riktigt hur andra människor gör, hur de lever om de nu verkligen lever? Det skulle vara en lättnad att vakna på morgonen och känna att yes, en ny dag, jag vill leva idag! Är inte riktigt den feelingen jag har precis...

Men fokuserar på Widar, Matte, nya jobbet och göra de saker jag gillar och sköter de åtaganden jag har för att kanske landa i en vardag som blir lite lättare att hantera. Som att sova så jag inte snöar in i en massa ältande vilket jag är en mästare på, ältandet alltså... 

Besök i Örebro

Widar och min farmor Märta
Under en bild från graven, en stunds stillhet

Dagen började i morse vid sju med ett hysteriskt packfix ut till bilen och att göra i ordning en treåring som vägrade typ allt och bara ville vara hemma alternativt åka direkt till farmor utan att passera gå. Morgonen ledde till att hela familjen var halvsur när vi väl kom iväg 40 min senare än planerat.Men väl iväg så funkade det även om det var förvånansvärt mycket trafik ute. 

Efter ett antal timmar så nådde vi Örebro och började med att åka ut till min farmor Märta och hälsade på henne och hennes chihuahuahundar. Nu börjar Widar känna igen sig och även vänja sig vid att vovvarna kan vara högljudda. När han var mindre var han både nyfiken och rädd och efter öronoperationen hade han väldigt svårt för ljudet, men nu gick det bra. Han tycker verkligen att det är roligt med hundar och att få klappa dem är toppen. 

Sedan fick han en rolig äggknäckare av Märta som han blev väldigt förtjust i då man knäckte ägg med en hammare. Han var galet glad i den och Märta fick en stor kram och ett tack. Det var skönt att se att hon var kry och på benen trots en jobbig höst. Är tur att hon har sina hundar för de kommer inte låta henne gå och lägga sig och inte kliva upp igen. Efter en stunds fika och prat så åkte vi vidare till graven. 

i wish

Är ofrånkomligt att inte känna ledsamhet över att Ragnar inte är med och ser Widar växa upp, likaså att min farfar Gustav inte heller får vara med oss. Jag hade verkligen velat dela det med dem och sorgen ligger så nära när man är i Örebro och träffar Märta eller sitter en stund vid graven. Ännu ett år har gått, ännu en juldag då Ragnar skulle fyllt år. Istället så tänder jag ljus och tar en stunds stillhet vid graven. Är svårt att tänka att dessa människor ligger i en grav, inbillar mig att de går bredvid oss istället, att de ser oss och finns nära, mer det än att de ligger i jorden. Ber alltid att Ragnar ska gå med och vaka över Widar, det känns liksom bra. 

Sedan packade vi in oss och for vidare i den gråa vinterdagen.

Vi lämnade ett grått örebro och for till
släktmiddag i Köping

Att se tillbaka och minnas

idag brinner ljusen för alla som lämnat oss, några minns man starkare. Sorgen finns där och en önskan om att allt varit annorlunda. Men de är med oss i nån form, visst måste det vara så? Så länge vi minns så finns de. Blir en sväng till kyrkogården ikväll, helst hade jag velat vara vid Ragnars grav eller mormors minneslund eller en väns minneslund. Istället brinner minnesljusen hemma och tankarna går till dem lite extra idag. Ta hand om er därute!

Själar säger aldrig farväl

Animus numquam narro bonus

minnesdag

Widar och jag tände ljus och mindes idag. Mindes alltför väl hur min far drog sina sista andetag för två år sedan och hur jag bara inte kunde förstå att han lämnat oss. Ingen som förstod. Widar var med, vi hade ju varit hemma hos vänner i Västerås och han var så märkligt stilla där med oss i rummet på sjukhuset. Han som alltid brukade leva runt måste ha känt av stämningen för han var så stilla.

Tiden går, men minnena lever kvar. Åker alltid förbi graven när vi reser och olika saker minner om det som var. Det var inte en okomplicerad relation och det kunde vara lite tafatt när vi sågs, men värmen, humorn och omtanken fanns där och även stoltheten. Det var skönt att vi fick sagt så mycket innan han lämnade oss. Jag saknar det och jag saknar honom. Jag saknar att han inte får se Widar växa upp, att de inte får lära känna varandra. Vet hur glad han var över Widar och jag kommer aldrig glömma hur förvånad han blev över att han skulle bli morfar och att han nu fick svart på vitt hur gammal han blivit. Men han var ju inte så gammal, vi trodde ju båda två att tiden fanns där. Men det blir inte alltid som man tror.

Rensade lite i min mail för ett tag sedan, är alldeles för dålig på det. Men efter ett par sidors mail dök mail upp från Ragnar, mail som jag inte kan radera. Vad jag saknar dem, vad jag saknar humorn, mailen och breven med roliga kommentarer, funderingar och utbytet av tankar. Jag saknar att vara online nattetid och chatta om allt möjligt och omöjligt, alltid så mycket lättare i det skrivna ordet än när vi sågs IRL. Var först på slutet vi kunde prata om allt det svåra i verkligheten.

Saknar allt som kunde blivit, allt som var, men mest saknar jag dig!

Själar säger aldrig farväl

Eva Dahlgren - Vem Tänder stjärnorna

passar sinnesstämningen! en gammal goding som håller än!

undrar vem som har ett finger med i spelet ikväll?

minns och saknar och helt skumt kom bilden upp av sig själv på
 google sök....hur skumt är inte det? Ragnar och Widar samma helg som Widar namngavs och vi fick veta att döden börjat visa sig i skuggorna. Widar finns kvar hos oss, men Ragnar är en av de vi minns lite extra ikväll. Helt skumt, sökte inte på dem utan på gravljus och så kom bilden upp....

Minnas de som lämnat oss

själar säger aldrig farväl och
 i ljuset minns vi dem

Ikväll brinner ljusen för fullt för alla de som lämnat oss. Jag är kvar i götet, men ljusen brinner likväl. På Östra kyrkogården, en av göteborgs största är det helt upplyst trots det dåliga vädret.

En kväll när man ägnar många tankar åt de som lämnat. Så mycket sorg det finns. Så mycket ledsen ensamhet. Så många minnen.

ett ljus vid graven

Har varit en stund vid graven under veckan som gick. Tände gravljus och pratade lite. Förklarade för Widar att morfar var i himmelen och den lilla ungen sa higt vilket betyder högt och pekade på himmelen. Önskar att R inte lämnat in så förbannat tidigt. Jag bara avskyr cancer och förstår inte hur vi inte kan ha utrotat det?!

SAKNAD

SAKNAD 
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

Skriven av Ingrid Arvidsson, Livstecken 1964

ibland är saknaden bara så stor, det finns liksom inga ord.

födelsedag och påsar under ögonen

Efter en gräslig natten med en ledsen liten som skrikit och gråtit flera timmar, stackarn måste haft ont i natt, så är det ett trött påsigt ansikte som mötte mig i spegeln och sa Grattis 37-åringen! Lite depressing gott folk...

trött

Man skulle väl vilja möta ett pigg och fräscht 37-årigt ansikte istället för ett som inte bara behöver en ansiktsbehandling utan en hel make over....Kramarna från sambon och liten värmde dock! Värmer gör också grattis hälsningar på FB, mail och mess! Har fokus på happy thoughts idag och skaka av mig nattens mörker. 

Men visst finns saknaden där, bland annat går tankarna till R som alltid brukade skicka en present och framför allt ett humorkort och ett brev som fick mig att le. Tror det jag saknar mest sen han gick bort är hans humor. Saknad finns också efter andra och annat, men saker blir inte alltid vad man tänkt sig. Kanske leder stigen till något nytt och bra, med hopp och glädje?! 

Jag är iallafall glad för det jag har även om det innebär påsar under ögonen. Finns dock stunder då jag milt sagt anser att Widar är skyldig mig en veckas sömn och en helrenovering *s*. 

Hur som, ikväll blir det lite födelsedagsmys, har inte haft lust att slå på stort och så hann jag inte riktigt med, plötsligt var det den 5 september igen och hur det än är så är jag faktiskt här, jag lever här. Det har inte alltid varit självklart.  Nu ska jag krama en liten som har en ledsen och jobbig dag idag, kanske kan vi tom sova en stund. Det skulle behövas! Borde dessutom röja lite och fixa fika, men ja, vi får se vad som blir gjort.

Tystnaden minner

Idag minns vi det fasansfulla som hände i Oslo och på Utöya och de 77 människor som dog. Alla dessa vansinnigheter som sker hela tiden, nu senast i Denver och då har jag inte nämnt krig, misshandel osv. Undrar stilla vad som driver människor till dessa hemska saker? Det är tur att det hos många människor, de flesta försöker göra gott, göra rätt och ha förmågan att tro, hoppas och se det fina i människor så vi inte bara ger upp. Tänder ljus ikväll och tar en stunds stilla tystnad.