...

förmiddagen med Lyrik, vår, sol och allt

Har haft en väldigt fin dag med en förmiddag i stallet och en eftermiddag med Widar och Matte i Botaniska trädgården. Allt sånt som ska ge energi, go feeling och lite lugn i själen, för så har det ändå känts mestadels i stunden. Borde sålunda kunna må fint och gå och lägga mig och somna. Istället har jag så mycket ångest att jag får yrsel, bra va? Jävligt bra, tack för det liksom. All skit, negativitet och ångest smashar en i huvudet så att hela världen rycks undan och mörkret väller in. Kan inte andas, kan inte tänka, kan inte sova och jag behöver verkligen sova. Varför i hela friden kan jag inte bara få ha lite lugn och ro i själen så jag orkar vidare?

eftermiddagen i botaniska med Matte och Widar
Widar visar koncentrerat sitt monster (trädgrenen)

Påskafton

Blev en lugn och fin påskafton med en massa vårsol. I morse tog jag bilen till stallet efter att jag och Widar ätit en sen frukost och Matte fick lite sovmorgon.

Vid stallet var det full aktivitet och ridningen pågick i utepaddocken vilket är ett skönt vårtecken! Men hinderparken var inte flyttad så vår hopplektion skedde i ridhuset och fast vi bara var fyra ekipage idag, de flesta var påsklediga, så blev det så varmt att jag red i t-shirt. Det är också ett seriöst vårtecken eftersom det inte är länge sedan jag red i både fleecetröja och jacka!

Lyrik hade haft sovmorgon i stallet och var lite stel och seg i början av lektionen, men sedan märktes det att jag red honom dubbelt igår och slet med dressyren för han kom fint i form och han kom fram med bjudning. När vi sedan började jobba med hindrena taggade han till lite och gick jättebra. Var mer jag som vanligt som behövde räta upp mig och hålla i när han blir för stark. Idag hade vi dessutom lite strul med att få in byten och rätt galopp, men det vägdes upp av att vi klarade svåra svängar och olika galoppavstånd riktigt bra och hoppade hinder på 70-95 com, varav det ena var en rejäl oxer. Vi avslutade med att hoppa bana allihopa och det blev fina rundor. Tycker gruppen verkligen utvecklas och det är skitkul!. Det är dessutom vansinnigt roligt!

Sedan blev det lite snack inför nästa veckas hoppträning för Anna Emanuelsson och nästa söndags hopptävling i Tanum. Längtar och är skräckslagen! Har varit inne och kollat startlistorna och är iallafall väldigt nöjd över att inte behöva starta först och sedan har vi goa vänner med från stallet som hjälper till med hästarna och allt så det ska gå bra. Kan behövas eftersom jag lär bli tjurig, nervös och svårkommunicerad....

Sedan åkte jag hem och gömde påskägg och påskpresent till min älskade lilla unge som var på stan med sin pappa, farmor och Lasse. När Widar kom hem berättade jag att jag mött påskharen som gömt något under något med öron...Liten visste inte vad han skulle tro och fick väldigt stora ögon, men frågade en massa och började leta.

Fick bistå med ledtrådar och sedan hittade han sitt ägg och en liten legopresent under kaninkudden och han blev tosseglad. Har varit mycket prat om påskharen och sånt i eftermiddag =) Tossigt vad man gör. Men han är så go ungen, blir jätteglad för presenter och godis, vet inte hur han blivit så himla fin, är väldigt kul att ge honom något för han blir så himla glad och tacksam!

När farmor och Lasse kom lite senare så målade vi ägg och gjorde påskpyssel. Widar gick in för målandet på fullt allvar och målade för fullt.

 För att pigga upp det hela blev det glitter och stämplar också något även Matte hakade på, han stämplade ägget med Alfons och målade med kritor på varma ägg så att kritan smälta och fungerade som färg på äggen. Smart grej som vi andra också prövade även om det lät snurrigt först, jag menar hur många har målat varma ägg med kritor förut?! Farmor Lena och Lasse målade också ägg medan vi fikade innan de for vidare till Lasses son som också bor i stan.

Till fikat blev det även Widars favorit Ballerinakex och ni ser ju på kortet hur liten bara njuter. Fick han som han ville skulle han äta upp varenda ballerinakaka i sverige...Men det är inte ofta vi har köpekakor hemma så man förstår ju att han vill passa på. Ikväll var vi nog alla trötta på godis och sötsaker så i morgon är det som vanligt igen. Skönt det.

Efter pysslandet, filmmys och käk tog vi en sväng till Långedrag för att kolla in solnedgången och få lite havsfeeling. Lite kallt i vinden men väldigt vackert var det när den strålande vårsolen sjönk ner i havet. På avstånd kunde man se rök från påskfyrar ute på öarna och det var en go kväll. När vi åkte hem så steg fullmånen upp och den var enorm och jättevacker ikväll. Så istället för att åka hem åkte vi till Stensjön och kollade in månen! Var en jättevacker kväll och Widar fotade en massa precis som vi. Här i inlägget är dagens bilder lite kassa mobilbilder, men kommer upp lite sol och månbilder framöver när jag gått igenom kamerans minne! En fin dag och fin kväll, hade varit ännu bättre om jag inte haft absurda ångestpåslag och tankar som löper i helt fel banor. Ikväll känns det inte ens som om jag ska kunna somna överhuvudtaget...

vår lilla äggsamling

de tossiga filtkaninerna som vi gjorde

solnedgång vid Långedrag

Grattis Mattias

Grattis finaste Mattias på din 40 årsdag!!

finaste Matte

Idag fyller finaste Mattias 40 år och både jag och Widar är väldigt glada för att han finns hos oss! Trots min dag i migränhelvetet så fixade jag och Widar lite firande på kvällskvisten med tårta, presenter, sång och vår favorit, långa stora rosor som luktar ljuvligt! Widar har stenkoll på vilka rosor det ska vara och fixade lätt beställningen i blomsterbutiken och bar hem dem trots att de är nästan lika långa som han själv!

Liten med födelsedagsblommor

Man kan inte bara gå hem med blommorna,
man måste ju lukta på dem för de luktar ju underbart!

Var seriöst impad av Widar som lyckades behålla hemligheten om Mattes present, det är inte illa av en liten kille som oftast vill berätta allt i samma ögonblick som han får veta det. Men nu höll han hemligheten och var onekligen nöjd själv också. Att Matte dessutom gillade presenten gjorde inte saken sämre!

Matte gillar också stora rosor

Bröllop

Fick idag ett roligt besked, det blir bröllop i sommar för en av de mina!!! Älskar att gå på bröllop!!!

Kommer bli toppen och det var ett uns glädje i en rätt pissig dag. Orkar varken tänka eller skriva nåt om skitdagen som varit. Ska börja söka jobb istället :)

söndag

Började dagen på bästa sätt i morse! Efter en kass natt så gick jag upp i morse och såg solen gå upp. Innan jag drog till stallet hann Widar vakna och ta lite frukost medan Matte fick sovmorgon. Väl ute vid stallet kvittrade fåglarna och det var vår och sol ute. Var helt klart utridningsväder, men vi hade lite träning att ta i först.

Fixade i ordning Lyrik och sedan blev det en knapp timmes träning innan vi tog en sväng på skogsslingan. Träningen gick helt ok, i slutet stundtals hyggligt bra förutom att Lyrik envisas med att ta vänster galopp när han ska ta höger galopp. Blir galen på det. I vänster varv tänker man galopp och han går fram i rätt galopp direkt, i höger ballar han ur och kan lätt gå i alla varianter av fel och förvänd galopp om han slipper fatta höger galopp.

Lite jobbigt när man över dressyrprogram och ska utföra rörelsen mellan två exakta markeringar på banan...Sedan lämnar ju min sits en del övrigt att önska, men nu kunde jag iallafall sitta ner och jobba honom utan att skaka sönder. Är ju en träningssak, verkligen! Måste ju börja någonstans och det är ju tjugo år drygt sedan jag red och tränade dressyr på hygglig nivå.

Jag och Lyrik på banan och slingan, fina killen!
Hans klippning verkar dock ha havererat....

Sedan tog en sväng ut i vårsolen på skogsslingan tillsammans med Anna och Colle, första utesvängen för i år! Så himla gott ute och hästarna var pigga och goa också! Snart får det bli nån rejäl uteritt, har en känsla av att Lyrik skulle uppskatta det lika mycket som jag. Väl tillbaka fick Lyrik gå ut i hagen till sina kompisar och den perfekta lerfläcken att rulla i...Jag fick fixa boxen och snabbputsa grejerna innan jag åkte hem.

målgången med årets dalkulla

Kom hem lagom till att se en norrman vinna årets version av Vasaloppet vilket tydligen mest bestått av snömodd...Fattar inte grejen med att skida sig igenom en massa mil i snömodd, men alla gillar vi väl olika. Ännu drygare att en norrman vann, men så var det med det ;) Hann slöa i soffan en sväng och leka med Widar och käka lunch innan det bar iväg till nästa grej. Blev till att spendera en del av Internationella kvinnodagen på sahlgrenskas kvinnoklinik och jag antar att det finns sämre ställen att spendera kvinnodagen på.

sött va?! herregud vad det ser ut...

Förra året gick jag i demonstrationståget, idag satt jag på Kvinnokliniken. Har iallafall tur som bor i ett land där man kan få vård på en specifik enhet för kvinnovård när kroppen inte beter sig som den borde. Hade Matte och Widar med så jag inte var så ensam för man känner sig så oerhört liten när man är på sjukhus iklädd vita fåniga jättesockor som går upp på låren och en alldeles för stor sjukhusrock. Men man tar sig igenom det med, om än med en overklighetskänsla. Efter det joxet så satsade vi på lite mys och Widar önskade sig kanelbullefika och det blev det. Kvällen har fått vara oerhört lugn med tv, tvätt och kramar. Inte illa det inte!

Widars älsklingsfika

sömnbrist, ridning och målning

Var astrött i morse efter tre timmars sömn, blir snart knasig på det här för sedan jag fick sätta ut de seriösa sömnmedicinerna så är ju sömnen helt rubbad igen. Har lite annat menlöst som om jag har tur hjälper mig att somna efter en evighet, men som inte håller utan jag vaknar efter två tre timmar och då är det så gott som omöjligt att komma ner i sömn igen...Men det håller väl ett tag till, till slut brukar det ju komma en helg när jag mest sover av ren utmattning.

Är ju egentligen van, sömnproblem har jag haft sen jag var nio och vet ju att jag kan gå perioder med minimalt eller ingen sömn, men hjärnan förvandlas ju till en icke fungerande enhet....Inte särskilt praktiskt som jobbande småbarnsmamma med depressionsmående....Man kan ju tycka att ett basbehov som sömn borde kroppen reglera själv på ett bra sätt, men här är det sedan många år satt ur spel och efter förlossningsdepressionen är det ju sämre än ever. Nåväl, nog om det. Kom iväg till stallet med ett visst pirr eftersom jag visste att Carine hade för avsikt att snäppa upp hoppningen vilket vi behöver inför vårens tävlingar. Men man blir ju nervös!

finaste Lyrik!

Samtidigt mår man ju så bra av att åka till stallet. Sätter mig i bilen med Bandit rock på nästan maxvolym, kör till stallet på drygt en kvart, går ur bilen och in i stallet, hälsar på hästar, kollar ridlistan, hejar på folk, fixar Lyrik om han inte redan går lektion, sätter mig i cafeterian och kollar in lektionen före, pratar med goa människor, bygger fram hinder och sedan seriös ridning med fokus på Lyrik och vår tränare Carine.

Kollar in de andras ridning om vi hoppar bana som idag, lyssnar, funderar över min egen ridning, testar, prövar, får feedback, blir ömsom skraj och glad och bara älskar det. skrittar av, fixar i ordning Lyrik och utrustningen medan han äter lunch och sedan eftersnack med de andra i gruppen och Carine innan jag åker hem med maxad hårdrock i bilen. Finns inte mycket utrymme för deppressiva och svarta tankar då och det är så skönt med det tankeutrymmet, kan inte förklara det på ett annat sätt än att för en stund så stannar helvetet som pågår i huvudet och mitt inre upp och jag kan andas och se något annat. Andas in hästlukten från Lyrik, klia honom och känna en spirande glädje över vad vi klarar tillsammans och den absoluta glädjen som når en i ridningen! Det är som en alldeles egen bubbla och nästan alltid slipper jag ångesten en stund, inte alltid tyvärr, ibland mår jag för dåligt och känner att jag bara gör allt fel och jag är ju seriöst duktig på att slå på mig själv, lite svårt att stänga av det, går ju av sig själv. 

Idag gick det knappast perfekt, men det gick klart mycket bättre och Carine hade lagt upp hindren på tävlingshöjd och utifrån vad vi klarade så kom en del av självförtroendet tillbaka efter vår taskiga runda på pay&jumpens 90 runda senast. Jag och Lyrik kan om jag bara ser till att rida och det säger ju sig själv. Galet vad ovan man är, har ju tävlat på de här höjderna och högre med ponny när jag var yngre och jag har hoppat 1,20-1,25 på häst, men det är ju drygt 20 år sedan! Vi fick mycket feedback och en del teori idag också och det behövdes. 

Nu väntar några träningar till samt en pay&jump innan det bär ut på Bohuscupen, vilket innebär seriös hopptävling i lag och indiviuellt på riktigt! Hela gruppen fick en ordentlig genomkörare på höjden och bra med feedback och Carine är grym på att både ryta i och peppa oss så vi klarar lite mer än vad vi tror varje gång och trots att vi stressar upp oss så klarar vi det och växer lite till. Jag bara älskar det och hade jag cash så skulle jag rida och träna varenda dag och helst ha en egen häst att träna och tävla. Nu kan jag liksom inte fatta hur jag har kunnat vara ifrån ridningen i så många år för det är ju det roligaste som finns! Men jag vet ju att det var förlamningen och allergin som ställde till det och efter ett tag så glömmer man hur vansinnigt kul det är med hästar och ridning. Är ju fortfarande allergisk, men har ju ingen astma så med kläder och mediciner så klarar jag mig!

Var lite nervöst efter ridningen idag då vi skulle få besked om hur laget ska se ut under Bohuscupen och alla ska få möjlighet att rida en tävling var. Jag hade helst gått ut i omgång två, men blev en av fyra att rida i omgång ett som går av stapeln i Tanum den 12 april....jag är milt sagt skräckslagen och lite pirrigt glad. Kommer antagligen vara en yr höna som blir okontaktbar när det är den 12:e, men det ska väl gå. Vi måste bara öva lite mera milt sagt. Omgång två går i maj och sedan är finalen i Storås den 7 juni och vi måste ju ta oss till final, annars blir det ju skämmigt när finalen hålls på vår klubb!!! Man vill ju inte gå och bygga banan för alla andra liksom, man vill ju vara med och kämpa! Vaknar ju lite tävlingsinstinkt då! Men annars så är det ju övning och roligt, vi är en himla go grupp som peppar varandra utan att titta snett eller hålla på och det är skönt! Har ju varit så anti ridskola förr, men trivs väldigt bra på Storås och kan lätt rekommendera den till andra som blir ridsugna!!

Finaste vildungen målar delfiner i havet som simmar mot solen!

Efter dagens ridning drog jag hem till mina fina killar för en go eftermiddag. Widar var målarsugen så det blev målning, uppfinningar, lördagsfilm och lördagsgodis innan liten gick till sängs. Fick 54 kramar innan han skulle lägga sig i kväll, så jag skulle klara mig till imorgon och vems hjärta smälter inte av en sån sak?! Älskar den ungen även om han gör mig galen ibland!!Det finaste jag och fina sambon Matte och jag har, väl värt att tänke på en dag som idag, en alldeles speciell dag!

tankar

...

Är en tid av hemskheter vi lever i, nu senast med det fruktansvärda dådet i Paris, men också allt annat som händer i vår värld nu. Den känns kall, aggressiv, främlingsfientlig, rädd och osäker och ibland undrar jag verkligen vad det är för värld vi kommer lämna över till våra barn. Att inte människor bara kan acceptera och respektera varandra och leva i en värld tillsammans med trygghet och frihet? Vill inte alla människor bara få leva och ha det gott omkring sig och i sig? Det är svårt att behålla tron och hoppet på människan i allt det här. Jag förstår överhuvudtaget inte allt detta dödande av andra människor, medmänniskor vare sig det är mord, krig, självmordsdåd, dödsmisshandel osv, det är ju bara vansinne och det kommer inget gott ur det. 

Min syn på det blir inte positivare när jag är insnurrad i mig och mitt egna mående som verkligen varit under all kritik sedan nyår. Mår så galet pissdåligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och det är ju inte så att sjukvården räcker ut en stöttande hand precis. Nä, snarare förväntas man stå pall själv och gilla läget. Jag försöker verkligen orka och hålla ihop det, men jag är i nån neråtgående spriral som bara rusar nerut i karusellfart så till den grad att jag övermannas av ett rent fysikt illamående. Ångesten och klankandet på mig själv når nya höjder nattetid när jag inte kan sova och fram till igår kväll hade jag sovit fem tim på 3,5 dygn, inte bra alls. Men det gick bara inte att sova, tankarna rusar, ångesten rullar över mig så jag inte får luft och jag står bara inte ut. Orkar inte med varken sambo eller barn, än mindre julledighet och roligheter och absolut inte andra människor. Avbokar allt, orkar inte svara och prata med människor så det var onekligen en pärs att börja jobba igen igår efter att inte ha sovit. Blir förvånad över att jag klarar av att göra det jag ska när jag är där, men sedan är ju orken slut. 

Träffade psykologen i går eftermiddag och det blev en skitjobbig sittning. Jobbig för att jag mådde piss, jobbig för att vi hade ett tufft samtal, var helt färdig efteråt. Jag vet ju att jag måste välja andra sätt och att min lösning för att få lugn och ro inte är vettig och det blev så oerhört tydligt och påtagligt igår och hon lät mig inte få försvinna ner i det. Hon hjälper mig att inte tankemässigt slå mig sönder och samman, att fokusera på att orka och på vad som är viktigt. Påminner mig om att jag har varit utsatt för sånt som jag ska lägga skulden för på andra, de som gjort det istället för på mig själv och att jag inte måste vara/verka vara glad och stark, för vissa saker har varit förjävliga. Är suverän på att le och förundras över hur lätt folk köper det.

Så lite bättre är tankarna i dag, särskilt som jag i samråd med henne valde att ta sömnmedicin i går för att få lite sömn vilket renderade i hela fyra timmars bruten sömn. Har ju satt ut all medicin och det har ju ett framtida syfte. Hur som, det gjorde att jag orkade gå och jobba idag och hålla ihop det. Sedan kommer det ju hela tiden på tal om att jag kanske borde vara sjukskriven, helt eller delvis igen, men det är inte vad jag vill alls, överhuvudtaget. Det skulle kännas som ett totalt misslyckande, jag har kämpat som fan för att komma upp och igång igen, jag vill inte tappa det. Känslomässigt vill jag just nu egentligen inte ens gå upp på morgonen, hela mitt inre vill inte behöva göra en enda dag till överhuvudtaget, det orkar inte en dag, en timme en minut till av allt ont i själen, all ångest, allt som bara får en att inte orka andas. Men jag gör det, jag tar mig upp och jag vet fan inte hur. Finns dock lindring i varandet när man får en kram av liten och sambon, de är ljus och luft i allt som är. 

Nu måste jag försöka sova lite, fredag nu och om några timmar är det jobb och ikväll blir det ridning. Också en stund av luft. I övrigt är det mest tungt och det blir inte bättre av att världen känns hemsk. Ta hand om er därute i allafall, känns som om det är än viktigare nu!

sahlgrenska, blodprov och tankar

sahlgrenska en torsdagsmorgon i nov

Sov inte så mycket i natt, men det jag sov, sov jag som bäst innan klockan ringde vid sex. Pallrade mig upp och drog till Sahlgrenska för att hinna vara en lydig nåldyna innan jag skulle till jobbet. Ruggigt som attan ute, mörkt och med regn i luften, hade hellre legat kvar i sängen eller nåt. Men hade redan missat en provtagning och med tanke på hur kroppen beter sig så är det inte så smart. Var där strax innan halv åtta och tog hissen upp till medicinmottagningen bara för att konstatera att man kan ta två trappor och de går fortare än den tröga hissen som man är alldeles för många människor i.

visst låter det galet, nuklearmedicin? min mottagning
är inte lika spännande, medicinmottagning...

Labbet öppnar halv åtta på morgonen och även om jag var där lite innan så är man knappast själv. Nä, en hel hög människor som också ska leka nåldynor och där vissa tränger sig som idioter fram till kölappsapparaten och sedan svär högljutt och beter sig för att de måste vänta...Öh, ja vad tror de, att man kan gå någonstans och inte vänta liksom? De flesta som sitter där har någon annanstans som de ska vara sedan och alla måste vänta och det är liksom inget man kan göra något åt.

att man aldrig kan få vara nr 1...

Slapp i allafall betala idag, har precis börjat på att skrapa ihop till ett nytt frikort och dagens labbövningar ingick i kostnaden på nästa veckas specialistbesök. Så efter att blivit avprickad var det bara att gå till nästa väntrum, ta en ny nummerlapp, denna gång till själva proverna. Alla dessa väntrum, alla dessa evighetsstunder som man spenderar i väntrum. Som om man sitter i ett enda väntrum och livet går en förbi. Alltid denna väntan, väntan på vad egentligen....Jag hatar väntrum, hatar sjukhus, hatar hela skiten. Men jag vet att de gör ett bra jobb på sjukhusen, men jag avskyr verkligen att vistas där.

Fick iallafall nummerlapp två på labbet så efter en stund var det dags för prover. Såklart märks det att jag avskyr det och sköterskan låter mig ligga ner under provtagningen. Rör efter rör fylls på efter att hon fått sticka två gånger för att få till det. När det är klart vill inte det förbannade blodet sluta rinna utan det blöder snabbt igenom tejpen och papperslappen och sköterskan bara ; oj vad det blöder, tryck här osv. hatar det verkligen! Blev mer papper och tejp och självklart en förbannad blodfläck på klänningen, suck. Inte var det kul att höra att blodtrycket var för högt både vid början av provtagningen och efter de tjugo min obligatoriska liggande vila. Blir så trött, så förbannat trött på det.

Åkte till jobbet efteråt och genomförde en hygglig dag på jobbet. Mår pissdåligt, men lyckas ändå hålla lite fokus. Ringer kontaktpunkten i ett försök att få tag på min läkare som har hand om medicinerna, men får som vanligt bara framföra att jag vill ha kontakt och att situationen håller på att bli ohanterlig. Jag måste få sova snart och det funkar illa att hålla ihop allt när gråten bränner i bröstet och ångesten väller i varenda por i kroppen. Att folk omkring mig inte känner det är lite förvånande. Tycker hela jag är ett enda ostabilt skakande, men det tycks ändå stanna i mig. Är väl bra det antar jag eller nåt.

borde köpt rosorna i mörkret

Har kramat lite extra på Widar ikväll och hjälpt honom packa. Imorgon flyger han och Matte till farmor i Sala och Widar har en massa planer inför helgen. Han är så go med det! Sa att jag kommer sakna honom ju och smarta lillkillen hade en lösning, vi kan skypa mamma! Så klart vi ska skypa och jag ska dessutom ha hans gosisar bredvid mig då han är orolig för att de gosedjur han inte kan släpa med sig till farmor ska sakna honom. Så jag och hans gosedjur kommer sitta i soffan i götet och skypa med honom i Sala. Fick tio kramar på raken ikväll, han räknade dem noga och konstaterade att jag nog inte skulle glömma bort honom. Kan man bli annat än varm i hjärtat? Han vet det inte, men han är verkligen ett ljus, ett ljus som når igenom mörkret som hotar kväva det jag är. Kommer sakna både honom och Matte i helgen. Det är en lättnad varje kväll som man kommer hem till dem. 

Men har sett till att boka upp mig i helgen. Imorgon blir det stallet efter jobbet och efter ridningen blir det skräckfilm på Biopalatset. På lördag blir det en förmiddag och lunch i stallet med lektion i hoppspecialen och eftermiddagen ska jag fixa lite inför tävlingen på söndagen och sedan blir det sy och ha ett Supernaturalmaraton på Netflix. På söndag är det hopptävling ute på ridklubben så då är jag i stallet från åtta till halv tre. Stallskötsel, persedelvård, hästskötsel, banbyggning, hopptävling och eftersnack. Sedan hem och duscha innan en vän kommer och vi roar oss med en syeftermiddag. Ska försöka knåpa ihop lite julklappar och ev börja med en julklänning! Ska försöka ta lite kvällsfoton också i helgen alt morgonfoton när jag har bilen och inga tider att passa. Vill egentligen fota mitt mörker, men det låter sig inte göras i en handvändning. 

Sedan är helgen slut och på måndag börjar en intensiv jobbvecka och Matte och Widar kommer hem på måndag eftermiddag. Tänker att jag borde bli trött och sova samt att jag undviker att sitta själv med min ångest och nojja genom att hänga i stallet och boka upp mig på annat. Att sitta ensam en hel helg och må som jag gör är inte så himla smart, det är alldeles för mycket ångest och elakt negativa tankar som får härja fritt då. De går ju inte att stänga av och får de leva ut sitt vansinne så går jag sönder. Slits i småbitar och jag pallar inte det. Balanserar på kanten som det är, det är svårt nog. Önskar att jag bara kunde få andas fritt, att det inte gjorde ont bara att vakna. Men det är vad det är.

yupp

söndag med hästar och kramar

Att man kan bli så trött i kroppen av fyra timmars ridning och utöver det skötsel och annat fix. På kursens avslutningsfika i eftermiddags så var hela gänget rätt möra i kroppen.

Men vad kul vi haft! Hoppning, dressyr och en massa jobb, hade jag cash så skulle jag rida och träna varenda dag för det är det roligaste av allt. Det mysigaste är nog att efteråt kela med Lyrik och han blir alldeles tung och stilla och bara snusar på en med sin stora mjuka mule.

Man borde få ridning på recept! Eller ja, ridning och allt annat som man gör när man är i stallet. Det har onekligen en enorm kraft och jag är så himla glad att jag vågade maila ridskolan förra året och vågade provrida. Så många år som jag tänkt att jag skulle göra det och sedan har det inte blivit av pga kostnaden, att man känt sig dum och hopplöst okunnig osv.

Fånigt egentligen, eftersom jag red en massa när jag var yngre och en del av det finns ju kvar i huvudet även om jag inte fixar att omsätta det fullt ut än. Typiskt den där kassa självkänslan och självförtroendet som knappast fått ett uppsving av depressionen... Blir lätt stressad och nervös. men hittills så tragglar vi oss igenom uppgifterna och hela tiden lär jag mig en massa och jag älskar det!

jag och min älskade unge!

Men galet trött är jag i musklerna i kväll och det var skönt att komma hem och krypa upp i soffan. Att liten dessutom kröp upp i min famn gjorde inte saken sämre. Att försvinna in i en kram där litens smala armar lindar sig runt min hals eller sjunka in i en stor kram av sambon är också något av det finaste jag vet.

En stunds andrum, om än bara några sekunder. Så min dag har varit bra, kramar och hästar och stunder av avbrott från det lilla minihelvete som pågår i huvudet och det inre. I morgon sätter vi ut en stor dos av min morgonmedicin och jag ser verkligen fram emot måendet och utsättningsymtomen som låter alldeles underbara på FASS hemsida....NOT!

Jobb, kasst mående och att Matte är i Tyskland hela veckan gör onekligen att veckan känns tyngre än vanligt. Men Widars hosta är lite bättre så förhoppningsvis kommer han må bättre och vi kan ha det helt ok med jobb och förskola.

Till helgen kommer Widars farmor och han har redan gjort en massa planer, min fina lilla gullunge! Ska märka upp lite kläder också inför lördagens barnmarknad ute på Hisingen. Är skittrist att hålla på att märka allt, men har man tur så ger det lite pengar in och det skadar inte efter allt vi fått införskaffa eftersom liten dragit iväg på längden. Undrar hur han kan växa så mycket för han äter ju inte särskilt mycket, men växer det gör han allt! nu ska jag försöka sova lite. Brukar somna till slut och sova till halv tre innan det är kört...Livet är alldeles underbart, typisch...

en söndag i stallet och lite söndagsmys

Med kassa tre timmars sömn i kroppen gav jag mig iväg lite efter sju i morse. Ute var det mörkt och regnigt, men förvånansvärt varmt. Lämnade över en tokpigg fyraåring i min trötta goa syrras händer och pallrade mig iväg till spårvagnen.

Var tämligen ensam när jag tog fyran ut mot Angered och klev av vid Storås som är hållplatsen innan Angered centrum. Astrött med huvudvärk och förkylningsfeeling i kroppen som jag försökte avhjälpa med en dos alvedon och nässpray. Kan tillägga att min pälsdjursallergi inte gynnas av förkylningsfeeling...

Knatade i allafall till stallet i lite duggregn och såg allt ljusna från nattmörkret och var galet glad över att jag slapp gå i det utlovade ösregnet. Var nästan först i stallet, men bara en kvart senare var det full aktivitet och förutom hästarnas mumsanden så kunde man höra och känna hur nervositeten spred sig bland alla som höll på att fixa med hästarna, utrustning, bandiskussioner och annat.

Hann både rykta och mocka innan det blev dags att gå banan och få in den i hjärnan. Det är märkligt hur nervös man kan bli även om det bara är en pay&jump = träningstävling på klubben öppen för både medlemmar och ekipage utifrån. När man blir nervös så blir ju hjärnan helt korkad och efter all depressionsskit är minnet inget vidare.

hur kan du binda fast
snälla lilla mig?

Men jag fick in banan i huvudet och gick för att fixa i ordning både mig och Lyrik. Lyrik som för övrigt blivit ett monster i boxen, skitgrinig är han numera när man ska göra i ordning honom, fast jag kan inte låta bli att tycka att han är rolig.

Men det finns gränser, han bet en tjej i midjan för ett litet tag sedan och är det nåt man inte vill ha så är det ett par stora hästtänder i sina love handles...Så när det är dags för sadeln så brukar jag binda upp honom och då stirrar han på en med sina stora ögon och förstår inte alls hur jag kan göra så mot honom...tokhäst. När han märker att man inte ändrar sig så blir han tvärsur...

sur de lux

Men jag gillar honom även om han är tung som jag vet inte vad och kräver att man rider honom rätt. Vi var med i två klasser med olika höjder och på den första rundan blev det ett nedslag. Naturligtvis mitt fel, tappade honom lite i galoppen och föll framåt i sitsen och som ett brev på posten så kom ett idiotiskt nedslag medan Carina, vår ridlärare som höll i dagens P&J vrålade åt mig att räta upp mig. Hon hade ju helrätt och jag var rätt förbannad på mig själv efteråt eftersom resten av banan gick jättebra, även långsidan där avståndet var klurigt och krävde att vi hade koll på galoppsprången och avstånden för att inte riva sista oxern.

Så inför andra omgången då hindren var lite högre och hela våran hoppgrupp skulle hoppa så var man lite nervös och jäkligt inställd på att göra en bättre runda. Särskilt som mina vänner i gruppen började rida felfritt.

Vi hade ju blivit uppmanade att ställa upp i dagens P&J utifrån att Carine ville se hur vi funkade i lite mer tävlingsstuk inför kommande tävlingar till våren. Ska vi börja delta i laghoppningar osv så kommer deltagarna plockas ur hoppspecialen så alla var taggade till tusen att göra bra i från sig. Det gick skitbra, hela vår grupp gjorde fina rundor och var asnöjda efteråt! Det har varit tal om hästbyten och andra ändringar efter den här tävlingen, men med tanke på hur bra det gick för alla så tror jag att vi kommer få fortsätta jobba vidare på de hästar som vi har nu och det är vad alla vill.

Hade varit kul att visa bilder, men hade ingen med mig, får bli en annan gång. Men det var skoj, för vi var ett tjugotal starter och det var en jättebra dag. Efteråt var vi rätt trötta och det blev en del fix i stallet innan vi hann med en massa eftersnack. Är ett himla schysst stall att vara i med en hel del goa människor. Finns en del mindre goa människor, men de verkar tack och lov vara få.

De flesta är avslappnade och väldigt schyssta med att dela med sig av uppmuntran, tips och råd och det gör det så mycket enklare. Är så glad att jag börjat rida igen och med tanke på hur det såg ut på min första ridlektion förra året i september då jag höll på att rida över ridläraren och höll på att ramla av när vi skulle hoppa så har det hänt mycket. Går förvisso inte så fort som jag vill, men jag rider igen och jag älskar det!

Efter allt hästfix tog jag spårvagnen hem till Ronija och Widar som samlade höstlov och kastanjer medan jag hann duscha och käka. Sedan ägnade vi eftermiddagen åt höstpyssel, hösttavlor, uppfinningar, barnprogram och helt plötsligt kom Matte hem och Widar blev jätteglad!

Sedan blev han ledsen för att finaste Ronija var tvungen att ta tåget hem till sig. Ibland önskar jag att alla han älskar att vara med bodde nära oss, men det är inte möjligt. Fick Widar som han ville skulle vi bo i samma hus som hans farmor, Lasse, farfar, Ronija, bästa vännen Gustav plus en stor hund och tre hundvalpar och en katt med kattungar och en snickarverkstad...ja, ni förstår ju, helt omöjligt, men väldigt gulligt. Men det gör onekligen lite ont i hjärtat att han blir så ledsen varje gång vi säger hej då till någon han tycker om och vi vet att det dröjer innan vi ses igen.

Hur som, kvällen blev bra i allafall. En stojig och glad-över-att-pappa-var-hemma-igen-Widar, en trött mamma med huvudvärk och en trött pappa som höll på att somna hos Widar i samband med saga och läggning. Blev många familjekramar, vår absoluta favorit som Widar alltid vill göra när vi kommer hem efter att ha varit på olika ställen. Tror dock att vi hade behövt en ledig dag mellan söndag och måndag!

finaste Lyrik

Middag med gamla jobbet och funderingar

I världens regntyngda Göteborg drog jag igår kväll på avtackningsbus med gamla jobbet. Matte och Widar skjutsade ut mig till Port Arthur vid Sannegården. Först åkte vi bland alla hyreshus och annat innan vi hittade den lilla krogen som tydligen är Göteborgs äldsta sjömanskrog. Om du är nyfiken kan du kolla här, de har både a la carte, afterworkbuffe och lite annat smått och gott till rimliga priser!

Ett ställe som har en diger historia med bus och annat. Bland annat har det förr förekommit prostitution på övervåningen och en arbetskollega visade en av lamporna som finns kvar från den tiden. En lampa som signalerade med rött om det var upptaget. Fick många historier om gamla Göteborg av några av mina äldre kollegor som är gamla göteborgare sedan barnsben och som berättade om hur de ockuperade hus, demonstrerade, bodde i rivningskåkar där taken rasade in och hur haschet och amfetaminet florerade i Göteborg medan heroinet fick fäste i Oslo och Stockholm på 70-talet.

stundtals lite sol och ljus mellan molnen

moi

Blir lite perspektiv då kollegan berättar om hur hon och hennes vänner kämpade mot rivningarna av arbetarbostäderna i Göteborg samma år som jag föddes, 1975. Jag älskar att höra gamla historier och igår kom många. Tänk att liksom få se Rolling stones live på Liseberg och sedan få gå bakom scen för att man känner roddarna och detta på den tiden som Rolling stones var gudar! Jisses, vad jag hade velat göra det.

Undrar om jag kommer ha lika många roliga och förändringar genom tiden historier att berätta för mina kollegor när jag närmar mig pensionen? Å andra sidan är jag ju född i en generation som ska försörja 40-talisterna och även sörja för de yngre som inte kommit in i arbetslivet så enligt mitt pensionskuvert lär jag väl få jobba till jag dör...och nej, jag är inte bitter ;)

Hur som, var först på plats igår så jag hann bli lite nojjig på om jag var på rätt plats innan kollegorna ramlade in en efter en och det blev en väldigt trevlig kväll! Var tur att jag gick, var nära att jag avbokade för att jag var så trött och ur humör innan. Men blev väldigt glad under kvällen så det var bra att jag gick. Så är det ofta, man orkar inte, har inte lust, är trött osv, men om man väl kommer iväg så blir det så gott som alltid bra. Dessutom mår jag bättre av att göra saker än att ligga hemma och älta ångest.

fina gamla lampor och utanför ser ni molnen

Blev en del jobbsnack och mycket annat och det känns verkligen att jag kommer sakna dem och jobbet. Kommer gå in nån gång då och då och ta pass, men eftersom jag redan har en tjänst i stan, om än i en annan stadsdel så går ju lönen ut centralt från stan och då blir jag en dyr vikarie att ta in...

Men folket kommer jag hålla kontakt med och det känns gott! Innan jag började jobba med fältarna så hade jag trots mina år inom socialtjänsten ingen koll på vilket viktigt arbete de gör. Hur mycket de möter och hanterar varje dag och kväll och hela tiden med ett intresse för att möta klienten och ha denne i centrum. Det mesta sker ute i klienternas miljöer, vare sig det är en bänk, en skogsdunge, en lägenhet, ett boende med en väldig respekt och vilja att hjälpa, stötta och länka vidare.

För vissa klienter är de äldre fältarna och de som jobbar på övernattningen och som jobbat länge den enda fasta punkt som klienterna känner. Det är klart att alla delar är viktiga och jag vill verkligen inte förringa andra samverkanspartners viktighet. Har själv jobbat som socialsekreterare flera år och vet hur viktiga de och andra är. Men jag personligen, hade nog ingen koll på fältarnas viktiga arbete och hur himla kul det är.

rosor på borden

Nu byter jag arena på måndag och går in i en mer formaliserad miljö och med klienter som troligen befinner sig i en lite mer stadig miljö och situation vilket torde krävas för att kunna fungera i en öppenvårdsbehandling.

unnade mig en guiness, det är så gott

Det ska bli jättespännande, roligt och utmanande då jag velat jobba med behandling länge. Samtidigt så har jag trivts väldigt bra hos uppsökarna så vi får se hur det känns. En del av mig är livrädd och tycker att jag inte kan ett jota, samtidigt som jag försöker intala mig att jag både har pluggat och jobbat med missbruk och människor med missbruksproblematik i många år och jag gillar det! Jag kan ju en massa kring det, även om jag har en hel del kvar att lära. Men det är det som är så intressant att jobba med människor, man lär sig nya saker hela tiden. Känns som att det kan bli bra.

Hoppas att jag ska hålla själv också. Livet är lite komplicerat och den här hösten bär en del ställningstaganden och beslut med sig. Saker är ju inte alltid så enkla som man skulle vilja och det borde jag väl ha lärt mig vid det här laget. Funderar fram och tillbaka och förbannar att inte saker och ting kunde vara enklare. Men det är det inte och så måste det hanteras.

vitlöksbröd i väntan på maten

Hur som var en kväll som igår ett trevligt avbrott. Drack Guiness (aslänge sen sist) och lite vin. Åt god mat och fick skratta en massa och avslutade det hela med en massa kramar och lyckönskningar. På slutet var det bara jag och Lisbeth kvar och vi hade lite roligt åt att det var vi två som byter jobb nu var de som var kvar längst.

efterrätt

Det hela var så schysst så det beslutades om en höstöl senare i höst. Blir inga bilder på jobbgänget utan ni får hålla till godo med bilder från Port Arthur och en selfie =) Så tack alla goa kollegor för en himla fin kväll i går! Vi ses snart igen! Hann precis hem innan regnet vräkte ner igår, precis som det gör ikväll. Var lite vemodigt när jag tog mig hem igår så regnet passade fint. Väl hemma träffade jag en överpigg sambo som försökte lägga sig då han skulle iväg med jobbet fem i morse...Var bara att köra honom i säng och varva ner för egen del.

Gick så där då Widar drömde om att hans pappa skulle åka bort utan honom och således vaknade ett antal gånger under natten och var ledsen. Inte lätt att vara liten och längta efter sin pappa. Vi var rätt trötta i morse och liten bröt ihop då han såg att barnafadern redan åkt....

på gång med jobb och tankar, livet är som vanligt alltså

Så var det måndag, åter till jobb och förskola. Widar hade på söndagskvällen ett två timmars bryt då han grät och inte ville gå till förskolan. Han ville inte att sommarlovet skulle vara slut och det blev mycket trösta. Trodde Matte skulle få en eländig lämning i morse, men det hade gott bra och när vi sedan träffades på kvällen allihopa hade Widar haft en toppendag på förskolan...Det är inte lätt att hänga med i alla känsloturer. Men det var skönt att han haft det bra. Han är så stor och liten samtidigt nu att man både skrattar och får ont i modershjärtat. Min lilla stora unge!

För både Matte och mig var det tillbaka till jobbet och det har funkat. Känns ok, även om hela familjen är astrött ikväll. Har saknat jobbet och kollegorna och ändå så kändes det idag att jag är på väg därifrån. Hen som jag vikat för kom tillbaka förra veckan och det ter sig lite oklart vad jag ska göra i nuläget. Men jag har lite att avsluta de kommande två veckorna som jag har kvar innan en veckas föräldraledigt och därefter uppstart på nya jobbet.

Men det är lite trist att inte vara kvar och inte vara med i höstplaneringen. Det blir en distans i gruppen och det finns annat som så tydligt påverkar gruppdynamiken och efter idag så är en del av mig glad att jag kommer byta jobb. Inte pga mina klienter som jag verkligen gillar och kommer sakna, så mycket att jag funderar på att sätta upp mig som timvikarie utöver mitt nya jobb. Nä, det är andra saker som påverkar, som har tillkommit och som jag inte skulle orka med personligen.

I stort är det gott att vara tillbaka med goa kollegor och klienter, men det var inte en helt enkel dag idag. Man kan inte låta bli att fundera över hur lätt något bra kan kännas som att det skaver lite, lite obekvämt och där skrattet fastnar i halsen. Finns en hel del att fundera kring, kring samspel, interaktion, språk och dynamik. Så oerhört skört det kan vara även om man försöker vara positiv. Sedan blir det såklart inte bättre av att jag är relativt tunnhudad än så länge och känner av och känner in en massa som man kanske helt enkelt borde skita i.

Inte blev det bättre av åskluften som gav mig rejäl huvudvärk och trots det så blev det ingen åska över götet. Regn ja och nu ikväll en temperatursänkning tack och lov, men gud vad gärna jag ville ha åska. Verkar ju åska och strula överallt i Sverige, men icke här...mitt huvud hade behövt åskan. Trött och huvudvärk, men med en massa oro i kroppen blir det svårt att sova. Ser verkligen fram emot att få göra min sömnutredning i höst som jag köar till! Var ju ett års kötid och den tiden har gått i oktober/november. Kanske visar den nåt och så löser det sig. Vore bra med mer sömn och lägre blodtryck!

Vill trappa ner och sätta ut mina mediciner, både antidepressiva och annat, men min läkare delar inte riktigt min åsikt. Hade ett tungt samtal i torsdags och jag är inte riktigt ok med det ännu. Jag mår så pass mycket bättre nu att jag vill kunna vara jag utan alla mediciner eller sänka dem ordentligt, samt att medicinerna står i vägen för en del framtida beslut. Men min läkare bara viftar med skräckscenarion vilket kändes oerhört jobbigt. Ibland undrar jag ju om jag fungerar så här för att jag är jag eller om det bara är ett medicinjag? Ibland blir jag mörkrädd när jag läser igenom listan av biverkningar och risker. Inte blir det roligare av att medicinerna gett mig ett antal extrakilon, japp enligt läkarna är det vanligt med viktökning och jag skulle vara glad att jag inte gått upp 10-15 kg....vilken tröst liksom...

Å andra sidan så pekar forskning och erfarenhet att man ska hålla sin medicinering 6-12 mån efter att man mår bättre för att inte ramla ner i depressionshålet igen. Kan ju säga att min läkare uttryckte sig lite kraftigare än så och jag blir mest trött.

Jag saknar mitt gamla jag även om jag vet att jag inte kan bli samma person igen med en massa saker på gång samtidigt. Jag fixar inte det och jag försöker dagligen hantera mitt eget mörker så att jag ska kunna fungera så ja, en del av mig förstår väl läkarens farhågor. Men jag blir så trött på alla som ska säga sitt om hur jag ska fungera i mitt liv, å andra sidan hade jag ju inte funnits här om inte människor hjälpt mig staga upp kaoset och om jag inte haft mina nära.


Det är en balansgång och om man är van att klara sig själv och lita till sig själv så är det svårt med folk som ska tycka till. Visst kan jag ta ett beslut och sluta ta mina mediciner, men ni skulle sett den vilda blick jag fick av läkaren när jag sa det och sedan fick en föreläsning om utsättningssymtom och den kraftigt förhöjda risken att jag skulle falla ner i en kliniskt djup depression igen osv.... Kan ju inte låta bli att säga sånt heller, lite för att se reaktionen, men också för att jag faktiskt vill kunna vara jag utan antidepressiva och sånt.

Å andra sidan är det ju något biokemiskt i hjärnan så det är ju något jag måste ta hänsyn till. Hade det funkat med bara vilja så hade jag redan varit igenom det och lagt det långt bakom mig, men vilja räcker inte när man slåss mot biokemiska prylar i hjärnan....Nåja, hur det blir med det får vi väl se, det kommer ge sig under hösten. Blir en intressant höst tror jag. Nytt jobb, nya tankar och kanske mer av mig själv tillsammans med min fina lilla familj som drömmer om hus med hobbyutrymme!

Grattis älskade Widar

För fyra år sedan blev vi föräldrar till Widar. För fyra år sedan låg jag i sängen på special BB med Widar bredvid mig och Matte alldeles intill. En timme senare krampade jag och svimmade av när jag skulle gå till badrummet och fick ligga med vak hela natten medan Matte tog hand om vår lilla kille som hade en rejäl släng av gulsot. Det var så mycket känslor och den stora känslan idag är en enorm kärlek till vår tossiga och älskade vildunge.

Jag minns knappt vad vi gjorde med vår tid innan han fanns hos oss och nu på sistone så har han växt så mycket, både i storlek och mentalt. Min lilla bebis vill inte längre bli kallad bebis utan en stor kille och han kan kramas på ett sätt som värmer in till själen. Han är det finaste jag och Matte har och jag är oerhört glad över att jag kan känna det för det har inte varit enkelt när vi brottats med kolik, förlossningsdepression och kaos. Men vi har fixat det och idag är kärleken till Widar det finaste vi har!

 Tack för att du kom till oss älskade unge! Vi kommer alltid finnas för dig för vi älskar dig galet mycket! Grattis på din dag, vår stora kille!!