sorgsen

17 mars, en dag som förr var en glad partydag, St Patricks day. För fem år sedan var jag och Widar hos goa vänner och firade finaste Livias 1 års dag. Senare på kvällen gick Widars morfar bort, alldeles för tidigt. Han var inte ens pensionär och han skulle fått finnas så mycket längre. Det finns ingen mening med att människor dör ifrån en. Tiden går, men jag minns fortfarande den kvällen, minns hur allt såg ut, sjukhuslukten och hur oerhört stillsam Widar var den kvällen. Widar som jämt skrek, var alldeles stillsam och tyst. Minns hur livet försvann och kvar fanns en smärta som fortfarande känns som en knytnäve i magen. 

Jag kan bli så ledsen att Widar inte fick lära känna dig. Men jag hoppas innerligt att du vakar över honom, ser allt hans bus. Ibland anar jag din närvaro och jag kan bara inte radera ditt nr i min tfn bok. Kan inte vara vid din viloplats idag, men jag tror att du ser att ljusen brinner för dig, att vi minns och tänker på dig. 

ljuset brinner för dig, vi minns och saknar dig

Önskelista

Widar fyller fem år på tisdag nästa vecka så vi behövde knåpa ihop en önskelista. Liten är inte killen som vill ha allt och inget, eller vad som helst och svarade bland annat på frågan vad han önskade sig med "vi får se vad man får på sin födelsedag, en överraskning kanske"...han är för söt!

Men han har pratat om att bli fem år i säkert ett halvår och ikväll när han skulle sova ville han att han skulle fylla år i morgon istället, att man kunde bestämma att hans födelsedag var då istället! Vi har pratat lite om vad han kan önska sig och han vill ju egentligen ha en kattunge, vilket inte funkar för min allergi är värst på katter, och en egen snickarverkstad, vilket inte funkar i en lägenhet.

Förutom dessa två önskningar så önskar han sig Lego city-träskpoliserna. Han leker av och till med lego en massa. Sedan vill han som alltid ha glitterlim och olika sorters tejp. Brädor och spik är också en stående önskning. En bok om nya favoritdjuret delfiner och Casto målar finns med på listan. En robotfisk, haj den här gången önskar han sig också och Brio Build som är olika byggdelar som han har när han gör byggen och uppfinningar. Det har han byggt en massa uppfinningar i så det använder han verkligen! Guldfärg saknar han , han har alla andra möjliga färger när han målar och han gillar att måla med olika saker, lim, pennor, akrylfärg osv.

Ett nytt tuff-tuff tåg från biltema är också en önskan då det gamla blivit utslitet. Vattenspruta/vattenpistol så han kan spruta vatten på allt och alla och en såpbubbleblåsare, finns någon sådan skum pryl som går på batteri och blåser ut en massa roliga bubblor har han sett och önskat sig. När han funderat ut allt han kunde komma på och sedan gått för att sova så kom han på att ja, lite riktiga sedelpengar vore ju bra för han vill ju köpa en gosedjursdelfinkompis till Herr delfin och Herr mockasin ett så de kan bli en delfinflock för delfiner ska ju ha många kompisar! Efter att vi såg delfinshowen på Kolmården i höstas så är delfiner hans nya favoritdjur! Han funderar verkligen en massa och det är kul att höra hur han resonerar och tänker!

Han lär ju få lite praktiska saker som lite kläder vilket han inte önskar sig och annat som en mamma och pappa kan tycka att en liten femåring kan behöva, men det behöver vi ju knappast skriva ner. Nu var ju det roliga att se vad han kunde vilja ha och det blev ju en lista till slut. Tänk att för fem år sedan så hade jag världens mage, förlossningsskräck big time och påbörjad havandeskapsförgiftning utan att fatta det. Då visste vi inte att finaste Widar skulle komma till oss!

Widars önskelista

första juni i ett inlägg

typiskt väntrum, bild google

1 juni idag och det märks inget vidare på vädret. Kallt, regn och en gnutta sol och i morgon är det klass 1 varning på grund av blåst och regn. Maj har varit den kallaste och regnigaste maj på många år och det enda positiva är väl att alal blommor inte blomamr över direkt. Men jag har min utslitna vinterjacka på mig fortfarande utan att svettas ihjäl och det är ju helt galet. Nog för att den är tunn och jag har ingen fleece i den nu, men vinterjacka på första juni???? Nåja, det är vad det är, men förhoppningsvis vänder det i veckan. Kan eventuellt bli sol och 20 grader varmt i helgen vilket gör att ridbanan kan torka upp och det kan bli schysst att avsluta Bohuscupen på Storås utebana. 

Är redan skitnervös inför söndagens tävlingar och försöker hålla det ifrån mig. Ska ju bara försöka ha kul och bara vara glad att vi får försöka igen! Har dessutom varit modig och ställt mig på kö till dressyrspecialen så får vi se om jag kan lära mig lite mer av det också. Men det är fullt och kö så det händer inte den närmsta framtiden.

Har jobbat idag och hunnit med att sitta i olika väntrum. Så mycket väntrum jag har suttit i de sista åren, alla dessa väntrum. Är en märklig känsla i väntrum, vad är det man väntar på? Väntar bort tiden. Känner mig ofta både obekväm och ångestpåverkad medan jag väntar. Idag har det handlat om att kolla blodtrycket som tack och lov visade på lite lägre än 190/125 som i förra veckan. Det är inte mycket minskning, men betyder ändå att kroppen försöker svara på medicinjusteringen. Har försökt vila jättemycket också och köra avslappningsövningar igen. Inte helt lätt när ångesttåget rusar genom huvudet och bröstet, svårt att stoppa när det kör över en och jämnar en med marken. Slår under fötterna på en så man bara darrar eller snarare skakar. 

japp, mitt blodtryck förra veckan 190/125....
lite lägre idag tack och lov

Skulle för en enda gångs skull ha en ångestfri dag, en dag utan negativt ältande där man bara kunde känna att det var ok att gå upp och vara, men det lär väl inte hända den närmsta framtiden. Det andra väntrummet var hos psykologen och dagens samtal var skitjobbigt. Hamnade i gamla minnen och höll på att få panikbryt. Hon försöker rucka på allt negativt som pågår i mig och det är inte lätt. Det gör ont när hon visar på att det jag tyckt varit normalt egentligen är åt helvete och inget en människa skulle behöva acceptera, men som för mig blivit mitt eget under åren som gått. Det är märkligt och det är oerhört svårt att tro på förändring och förbättring när man upplever att man balanserar på kanten hela tiden. 

Väl hemma var jag helt slut, något Widar och Matte också var så vi var rätt utslagna under kvällen. Fick iallafall mysa med liten och det gör gott. Det gör gott i själen att kramas med lillkillen, eller bara ligga tillsammans i soffan och kolla på barnprogram medan hans älskade Herr delfin simmar efter fisk på vardagsrumsgolvet. Prata om hur dagen varit på förskolan, om uppfinningar, ideer och kittlas till liten nästan kiknar. Måtte han aldrig tappa sin glädje och nyfikenhet! 

Imorgon blir det fullt upp igen, drar tidigt till jobbet. Blir friskvård, troligen simning och träning med deltagarna på förmiddagen, köksfix, pappersarbete och sedan vid halv två ska jag vara på läkarbesök och sköterskebesök. Sedan blir det full fart till spårvagnen och ut till stallet för hoppträningen inför finalen och tävlingssnack. Längatar som attan till stallet, men innan dess är det en hel del pappersjobb och annat som ska fixas. Mår för det mesta väldigt bra i stallet och då är det väldigt skönt att vara där! Lär dock bli dyngsur när jag går från spårvagnen till stallet då jag inte har bil imorgon... Nu är det väl snart dags för att försöka sova, kommer ett inlägg om sömnen och sömnutredningen snart, men ja, jag har tydligen en seriös sömnstörning....haha vilken nyhet...

jag och lyrik för några veckor sedan,
längtar till min surmört imorgon

timehop och Widarwida

widar

Laddade ner timehopappen för ett tag sedan, typ sist av alla. Iallafall, ju mer den plockar upp gamla bilder och stunder desto roligare är det. Den här är en bild på Widar för tre år sedan idag och så har jag lagt till bilden på Widar från promenaden igår. 3 år emellan och liten har blivit så stor att man inte får kalla honom för småtting längre och han kan knyta sina egna knutar! Det är stort det! Snart fyller liten fem år och jag älskar honom över allt annat även om han kan driva mig till gränsen ibland! Lika söt nu som då och när man är med honom så kan ingen ana hur det var i början när jag höll på att gå under. Älskade unge, tack för att du finns hos oss!

hästabstinens

jag och lyran i galopp på framridningen i bohuscupen, tanumshede

 Har seriös häst och ridabstinens, red bara ett tillfälle förra veckan och längtar oerhört till helgen nu. Ska rida gubb&tant lektion på fre och då kan det blir Lyrik eller någon av stallets andra hästar, men det är ok vilket som eftersom bästa Carine håller lektionen. På lördag är det hoppträning på Lyrik för Carine i bästa gruppen, hoppspecialen! På söndag är det medryttartid och jag ska träna dressyr och program på fina Lyrik! Så tre underbara tillfällen ska jag vara i stallet och i allafall två av dem blir träning på älskade Lyran, saknar hästen som attan när jag inte är i stallet.

framhoppning

fina killen

så här kul kan vi också se ut, älskar bilden för vi
ser lika muppiga ut båda två

 Den 10 maj är det dags för deltävling två och den går i Alleby så vi behöver inte åka så långt som sist. Lär vara lika nervös och stressad, men samtidigt ska det bli så himla kul! Vet inte hur jag ska stå ut när ridskolan tar sommaruppehåll i dryga fem veckor, jag som får bryt när jag inte får rida nån enstaka vecka eller som nu när jag bara får in ett pass på en vecka. Skulle rida dagligen om jag hade fett med cash och mycket skulle gå till träning för Carine. Hon är grym helt enkelt och boostar ens självförtroende och utveckling hela tiden med en schysst blandning av beröm och kritik. På fredag vid tre börjar min hästhelg! Än så länge håller jag peppen med bilder från tävlingstillfällena!

fina killen

om ni visste hur nervös jag var här...ojoj

han gillade verkligen att komma ut och hoppa

 

hoppade så fint

 

gillar verkligen i luftenkorten som bästa sophie fotat. Hon är jätteduktig
på att fota och skitduktig på att rida och ska vara med på en av ridskolans
nya hästar i nästa deltävling!

sorgen finns kvar

För så är det, sorgen finns kvar, den lämnar aldrig. Den kan mildras och falla undan, men den försvinner inte. Idag är det fyra år sedan min far dog, lämnade oss helt förstörda i ett sjukhusrum. Han slapp äntligen smärtorna, men jag hade så gärna velat att han funnits kvar hos oss och att Widar fått lära känna honom. Han humor, finurliga brev och egenheter.

minnesljus

Eftersom han under många år inte fanns i mitt liv så var det ju inte en helt enkel relation, men den betydde mycket och jag vet att den betydde mycket för honom med. När vi städade ur hans lägenhet så visade det sig att han hade en låda full med alla brev som jag skrivit till honom sedan tonåren när vi fick kontakt igen. Jag är glad för det vi fick även om det var alldeles för lite. Men jag tänker att han finns omkring oss, att han ser och följer Widar på något sätt!

Idag är vi inte vid hans grav, istället lät jag minnesljuset brinna och tankarna går till honom och minnen jag har. Varje gång vi passerar Örebro så lägger jag och Widar blommor på graven och stannar i tanken där en stund. Livet är inte rättvist för en sekund, människor ska inte behöva dö mitt i livet, det är inte rätt. Men det som händer händer och cancer är ett helvete som borde varit utrotat. För att man förhoppningsvis ska kunna göra det på sikt eller i allafall behandla det med än bättre mediciner så kan man stötta forskningen. Blir också ett sätt att minnas de som lämnat oss och en förhoppning om att inga fler ska drabbas.

Helt enkelt en sorglig dag idag, den kommer alltid vara det.

Jag saknar dig, saknar det som kunde ha blivit!  

Själar säger aldrig farväl

The Pogues Featuring Kirsty MacColl - Fairytale Of New York (Official V...

I vårt hem rullar ingen julmusik än, det räcker gott med det som spelas i varenda affär och annat offentligt utrymme just nu. Står mig redan upp i halsen.

Men det finns en fin jullåt, en enda och det är den här, Fairytale of new york med the Pouges och Kirsty MacColl. Det ska inte vara några andra som sjunger den och den ska spelas på hög volym, helst medan det singlar vitt ner från himmelen, då kan tom jag känna lite julfeeling!

Särskilt om jag kan gå ut och få snöflingor i håret, mössor undanbedes och jag kan räcka ut tungan och smaka på snöflingorna som jag gjorde när jag var liten. Inte tänka på alla förbannade föroreningar utan i nån sekund bara snurra runt i snöfallet. verkar dock inte bli så i götet i år där regnet faller som aldrig förr suck...För ett par dagar skulle jag kunna överväga någon liten ort i norra Sverige...

Onsdagstankar

kommit en bit på dop-
klänningen ikväll

En onsdag med jobb, systund, liten och en seriös ångestfeeling. Trots att jag sovit hyggligt i natt efter några sömnlösa dygn så dundrar ångesten och negativiteten i hjärnan. Den rullar runt och drar ner en i skiten och det krävs rätt mycket kraft för att hålla sig på banan medan man jobbar. Samtidigt är jobbet ovärderligt eftersom det tvingar mig att fokusera på andra och annat än min egen röra.

Har snart jobbat ett halvår och det har varit så sjukt mycket bättre än att gå på verksamheter med människor som är sjuka och mer eller mindre ser sjukpension som nästa steg i sina liv. Fick ju själv förslaget om att jag skulle överväga sjukersättning, trodde jag skulle bryta ihop då. Inte för att jag mår bra idag, det vore ett skämt att säga det, men jag fungerar ändå bättre än förut. Att gå hemma gör att man snöar in så fullständigt i sitt eget så det funkar inte alls för mig.

Om jag skulle bli så dålig igen så skulle jag ändå , om möjligt försöka jobba i någon form. Å andra sidan är det ju en avvägning för när jag mådde som sämst hade jag inte klarat att göra ett bra jobb för och med klienter som också mår dåligt och lever i utsatta situationer. Hade antagligen tappat fokus helt och då gör man inte ett bra jobb och då ska man nog inte jobba. Kom ju knappt upp ur sängen, det gör jag iallafall nu! Men det är väl individuellt vad som funkar och inte funkar.

Det är svårt att förklara och svårt att förstå. Stör mig oerhört att jag på pappret har det väldigt bra medan måendet inte alls är bra. Men det är en hel del i bagaget och det är svårt att förhålla sig till. Att få egna barn sätter onekligen saker och ting på sin spets på ett sätt jag inte kunde tänka mig innan. Minnen vaknar, tankar springer fritt och livsviktiga frågor söker svar och existensberättigande. Man kan bli väldigt liten när man tvingas möta saker som man omsorgsfullt förpackat och låst inom sig. Nog önskar jag att det gick att sudda ut, reboota, ta bort. Vissa saker vill jag inte veta av och än krångligare blir det när det är en del av mig sedan många år. Nåja, kanske kan det få försvinna.

rymden av Widar 4 år

Tänkte bara visa lite bilder från ikväll. Widar har målat en rymdtavla i glitterlim till farfar och det gick åt mycket glitterlim kan jag säga. Det tar tid innan den torkat helt. Men jag gillar den verkligen! Han är så nyfiken på rymden och planeterna nu och det är riktigt kul och visst påminner bilden om en galax eller stjärnkaos? Stolt som en tupp är liten iallafall över denna bild som påbörjades igår. Farfar väntas på besök nästa vecka och till dess är bilden torr!

Resten av kvällen har gått till att sy ihop dopklänningen, rynka och fixa. Imorgon ska jag fålla det sista, sy i knappar och knapphål samt fixa ett blått sidenband. Sedan är den klar och vi får se om den duger till finaste lille Elliot vars dop vi ska på nu på lördag. Har inte svurit så mycket över klänningen ikväll och förutom en del små misstag som jag lär mig på så ser det ut som om det kommer bli en dopklänning på riktigt! Men nu är det snart sovdags, Matte och Widar sover redan. De somnar lite lättare än vad jag gör.

Här har jag tom fått på volangen, bara fålla,
sätta i knappar och band, sen klar!!

blev visst ett inlägg om liten och moodswings...

En torsdag som rullade på med jobb, väderutbrott och en fyraårings enorma moodswings. Min PMS står sig slätt mot de utbrott som kommer stup i kvarten på Widar nu. I morse bröt han ihop för att han inte når att dra upp rullgardinen själv och i eftermiddag har han fått bryt för allt och ingenting och emellanåt fattar vi verkligen inte vad som är fel.

Trodde liksom att det här var över, men nu verkar utbrotten vara tillbaka igen efter en lite lugnare period. Men vi blir ju helt slut och man hinner inte med i svängarna och pendeln som går mellan skratt och utbrott på 3 millisekunder. Dessutom vill han inte lägga sig alls längre och läggningarna är nästan uppe på en timme igen innan han somnar och det är skitjobbigt.

Han verkar inte ha så ont av det, men vi blir trötta. Men antingen är det något som inte är bra eller så är det nåt utvecklingssprång för det är bryt för allt och inget och hans mardrömmar och uppvaknanden under natten är tillbaka fullt ut.


Jag hoppas det lugnar sig snart för det här är inte kul för nån även om jag ibland måste hålla mig för skratt när han blänger så hårt han kan under lugg mot mig och väser neeej aldriiig i liiivet när jag sagt till honom något. Skulle man råka skratta så ylar han nej och brister i gråt så det är mycket nu att bekräfta honom, sätta ord på känslorna och försöka stå ut i stormen och sedan prata med honom och kramas, många kramar. Men snacka om tålamodsprövande!

Däremellan är han en helgo unge med humor och en massa färdigheter som kan få en att bli alldeles varm inuti och på måndag fyller han fyra år! För fyra år sedan knatade jag runt, höggravid med foglossning och påbörjad havandeskapsförgiftning som gjorde att jag bara låg på soffan och hade ont de sista två-tre dagarna.

Eftersom barnmorskan sagt att jag skulle få en blixtrande huvudvärk om det var havandeskapsförgiftning så fattade jag inte att jag var så dålig som jag var. Jag hade ju bara min vanliga huvudvärk och det var inte förrän jag var på MVC på mån innan han föddes som det upptäcktes och det blev inläggning på special-BB på Östra i Göteborg. Tänk fyra år sedan, känns helt obegripligt. Men trots den långa vägen både före och efter och trots alla bryt så är han det finaste vi har och snart ska vi fira honom!!

hundpromenad och en älskad Thiahund som lämnat oss

En av Widars absolut bästa saker att göra när vi hälsar på våra vänner i Undenäs är att få gå på hundpromenad med finaste Thiahund. En tax/drever som funnits hos familjen sedan innan deras äldsta son Max föddes. Vi har busat med henne sedan hon var liten valp och även om hon på intet sätt är min hund så är hon en av mina favorithundar.

väldigt glad och seriös kille på hundpromenad

Hon har varit en underbar och tokig hund som alltid hälsat oss med sina skall och våta pussar. Sist vi var uppe så var det en stolt Widar som fick gå på hundpromenad vilket han tog på djupaste allvar. De var tre killar i Widars ålder, Odin som är yngst hos familjen och så Rasmus som är son till gemensamma vänner. Med var Rasmus lillebror också, men han brydde sig inte om Thiahund. Föga anade vi då att det skulle bli den sista promenaden som vi fick gå med tioåriga Thia.

Vi knallade en mellanlång skogsrunda och killarna turades om att hålla i Thias koppel. En riktigt fin sommardag och vi tog svängen förbi kalvarna som blivit utsläppta på bete. Vet inte vem som stirrade ut vem mest, ungarna eller kalvarna? Att kolla in bondens stora traktor var också en höjdare!

Det är så himla fint, särskilt nu i början av sommaren att man lätt glömmer vilket elände det är att bo där vintertid. Bodde ett antal år i Tived som ligger i Tiveden ungefär tre mil norrut från Undenäs och fy 17 för det. Växtzon fyra och snö kvar i skogen fram till maj. Men nu, när det är många år sedan jag flyttade därifrån så kan jag se det fina i naturen igen.

Thia, Widar, Mattias och mamma Annelie

Det är något väldigt fint för ungar att växa upp i och jag hade gärna bott där om det legat max tre mil från Göteborg istället för dryga 20 mil. Men jag skulle vilja att Widar fick vara mer nära naturen, är själv uppväxt på landet med djur som en naturlig del av livet. När man bor i stan blir djur något exotiskt istället för naturligt och det känns lite knasigt.  

Minsta lillkillen som heter Mattias precis som Matte

Widar och Odin kollar in bondens traktor

Vi blev utstirrade

min favoritbild av Widar och Thia

Är så sorgligt att Thiahund fick resa till hundhimmeln ett par dagar efter att vi varit i Undenäs. Dan efter att vi åkt hem så var hon väldigt hängig och blev sedan snabbt sämre. Hon har dragits med en del andra åkommor, men vi trodde nog alla att hon skulle få finnas kvar hos familjen ett tag till, men istället fick hon följa med husse till sin favorit jaktplats i skogen och sedan somna in.

Hon är så saknad av alla, särskilt sin lillhusse som växt upp med henne. Så svårt att förlora sin kompis och sitt första husdjur, alla minns vi väl den sorg man kände första gången det hände?! Samtidigt kan man inte låta ett djur lida när man vet att de har åkommor som inte kan botas och att den tid man har är lånad. Men det är förbannat sorgligt när de lämnar oss, det blir så himla tomt! Så tack finaste Thiahund för allt ditt bus och all din glädje och hoppas du får de godaste köttben som hundhimmeln kan uppbringa!

Lycka är en farmor

Ikväll kom Lena och Lasse ner till oss. Widar har pratat om detta hela veckan och var alldeles till sig när de kom. Han blir verkligen så genomlycklig och pratar om allt, ska visa allt och sedan måste farmor läsa en massa böcker och lägga Widar!

Då märks det att vi bor långt bort och det gör lite ont i hjärtat. Det är klart att det hade varit gott för Widar att kunna träffa farmor så ofta han ville och det skulle bli ofta om jag känner honom rätt. Det kommer bli krokodiltårar när de åker igen. Han blir så ledsen. Men just nu är han väldigt lycklig över att Lena och Lasse är här och det är början på helgen. Imorgon ska Lena springa Göteborgsvarvet och på söndag ska hon och Widar springa Mini Göteborgsvarvet och Widar har tränat hela våren inför detta. Fina ungen min!

Tycker att det är så himla fint att han skapar egna relationer till dem, egna ideer, aktiviteter och minnen. Han behöver inte Matte och mig i det, utan är i sin egen värld tillsammans med Lena och Lasse. Också ett tecken på hur stor han börjar bli. Mer och mer så kommer det fram vem han är, vad han gillar och vad han inte gillar. Det är spännande att få följa honom och jag kommer ofta på mig att undra vad det ska bli av honom och vad han ska möta. Ibland blir jag mest nyfiken och stolt och andra gånger tänker jag på all skit jag gått igenom och då får jag en stor klump i magen av rädsla. Så mycket jag inte kan skydda honom från hur gärna jag än vill. Men just ikväll sover han fint efter att farmor läst fler böcker för honom och imorgon kommer han vakna och springa in till farmor och säga vaaakna farmor och tillsammans kommer de ta sig an dagen och skapa nya minnen. Sånt gör gott!

saknar

saknar thailandskvällarna

Lördagsmorgon och insnärjda psykologtankar

Haft en riktigt skitnatt med magont, biverkningar på nya medicinen och råångest. Man kunde ju vaknat lite piggare vid kvart över fyra, tio i fem, halv sex, kvart över sex och sedan gå upp vid sju. Nästan skönt att jag inte fick någon igenridningstid idag. Hade annars tänkt rida igen och rida ordinarie lektion, men idag hade jag inte orkat.

Så det blir min vanliga lektion kvart i elva, sen hem och duscha, äta lunch och sedan åka till jobbet för att jobba mellan 14-01. Är egentligen för trött, jobbar sex dagar den här veckan och fem nästa vecka innan jag är ledig hela nästa helgen. Men det blir väl bra ändå. Egentligen skulle jag varit ledig idag, men har bytt med en kollega som verkligen behövde byta så jag vet ju vad jag ger mig in i.

Men just nu, när jag ligger astrött och huvudvärken skakar i mitt huvud så hade jag lätt kunnat sjukskriva mig. Men jag är ju inte mycket för att sjukskriva mig om jag inte har feber liksom. Sedan brukar ju fältpassen vara väldigt roliga, man vet ju aldrig vad dagen och kvällen har med sig liksom.

Satt hos psykologen igår och det börjar verkligen kännas galet meningslöst. Igår var det mycket om allt ansvar jag tagit sedan jag var väldigt liten, med syskon, i hemmet och för hästarna. Det krockar ju lite för jag skulle ju aldrig lämna Widar ensam hemma i hans ålder med ansvar för sina småsyskon, men det ansvaret har jag tagit för de fem syskon som är närmast efter mig sedan jag var i tre-fyra års åldern.

Mycket hemarbete gick ju ut över skolan när jag blev äldre, jag var hemma och hjälpte min mor med alla sysslor istället för att vara i skolan och det är ju verkligen galet egentligen, men som liten visste jag inget annat. Det är oerhört jobbigt att prata om gammalt tjafs och det bidrar väl också till att jag tycker att vissa psykologsamtal är tröttsamma och jag blir galet trött av det. Men visst är en del av ens uppväxt och saker man utsatts för en del av de problem man brottas med som vuxen och jag har ju en fin ryggsäck som jag släpar runt med.

Det är svårt att försöka lyfta av sig delar av den, att inse att saker som man trott att man är ansvarig för egentligen inte var ens eget fel utan ansvaret låg på andra vuxna. Är ju uppväxt med att om jag gör fel så får det direkt konsekvenser och nu när jag har barn själv så krockar ens egna upplevelser med hur jag själv ser på barnuppfostran och mycket av det jag mött genom livet skulle jag aldrig utsätta Widar för.

Det är inte bara barnuppfostran, det är skolan med all sin mobbing och andra saker jag gått igenom som ungdom, ung vuxen och vuxen och som jag hanterat genom att trycka undan, dra ett djupt andetag och le. Alltid le, med det kommer man långt, för vem ser vad som finns bakom leendet? För det krävs att man verkligen bryr sig och vill ha ett vettigt svar på hur mår du, hur har du det?

De flesta vill ju att man bara svarar att allt är bra och det har genom livet varit mitt standardsvar tillsammans med ett leende. Så många gånger jag förundrats över att människor inte ser, eller väljer att inte se. Sedan blir man ju expert på att dölja saker och ting och att anpassa sig. Hm, blev visst ett långt inlägg, har visst inte skakat av mig gårdagen riktigt. Blir skönt att komma ut till stallet snart, det hjälper onekligen. Precis som kramarna från Widar, han lindar sina små tunna barnarmar runt mig och viskar att han älskar mammi. Sånt värmer!

Paus

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Henrikson

sorg och minnen

Så kom en av årets jobbigaste dagar. Årsdagen för min fars bortgång. Just i detta ögonblick är det tre år nästan exakt på minuten som han lämnade oss. Minns fortfarande hur han lät innan det blev tyst och stilla.

Minns hur det luktade i sjukhusrummet, hur tyst Widar var och hur tyst det var innan alla började gråta. hur ofattbart det var att det var över. Hur insikten bara slår en, som en knytnäve i magen. Ingen möjlighet att ändra på.

Jag tänker ofta på honom, hur det var innan han blev sjuk. Har svårt att tänka på hur han mådde de sista dagarna, hur cancern och allt förstörde människan. Jag hatar cancer, djupt och innerligt. Önskar verkligen att man utrotade den skiten och jag stödjer cancerfonden i deras arbete.

Jag saknar honom, jag saknar hans humor, jag saknar att han inte får lära känna Widar. Widar har varit med och lagt blommor på hans grav och idag har vi tänt ljus och pratat om Ragnar, att han är Widars morfar. Men jag tänker att han finns kvar i nån form, att han ser Widar, att han följer och vakar över honom. Så måste det vara.

Milestone baby cards

Surfade runt lite ikväll medan jag kollade på Exorcisten och inne på Miashopping.com hittade jag ett jättefint tips. Nämligen Milestone baby cards.

En ask med 30 kort som innehåller barnets första års alla milstolpar. Man skriver i datumet som barnet gjort det eller det på kortet och sedan fotograferar man barnet tillsammans med kortet. En helgullig ide och något som funkar som present till nyblivna föräldrar. På deras hemsida fanns även en ask att ha under graviditeten, vet ej om den finns i Sverige.

bild lånad av miashopping

Men milstolparna hittar du på NK´s barn och lekavdelning. Nu är Widar för gammal, annars hade jag nog lätt spenderar 198 kr på den här grejen. Men så är jag en sucker för minnesgrejer, beror nog till stor del på att det inte finns några minnessaker kvar från när jag var liten. Widar kommer antagligen få bryt på mig över allt jag sparar...

Får se när jag orkar göra ett lapptäcke av de gamla babykläderna. Mycket har sålts på barnloppisen, men det finns en del fina babykläder kvar som jag ska göra om till lappar när jag orkar!

Besök i Örebro

Widar och min farmor Märta
Under en bild från graven, en stunds stillhet

Dagen började i morse vid sju med ett hysteriskt packfix ut till bilen och att göra i ordning en treåring som vägrade typ allt och bara ville vara hemma alternativt åka direkt till farmor utan att passera gå. Morgonen ledde till att hela familjen var halvsur när vi väl kom iväg 40 min senare än planerat.Men väl iväg så funkade det även om det var förvånansvärt mycket trafik ute. 

Efter ett antal timmar så nådde vi Örebro och började med att åka ut till min farmor Märta och hälsade på henne och hennes chihuahuahundar. Nu börjar Widar känna igen sig och även vänja sig vid att vovvarna kan vara högljudda. När han var mindre var han både nyfiken och rädd och efter öronoperationen hade han väldigt svårt för ljudet, men nu gick det bra. Han tycker verkligen att det är roligt med hundar och att få klappa dem är toppen. 

Sedan fick han en rolig äggknäckare av Märta som han blev väldigt förtjust i då man knäckte ägg med en hammare. Han var galet glad i den och Märta fick en stor kram och ett tack. Det var skönt att se att hon var kry och på benen trots en jobbig höst. Är tur att hon har sina hundar för de kommer inte låta henne gå och lägga sig och inte kliva upp igen. Efter en stunds fika och prat så åkte vi vidare till graven. 

i wish

Är ofrånkomligt att inte känna ledsamhet över att Ragnar inte är med och ser Widar växa upp, likaså att min farfar Gustav inte heller får vara med oss. Jag hade verkligen velat dela det med dem och sorgen ligger så nära när man är i Örebro och träffar Märta eller sitter en stund vid graven. Ännu ett år har gått, ännu en juldag då Ragnar skulle fyllt år. Istället så tänder jag ljus och tar en stunds stillhet vid graven. Är svårt att tänka att dessa människor ligger i en grav, inbillar mig att de går bredvid oss istället, att de ser oss och finns nära, mer det än att de ligger i jorden. Ber alltid att Ragnar ska gå med och vaka över Widar, det känns liksom bra. 

Sedan packade vi in oss och for vidare i den gråa vinterdagen.

Vi lämnade ett grått örebro och for till
släktmiddag i Köping

Packning för Sverige och Thailand

kaos

Vi packar för fullt! En liten väska med grejer och kläder för vistelsen i Sala och två stora resväskor för Thailand. Ett smärre kaos. Förr när vi rest har vi ju backpackat osv och då reser man ju med minimal packning så man orkar bära.

Nu blir det tre veckor på olika hotell i Thailand och packning för två vuxna och ett barn. En vuxen med massor av mediciner och så en liten med olika behov samt massor av solkräm då både jag och Widar bränner oss lätt. Avskyr egentligen att resa med mycket packning och frågan är om jag inte kommer rensa lite medan vi är i Sala, men vi får se. 

Tokigt med en massa packning då man lär leva i sarong, badkläder, solhatt och solglasögon, men packar gör vi likväl. Galet mycket! Widar sover förutom ett litet hostanfall, hoppas innerligt att hans krupphosta håller sig borta, blir orolig för hur han annars ska klara resan? Vill ju inte att han får luftrörskatarr eller något sånt för det är ju ett smärre helvete.

Det här är inte en resa jag brinner för, men det ska bli gott att komma iväg. Sol, bad, god mat samt en period då min hudallergi blir bättre och istället för fnas och kliande blir huden mjuk och lite fuktig vilket jag mår bättre av. Alla salta bad bidrar ju också. Men mycket är den här resan den första stora resan med Widar! Att få dela världen med honom, upptäcka saker på nytt med honom det ska bli spännande. 

Dock hoppas jag på en lugn flygning till skillnad från Widar som vill att planet ska hoppa som det gjorde när han flög till farmor och de råkade ut för luftgropar...Jag vill inte ha luftgropar eftersom min kropp blir åksjuk av ingenting och att behöva kräkas på flyget är vidrigt. Har dock laddat med åksjukepiller! 

Nåja, snart sovdags! Imorgon åker vi på morgonen för att hinna med fika hos min farmor i Örebro, ett stopp vid min fars och farfars grav, släktmiddag i Köping (Mattes släkt) och sedan vidare till Sala där vi är fram till nyår då vi flyger. 

khao lak beach

Om ni funderar på att göra inbrott kan ni skippa det då lägenheten inte kommer stå tom, bara en liten info alltså! Dessutom vore det fett bortkastat såvida ni inte är sugna på en massa pocketböcker och ett begagnat kylskåp och en begagnad tv vilket nog är det dyraste vi har!

Ridning, kan vara det bästa som finns

Ballada, första hästen jag red i september. Polskt halvblod, 159 cm
kräver mycket skänkel

En av de största sakerna för mig personligen i år var att jag tog mig i kragen och anmälde mig till att börja rida igen. Har pratat om det av och till under många år, men min allergi och nog rädsla för att inte kunna rida ordentligt har hållit mig tillbaka. En annan sak är kostnaden, det är dyrt att rida lektion, men å andra sidan lägger jag inte pengar på särskilt mycket annat. Har knappt köpt kläder eller skor i år, däremot en del tyg som väntar på att bli uppsytt. Men det krävs lite mod, 20 år sedan jag sist red lektion, sedan dess har ddet bara varit någon sporadisk uteritt hos kompisar eller hos syrran på Gotland.

Midas, min absoluta favorit, känslig, pigg och framåt!
Svenskt halvblod, 167 cm

Var med skakiga ben jag red min första heltimmeslektion på Storås ridklubb ute i Angered. Man fick 3 provlektioner för att sedan bestämma sig för att fortsätta eller inte. Min första lektion red jag en solig sen augustikväll på stallets lugnaste dam Ballada. I en provridningsgrupp på fem personer, de flesta nybörjare och efter 20 min kollade jag på klockan i ridhuset och insåg att jag höll på att dö. Jag var helt slut och hade yrsel på grund av blodtrycket och till råga på allt så var lektionen en hopplektion. Det är hoppning på schemat var fjärde vecka...

Pajkos, ungerskt halvblod, 157 cm. Känns som att rida en ponny
 och man minns sina ponnyår. Kul att rida!

Jag tog mig igenom lektionen och var helt chockad över att det var så jobbigt att rida, det var det inte när jag var yngre, eller när vi gick på hästgymnasium och red flera hästar om dan på olika nivåer och skötte alla sysslor i stallet. På den tiden förstod jag inte varför folk sa att man behövde jogga eller styrketräna, men nu, jisses nu förstod jag. Min coremusklatur är ju urkass och mina magmuskler har aldrig helt gått ihop efter graviditeten. När sjukgymnasten skulle känna om de gått ihop fick hon ner tre fingrar i mellanrummet och det var ett år efter att Widar fötts så det var rätt kört. Men det var ändå med ett fånigt leende jag satt på Ballada medan vi skrittade av hästarna på skogsslingan efter lektionen. Var med skakiga ben som jag sadlade av efteråt, glad över vad jag faktiskt vågat och klarat!

Tintomara Svenskt halvblod, kul att rida, men
går som privathäst nu

Veckan därpå var jag tillbaka och redan då visste jag att jag ville fortsätta även om det var oerhört frustrerande att rida lektionsdressyr och inte förmå kroppen att sitta ner i sadeln under en timme och verkligen rida hästen. Vid det tillfället red jag Tintomara som var både lugn, pigg och duktig så det borde inte vara så svårt och i huvudet visste jag ju hur man utför rörelserna, men tror ni kroppen lydde? öhm nej...Jag tappade takten, studsade upp och ner i sadeln, emellanåt flaxade händerna och med taskig coremusklatur så faller man framåt i sadeln vilket inte gynnar sitsen, hästen eller ridningen. Helt galet!

Colorado, svenskt halvblod 170 cm

Man kan lugnt säga att min ridning inte är vacker. Men vi jobbar på det och efter fjärde lektionen blev jag uppflyttad till en grupp med lite högre målsättning och i slutet av terminen blev jag uppflyttad igen så helt kass kan jag ju inte vara. Nu känns det som om gruppen jag rider i passar min nivå, även om sisten och ridningen lämnar mycket mer att önska. Vi rider ungefär på LB nivå och utför galoppombyten, skänkelvikningar, hoppar studs och bana och jobbar på att ha hästen i rätt form och få ordning på våra sitsar och hjälper.

Lyrik, svenskt halvblod 171 cm
alla bilder kommer från Storås Ridklubbs hemsida

Det är galet kul, asjobbigt, svårt, stundtals trist när man inte får det hela att funka, magiskt när man kan rida ihop 650 kg häst så att den bär sig och blir alldeles lätt i handen. Emellanåt når jag dit, men lika ofta tappar jag det genom att falla framåt, tappa sitsen eller bara genom att inte orka rida igenom ordentligt. Men det är kul, trots ridsår och lektioner på stallets segaste häst.

Lyrik som jag ridit det sista är riktigt jobbig, han blir så lång och tung och jag orkar inte rida ihop honom hela tiden utan tappar sitsen och då faller han ut och blir galet jobbig. Å andra sidan gick det skitbra förra lördagen, var galet nöjd och fantastiskt trött efteråt. Min favvo är Midas, han är het och känslig, lagom stor och urskön att rida, dessutom supermysig i boxen! Hoppas på att få rida honom en massa i vår, betalade in vårterminens avgift idag, lite dyrt...hm. 

Det enda riktigt tråkiga är att jag fått inse att jag är allergisk, jag kan inte blunda för hur kroppen beter sig om jag inte tar medicin både innan och efter. Vid ett par tillfällen har jag glömt att ta medicin innan och åkt till stallet och tänkt att det är lugnt. Allergin börjar då göra sig påmind redan när jag borstar av hästen inför sadling genom att det börjar klia i hud, ögon och näsa, jag börjar nysa och sedan kommer nässelutslagen.

Det hela fortsätter så till den grad att jag är supersnuvig, rinniga ögon och nyser konstant på vägen hem. Får direkt hemma ta medicin, duscha, tvätta kläderna osv. Men tar jag medicinerna ordentligt så kliar det mest och det är jag van vid sedan många år. Men det gör ju att jag antagligen får omvärdera möjligheten att ha egen häst...och det gör förbannat ont! Vet inte hur allergivänlig Baskir curly rasen egentligen är? Jag hade väl på nåt sätt tänkt att allergin skulle vara borta efter alla dessa år, men icke. 

Nåja, just nu kan jag inte rida tillräckligt bra än utan nu jobbar jag på att hitta tillbaka och utveckla min ridning och det tar ju tid. Får säga att jag gillar Storås, det är en liten ridskola där man snabbt lär sig känna igen folk och hästar och det är en god stämning. Inget överfancy eller så utan bara människor som vill ha det bra med hästarna och lära sig mera. Jag gillar att det dessutom finns specialgrupper för hoppning och dressyr och att man har dagridläger både för barn och vuxna och en massa andra aktiviteter! 

Är ni sugna så kan jag rekommendera er att testa, ridning är skitkul och dessutom asbra träning! I stallet försvinner ångest, jobbiga tankar osv, för ett par timmar ligger allt fokus på dig och hästen och vad som händer före eller efter är inte viktigt när man man kommer in i stallet. Lukten, känslan, allt är liksom välbekant och lugnande, vet nog ingen annan plats som jag kan bara vara i! Det är väl så nära mindfulness som jag kan komma.